Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom!

Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kanske 40-45 års ålder tittade jag troget såvida jag inte jobbade när det sändes.

Men jag tappar bara mer och mer av det intresset för varje år som går.

Mycket beror det väl kanske på att det blvit ett sånt jättestort spektakel av, framför allt, den svenska uttagningsproceduren. Det som förr avgjordes på en kväll tar numera sex veckor att klara av innan vinnaren utses.

Dessutom tröttnade jag ännu mer och snabbare på de otroligt töntiga mellanakterna som stoppades in mellan framförandet av låtarna och själva omröstningen.

Att Europafinalen vuxit är väl kanske lite mer logiskt. Det finns ju fler nationer nu som ingår i EBU, det europeiska samarbetsorganet för TV.

Innan Berlinmuren föll handlade det väl om ett tjogotal länder som tävlade.

Och efter att ha varit segerlösa de första 18 åren stod alltså Sverige som vinnare för första gången för femtio år sedan när ABBA vann i Brighton. Sen dess har vi morskat upp oss rejält i den branschen och delar numera förstaplatsen när det kommer till antal segrar. Irland och Sverige är de enda länder som vunnit sju gånger.

Och att döma av alla reaction-videos på Youtube av Marcus och Martinus låt så finns det stor risk att vi kan vinna i år igen. Inte tycker jag väl att den är så märkvärdig men så har väl alltid sextioplussare tyckt om ungdomens musik.

Så två norska pojkar ska alltså tävla för Sverige ikväll. Men jag har inte hört några Sverigedemokrater ifrågasätta deras "svenskhet". Men, det förstås, de är väl inga muslimer eller islamister som SD numera hellre benämner de som lever enligt koranen.

Nå, det får gå hur det vill. Kanske tittar jag en stund eller så gör jag nåt annat.

Därmed kommer vi till det andra stora eventet som har startat. Det gjorde det igår kväll för svensk räkning med match mot USA. Ja, jag menar såklart ishockey-VM.

Tror att jag var i tioårsåldern då jag råkade börja titta på en match på TV tillsammans med min morbror. Han kunde allt om regler, taktik, spelare och annat. Så jag frågade honom då det var nåt jag inte fattade och han lärde mig vad icing, offside, fårskalle, boarding, tekning och domarjävel handlade om.

Jag blev väldigt snabbt fascinerad av denna snabba sport där det händer saker hela tiden. Minns att jag sprang hem från plugget de dagar då jag visste att Tre Kronor spelade eftermiddagsmatch.

Och lyssnade förstås på Lars-Gunnar Björklunds och Rolle Stoltz som kommenterade i den enda TV-kanalen då.

Passionen höll i sig och lever ännu även om VM numera känns lite avslaget.

På 70-talet var det ungefär samma farbröder som spelade i landslaget hela säsongerna och år efter år. Numera har vi väl, i antal spelare räknat, mer än två hela landslag med spelare i NHL. Plus ett antal till i de europeiska ligorna.

Det gör att jag numera har sämre koll på spelare för spelare och vilka klubbar de spelar i till vardags.

På sjuttiotalet visste jag ju att "Honken" spelade för AIK, Tord Lundström i Brynäs liksom Salmingbröderna och Lars-Göran Nilsson. Nin idol, förutom Timrås eplare, Stig-Göran "Stisse" Johansson spelade för Södertälje SK. Av honom fick jag en gång en klubba med hans autgraf efter match i Timrå ishall. Så till honom hade jag ett lite extra gott öga.

I år känner jag igen de flesta av namnen men har ingen aning om vilka klubbar i Sverige de spelat för innan de drog utrikes för att bli miljonärer och få spela i världens bästa liga.

Men jag klagar inte. Framför allt inte efter genomförandet av gårdagens kamp mot USA som vi vann med 5-2 efter två mål i tom målbur i slutminuten. USA var ju inte dåliga men ändå spelade Sverige stundtals ut dem. Framför allt i andra perioden var vi rätt överlägsna. Nur det sex matcher till innan slutspelet börjar så det blir en hel del tittande framöver. 

Annars... så var Thea och jag upp till Svarttjärnen i skogarna ovanför vårt hem igår. Och till min förvåning simmade det omkring ett svanpar där. Något jag aldrig sett där förr. Gräsänder och nån annan sorts sjöfågel brukar det finnas men svanar var nåt nytt. Ändå dröjde det flera minuter innan jag kom på att jag ju måste föreviga dem med mobilkameran. Men se då hade de två majestätiska fåglarna simmat runt en udde och utom synhåll för mig. 

Så det blidde ingen bild tagen. Men Thea fick springa lös i nästan en timme och somnade som en stock då vi kom hem. Jag fick faktiskt lov att väcka henne för kvällspromenaden.

Idag är det gråväder och lite småkallt igen så det blir ingen repris förrän solen värmer oss när vi är ute.

Måste iväg till närbutiken och köpa hem lite potatis för det tänker jag unna mig till den fisk jag ska steka till middag idag. Har plockat fram en påse med Gulskädda som jag skrev om ifjol. Väl så gott som rödspätta (som jag älskar) men mycket lägre pris. Inte för att heller den kan kallas billig längre men inte så dyr som rödspättan i alla fall.

Så jag ska väl gå och smojsa ihop remouladsåsen jag ska ha till maten och sen får Thea följa med bort till COOP X:tra och vänta utanför medan husse handlar.

Så därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt fin lördag och helg i Tunabro, Löddeköpinge, Vansbro och Ljustorp.

Må Gud vara med er! För själv har jag inte tid mer nu!

Vi ses! Nån gång...