Idag är sommaren verkligen sommar med stora bokstäver. 29  grader sa tempmätaren i bilen när jag hade kört i 10-12 minuter. Den visade mer då jag startade motorn men så brukar det vara när bilen stått stilla.

Och 29 grader är ju mer än tillräckligt. 

På badstranden alldeles nära mitt hem kryllade det av folk när jag körde förbi förut.

Ungefär likadant var det igår men svalnade av framåt kvällen, tack och lov.

I söndags var det ganska svalt och mulet vilket var skönt när vi hade vår släktträff. Jag hade rätt höga förväntnngar och de inte bara infriades utan överträffades med hästlängder. I Njurunda hembygdsgård

 

Det blev inte så många bilder tagna av mig men när äldste sonen och yngsta dottern satt tillsammans i en soffa och norbror gullade med lilla systersonen fick jag ändå upp telefonen och fotade dem.

 

Jag fick träffa människor jag inte sett på många år. Vuxna jag inte träffat sen de var små. Kusiner och syskonbarn och deras avkommor hade samlats och hade en underbart trevlig söndag. Tror ingen var besviken.

En bild även av insidan och vår festlokal. Den ljusblå skjortan vid bordets högra ände innehåller min storebror.

 

Min systerdotter samt dottern till min äldsta kusin hade organiserat alltihop och de hade verkligen gjort det bra.

Jag tillhör ju den nästa äldsta generationen eftersom vår yngsta moster ännu är i livet.

Hon var festens Grand Old Lady.

Min generation hade organistörerna döpt till kusinerna. För de av oss som inte är syskon är ju just kusiner.

Dessa kusiner fick ett uppdrag helt oförberett. Vi skulle sätta upp ett litet  sshownummer där vi skulle spöka ut oss så gott det gick och sedan framföra nedanstående mästerverk med sång och koreografi..

"Vi bor på landet" alltså av de oförglömliga Bröderna Djup. Vi döpte vår lilla konstellation till "Kusinerna Grus".

Enkel melodi och ganska enkel text (vi hade dock texten på papper till hjälp).

Men jag kan lovva att den där sången inte är så lätt att sjunga som man kan tro. Särskilt för några som aldrig sjunger offentligt utan möjligen tyst för sig själv ibland då man inte tror att någon hör en.

Särskilt då man kommer till slutklämmeen i varje vers med "gnägg och gnägg från lilla stallet, råm och råm från lilla lagår´n... o.s.v) Där hann jag inte andas emellan djuren utan måste sjunga på inandning några verser in i sången.

Så vi fick en stund på oss att öva och snacka ihop oss innan det var dags för världspremiär för Kusinkören.

Occh vem som hade roligast är väl tveksamt, publiken eller vi själva. Roligt blev det i alla fall.

Min äldsta kusin bevisade än en gång hur övermusikalisk han är. När vi började öva så hörde han genast vilken tonart han skulle spela för att kompa oss på det gamla fina pianot som fanns i hembygdsgården.

Han fyllde åttio för nån månad sedan och är svårt märkt i kroppen av en massa krämpor. Har ytterst svårt att gå mer än nån meter. Men spela kan han fortfarande. 

Piano, orgel och synth samt både dragspel och gitarr trakterar han hur bra som helst.

Ungefär så beskrevs också min morfar när jag växte upp. Han dog relativt ung, även om 68 år på sesztiotalet var betydligt äldre än det är idag. Om honom sades det att om han fick ett musikinstrument i händerna så prövade han sig fram tills han kunde spela lite grand åtminstone. Jag har vaga minnen av honom spelande banjo och mandolin.

Nåt sånt hade vi inte men pianot räckte ju så bra.

God mat, mycket mingel och prat och alla var glada. Även mitt lilla barnbarn uppförde sig alldeles ypperligt. Han var glad som en liten spelman nästan hela tiden. Men det blev nog många intryck för hans hjärna att bearbeta för enligt dottern hade han aldrig sovit så bra och så länge som natten mot måndag.

Så det var med glatt hjärta man satte sig i dotterns bil och blev hemskjutsad efteråt. Och jag tror faktiskt att jag kan lova att så gott som alla de andra kände likadant.

Det har jag också fått se i den grupp vi bildat på Messenger på Facebook. Bara glada tillrop där.

Jag har alltså fått uppleva en ytterst minnesvärd helg och tanken på den kommer att skänka glädje långt efteråt.

Därmed ska jag gå och fixa mig lite middag och äta den. Har ett par grillkorvar med hög kötthalt i kylen och även coleslaw som jag gjorde för några dagar sen. Det passar fint som tillbehör.

Ha en fortsatt härlig sommartisdag, kära ordbrukare i Öregrund, Östersund, Pålsboda och Flurkmark.

Vi ses

Det har hänt förut. Ganska många gånger över rätt lång tid. Men det har liksom varit då och då. Inte hela tiden. Inte flera gånger i veckan!

Men nu är det 5-6 stycken per dag sen någon vecka tillbaka, Och det börjar bli irriterande.

Vad talar jag om?
Jo, om alla vänförfrågningar från lättklädda unga vackra kvinnor som vill bli mina vänner på Facebook. Om jag vore lite mer fåfäng än jag är så kanske jag skulle känna mig smickrad. Men eftersom jag fattar att dessa damer antagligen inte ens existerar och om de gör det så skulle de aldrig kasta ens ett öga efter en gubbe som kinnat vara deras pappa eller t.o.m farfar. Jag skulle kunna vara deras farfars/morfars äldre bror förihelskotta!

Så jag förstår ju självklart att allt bara är bluff som i slutänden ska leda till att jag betalar för någonting som jag aldrig kommer att se röken av.

Då inställer sig genast frågan; Finns det andra gamla, halv- eller helfeta gubbar som går på det där? Och tror att bombnedslaget han ser på bikinibilden, på riktigt, får pirr i magen när hon tänker på just honom???

Ofta står där också en liten kommentar om mitt utseende. Som jag ju bara visar på en bild tagen snett bakifrån...

När detta började hända så  klickade jag nån gång så jag fick se personens hemsida och upptäckte ett par gånger att många män i min ålder och där omkring fanns i deras vänlistor.

Nån gång hittade jag till och med ett eller några bekanta ansikten i deras vänlistor.

Då blir jag bekymrad. Över den fördumning av svenska folket som pågått länge nu och bara blir värre.

Och såväl politiker som företagsledare har ju upptäckt detta och kommit på att de lätt kommer undan med mer och mer mygel och manipulation av oss.

För makten sitter ju säkrare ju mindre folk förstår av deras lömska fifflande och lurendrejeri. En okunnig och lydig befolkning säkrar ju makten bara ännu starkare åt dem. När folk slutar att tänka själva så sitter de ju säkert.

För trettio år sedan kunde jag ringa mitt lokalkontor hos Försäkringskassan om några pengar inte kommit när de skulle. Direkt till lokalkontoret i den förort jag bodde i då.

Då svarade växeln inom 2-3 signaler och kopplade mig till "Larsson", en dam jag hade talat med många gånger osh som visste hur mitt liv såg ut ungefär. Hon kollade saken medan jag väntade, återkom och sa att hon fixat så att pemgarna fanns på mitt konto inom två bankdagar.

Idag är det lokalkontoret förstås nedlagt och man måste ringa till en växel som är central för hela Sverige. Där ska du sen välja med knappar från flera olika menyer innan du hamnar i telefonkön.

Som kan vara allt från 20 till 90 minuter lång.

Samma gäller om jag ringer Telia, Swedbank eller snart sagt vilket företag eller myndighet som helst. 

Och när man klagar på dem får man veta att de "gör allt de kan för att korta ner sina köer".

Att "göra allt man kan" betyder för dem att styra över allt till chatt med någon robot som inte fattar vad man vill. 
Tanken är då såklart att man ska bli så jävla irriterad, besviken och förbannad att man skiter i alltihop.

Har sagt det många gånger förr men säger det en gång till; Har man verkligen gjort sitt yttersta för att ändra på något i tio års tid men inte åstadkommit minsta framgång så kanske det är dags att ändra strategi.

När företag gör förändringar i sin interna verksamhet väntar de jävlar inte i tio år på resultat. Ser man inte tendenser på att det kommer att lyckas inom några veckor så lägger man ner projektet.

Men när det kommer till oss medborgare, kunder etc. så vet de ju att de kan fortsätta att skita i vad vi tycker.

För vi har ju inget annat val!

Vi har inget val!!! 

Och anledningen att vi inte har något val är att de ser till att vi inte har nåt val.

Nästan lite komiskt att precis de där människorna som hade just ordet valfrihet som slogan för x antal år sen är de som krympt vår valfrihet allra mest.

Det är så skämten föds av typen; "Det där med valfrihet, kan det vara en så stor fråga? Hur många valar i fångenskap kan det finnas på ett ungefär?"

Tidernas förändring beskrivs också helt klockrent i klippet som får avsluta dagens inlägg. Jag hoppa helt över mina vanliga avslutande fraser och ger er Lars Winnerbäck och "Skolklockan" Lyssna på den!

Hej på er, sömntutor! Ja, för ni vet väl att det är sjusovaredagen idag? Den som sover länge den här dagen får vara trött i ett helt år efteråt. Dit hör dock inte jag.

Sommartid sover jag för öppet fönster för det mesta och vid femsnåret imorse utbröt nån sorts krig i fågelvärden här utanför och måsarna skrek så de måste ha varit hesa efteråt. Så för min del är det ingen fara!

Och hur vet jag att det är den dagen just idag, kanske du tänker.

Jo, tack vare det fantastiska minneshjälpmedel och tidsdokument som jag kallar bloggens backspegel.

"Tidigare år" står det i högerkolumnen och där ser jag att jag, genom åren, varit flitig just den här dagen.

För sex år sedan, denna dag, skrev jag om just Sjusovaredagen och berättade om en galen kejsare som gick ut med påbudet att alla som inte dyrkade honom skulle straffas med döden.

Då var det sju stycken fromma män som flydde och gömde sig i en grotta bland bergen. Men kejsaren fick nys om det och lät mura för ingången till deras gömställde.

Sedan gick det 200 år innan någon beslöt att riva den där muren. Och, kan ni tänka er, då vaknade "de sju sovarna" och mådde hur bra som helst. Denna vandringssägen har sedan förts vidare från generation till generation i bortåt 1500 år.

Och eftersom det stod på internet så är det väl sant, antar jag. Allt på internet är väl sant? Eller...?

Tyvärr finns det alldeles för många som tycks tro det.

Vilket förstås gynnar skojare och bedragare som vill åt våra surt förvärvade stackars små slantar. 

Bondfångare och hästskojare kallades det förr i tiden. Men även brottsligheten har ju följt med sin tid och utvecklats för att kunna fortsätta att tillskansa sig pengar man inte har förtjänat. Precis som politikerna.

Och visst är det många grenar på det kriminella trädet som har sågats ned av utvecklingen.

Post- och bankrån skedde ju titt som tätt under första halvan av mitt liv och en bra stund efter det också. Men dessa har ju tvingast omskoola sig nu då posten ju inte längre finns i den form den hade då. Och inga banker hanterar heller kontanter.

Betalkort tog jag till mig jämförelsevis sent i livet, jämfört med mång andra. Men lärde mig för kanske 25-30 år sen att det ju faktiskt är smidigare med kort. 

Det var kanske vid den tiden då jag hade tonårsbarn. Nog har jag lärt dem skilja på mitt och ditt men ni som själva haft såna vet ju att i den åldern finns det frestelser som ibland blir övermäktiga och man kanske chansar på att norpa åt sig någta sedlar.

Alla fyra är dock hederliga och arbetande människor nu så några skurkar blev de ju inte.

Och med handen på hjärt6at så hemföll även jag till såna synder någon gång under min uppväxt.

Men det är ju preskriberat vid det här laget och jag blev nog avslöjad och straffad varje gång också, om jag inte missminner mig.

Bättre eller sämre, det kan man ju diskuteraa och tycka lite av varje om.

Men numera har jag nästan aldrig kontanta medel i plånboken.

Swish är också ett sånt där påhitt jag har tagit till mig och tycker är smidigt.

Har också sett att en del använder telefonen för att betala sin mat eller bensin och annat. Det har jag ännu inte lärt och tagit till mig ännu. Men det kanske också är lätt och smidaigt.

Det är väl förstås nån app man ska tanka ner, tänker jag.

Och det blir ju liksom nödvändigt att lära sig det nya också.

När jag började jobba på den fabrik där jag stannade till sommaren för tre år sen och man fick lön tog man bussen till stan först. Där gick man in på banken och fyllde i en uttagsblankett och fick sen sina kontanter över disk när man köat färdigt.

Sen åkte man bussen hem igen och gick till posten för att betala sina räkningar. Även det över disk.

Hemma igen brukade jag sedan plocka ur de pengar som skulle räcka månaden ut för att inte ha för mycket i plånboken. Den kunde man ju tappa om olyckan skulle vara framme.

Eller blir rånad eller bestulen på. Så det gällde att stoppa undan slantarna.

En del hade checkhäfte och betalade med check istället för att bära kontanter. Finns såna änuu, förresten?

Det var väl nånstans i gränslandet mellan 70- och 80-tal som bankomaterna kom och man fick ett kort så man kunde ta ut pengar även när inte banken var öppen.

Och några år senare öppnades möjligheten att betala med det vanliga bankkortet. Tidigare fanns kortbetalning men då måste man ha ett kreditkort. Som kostade pengar...

Betala med kort kunde man göra även då.

Som så många gånger förr skirrver jag lite smått nostalgiskt. Dock utan att försköna den tid som flytt alltför mycket, i alla fall.

Bloggens backspegel beättar också för mig att det idag är 13 år sedan jag tvingades låta den äldsta katt jag träffat få somna in för sista gången.

Daisy hette hon och blev hela 18½ år gammal. Åldrandet märktes egentligen inte på henne förrän någon månad innan då hon började få svårt att hoppa upp i min soffa och jämrade sig när hon hoppade ner.

Vetrinären konstaterade att man kunde känna små kknölar, som klasar av små vindruvor, under huden mellan hennes bakben. C-ordet dörk förstås upp i huvudet men han sa också att det krävdes en röntgen för att säga säkert.

Då tänkte jag att hon redan var så gammal och skröplig så de eventuella veckor eller månader hon kanske kunnat leva vidare knappast skulle bli så mycket till liv för henne.

Och eftersom hon redan var bedövad beslutade jag att låta henne somna in.

Jag var med ända till slutet och det är ett både sorgliggt och vackert minne.

Än idag känner jag att beslutet var det enda rätta och jag är glad att jag lät henne känna min närvaro medan hon gick över till andra sidan.

Thea börjar ju också bli till åren. Nio fyllde hon ju i april. Men ännu märks inga ålderskrämpor hos henne. Däremot kan man ännu enkelt locka fram valpen i henne genom att slänga iväg en boll som hon får jaga efter.

Mindre hundar blir ju också ofta nåt år äldre än de större raserna. Min moster hade en mellanpudel i min barndom och den blev nästan 14 år.

Min första egna hund, en Cavalier King Charles spaniel var ungefär av samma storlek som Thea (även om han vägde mkt mindre) och han blev bara sju.

 

Inte världens bästa bild men man ser ju ungefär hur han såg ut i alla fall. Borta sen 38 år...

Han hade ett medfött hjärtfel som vi visste om så man kanske ändå hade nån sorts beredksap känslomässigt då.

Det gör ont att förlora ett kärt husdjur, katt eller hund. De blir ju nästan som ens barn, känslomässigt.

Men... den bron får jag väl korsa om och när jag kommer fram till den. Än så länge är vi ju hyfsat raska, både jag och min lilla Thea.

Ännu lever vi och andas och så länge vi gör det behöver vi ju inte bekymra oss om nåt annat.

Lördag råder över landet och världen och i Bollnäs ska en massa hästar springa ikapp under eftermiddagens tävlingar på V75. Igår köpte jag en andel hos Willys till V64 som gick av stapeln igår kväll.

Ooch den inbringade nästan 400 kr! (Jojo. plötsligt händer det!)

100-150 av dem ska jag förslösa på dagens V75. Sen får resten stå kvar hos ATG till kommande travfester.

Därmed tackar jag för visat intresse och drar mig tillbaka för den här gången.

Ha en trevlig lördag och helg i Ammasrnäs, Trosa, Blomstermåla och Visby!

Vi ses! Om inget oförutsett inträffar...

Ja, jag säger som Gert Fylking gjorde i så många år när Nobelkommittéen presenterade Nobelpristagaren i litteratur.

Idag kom jag mig äntligen iväg och fick påfyllning av den gas som gör att luftkonditioneringen i Madame Citroen kyler kupén som den ska. Samma verkstad som förra gången för kansle två år sedan.

Och jag hann bara några hundra meter innan det kändes svinkallt i bilen. När jag tittad efter såg jag att de hade ställt ner temperaturen till 16 grader. Säkert för att så snabbt som möjligt få den att pumpa in kyla som kvitto på att det funkade som jag vill.

Så jag vred upp önskad temperatur till 20 grader flr att inte sitta och frysa. Sen höjde jag en grad till.

För jag mindes en kurs jag deltog i som skyddsombud på jobbet för x antal år sen. Där lärde de oss att en månniskorkropp mår som bäst när luftem runt den är just 21 grader Celsius.

Och... Himmel så skönt det var att slippa sitta med sidorutor nere för att få lite svalka.

Och jag minns ju ännu mycket väl hur man alltid gjorde så på somrarna i de första bilarna jag ägde. Hur man ibland fick både nackspärr och röda ögon av att ha "suttit i drag", som man säger.

Den andra bilen jag ägde sen artonårsdag och uppkörning hade sollucka i taket.

Man kunde endera öppna den helt eller bara tippa upp bakre kanten. Det sistnämnda var nästan effektivare än att ha den helöppen om man åkte längre sträckor.

Idag vet jag att det beror på att det då skapas ett undertryck i kupén och den varnaste luften (som ju alltid ligger högst upp) ssugs då ut snabbare.

Nu är jag ju ingen expert på aerodynamik eller vad vetenskapen kallas som handlar om det där fenomenet men jag vet det mer av praktisk erfarenhet.

Min första bil med AC var en vit SAAB 9000 av 1987 års modell som inköptes 2007 på våren. På den var AC;n en av få saker som funkade då jag körde den till skrotning året därpå.

Sen följde en till av samma märke fast röd och en bit nyare.

1995 var årgången på den och det var den enda SAAB jag ägt som hade dålig värme. Men det fixades med byte av elementet. Kylan däremot var helt suveränt effektiv.

När jag lade ut den till försäljning på sommaren 2011 var det en het sommardag och kunden som kom med buss svettades ymniigt både om armar och axlar plus på sin helrakade skalle.

Och kanske var det just den saken som gjorde att han inte ens försökte pruta. Bilen var rejält rostig i skärmar och dörrar men allt funkade som det skulle. 

Jag lade ut den på blocket med utgångspriset 5000 kr. Mina barn hånflinade åt mig och sa att jag inte var riktigt klok som begärde så mycket. Max hälften kunde jag hoppas på, sa de.

Mne två timmar efter att jag lagt ut annonsen var den såld och jag hade fått mina fem lakan.

På tal om lakan så har jag haft tvättstugan idag också.

Och än en gång häpnade jag över hur ett jävla påslakan kan.... (Andningspaus!)... Inte bara vända sig avigt men på samma gång sluka i stort sett ALL annan tvätt i form av handdukar och underkläder.

När jag laddade maskinen imorse VET jag att påslakanet INTE var på avigan. Det måste vara otroligt smarta konstruktörer av tvättmaskiner som kan få dem att åstadkomma nåt sånt.

Jag vet också att just idag är det tre år sen jag besökte Sveriges största bilmuseum i grannstaden Härnösand. Något jag rekommenderar alla som är i närheten av Västernorrlands residentstad och även kyrklig stiftstad, Härnösand.

För att påminna de trognaste älder ordbrukarna och ge de nyare en liten vink kommer här ett litet axplock av bilderna jag tog då. Den första föreställer en riktigt maffigt Packard. Alltså inte nån Roll´s Royce eller Bentley som jag trodde allra först. Därefter följer en bild som är en kopia av min egen allra första bil, en Ford Taunus. 

Och några till...            

Dessa och många, många fler finns alltså att beskåda där och jag rekommenderar alla som har vägarna förbi att gå in och låta er förtjusas/förffäras/förälskas/förfasas.

Därmed tror jag att det får räcka för idag. Mina kära läsare är ju inte så bortskämda med bilder. Jag är nog mer en ordens man än bildernas.

Så go´torsdagkväll på er då, grevar och baroner och annat löst folk och fä mellan Treriksröset och Smygehuk.

Och oej då, i resten av världen också om det ska vara så noga...

Och som en bumerang kommer jag säkerligen tillbaka. Bara jag får leva och ha hälsan någorlunda.

Slut för idag och tack för idag!

Ibland kan det vara svårt att veta vad som är verklighet och vad som är skådespel. Det spekuleras nu flitigt på sociala medier om skottet som slet upp örat på Donald Trump egentligen var ett propagandatrick.

Om han hade en färgampull i handen och skapade dramat själv!

Med syftet att få väljare att tycka synd om honom och därför ge honom sin röst.

Ja, inte vet jag..., Som man sa i gamla klassiska Hedebyborna efter Sven Delblancs tomansvit.

Men med tanke på hur de där kampanjerna ser ut nuförtiden är väl det mesta möjligt.

Och så länge som vilken stolle som helst kan gå in i en butik och köpa, i stort sett, vilka vapen som helst utan begränsningar kommer det säkert att bli fler liknande incidenter därborta i ffrihetsn hemvist på jorden.

Jo, för just vapnen och rätten att både äga och bära dem på sig överallt, är ju en av hörnstenarena i den där "friheten" de älskar så mycket. Utan att skänka den minsta tanke på att ju fler som äger och bär vapen, desto större risk att de kommer i fel händer och används till fel syften. Det är för mig, i det närmaste, obegripligt.

Dock ska det verkligen bli spännande vilken taktik republikanerna nu kommer att hitta på när man inte längre kan häckla Joe Biden för hans ålder och uppenbara begynnande demens.

Nu är det ju Trump som är den gamla gubben i racet!

Och Kamala Harris har ju också redan visat att hon minsann också kan slå under bältet när hon berättade om sina år som åklagare på olika nivåer och avslutade med att hon var van vid att hantera brottslingar

Undrar hur stort valdeltagandet är därborta. För själva kampanjandet tycker jag ha urartat fullständigt till att vara amerikanska mästerskapen i att fförnedra sin motståndare med personlig påhopp.

Tack och lov har vi ännu inte hört Magda kalla Kristersson för "bajsbyxa", som Trump gjorde med Biden i våras.

Men det är väl bara en tidsfråga, gissar jag. Sverige är ju så pigga på att ta efter så mycket annat av amerkansk galenskap.

Förr debatterades man sakfrågor och ideologier. Idag verkar alla vara meditränade av samma magister. Otroligt släta figurer, nästan allihop.

Ja, jag är alltså så gammal nu att jag tillhör de ofta som ropar att "Det var bättre förr!".

Visst är det en hel del som är mycket bättre nu men på många sätt var det även bättre för 30-40 år sen eller mer.

Utveckling kallas det visst. Och utveckling kräver ju förändring. Den som står stilla kommer ju ingenstans!

Däremot är det långt ifrån nån regel att förändringen leder till utveckling.

För utveckling måste väl betyda att nåt blir bättre för de allra flesta?

Här i Sverige har högerkanten alltid skrikit om alla bidrag som våra skattepengar går till. Men vad är då deras skattesubventioner till de rikaste i landet, om inte just bidrag?

Det är ju samma sak? Fast de inte får pengarna utbetalda, de får sina utgifter sänkta istället.

Vari består skillnaden?

Vi ska kapa kostnaderna för allt det som kommer till nytta för de sämst ställda på samma gång som de rikaste får behålla allt mer av sina inkomster.

Vi har råd att betala för ROT-avdrag till renovering av semesterbostäder i andra länder men inte att ge gamla tant Olga en syltklick till pannkakan på torsdagarna. Man har helt spegelvänt Robin Hoods filosofi!

Jodå, jag vet att jag skrivit om de här sakerna många gånger. Men ibland kan jag bara inte låta bli.

Och ingen är ju tvingad att läsa min rappakalja heller! Det FINNS en slumpknapp!

Därmed ska jag ta ut Thea en liten sväng och sen lasta in oss i Madame Citroen och ta en sväng till Lidl. 

Senare idag är jag bjuden till exfrun, där dottern och Lilleman bor just nu och dela deras middag.

Kanske kollar med dotra och hennes lillebror om de är sugna på surströmming så kanske vi kan käka det här hos mig nån dag framöver. Och då får förstås dera mor även följa med.

Har aldrig öppnat en burk surisar i den här lägenheten men väl i andra lägenheter jag bott i genom livet. Och om grannarna blir avundsjuka får de väl komma och smaka, de också.

Ha en härlig lill-lördag nu, kära ordbrukare i Harplinge, Valdemarsvik, Oxir och Malmberget!

Vi ses!

"Ôm Gud vill å pjäxer´n håll´!"

Kärt besök igår av lilla knytet, Luis och ägnade en stund åt att förmana honom att han måste lära sig att säga morfar.

Nu är han ju bara fyra månader gammal så visst kommer det att dröjja ännu ett bra tag.

Men det är så fascinerande att se hur mycket som händer utvecklingsmässigt i en så ny liten människas liv på bara en månad. Genast efter att de anlände hivade hans mor över honom till mig och jag tog förstås tacksamt emot. 

Han tittade, till synes, lite misstänksamt på mig och såg först nästan lite rädd ut. Men så ändrades hans min totalt och väldigt fort. Det kom först ett leende och sen ett litet kluckande skratt.

Om det sen berodde på att han tyckte att jag såg väldigt rolig ut eller om han rentav kände igen mig låter jag vara osagt. Det spelar ju heler ingen roll.

Men de där små ögonblicken är så dyrbara att man kan glädjas åt dem långt efteråt

Jag försöker minnas om det kändes likadant med de egna små telningarna på 80- och 90-talet. Mitt första barn minns jag nästan bäst fast längst tid gått sen hon kom in i mitt liv.

Det kanske beror på att då var allt nytt och okänt för mig. Tvåan, äldste sonen, minns jag också ganska mycket av medan det är klart mer diffust när det gäller de två yngsta.

Då var man ju rutinerad som förälder och trodde väl att man kunde det mesta. Och allt blev mer rutin och vardag.

Min gamla bordsfläkt sade upp sig igår. Den köptes för bortemot tio år sedan och har sen dess snurrat dygnet runt varje sommar i mitt sovrum. Så det blev liksom tvunget att införskaffa en ny.

Priskoll via nätet berättade att ÖoB liksom Clas Olssons och Biltema hade fläktar för 199 kr. Men så kom jag på att kolla även Rusta. Och då blev det bingo för deras fläkt i samma storlek kostade bara 139.

Så Rusta fick det bli och trots en rent bedrövlig bruksanvisning lyckades jag sätta ihop den. Så nu har jag åter lite bättre cirkulation på luften både på dagen och när jag sover.

Igår städade jag faktiskt badrummet ordentligt, som jag planerade. Sen var jag nöjd med mig själv över det i flera timmar. Jag hann även med att dammsuga resten av lägenheten och idag ska jag svabba golven också.

Dessutom ska jag gå och beställa tid för Theas spa-dag. Det ligger ju ett hunddagis ett stenkast från mitt hem och de är så mycket billigare än de stora drakarna, Arken Zoo m.fl Bad och pälstrimning ska hon få.

Har jag sen lite tur kanske jag får träffa och språka lite mer med Lilleman också.

Därmed ska jag gå och fylla på mitt stora vattenglas, som alltid står inom räckhåll när jag sitter här.¨

Ta vara på den här tisdagen, kära odrbrukare! För precis som alla dagar så kommer den aldrig tillbaka, det är bara idag vi alla har chansen att göra den minnesvärd i Löddköpinge, Hargshamn, Sveg och Obbola.

Vi ses! Eller...?

Nu händer det grejer minsann! Idag kommer lilla underverket, Luis, mitt första barnbarn hit till stan för några dagar.

 

Har ni sett en vackrare bebis förr??? Eller är det bara jag som ser honom med andra ögon än resten av världen?
Nåja, det spelar ju ingen roll egentligen. Jag ser ju vad jag ser.

Bilden är redigerad och textsatt av mitt barn. D.v.s underverkets mamma.

Och snart är det ju dags för barnbarn nummer två också. Innan augusti är över kommer jag ju äåven att kunna titulera mig farfar. Det ligger på, som man säger...

En annan farfar/morfar (om han nu är det) har kastat in handduken i kampen för sitt jobb som president i världens rikaste land, USA.

Som väntat insåg (eller övertalades) Joe Biden att förstå att han paserat sitt bäst-före-datum och gör klokast i att låta nån annan ta över kampanjen.

"Nån annan" heter Kamal Harris och man skulle kanske kunna  tro att Trump-högern i USA skulle jubla eftersom hon inte hunnit skaffa sig ett namn därborta på samma sätt som Donald.

Men vad det verkar så är det snarare tvärtom - att de är i det närmaste panikslagna hos republikanerna.

Joe Biden var de ju inlästa på efter nästan fyra år vid rodret. De kunde slå mot hans ålder (även om Trump inte är så fasligt mycket yngre) och dessutom mot allt som hänt under hans år i Vita Huset.

Men Kamala är ett oskrivet blad för dem. Hon är visserligen vicepresident men har under sin tid på den posten hållit en ganska låg profil.

Så om hon är smart, vilket vi får hoppas och anta. så har hon ju egentligen världens chans att slå mot Trump på samma sätt som han gjort mot Biden. Och därmed vinna sympatier bland marginalväljarna. D.v.s de där som först på valdagen riktigt bestämmer sig för vem de ska välja.

Trumpen har dock redan gått ut med att kalla henne galen i ett tal. Men det tvivlar jag på att det plockar så många poäng till honom.

Så nu är frågan om USA vill ha tillbaka Donald in i Vita Huset eller om landet ska få sin första kvinna på posten som nationens ledare. Jag vet egentligen inget alls om Kamala Harris men i min värld är det ju bättre att sätta in en förståndhandikappad orangutang i ovala rummet än att låta Donald ens komma i närheten av det.

Den apan skulle förstås inte göra någon som helst nytta.

Men å andra sidan skulle den inte göra nån skada heller...?

Skämt åsido så vill jag inte för död och pina se att den där arroganta  fascisten och mansgrisen Trump vinner det där presidentvalet. Flera gånger under kampanjens gång har jag undrat om de där två gamla stofilerna verkligen är de två bästa kandidater USA kunde skaka fram. En skrämmande tanke, måste jag säga!

Sommaren har redan passerat mitten och det är mindre kvar än vi redan haft. Så därför borde vi kanske se till att njuta så mycket vi bara kan innan den är över.

På söndag ska jag gå på släktträff i en hyrd hembygdsgård som jag bodde alldeles intill under fem år på 80-talet.

Ättlingarna efter Oskar (1896-1964) och Ingeborg(1898-1972) Jansson. Min mormor och morfar alltså.

Båda mina helsyskon med repektive kommer liksom de flesta av mina kusiner på den sidan.

Samt deras barn och barnbarn som jag, i de flesta fallen, aldrig träffat. Det ska bli spännande och roligt.

Min enda levande moster blir Nestorn i sällskapet eftersom hon är den sista levande från sin generation.

Hon är tjugo år äldre än jag (86) och tyvärr ganska illa däran i cancer. Men skulle försöka orka komma ändå.

Innan dess ska jag väl ägna veckan åt att försöka umgås så mycket jag hinner med lilla Luis och min yngsta dotter medan chansen finns.

Därmed har det blivit dags för mig att ätligen komma till skott med att skura upp mitt badrum.

Så ha en fortsatt fin måndag nu, kära odrbrukare i Hjoggböle, Skurp, Oxelösund och Stöde.

Vi ses! Hoppas jag...

Söndag på Sveriges midja liksom i resten av världen. Ser i bloggens backspegel att det idag är ett år sedan jag slrev den första delen io den serie om Palmemordet som skullle komma att bli totalt 7-8 delar under slutet av juli månad då.

Youtubekanalen, "Postum Humanitas" finns fortfarande och presenterar nya avsnitt nästan varje vecka.

Då var jag fullständigt övertygad om att vad som presenterades där var det närmaste sanningen någon kommit.

Och den övertygelsen har bara stärkts mer och mer under året som gått sen dess.

Det kan till och med vara så att sanningen visar sig innehålla både fler och ännu större skandaler än de jag kände till då. Med hela den politiska eliten, rättsväsendet och även media inblandade och bidragande till den.

Lite innan jag började skriva om den saken skrev jag även om Estoniakatastrofen och även där var jag rätt övertygad om att jag visste ungefär vad som egentligen hände.

Där har dock övertygelsen bleknat rejält sen dess. Man skulle kunna säga att ju mer jag lär mig desto mindre begriper jag. Och det enda som egentligen är helt säker på numera är att även där pågår en gigantisk mörkläggning sen snart 30 år tillbaka. Oavsett vad som är sant och inte.

Och bara det är ju ett tecken på att något är riktigt sjukt i det så många tror är en öppen demokrati där all makt utgår från folket, som det så vackert heter.

Hur många det finns som känner till den sanningen vet jag förstås inte men det vore ju mörkligt om inte åtminstone Ingvar Carlsson, Carl Bildt och kungen gör det.

Bildt var ju statsminister, om än avgående, när händelsen ägde rum medan Ingvar och kungen båda var delaktiga i beslutet att belägga allt kring saken med abolition och ovillkorlig tystnadsplikt. Hur många år kommer jag just nu inte riktigt ihåg. Men det var minst femtio, i alla fall.

Har man inget att dölja behövs varken hemligstämpling eller abolition. Om nån inte vet vad det sistnämnda ordet betyder så handlar det om att det är förbjudet för rättsväsendet att utreda saken.

Ska en demokratisk rättsstat verkligen ha ett sånt lagrum överhuvudtaget???

Ska verkligen någon kunna vara immun mot åtal. Kungen med familj är ju det till exempel. Och, tror jag, även statsministerna och ÖB plus några till.

Utländska diplomater är också skyddade mot åtal i svensk domstol. Men där finn det en annan praxis. Det finns ju exempel på bevisad underrättelseverksamhet från ryska diplomater på 70- eller 80-talet. Plus en som jag inte minns varifrån han kom som var ute och körde bil på fyllan flera gånger.

Men då tar regeringen kontakt med regeringen i diplomatens hemland och kräver de tar hem sin utsände.

I media brukar det då heta att ambassadören eller vilken titel personen än bär har kallats hem för kosultation.

Och de som blir hemkallade för konsultation brukar bli kvar i hemladet sen och ersättas här av nån annan.

Får vi då någonsin fram sanningen så alla kan se den och bedöma den?

Tveksamt, skulle jag säga. När det gäller statsministermordet så fattade man beslutet nästan genast efter mordet eftersom vårt nära samarbete med Nato/USA då riskerade att avslöjas och sänka världens förtroende för Sverige på att katastrofalt sätt.

Samt att den topphemliga organisationen Stay Behind också riskerade att avslöjas.

Det skedde ju ändå sedan. I Italien på 90-talet.

Idag vet vi att organisationen byggdes upp av Nato på femtiotalet för att skydda Sverige mot eventuella Sovjetiska angrepp. Dessa hade alltså en stor övning i huvudstaden samma kväll som Palme blev skjuten.

Palme var fullt medveten om övningen eftersom han själv var högt uppsatt medlem av organisationen, Säkerligen därför han gav sina livvakter ledigt den kvällen.

Enligt min övertygelse greps mördaren inom mindre än en timme och förvarades hos Säpo över helgen.

Där han sedan sågs av ett mycket trovärdigt säpoanställt vittne på måndagsmorgonen.

Han kom då gående i en korridor mellan två säkerhetspoliser och fördes in i hissen som leder till deras garage..

Troligen upprättade någon sorts fribrev där han garanterades att slippa åtal och fängelse mot att han dels höll tyst och dels aldrig återvände till Sverige.

Ungefär detsamma gäller för hjärnan bakom mordeets upplägg och planering, sydafrikanen Craig Wiliamson. 

Honom vittnade en annan kvinna om att hon suttit i samma flygplan som han till Göteborg. Hon hade reagerat på att han suttit med alla ytterkläderna på och inte yttrat ett ljud på hela flygturen.

Överiga passagerare hade ju tidningar som de köpt med sig. Alal talade om mordet och var upprörda och oroliga medan Craig suttit blick stilla och sett chockad ut men ignorerat alla andra på flyget.

Framme i Göteborg, när de kom in i ankomsthallen möttes han av två prydligt klädda herrar som tog honom i armen och ledde ut honom genom en sidodörr.

Gällande Estonia känner jag mig mycket mer osäker än jag gjorde förra sommaren. Törs inte alls påstå att jag vet nåt eller ens starkt misstänker ett händelseförlopp mer än andra. Det kan vara på så många olka sätt. Det enda jag anser mig veta att det är något man döljer.

Nåja, jag ska inte starta nån repris på det jag redan skrivit för ett år sedan. Det börjar väl så smått bli dags att ge min lilla lurvtuss hennes mitt-på-dagen-promenad. Det blev hastigt imorse eftersom det började regna och det gilla varken hon eller jag. Så vi vände så fort hon uträttat det hon behövde och sprang hem.

Men det blev bara en kortvarig skur och nu ser det ut att ha torkaat upp igen.

Ha nu en fortsatt härlig söndag, kära ordbrukare i Falsterbo, Nykroppa, Boden och Hälleforsnäs.

Vi ses! Nån dag... Tänker jag...