Måndag. September är på upphällningen, snart vankas det oktober över hela landet. Söderöver finns fortfarande förväntansfulla människor som bär på mordiska tankar. De väntar på att det ska bli deras tur att få sitta på älgpass och vänta in skogens konung/drottning. Här på Sveriges midja har vi redan klarat av det där. Såväl älgjakt som björndito är över för de flesta här. Med andra ord så kan man ge sig ut i skogarna utan orange reflexväst, självlysande keps samt en stor skylt med texten; "OBS! EJ ÄLG!"

Det var precis vad jag gjorde i fredags. På betald arbetstid (jag kallar det dock för rehab-gympa om nån skulle fråga).

Åkte ut och konstaterade att mitt näst bästa trattkantarellställe numera tillhör historien. Skogen där är jämnad med marken så det var bara att åka en halv kilometer till och kolla av det bästa stället.

Där fick jag uppleva något som aldrig hänt mig där. Jag såg inte en enda svamp. För ett ögonblick funderade jag om det var universum som bestraffade mitt tilltag att åka till skogs på avlönad tid occh lät moder jord suga i sig svamparna för att sedan släppa upp dem igen när jag lämnat skogen.

Men givetvis slog jag genast bort den tanken och insåg att det bara var den gamla hederliga Murphys lag som spökade.

Smått moloken åkte jag sedan hemåt med tom korg men tänkte att jag kunde använda helgen till att checka av några andra platser där jag plockat förut och kanske även hitta mig några nya.

Men se då var makterna där igen och kastade ösregn på oss hela lördagen och dimma och skurar igår. Vädret idag kan väl närmast beskrivas som Lars Winnebäck gör det i låten Söndermarken. Tandläkarväder!

Men plikttroget steg jag ju ändå upp i god tid före klockan sju, då jag normalt börjar arbeta, och har betraktat mig som varande "i tjänst" sedan dess. Men så länge arbetstelefonen är tyst och inga pling hörs från mailkorgen så har jag ju inte så mycket att göra. Det mulna vädret ser ut att bestå hela dagen så jag blir väl kvar inomhus tills vidare.

Det enda glädjeämne helgen bjöd på var väl annars att GIF Sundsvall klarade att bärga tre poäng mot Trelleborgs FF på hemmaplan. Skåningarna tog visserligen ledningen men bara någon minut senare kom kvitteringen av Oliver Berg efter en snygg skarvning med klacken från Pontus Silfver.

Trägen vinner, heter det ju och det måste man väl absolut säga om GIF;s ständige reservmålvakt Lloyd Saxton. I fem års tid har han nött reservbänken och bara fått göra enstaka inhopp då den ordinarie varit sjuk eller skadad.

Jag har ofta undrat varför han stannat och inte sökt sig någonstans där han får speltid. Men nu har han alltså äntligen (gissar jag att han själv tänker) fått chansen. Och som han har tagit den! I och för sig är det bara två matcher ännu som han spelat men han har gjort det väldigt bra. Målet igår hade ingen annan målvakt räddat heller så han är ju absolut godkänd. Det enda som oroar en aning är att han inte riktigt har hittat tajmingen när det gäller om han ska göra en utrusning eller stå kvar i målet. Där tvekar han ibland men jag tror att får han stå kvar mellan stolparna så kommer den av sig själv.

Som så ofta... Alldeles för många ord och rader om just ingenting men läsa eller inte är ju faktiskt upp till dig själv. Nu ska jag kolla frysen efter lämplig middagsmat. Det kan bli fiskgratäng idag.

Så ha det gott, kära ordbrukare i Sveriges alla hörn. Vi ses igen! När andan faller på...

Tja, här sitter man då igen och jobbar och sliter. Igår var jag inne på "gruvan" redan före klockan sju eftersom jag hade ett möte med två personer inbokat till halv åtta. Men ingen av dessa behagade dyka upp så vid nio packade jag ihop och åkte hem igen. Eller... Om sanningen ska fram så åkte jag först till Willys för att proviantera lite.

Ja, just det, på betald arbetstid! Utan att skämmas, dessutom. Det är väl lika bra att passa på att dra lite nytta av rådande situation och fördriva lite tid med att göra saker som jag vill eller behöver. Telefonen är ju ändå med och jag skulle självklart svara om någon ville något medan jag botaniserar bland korvar, grönsaker, kaffe och frysvaror. Så tillgänglig är jag ju ändå, även om jag inte har datorn inom räckhåll.

Annars... så har jag haft en av mina bästa nätter på väldigt länge. Efter sjukhusbesöket i förrgår fick jag ju med mig en ny modell av "grimma" som jag kallar de där plastbanden som ska hålla masken över min näsa. Även sjlva masken byttes till en annan modell och jag trooooor att kanske jag äntligen har hittat rätt.

Tisdag kväll fick jag problem med själva pumpen och klarade inte att läsa texten på displayen i mörkret utan glasögon så jag gav upp då. Men igår fixade jag till allt sånt i god tid före sängen. Och tänk, nu sitter masken bra utan att pysa luft i mitt högra öga och utan att vara i vägen då jag ligger som jag vill ligga då jag ska sova. 

Så imorse vaknade jag en dryg timme innan väckningslarmet och kände mig ganska pigg. Med masken fortfarande på! MInns knappt ens senast DET hände...När jag kollade av apparaturen visade det sig att jag haft masken på hela natten utan att slita av den i sömnen och den hade bara registrerart 4,5 andningsuppehåll per timme. VIlket är helt normalt och ofarligt.

Så inom några dagar kanske livsandarna i kroppen vaknar till liv än en gång och sätter lite mer fart på gubben. Det har varit dåligt med det ganska länge nu men den så förstående sköterskan jag träffar på sömnmottagningen förklarade för mig att allt detta beror på just sömnbristen. Får man inte sova så funkar inte förbränningen i kroppen och därför hjälper det nästan inte hur man gör för att äta rätt och röra på sig. Det sistnämnda orkar man ju knappt alls längre. Men nu, äntligen och för första gången på väldigt länge känner jag full av hopp och tillförsikt att jag kanske kan få ordning på alltihop till sist.

Vi bestämde att jag skulle köra på en månad till med de förändringar som gjordes i förrgår och därefter boka iin ett återbesök. Och går det som jag hoppas så lär jag komma dit som en ny människa nästa gång.

Den som lever får se! Därför hoppas jag att jag får fortsätta bland de levandes skara ett tag till.

Idag ska jag laga nåt jag inte gjort på 2-3 år. Sonen förde på tal för ett tag sedan att det var länge sen vi åt chili con carne så nu ligger det en kaka köttfärs och tinar i köket och jag har handlat hem Heinz vita bönor i tomatsås och krossade tomater på burk. Lite lök, paprika och vitlök och någon timmes puttrande så ska det väl bli en rejål gryta med chili som inte bara bli middag utan kommer att ge ett antal pytsar i frysen också. En ganska enkel rätt att laga men ska det bli bra så måste det få ta lite tid. Minst en timmes sjudande om det ska bli riktigt gott.

Nu ser jag att det är lunchdags så det är väl bäst att jag går och ser efter vad som finns i bodar och visthus. Sen tror jag nästan att jag ska idka lite mer civil olydnad mot min arbetsgivare och sticka till skogs för att kolla efter trattkantareller. Jag kan ju alltid kalla det rehab-träning utifall samvetet skulle börja bråka.

Förresten "sam-vete"... Vad är det för nåt? Är det nå´t i stil med rågsikt eller...?

När såg du en sån här senast? Fiat 850 tror jag modellen hette i slutet av 60-talet och möjligen även något år i i 70-talet. Lägg märke till det stadiga takräcket som lätt får en att tro att denna lilla bil kan bära hur mycket som helst. Var det förresten inte en sån här som "Loffe" Carlsson parkerade båten på den första filmen om Göta kanal?
När de andra hade sabbat hans propeller.

Jag minns dock tydligt att en dam som bodde i huset mitt emot oss köpte en spritt ny sådan här och då hon kom hem mötte hon sin hyresvärd utanför huset. Han pekade på bilen och sa; "Vad fan, Tyra, har du köpt en ny handväska?"

Just denna Fiat har jag sett massor av gånger underi flera år och känner ägaren lite grand också. Under en period på kanske 1-2 år var han min chef. Däremot har jag aldrig sett honom krångla sig in bakom ratten. För bilen är ju riktigt liten och ägaren är säkert bortemot 190 cm lång. Det sägs att han har en till likadan som är gul till färgen men den har jag aldrig sett. Den uppmärksamme ser också att på vänster bakre sidoruta sittter ett märke från linje 3 i kärnkraftsomröstningen 1979. På engelska dessutom och just det tror jag inte att jag har sett förut.

Jag var alltså in på "gruvan" en sväng idag och gjorde veckans första rond.

Därefter bar det iväg till sjukhuset för besök på sömnkliniken. Där mötte mig följande syn som jag inte kunde låta bli att föreviga. Jag ser förstås nu att jag borde ha zoomat in mycket mer för det var inte bilarna jag ville visa utan de vackra lönnarna som brann i flera olika färger. Men jag lägger ut den ändå och tror att de flesta fattar. (Att jag inte är någon framstående fotograf, alltså)

Med Madame Citroen parkerad och biljett löst via Parkster-appen i min aj-fån traskade jag mot entrén men såg att det återstod nästan en halvtimme innan jag skulle få komma in. Så då slog jag mig ner på en bänk i solen och satt där en stund och tittade på folk. Och lyssnade också om än ofrivilligt. Från någon punkt en bra bit från mig hördes plötsligt en väldigt uprörd kvinnoröst. Jag kunde inte urskilja så mycket av vad hon skrek men ordenn; "Jag ska döda dig!" trängde in i mina öron minst tre gånger. Jag undrade för mig själv om man borde ringa polisen eller åtminstone försöka ta mig lite närmare för att försöka lista ut vad det handlade om och om det var allvarliga hot eller bara under rusets och ilskans påverkan. Men just då hördes sirener och två polisbilar kom i högsta fart men en tredje strax därpå. Den arga damen hade tystnat och jag antog att hon kanske tagits om hand. 

När jag, lite senare, gick in och började gå den låååånga korridoren bort till hiss nr. 2 mötte jag först tre sedan fyra sheriffer med skyddvästar och telefoner i händerna. Fullt drama alltså men damen hann visst försvinna innan polisen fick syn på henne. Så jag hoppas att hennes hot bara var ett resultat av ilska/berusning.

På klininken hade jag för första gången inte gjort några framsteg utan tvärtom försämrat mina resultat så mycket att jag fick så lov att hänga på mig utrustningen medan två engagerade vårdänglar felsökte grejerna. 

Och det var inte bara själva masken det var fel på utan det fanns även flera små hål i luftslangen mellan apparaten och min näsa. De funderade febrilt över det för nåt sånt hade de aldrig sett på den sortens lufslang. Men jag har mina aningar och om mina miss(!)-tankar stämmer är det ju en sån där svarting förstås. Det är säkert sonens kolsvarta kattoxe som endera bitit eller anfallit slangen med utspärrade klor. Så med ny slang och ny mask för näsan kommer jag från och med imorgon att se till att han inte gör om det i alla fall. Lossar och lägger undan den över dagen och när jag går till sängs är inte han med. Då stänger jag om mig både för sonens och min egen skull.

Lagade bondomelett när jag kom hem. Ni vet när man steker lite skinka och korv och potatis och häller ägsmet över innan man skjutsar in det i ugnen. Jag spetsade till anrättningen med purolök och lite överbliven riven parmesan. Och det blev riktigt bra faktiskt. SKinklåda eller korvlåda är andra namn som en del använder för denna rätt men idag när jag stod och vispade ihop ägg med ost mindes jag vad mormor brukade kalla det. "Skåprengöring" var hennes namn på det där och en gång under min barndom hörde en kompis som var hemma hos oss just då och han såg helt förfärad ut då han frågade; "Måste du äta regöringsmedel? Är ni SÅÅÅ fattiga?"

Vem som helst som ser mig idag oroar sig inte ett ögonblick för att jag skulle vara undernärd- Tvärtom kanske några skulle utpeka mig som medskyldig till svälten som finns i världen...

Om en timme ska jag, än en gång, bnka mig vid TV;n och försöka stötta GIF Sundsvall andligen under deras bormatch mot Norrby från Borås. Det börjar bli dags att plocka poäng nu om de inte ska bli helt avhängda...

Så ha en underbar kväll och natt, kära ordbrukare. Själv lägger jag mig ikväll med hjärtat fullt av förväntan att de justeringar som gjorts på min "sepapp" ska uträtta underverk.

Vi ses! När andan faller på....

Ser att jag har bloggat företrädesvis på söndagarna den senaste tiden. Så det är väl lika bra att fortsätta på den inslagna linjen. September och söndag = nytt blogginlägg!

September och sölndag är annars inget som ringer positiva klockor i mina öron för den 17/9 1972 var dagen då jag fick beskedeet att min älskade mormor gått ort. Det var också en söndag och en av mtt livs sämre dagar.

Idag är det dock den 20;e och precis som senast jag skrev nåt är har jag vanhelgat vilodagen med arr tvätta, hönga icg mangla lakan och badhanddukar.

Annars har de senaste dagarna ägnats en hel del åt SCA-cupen i ishockey som vid detta laget är en lassiker här på Sveriges midja. Min lokala nyhetskanal, www.st.nu har varit vänliga nog att sända ala Timrås matcher från cupen och jag har fortfarande gott hopp inför kommande säsong. Visserligen blev det stryk mot Björklöven men vinst på straffar mot Mora och sedan en ren utspelning av ärkefienden Modo i sista matchen. 1-0-ledning efter första perioden som bytas till 4-1 eftert den andra och 6-1 som slutresultat igår eftermiddag.

Och jag måste ju säga att verkligen gått framåt när det gäller att producera hockey i det lilla formatett. För kanske 4-5 år sedan valde Sundsvalls tidnings webavdelining att livesända et tmöte mellan Modo och Timrå i Hoting (om jag minns rätt) Den gången hade man EN kamera som försökte skildra ad som hände på isen och jag kan ärligt säga at det inte var tillräckligt på något plan. Igår sände de med Jennifer Engström som huvudkommentator och Pelle Hägglund som expertkommentator och det fanns absolut INGENTING att klaga på.

Hägglund, som är en av Modods allra största supportrar sågade sitt lag jämns med fotknölarna och tokhyllade Timrå IK efter deras storseger mot rivalen från Nolaskog.

Timrå var klasser bättre över hela banan och det faktum att deras spelare kastade sig och täckte skott även vid ställningeb 5-1 och  6-1 visade bara på vilket lahg som var mset sugna på seger.

Snart drar seriespelet igång och jag är rätt säker på att Timrå kommer att vara med däruppe i tppen redan från start.

Björklöven ser ut att ha fått ihop ett riktigt bra lag också så de kanske är "laget att slå" från början åtminstone. Även i Modo finns kvaliteter även om de bytt ut nästan halva laget. Och det är väl kanske just kntinuiteten som gör att jag tror på mtt Timår IK i år också. Jag tror att... om förra säsongen fått spelas klart så hade Björklöven slagit ut Modod som sedan fått möta Timrå och åkt ut där. Därefter trot jag at Timrå gått upp till SHL via nästa kval.

Men nu står det skrivet i stjärnorna vem/vilka som går hela vägen till SHL. Hoppas på Timrå såklart men ser ju okcså att både Björklöven, AIK och Modo kommer att vilja gå samma väg.

Därmed avslutar jag för idag och låter mina kära ordbrukare bestä,,a vilka NI vill ska vinna!

"Tänk på vilodagen så att du helgar den", står det i bibeln. Är det inte till och med ett av budorden? Den frasen brukade jag ofta använda under de tre år av min tonårstid då jag bodde hos min pappa och hans nya familj. Om han tyckte att jag borde göra något han själv ville slippa på just en söndag brukade jag väldigt hastigt bli religiös och hävda att jag inte kunde bryta mot regler från bibeln. Nån gång tror jag t.o.m att han sa till mig på söndagskvällen att; Nu har du helgat vilodagen så grundligt att det räcker i flera veckor. Så nu får du faktiskt lov att hjälpa till med snööskottningen eller om det bandlade om att bära ut soporna eller hämta en kopp kaffe åt honom.

Nu blev det väl ändå oftast som han ville. Mina protester var mest pro forma och det visste han förstås.

Idag har jag dock vanhelgat vilodagen med att köra tre maskiner fulla med skjortor, strumpor, T-shirts, lakan och handdukar. Även hängt upp och plockat ner dem och manglat sänglinne och badlakan. Och det ska väl till någon sån där riktig kristen fundamentalist för att någon ska bli upprörd över det. Så jag valde att känna mig lite duktig istället!

Därför belönade jag både sonen och mig själv med hämtmat från Cherry Woken i stan. Sonen valde, som oftast, kyckling och currysås medan jag köpte stekt ris de luxe. Kött, kyckling, purjo och jätteräkor (2 st fick jag idag...) samt lite andra grönsaker. Och det är ju verkligen bautaportioner man får på de där asiatiska haken.

De är väl undantagen som bekräftar regeln att de flesta företag anstränger sig hur mycket som helst för att ge minsta nöjliga valuta till kunden för de pengar man betalar. 

Och det är ju inte dyrt heller. 85 kronor per person gick det på för oss. 170 spänn, alltså, för ett rejält skrovmål till oss båda. Försök att äta lunch en vardag för den summan! Några enstaka ställen finns kanske fortfarande som nöjer sig med det men de allra flesta ligger runt hundralappen.

Hösten är här och med den tydligen också GIF Sundsvalls höstfrossa. Efter tre raka förluster åkte de igår till Göteborg och skämde ut sig på Gamla Ullevi mot bottenlaget GAIS som innan dess bara  vunnit en enda match på hela året.

GIF började ganska bra och tog ledningen efter ett kanonsnyggt frisparksmål av Dennis Olsson. För övrigt en av ytterst få som får godkänt i min bedömning. Annars var det många som såg vilsekomna ut och ett felpass framför eget mål var allt som behövdes för att GAIS skulle ta över matchen totalt.

Nåja, det är inte mycket att säga om. Med facit i handen så kan jag ju inte säga annat än att Göteborgarna vann rättvist och välförtjänt. Sundsvall förlorade mot ett, för dagen, bättre lag.

Så nu är det bara att spotta i nävarna och ta nya tag på onsdag då Akropolis kommer på besök till NP3 Arena. De är för närvarande fyra i tabellen medan giffarna ligger sjua så Sundsvall borde väl slippa favoritskapet i alla fall.

Imorgon bitti stundar en ny arbetsvecka och morgondagen lär nog mest skötas hemifrån. Möjligen åker jag in på eftermiddagen och gör min rond eftersom jag har lite annat inbokat på den tiden jag brukar göra den.

Min tid på labbet närmar sig sitt slut eftersom Emma, som jag vikarierar för, kommer åter efter mammaledigt om en månad ungefär. Men om mina arbetskamrater får som de vill så får jag stanna ett tag till eftersom de är underbemannade och Emma kan de jobb som det fattas folk för. Så de vill behålla mig för att avlasta Emma så länge ledningen går med på det. Vad nya lab.chefen vill vet jag inte men jag hoppas och tror att han lyssnar på sina medarbetare när det gäller de områden som han själv inte kan nåt om.

Så jag oroar mig inte. Mer och mer känner jag att chefen på min ordinarie avdelning egentligen bara vill bli av med mig och ersätta mig med yngre och raskare förmågor. Och med det resonemanget så är ju också hon lika glad om jag stannar där jag är. Och de kan inte heller avsluta mitt rehabärende förrän vetenskapen säger att jag är 100 %-ig igen.

Jag väljer alltså att ta det med ro. Kanske skickas jag tillbaka till förrådet och det är väl också helt ok i så fall.

Där kan jag visserligen inte jobba hemifrån som jag blivit bortskämd med nu men jag fattar såklart att det inte är något jag har rätt att kräva. Men nu är det som det är just nu och jag drar självklart fördel av det så länge jag bara kan. Så länge ingen säger åt mig att göra något annat så kommer jag fortsätta att gå till labbet varje arbetsdag. På plats eller hemifrån, beroende på vad ledningen beslutar om restriktionerna under pandemin.

Frågar inget, bara gör det de sagt åt mig att göra. Håller låg profil så kanske de har glömt bort mig och jag kanske kan gå kvar och skrota ända fram till sextiofemårsdagen den 10/12 2022.

Den som lever får se, kära ordbrukare i Mörbylånga, Hoting, Ödeshög och Skänninge. Vi ses!

... köpte jag just den här dagen för 44 år sedan. Jag tog hjälp av pappa med detta mitt första bilköp och därför köptes bilen i Uppsala där han jobbade. Med färskt körkort på fickan slantade jag upp 20 000 kr och fick mig en Ford Taunus av 1974 års modell. Under den långa motorhuven satt en liten motor på 72 hk men jag var nöjd.

I farsans garage fanns dessutom två stycken Hella extraljus som han så vänligt skäkte till sin son och som sedan monterades framtill på bilen och gav den ett lite tuffare utseende, tyckte i alla fall jag.

En av tidens absout populäraste färger hade den också. Ljusbrun metallic!

Det var överhuvudtaget mycket brunt, mossgrönt och orange där i mitten av 70-talet. Både på bilar, kläder, köks- och badrumsinredningar, gardiner och tapeter.

Ett antal bilar har passerat genom mina händer sedan dess och alla har förstås inneburit mer eller mindre bekymmer på olika sätt. Taunusen gick bra första året, sedan började det dyka upp ett tickande oljud i motorn.

Kunnig expertis berättade då att det var kamaxeln som måste bytas. Ett vanligt fel på den sortens motorer som berodde på att Ford hade borrat lite för veka smörjkanaler genom topplocket och den överliggande kamaxeln fick därför inte rätt smörjning. En bekants bekant åtog sig att byta den åt mig men mindre än ett år senare var det likadant igen. Då uppsöktes en skrotfirma där jag fick köpa en hel motor för samma pengar som kamaxeln kostade.

Den kom ur en lite sportigare variant av samma motor som hade grövre smörjkanaler så med dåvarande svärfars hjälp byttes då hela topplocket. Därefter gick den fint så länge jag hade den kvar.

Fast det var dålig värme i den. Jag bytte värmepaket två gånger och efter byte nr 2 höll den i alla fall plusgraderi kupén när det var som kallast på vintern.

44 år som bilägare alltså, just idag och jag funderar ibland över vilken bil som varit bäst. Jag var ganska förtjust i Taunusens efterträdare, en ljusgrön Ford Granada med V6-motor och automatväxel. Gillade egentligen allt utom färgen på den. Efter den följde ett par SAAB;ar, Volvo 245 följt av en minibuss. En Chrysler Voyager som behövdes eftersom vi hade fyra barn som skulle sitta säkert. Också den hade automatlåda och man åkte riktigt skönt i den.

Mitt Volvoskåp från -82 behövde jag aldrig lämna på verkstad fast jag ägde den i nästan sju år. De fel som uppstod var mest slitagegrejer som fixades själv eller med hjälp av svärfar eller min tama husmekaniker

Men ser man det ur ett ekonomiskt perspektiv bli vinnaren solklar. Som nyblivna föräldrar till äldsta dottern köptes en andrabil 1987. En Datsun 120A från 1976. För den betalade jag 3000 kronor och vi hade den i två år. En släkting till en släkting behövde då en extrabil och kom och tittade och provkörde. Sen frågade de om priset och jag svarade med en motfråga vad de tyckte bilen var värd. Svaret blev att mer än 4500 ville de inte ge. Så det var ju bara att sträcka fram handen och tacka för god affär. Hur många har gått med vinst på en bilaffär?

Nu är det Madadame Citroen som, sedan drygt fyra år, är föremålet för min ömma låga. När hon inte krånglar för mig, vill säga. Då blir hon "den där jävla franska ragatan". Så vi får väl se hur det går framåt hösten, Det närmar sig ju besiktningstider...

Den största skillnaden mellan henne och mina första bilar är väl servicevänligheten. Att byta värmepaket i min Taunus var skitenkelt, jag hade lätt kunnat lära vem som helst att göra det på fem minuter. Idag krävs nästan ingenjörsutbildning för att byta en strålkastarlampa. Eller åtminstone rätt akrobatiska händer som kan böjas och vridas lite hur som helst. På min Volvo 245 från 1982 bytte man H4-lampa på mindre än en minut. Termostat, fläktrem och generator hade en enarmad apa klarat av att fixa hur lätt som helst så på den gjorde jag massor själv. På min nuvarande bil klarar jag att skifta däck från vinter till sommar och tvärtom.

Men inte heller det gör jag ju själv heller längre. När det finns företag som gör det åt en för två ynka hundralappar har jag svårt att motivera mig själv till att krypa på lnäna och slita med fälgkors och förlängare för att få loss hjulbultarna. Nej, då betalar jag hellre och tar en kopp kaffe med de byter åt mig.

Nu har jag ju egentligen inte heller någon fallenhet för bilskruvande men ekonomin tvingade ju en ofta att lära sig den hårda vägen. Försöka och misslyckas och försöka igen. Och jag har förvisso bytt en och annan fläktrem, styrled och vattenpump genom åren. Liksom bromsbelägg och avgassystem samt knutkors och stödlager på Volvon.

Den hade jag i sex år och då den såldes, på min 40-årsdag, var det egentligen bara motor och växellåda som var något att ha. Resten hade rosten tagit...

Tja, det var en liten tillbakablick på mina år som bilägare. Vi får väl se hur många år till det kan bli. Rätt som det är kanske man totalförbjuder bensin- och dieselbilar sådå gäller det att man har råd att skaffa sig en elbil eller en som går på naturgas eller nåt som inte dödar miljön.

Men än så länge står hon ju här utanför med sitt leende och bara väntar på att få frakta min ansenliga kroppshydda dit den vill åka. Kanske kan bli en svamptur idag om det ser ut att ha torkat upp lite i markerna.

Ha en fin söndag, kära ordbrukare i Gökböle, Mörsil, Grebbestad och Örsundsbro! See ya´!

Denna lilla skylt hänger på väggen i mitt kök sen många, många år. En present från storebror med fru. Köpt från en konsthantverkare i eller i trakterna av Pajala. Visst är den bra?

Igår kunde jag läsa i lokalpressen att en hockeyspelare från mitt hjärtas rödvita Timrå IK gripits av polisen och nu misstänktes för narkotikabrott. Jag anade, och anar väl ännu, att han knappast sålt heroin för miljonbelopp eller odlat opiumvallmo i stor skala. Utan att det troligtvis handlar om några gram cannabis eller några uns kokain.

Båda anses ju som partydroger och är tydligen både vanliga och accepterade när kändiseliten festar till. 

Ganska fort hade jag också listat ut vem det handlade om eftersom djungeltrummor från flera håll talade samma språk. Då tändes hoppet i mig att killen ifråga snarast skulle träda fram och erkänna så ingen skugga ska falla över resten av laget eller föreningen.

Hur stort eller allvarligt det är har jag förstås ingen aning om men tror ändå att han kanske råkat bli avslöjad med en mindre mängd förbjudna substanser. Men ändå. Jag tänkte att det mest rakryggade vore att träda fram.

Det har han gjort nu. Och jag hoppas att detta var en engångsföreteelse. I så fall räcker det med att han gör några mål för klubben så kommer fansen att förlåta honom. Värre hade det kanske varit om han smugit undan och lagt locket på. Att han träder fram och erkänner offentligt hedrar honom. Det är det ju inte alla som gör...

Inom idrotten har skandalerna ju oftast handlat om dopingpreparat som "offret" inte förstår hur hen fått det i kroppen. Och den enda jag kommer på som trätt fram nästan omgående där var väl brottaren Tomas Johansson i OS 1984. Han fick och tog sitt straff i form av avstängning men kom sedan tillbaka och spelade rent under hela sin karriär. Så hoppas jag att det blir också för denne Timråspelare som förhoppningsvis handlat i ungdomligt oförstånd (han är bara 21 år gammal) och kanske fallit för grupptryck från dåliga kamrater. Han är ny i laget och jag har ännu inte sett honom spela och kan därför heller inte avgöra hur stor förlust det vore för laget om man gjorde sig av med honom.

Vilket också hänt ett par gånger i idrottens värld.

Men ledningen för klubben har varit tydliga med att de har en drogpolicy som de kommer att följa och jag vet att den är ganska lik den som tillämpas hos t.ex min arbetsgivare. Den går ut på att man ska erbjuda hjälp och stöd men också klargöra att det inte får upprepas. Det är missbruket som ska bort, inte missbrukaren själv.

Inom de närmaste dagarna lär pressen ha nosat reda på hur allvarlig förbrytelsen är och om det är som jag tror så blåser denna miniskandal över på någon vecka eller så. Tiden får utvisa.

Någon skogstur har det inte blvit idag men jag sitter ju här och bloggar på arbetstid. Visserligen parallellt med att jag är tillgänglig på de sätt jag ska vara så det kanske inte är någon grövre överträdelse.

Dessutom har ju även jag trätt fram offentligt här och erkänt mina gärningar så jag kanske också får förlåtelse.

Skogsresan ställdes in på förmiddagen eftersom det hällregnade i ett par timmar inatt men nu är solen uppe så kanske jag åker en sväng efter jag lagat och ätit spagetti och köttfärssås. Såvida jag nu inte tar ett glas rött till maten. Det är ju så förtvivlat gott till just den rätten.

Men i så fall... så är det ju en dag imorgon också! Trevlig helg på er, kära ordbrukare i Burträsk, Stora Skedvi, Ödåkra och Laholm.