Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet.

Då låter det genast mindre negativt. Bättre disträ än dement!

Många framstående människor har ju varit kända för just den saken - att ibland verka lite frånvarande, lite avskärmade. Einstein till exempel. Och Evert Taube, inte minst.

Nu vill jag ju inte alls jämföra min ringa person med stora tänkare eller kulturmänniskor men nog finns det ett stråk av disträhet även hos mig.

Igår skrev jag att jag skulle laga gulskädda till middag. Den idén fick jag medan jag åt frukost och beslöt att ta fram fiskfiléer ur frysen när jag ätit klart. Men sen fick den tanken flytta ut ur min hjärna för att ge plats för andra tankar som just då kanske kändes mer intressanta. Vilka tankar det var minns jag idock nte alls.

Lite senare satt jag här och skrev gårdagens text och kom på att jag måste göra min remouladsås så att den han stå och bli ännu godare i några timmar.

Den tanken höll jag kvar och agerade på så fort jag publicerat mina ord för igår.

Kallt, mulet och ruggigt var det då men fram på dagen blev det soligt och fint så jag tog med Thea på ännu en skogstur och det var där på stigarna kring Svarttjärnen som osäkerheten började gnaga i mig.

Tog jag alls fram fisken ur frysen? Jo, men det måste jag väl ha gjort? Jag satt ju och tänkte på det bara nån minut innan jag reste mig från frukostbordet...

Men då jag kom hem kunde jag konstatera att det hade jag inte alls. Men då var det nästan dags att laga middag så då fick planerna revideras. För säkerhets skulle plockade jag dock fram fisken genast och lade den att tina upp i kylen tills idag istället,

Så istället åt jag Stockholmare till middag. Två stycken till och med.

Till dessa en krispig grönsallad och lite blomkålsmos, därmed räddande den sista resten av ett blomkålshuvud som låg kvar i kylen. Tror inte att det gått att spara mer än nån enstaka dag till.

Och Stockholmarna var väldigt smakliga, hög kötthalt och välkryddade.

Javisst, ska jag såklart förklara mig så ingen tror att jag blivit kannibal. Jag var förbi Lidl efter skogspromenaden och där hittade jag en 4-pack med rätt smala grillkorvar som kallades just Stockholmare.

Varför de heter så vet jag inte alls men gissningsvis är det väl där receptet skapats.

Anledningen att jag köpte dem var förstås delvis nyfikenhet plus det höga köttinnehållet. Men i ärlighetens namn ska väl också erkännas att en stor anledning var den röda etikett som förkunnade nedsatt pris med 30%.

Så gör de när bäst-före-datum närmar sig. Men det var den 14/5 och dels var det ju tre dagar dit igår och dels låg den ju i kyldisken. Plus att jag vet att kylvaror ofta är helt ok även efter b-f-d.

Så hamnar du i en Lidl-butik och är sugen på en lite kryddigare korv att steka så testa gärna den sorten!

Och min tankspriddhet förde ju också det goda med sig att jag har gulskäddan kvar att se fram emot liksom den mycket goda remouladsås jag gjorde redan igår.

"Inget ont som inte har nåt gott med sig" lyder ett gammalt talesätt som ibland faktiskt stämmer, Men inte jämt!

Svanarna i SVarttjärnen syntes inte till igår. ANtagligen var det bara en rastplats för dem, på väg till nåt annat.

Vad jag hittar på idag står väl skrivet i stjärnorna. Eller nån annanstans. Möjligen står det skrivet här i bloggen framåt kvällen eller om nån dag eller två. Eller också inte...

Hur som helst så ska ni ha en härlig söndag, kära ordbrukare i Treslövs läge, Stenungsund, Robertsfors och Mörrum.

Vi ses kanske igen. Eller också inte. Den som lever får C!