Söndag kväll och lokalpressen skriver att man nu hållit ett första förhör med den unga tjej som körde olycksbilen vid den fruktasnvärda olyckan i Sörfors, väster om Sundsvall i våras, där fyra 16-åriga pojkar miste livet.

De satt alla i baksätet på den bil som kördes av en 19-årig tjej och en flicka på bara 14 satt bredvid henne i framsätet,

Flickorna hade bilbälte på sig och räddades förmodligen också av airbags medan killarna i baksätet satt utan bälten och flög iväg olika långt ur bilen då den kraschade mot en tall.

Hon som körde har sedan dess legat nedsövd mestadels i väntan på att se hur allvarliga hennes skador var. Men nu är hon alltså vaken och talbar såpass att polisen kunnat förhöra henne.

De straffivrande krafterna i vårt samhälle vill nog gärna se henne få livstid men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne. Har inte sett det själv men flera bekanta har berättat om videos på nätet filmade inifrån olycksbilen där man hetsat föraren att öka farten mer och mer. Troligen höll olycksbilen en hastighet av dryga 150 km/timmen då den gick av vägen och kraschade mot ett träd.

Fruktansvärt förstås att fyra tonårspojkar fick sätta livet till men de kommer ju inte tillbaka av att föraren får lagens strängaste straff. Man måste komma ihåg att hon som körde bilen måste leva resten av sitt liv med vetskapen att om hon inte brytt sig om deras önskan om att öka hastigheten kanske pojkarna varit vid liv.

Samtidigt kanske man måste statuera exempel och tala om för unga människor att oavsett hur mycket ens passagerare hetsar en att köra fortare så är man, som förare, alltid 100 % ansvarig när man sitter bakom ratten.

Pojkarnas anhöriga ska förstås också respekteras efter att de förlorat söner, bröder, barnbarn och vad ni vill men mina tankar landar ändå hos den 19-åriga föraren med ett år bakom sig som körkortsinnehavare.

Såklart hade hon ingen avsikt att skada någon men att hon visat dåligt omdöme råder det ju ingen tvekan om.

Risken är stor att hennes liv är lika förstört som det är för de anhöriga til dödsoffren. Är inte det straff nog?

Vi får väl se hur allt slutar men jag har svårt att se annat än att det blir rättegång och misstänker att lagen kommer att vara ganska sträng mot henne.

Hoppas dock att ur allt detta kommer en insikt hos ungdomar att man ska låta bli att försöka hetsa någon att köra fortare än vad som är tillåtet och att den som håller i ratt och gaspedal får kraften att säga nej om någon ber en att gasa hårdare.

Därmed kör vi denna söndagkväll i mål och stänger butiken för den här gången. Sov gott, mina kära ordbrukare i Sodom och Gomorra och alla andra jävla bondhålor och kyffen. Var inte så förtvivlat rädda om er men var rädda om varandra! Vi ses igen!

Det är dagar som idag som jag påminner mig själv om att jag ju egentligen inte är GIF-supporter från början. När laget åker ner till Eskilstuna för att möta seriejumbon AFC på bortaplan men agerar som om de aldrig hade någon egentlig plan för hur matchen skulle kunna vinnas. Ett riktigt bottennapp i min bok även om man "bara" förlorade med uddamålet. Det är liksom inte DET som oroar utan mer det faktum att det springer omkring en hoper yra höns därute på planen utan tydlig struktur eller vilja att göra rätt istället för att göra fel.

Inte många Giffare får godkänt efter lördagens insats mot sista laget i tabellen. Målvakt Andersson kunde i och för sig knappast göra något åt något av målen och han stod ju faktiskt för en hel räcka svetiga räddningar så honom klandrar jag inte.. Men backlinjen... där kan jag inte godkänna någon även om jag är snäll. Samma gäller mittfältet även om jag gillar det Paya Pichka visar upp när han kommer in istället för skadade Tobias Eriksson.

I anfallet var det bara Pontus Engblom som ikväll gjorde sitt tolfte och trettonde mål i serien och toppar skytteligan i överlägsen still som kan få betyget 3 som i godkänt men inte så mycket mer.

Nej, GIF, bättre takter måste till om ni inte vill gå samma öde tillmötes som mitt egentliga favoritlag IFK Sundsvall. Som numera huserar i gärdsgårdsserierna på lokal nivå.

Fär väl trösta mig med att Timrå klappade till ärkefienden Modo på bortaplan igår och vann med 4-0 i säsongens första träningsmatch. Glädjande förstås även om jag så väl vet att försäsong är en sak och seriespel en annan.

Imorgon är det söndag med allt vad det innebär och planen är att komma iväg till skogs och leta svamp. Hittar jag ingen svamp bli det fläskfilé med färsk pasta och gorgonzolasås till middag så jag är liksom helgarderad.

Det kan alltså mycket väl bli sås av nyplockad svamp till den färsta pastan också.

Vi får se, kära ordbrukare i Tanumshede, Hunnebostrand, Arjeplog och Lönshult. Ha det!

"Kylan kom och luften blev så sval..." Visserligen inte september ännu men detta guldkorn från 1986 passar ändå.

Imorse kom hösten. Eller om den kanske kom redan igår kväll... Jag har sovit för öppna fönster och haft fläkten igång på nätterna under lång tid nu men igår kväll stängde jag både fläkt och fönster eftersom det bara var 9 grader ute.

11 visade termometern imorse så för första gången på evigheter tog jag på mig en jacka innan jag gick ut för att åka till jobbet vid niotiden. Gjorde min rond med lite efterarbete och återvände sedan till "hemmakontoret" efter att ha pratat mig genom en timmes lunch med en av mina äldsta bekanta på fabriken. Han heter Per och har jobbat nästan lika länge som jag plus att vi är jämngamla. Årsbarn, som man säger.

I 3-4 år i slutet av 70-talet jobbade vi på samma skiftlag men Per hade mer förstånd än jag och tog tjänstledigt för att studera inom dataområdet. När han var klar fick han sedan jobb på IT-avdelningen som det heter numera. För lite mer än ett år sedan skulle han ha lönesamtal med sin dåvarande chef men blev inte alls nöjd med utfallet så det slutade med att han och en annan kollega sade upp sig och slutade. Därefter startade de varsin konsultfirma och erbjöd företaget sina tjänster. De visste såklart om att deras kompetens inte gick att ersätta utan skulle ta flera år för någon utifrån att samla på sig så företaget hade inget annat val.

Men i våras kom order från ägarna i Ryssland att entreprenörer och konsulter skulle undvikas i möjligaste mån så företaget bjöd in till ny förhandling och nu fick båda ett lönebud som var anständigt. Vad det innebär i kronor har jag förstås ingan aning om men Per antydde rätt belåtet att en så rejäl löneökning hade han aldrig fått förr.

Och det missunnar jag varken honom eller hans kollega på IT som jag för övrigt också haft som arbetskamrat i fabriken för x antal år sedan. Vi är många på företaget som missgynnats svårt lönemässigt genom åren.

Nu stundar helg och vad man ska göra med den står ännu skrivet i stjärnorna. Om vädret tillåter vore det trevlig med en liten runda på mina bästa svampställen och sedan laga något gott med skörden. Skulle behöva städa ur Madame Citroen ordentligt också, hon börjar se lite schabbig ut invärtes med dammiga paneler, grus på golv och grumliga fönster. Men vi får se. Gör jag alltför storvulna planer kan man ju slå sig i backen på att det hällregnar och åskar då jag vaknar imorgon. Murphy förnekar sig aldrig...

Idag har jag arbetat och faktiskt gjort det även fysisky genom att åka in och göra ronden. Sedan hem och lagade laxpudding till middag. Det var så länge sedan sist så jag var ordentligt sugen när den äntligen var klar. God blev den och tre hela matlådor blev det att lägga i frysen för kommande luncher hemma eller på jobbet.

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en riktigt härlig helg i slott och koja i Uppskedika, Värmbol, Fjugesta och Lovikka. Vi ses!

Int´fanken blev de nå "gå å lägga sig" int´! Tänkte bjuda på en historia som jag ibland berättar i glada vänners lag när vi fått ett par stadiga dragnaglar innanför västen. Kom ihåg bara att berättaren talar en sjungande finlandssvensk dialekt!

"Nå, nu... sära vänner... Jag ska berätt´ om tå jak joppa Övertorneå frivillika prannkår på suttitalet. Vi vick larme mittinatten att te prinna i stora höghuset i Övertorneå. Så vi kasta oss i prannpilen å åkte dit så fort vi para kunte. Å när vi kom fram såg ja min kompis, Pekka titta ut från fjärte fåningen. Å te prinna som satan unter Pekka så vi skrek åt han att han måst´hoppa.

-Pekka! Hoppa för helvete, vi har prannsegel.

Men Pekka, han tordes int´hoppa utan han sprang upp på femte fåningen. Å vi ropa igen vi att "Pekka, Pekka, hoppa förihelvete, vi har prannsegel! Vi tar imot! Ingen fara!

Men Pekka våga fortfarande int´hoppa, han gick upp till tjätte fåningen å titta ut genom lågorna. Å te prann som satan unter Pekka och ja å mina kompisar skrek allt va vi orkade att; "Pekka, Pekka, hoppa för satan! Vi tar imot dig me prannsegle!

Men Pekka tordes fortfarande int´hoppa utan gick upp på take (Höghusen i Övertorneå var inte sååå höga på den tiden)

Där sto han nu å lågorna slickade han i arslet. Jak sänna paniken inom mej å ropa allt jag orkate att...

-Pekka, Pekka, hoppa förihelvete! Tu prinner inne annars! Hoppa för fan, vi har prannsegel!

Å tå... tå äntliken... tå hoppa Pekka!

Å Fy fan va´vi skratta´... Int fan hadd vi nå prannsegel int´...

Hur rolig den var är upp till dig själv, kära ordbrukare, att bedöma. Den brukar göra succé på de surströmmings- och kräftskivor där jag har berättat den

På väg för att byta om till arbetsmundering värdig en fabriksarbetare fick jag syn på den här. En Clubcar eller möjligen en Melex, två olika märken på dessa elbilar som används på golfbanor och andra ställem. Och alltså även hos oss.

Fabriksområdet är ju mer än en km långt och ganska brett också så det tar sin lilla tid att förflytta sig även inom området. Därför har vi dessa elbilar för att underlätta arbetet en aning för deras brukare.

Det roliga med bilden var ju inte precis att bilen ser så sliten ut, de blir fort det i den miljö de används. Att det är punka på bakdäcket är väl egentligen inte heller nåt att skratta åt utan humorn anser jag ligger i vem som är brukaren.

Om ni tittar så ser ni att det står "Quality Control" på sidan. Det är alltså en liten avdelning i företaget som heter så.

Den består av två tjänstemän vars uppgift är att säkerställa att vi lever upp till vad vi lovat när vi blev kvalitetssäkrade enligt ISO-standarder för kanske 20 år sedan. De ska övervaka att saker och ting sker på rätt sätt och att kunder får vad de ska ha i utsatt tid och med rätt kvalitet.

Men... Om de inte är mer noggranna än sådär när det gäller deras egna transportmedel kan man ju börja undra hur noga de är med resten av sina arbetsuppgifter. För det är ju inte bara det att bakdäcket är platt (om än bara på ETT ställe...) utan om man ser efter lite mer ser man att själva hjulhuset liksom vilar på det punkterade däcket. Upphängningarna i bakvagnen ser ut att ha gett upp fullständigt.

Kvalitetstänkande..? Njae..., jag är skeptisk...

Annars... så undrar jag varför man plötsligt bytt namn på en av de gamla Sovjetstaterna. Varför får vi inte forts'ätta att säga Vitryssland om Belarus, som det heter på deras eget tungomål och på engelska?

Säger de "SVÄRRJE" om oss? 

Inte för att det spelar mig någon större roll, jag blir nyfiket fundersam bara. Det kom så plötsligt liksom. Om någon vet får ni gärna förklara det för mig.

En dag återstår av mitt portvaktsvikariat för den här gången och det har faktiskt varit rätt uppiggande att ha tider att passa men framför allt att träffa människor som man kan byta ett par ord med. Att våra "stammisar" (de där som kommer flera gånger i veckan eller t.om flera gånger per dag) blir glada när de återser mig gör inte saken sämre.

Det tyder väl ändå på att jag måste ha gjort någonting rätt när folk visar den attityden.

Så imorgon får jag väl passa på att njuta av min sovmorgon (vackert ord!) och stå ut med att jag måste stanna till klockan fyra på eftermiddagen.

Sen är det hemma-jobb som gäller igen från och med torsdag. Det blir en sväng in på fabriken på fredag och göra om ronden jag gjorde idag. Det mesta såg dock bra ut och jag vet ganska väl vilka ställen jag behöver kolla lite extra noga. Men det får väl gå, det med...

Löningsdag  är det också så jag var rik när jag vaknade imorse. Men nu har hyresvärden, Felia och diverse andra blodsugare fått sitt så nu är det inte så mycket bevänt med rikedomen.

Men vad gör väl det? Det pågår ju V75-tävlingar på Jägersro i Malmö så innan dagen är slut kanske man är rik som ett troll igen.

Vi får se, kära ordbrukare, vi får se...

Nu ska jag gå och skära till lite grönsaker att äta till lunchlådan imorgon och sedan är det snart dags att krama kudden ett slag. Vi ses!

Hur många har käkat köttbullar idag för att högtidlighålla "Köttbullens dag"? Hand upp!

Jag har dock gjort det, som den gode medborgare jag försöker vara. Nej, där ljög jag så att det small om det för när jag plockade fram den tillplattade kakan med fryst köttfärs ur frysen imorse hade jag inte en susning om att det var köttbullens dag. Inte heller när jag rörde ihop smeten, handrullade dem eller stekte dem visste jag att jag råkat pricka rätt dag för det. Och eftersom jag gjorde smet av ett helt kilo färs blir det repris i lunchlådan på jobbet imorgon. Plus att det ligger några plastbyttor i frysen med en portion köttbullar med hemmagjord gräddsås till den dag jag behöver/vill ha dem. Såvida inte sonen velat ha dem före mig förstås.

Söndag kväll och jag är i startgropen för ännu en arbetsvecka. Portvakten blir det i tre dagar till innan jag återgår till att jobba mest hemifrån som innan. Måndag och tisdag är det jag som öppnar på morgonen och därmed också får gå hem kl. 14;36.

Varför ett så udda klockslag undrar kanske den vakne ordbrukaren och det ska jag berätta. Det är vår matrast som någon gång i tidernas begynnelse (då Vår Herre bara var en lite pojkspoling) har fastställts till 36 minuter. När vår arbetsgivare bokför närvaro/frånvaro använder man inte minuter utan timmen delas in i tiondelar om sex minuter vardera. Och antagligen tyckte några att en halvtimme var i  nättaste laget och då blev det 36 minuters matrast istället.

Detta gäller dock bara LO-kollektivet. Tjänstemän anses förmodligen långsammare med att peta i sig sin blodpudding, korvstroganoff, pannkaka eller spagetti med köttfärssås och har följaktligen en timmes lunch.

Detta innebär också att om jag försover mig och stämplar in en minut efter klockan sex imorgon bitt får jag inte avdrag med 1 minut utan med 0,1 timme. D.v.s sex minuter. Det är det minsta avdrag de kan göra och det lär ha hänt att någon sjusovare väntat vid klockan tills sex minuter gått bara för att inte ge företaget en enda minut mer än de betalar för. Avdrag för sen ankomst har jag dock inte drabbats av på den dag jag minns. 

Jacke Sjödin har inte presenterat något nytt på sin Youtube-kanal på länge nu så det känns som om det verkligen var på tiden att det kom något. Och den var värd att vänta på också, tycker jag. En av de bästa nummer han gjort om Corona om du frågar mig. Håll till godo!

En mycket innovativ video, måste jag säga. Han är så duktig med ordvändningarna att jag skulle föreslå honom som kandidat till Povel Ramels "Karamellodiktstipendium" om jag hade nåt att säga till om där.

Söndag kväll råder över landet och världen. Några kanske gruvar sig för att återgå tll jobbet om det är just nu man har slut på semestern. Men inte jag. Jag ser fram emot ännu ett pass bland ryssar och polacker och andra trevliga människor som besöker eller ringer oss.

Faktiskt så fick jag lite beröm från oväntat håll i fredags. En representant för Stena Recycling som jag haft en hel del kontakt med via telefonen under våren/sommaren dök upp som gäst. Och då han insåg vem jag var fick jag höra att han upplevt mig som väldigt serviceminded och det alltid var trevligt att prata i telefon med mig.

Och inte nog med det. På sena eftermiddagen kom mannen som är chef åt portvaktens ordinarie personal och var ytterst tacksam över att jag ställt upp och räddat honom än en gång.

Och visst är det trevligt att även få beröm från chefer men eftersom det inte är han som sätter lön åt mig så är det ju ändå inte värt något på riktigt. Beröm i all ära men det betalar inga räkningar...

Eller som jag också säger ibland...; "En klapp på axeln är ju ändå bara en halvmeter från en spark i arslet!"

Sov gott, kära ordbrukare, i Vårgårda, Molkom, Trysunda och Köpmanholmen. Vi ses!

Så har jag då klarat av de två första dagarna av den här sejouren som portvakt. Har visserligen haft sovmorgon och börjat först vid halv åtta. Denna vecka och nästa stänger vi kl. 16 på dagarna men sedan återgår vi till att ha öppet till fem på dagarna. Men då är ju inte jag kvar...

Det är ovant att ha saker att göra nästan hela tiden när man blivit så van vid att inte göra ett skit närapå. Men samtidigt känns det bra att få vara någonstans där jag vet att jag gör nytta även om min kollega har betydligt större kompetens.

Att lära sig allt man behöver kunna där tar flera år men jag har ju ändå såpass mycket rutin att jag klarar det mesta och det viktigaste. Därigenom kan jag avlasta den jag för dagen jobbar med och känna gott samvete när jag går hem.

Och jag träffar ju massor av folk hela dagarna. Både gäster, leverantörer, kunder och andra besökare går ju genom oss innan de får träffa den de söker. Och med alla dessa utländska långtradarchaffisar så får man tillfälle att friska upp både sin engelska och sin förmåga att göra sig förstådd på andra sätt.

Det känns lite som att få en paus från alla corona-restriktoner. För i det jobbet är det mesta som vanligt. Förutom att vi tar tempen digitalt i pannan på alla besökare innan de får komma in på området. Att vi numera har plexiglas över disken mellan dem och oss. Att man spritar händerna titt som tätt och delar ut masker till de som inte har egna med sig. Och några andra små detaljer.

Men annars är det som vilken arbetsdag som helst, vilket annat år som helst. Och det är faktiskt lite uppfriskande att få känna det som om jag liksom får återvända till verkligheten litegrand. Och, som sagt, att jag känner och vet att jag gör mer nytta än jag annars gör till vardags.

Sovmorgon har jag haft igår och idag och nu följer två dagar då jag ska öppna på morgonen och börjar kl.6 Men det gör mig inget alls. Tvärtom föredrar jag det tidiga passet om jag får välja eftersom jag inte har några svårigheter att stiga upp på morgnarna. I gengäld får jag ju gå därifrån redan vid halvtretiden.

Snäll som jag är har jag ju dessutom lovat att sköta mina ronder när det gäller avfallsstationerna. Det handlar om c:a en timme per gång och görs två gånger i veckan. Då får kollegan klara sig själv men jag tror inte att det var så jobbigt för henne när jag gjode ronden idag.

Det råder ju liksom fortfarande lite sommarstiltje. De allra flesta har ju semestrat färdigt men det är ändå lite som om det inte kommer igång på allvar. Telefonerna har t.ex varit ovanlkigt tysta och väldigt få gäster till cheferna.

Men så länge våra slutprodukter rullar ut genom grindarna på lastbilsflak och tåg så tjänar väl företaget pengar och fortsätter därmed att betala ut det där de kallar lön varje månad. Bara en vecka kvar nu till nästa utbetalning...

Men som vanligt är det alldeles för mycket månad kvar i slutet på pengarna så jag får vända försiktigt på slantarna både före och efter utbetalningen.

Men.... tänk så mycket pengar jag INTE har gjort av med i sommar eftersom man inte kunnat resa som man kanske hade velat. Alla konserter med bra artister man kanske kostat på sig biljetter till. Plus resa till platsen för närmaste spelning. Eller miljonrullningen på Selånger marknad som ju också är avblåst detta Coronans år. Där brukar det kunna gå åt 1200-1800 på alldeles onödiga saker. Men man klarar sig utan både renkorrv, vitlökssalami, torkat renkött och Åsbergets underbara ostar. Folksamlingarna som brukar vara där hade ju garanterat varit en smittkälla av rang.

Undrar just var de pengarna tog vägen istället för på mina konton är de då inte...

Nej, nu hoppas jag på att någon klipsk vetenskapsmänniska hittar på ett bra och billigt vaccin som tar död på det där viruset fort och geschwinnt så vi får tillbaka våra liv!

Därmed avslutar jag för idag och går till frysen för att se om jag har någon lämplig matlåda att tina upp inför morgondagens lunch. Sköt om er, kära ordbrukare i Staffanstorp, Grisslehamn, Notviken och Akalla! Vi ses!

Titta vilken syn som mötte mig på parkeringen utanför jobbet igår morse då jag kom dit. En riktigt klassisk gammal  raggarbil med gangsterkeps på framrutan och allt. Kanske inte i nyskick men uppenbarligen körbar för när jag, senare på eftermiddagen, körde mot stan för att åka och handla mötte jag den på gamla E4 här ovanför och jag tror att jag kände igen föraren. Senare på kvällen var jag ute och övningskörde med sonen och vi åkte mot syrrans stuga på vinst och förlust eftersom vi inte visste om de var där ens. Men det var de inte så vi tog en liten sight-seeing-runda på grusvägen genom stugområdet för att se vad som förändrats och hur mycket. Då fick jag syn på samma bil för tredje gången. Den stod parkerad utanför ett sommarhus alldeles vid sjön.

Såvitt jag minns har jag aldrig sett en sån bil och det krävdes lite forskning för att ta reda på vad det var. Att det var en Pontiac kunde jag läsa mig till på bakluckan men nu vet jag att det rör sig om en Pontiac Chieftain från 1952.

Kul att det finns folk som håller dessa gamla klassiska  bilar rullande. Några ställer den ju till och med i nyskick eller närapå, i alla fall. Hoppas nuvarande ägare hör till den kategorin. Att han/hon planerar att få den lika fin som då den lämnade fabriken i USA fem år innan jag föddes.

I eftermiddags såg jag ännu en bil som fick mig att lyfta på ögonbrynen. Utanför Circle K-macken här i närheten stod en Volvo 242 fråm 1975 eller möjligen -76, Det blev ingen bild på den även om den hade förtjänat det. 

Den var blå och sådär ritkigt högblank i lacken och all krom glänste i solen. Inte en rostfläck eller rispa, inte en skråma på hela bilen. Den såg ut att komma direkt från det löpande bandet i Torslanda

Jag satt i min bil och väntade på sonen som var inne och köpte en cocacola då ett äldre par, troligen 80-plus kom ut och gick fram till den fina gamla Volvon. Farbrorn gick med käpp och det gick inte fort. Sakta och fint gick det också när han så körde iväg med sin välskötta bil. Och då lade jag märke till en sak. Den där genomskinliga plasten som tillverkarna lade över bilsätena på nya bilar på den tiden låg kvar i deras baksäte.

Fömodligen har han ägt bilen sedan den lämnade första bilfirman och skött om den som ett barn. Om jag minns rätt om priser så betalade han väl kanske 30 - 35 tusenlappar för den. Då, på 70-talet.

Om han skulle lägga ut den till försäljning idag kan jag lova att han skulle få minst det dubbla. Troligen mer om motor och växellåda är i samma goda skick som karossen.

Sen var vi iväg och fyllde på snusförrådet hos Candy World i Birsta. Och som ni säkerligen förstår av namnet så är snusförsäljningen bara ett litet sidospår för det företaget. Tog mig friheten att ta ett par bilder som kanske ger en liten vink om hur stort det är.

Karameller så långt ögat når, alltså! Tänk att det finns så mycket godis. Vi unnade oss varsin liten påse, grabben och jag. Och allt var färskt och fräscht. Om man köper lösgodis på Willys, Ica eller så är ofta en del av det halvgammalt och mycket mer "al dente" än man vill ha det. Tuggmotstånd, alltså, beroende på att det börjat torka ut. Men Candy world måste ju vara ett himmelrike för alla gottegrisar!

Granne med Willys är de också och det är säkert bra för båda parter. 

Nu är det lördag kväll och jag har slagit upp en liten whisky av märket Tamnavaulin, en singelmalt för under 300 kr  som jag rekommenderar varmt. Tvättat har jag gjort idag också så jag känner liksom att jag förtjänar det ännu lite mer. Imorgon tänkte jag göra årets första besök i mina svampskogar. Om det inte är lika kvalmigt varmt som idag. 

Klockan närmar sig nio men det är fortfarande 21 grader utanför mina fönster. En skön sensommarkväll alltså.

Det tillönskar jag också er, mina kära ordbrukare i Molkom, Kävlinge, Åbyggeby och Lillpite. Ha det!