Söndag råder liksom Fars dag. Ingetdera lär väl ge upphöv till något större firande. Mina söner, som ju finns rätt nära, har sällan uppmärksammat det och jag begär det inte heller. Yngsta dottern ringde ganska nyss och grattade och det kanske blir det firande som blev, vi får väl se.

Jag bryr mig inte så mycket om såna där dagar så det är inget jag surar över om ingen hörs av.

Min egen pappa ligger begravd dryga 30 mil från mig så att sätta blommor på hans grav blir det inget med heller.

Jag vet dessutom att det inte är nåt han hade förväntat sig heller.

Ägnar honom en tanke gör jag ändå och inte bara honom utan även andra manliga förebillder jag haft genom livet.

Den förste i den raden är min ingifte morbror som hette Sven och som jag var mycket fäst vid under hela min uppväxt och fram till hans bortgång för 40 år sen.

Han var en sån där människa som ingen sa ett enda ont ord om någonsin. Utom hans hustru, min äldsta moster. Hon gnatade och klagade på allt han sa och gjorde nästan. I alla fall uppfattade jag det så på den tiden.

Som vuxen har jag insett att det där liksom bara var en vana hon hade. Eller en ful ovana.

Egentligen menade hon nog inget illa utan hon gjorde det nog utan att tänka sig för. Av gammal vana liksom.

Och vad Sven själv beträffade så var han så van vid det att han bara slog dövörat till och fortsatte att vara lika vänlig mot henne som han var mot alla andra.

Det finns ett minne hos mig som jag kan ha skrivit om förut men jag gör det igen ändå.

Vi bodde i husen intill varandra och hade även sommarstuga i samma område. En dag, en sommar då jag kanske var 12-13 år hade jag åkt med dem in till stan på morgonen då de åkte till sina jobb. Varför minns jag inte men det kan ha varit nåt besök hos läkare eller tandläkare.

Då vi mot kvällen satte oss i bilen för att åka de tre milen tillbaka satte min moster igång att gnata på Sven. Hon började direkt vi hade satt oss och höll på under hela resan på tre mil ungefär. Jag minns att jag drog en lättnadens suck då vi äntligen kom fram och jag fick kliva ur bilen.

Då hade Sven och jag bestämt att vi skulle ro ut med båten och sitta och meta en stund. 

Då vi satt oss i båten frågade jag honom; "Hur fan står du ut?"

Han skrattade till och undrade vad jag menade.

"Jamen, G (mostern) skällde och bråkade på dig precis hela vägen hit i bilen!", sa jag.

Då skrattade Sven igen och svarade...

"Säger du det? Det har jag inte hört!"

I den stunden insåg jag att han kände henne så väl att han visste och förstod att hon egentligen inte menade nåt illa utan antagligen spydde ut sin frustration över andra saker över honom. Och att han lärt sig blunda med öronen.

Minns att då växte han ytterligare en bit i mina ögon. En av de allra finaste människor jag träffat!

En annan av dessa favoritpersoner begravdes för precis ett år sedan just idag. Kalle, elller Karl-Erik som var dopnamnet på min före detta svärfar tog jag farväl av den 10 november förra året.

Likheterna dessa båda emellan är många. Kalle hade det ungefär likadant som Sven med sin fru men höjde aldrig ens rösten åt henne tillbaka, vad jag hörde.

När jag och hans äldsta dotter träffades och senare bildade familj var jag ju ganska ung och därmed blev han också lite av en fadersfigur i mitt liv. Men även en av mina allra mest uppskattade vänner.

Så dessa män liksom min farfar ägnar jag en extra tanke idag. 

Med morfar är det lite annorlunda eftersom han gick bort när jag bara var sex år gammal och jag inte har så många minnen av honom. Men äldre syskon och släktingar som har det talar bara gott om honom också.

Så ni som har en far i livet, slå honom åtminstone en signal idag och visa er uppskattning.

Om han förtjänar det förstås. Det finns ju föräldrar tyvärr. som inte gör det. Men jag tror att de är i klar minoritet.

En blomma på en grav är förstås en vacker symbolhandling men i min värld kan det vara lika fint att ställa fram ett foto, kanske tända ett ljus och skänka honom en tanke.

Därmed börjar det bli dags att ta ut lilla Vita Blixten på morgonrundan. Namnet kom för mig häromdagen då jag öppnade min sovrumsdörr och hon kom springande i full galopp för att få komma upp i famnen och bli klappad och kliad medan vi småpratar lite, Det gör vi varje morgon.

Vita blixten var annars benämningen på ett av de två par skidor man tilldelades av försvarsmakten då jag ryckte in i lumpen 1978.

Vi fick ett par vanliga gammaldags terrängskidor av trä med den där gamla bindningen av nån sorts metallfjäder som man spände runt hälen. Plus ett par "Vita Blixten", också dessa förstås av trä, som var breda och påminde mer om slalomskidor som de såg ut förr.

Dessa var avsedda att användas vid skidtolkning efter bandvagn. Något jag dock slapp förutom en gång då vi skullle öva på det.

Så jag måste väl ha associerat till dessa skidor när Thea kom farande som en raket för att äntligen få sitta i husses knä igen. Så på morgnarna heter hon numera Vita Blixten.

Hon snarkar ännu på min säng bakom min rygg men det får hon snart sluta med för jag vill gärna ta ut henne innan jag gör frukost. Och verkmästaren i magen har nu larmat en bra stund att det är tomt på hans arbetsplats och att han behöver nåt att jobba med. Hittade några prinskorvar i frysen igår som fått tina i kylen över natten. De ska stekas upp och ätas med lite äggröra har jag tänkt.

Unna er nån god frukost ni med, kära ordbrukare i Mörbylånga, Lysekil, Åmotfors och Brattliden.

Vi ses! Ger jag mig fanken på...

 

skogsnuvan

12 november 2024 10:25

Vita blixten är väl fint att ha. Jag saknar Jack som är i Skåne med Kinabror men som tur är så träffar jag BroderB:s hund Nalle varje dag. Jag vet att han älskar mig och hela stora hunden vill alltid ligga i mitt knä och gosa och så har jag ju katten Morris som blivit riktigt kelsjuk på gamla dagar. Vad gjorde vi utan våra husdjur. Det skulle bli alltför trist. Min pappa har varit död länge men jag minns honom som en härlig glad men som med gläje spelade badfiol i ett band och skodde hästar och målade kyrkor och jagade älg och dansade och lekte med oss barn och lärde oss allt om skog och växter.

http://skogsnuvan.bloggplatsen.se

Göran

12 november 2024 15:22

Låter som du hade tur när vår herre delade ut farsor. Och vad husdjuren beträffar så är de ju nästan som ens lilla barn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-Hä ä lördag idag, gumman min, sa gubben förhoppninsfullt men gumman fräste genast ifrån -Jo, hä kan du inbill´däj. Men hä bli´nt någe utav mä dä! Bara så du vet! Så kan det bli. Lördag är det pavsett vad som blir av och inte. Efter en mulen morg...

Sommaren har börjat. I alla fall enligt almanackan. I verkligheten uupplever jag nog att den liksom står på tröskeln och skrapar med foten, lite tveksamt. Kanonväder igår, regn i förrgår och idag är det jämngrått men ingen nederbörd ännu i allla fall...

Nej, det får fanimej bli ett inlägg till idag! Inte första gången men mindre vanligt på senare år att jag författat mer än ett blgginlägg på samma dag. Men just nu känner jag mig liksom lite omtumlad och behöver väl kanske få "skriva av mig" en ani...

Så är det slut på våren för i år då! Det är dags att avtacka maj månad för årets insats och hälsa sommaren välkommen. För enligt almanackan börjar ju sommaren imorgon, den första juni. Men om jag ska kunna KÄNNA att det är sommar får allt vädergu...

Har skrivit om det förut men nu verkar det vara på väg att blossa upp en folkstorm mot Transportstyrelsens nya påhitt att dra in körkortet  för folk bara p.g.a att ett s.k PETH-test visar riskbeteende mad alkoholbruket. Det gläder mig, i så fall. V...