Vad tycker ni om fredag den trettonde, kära ordbrukare? Är ni för eller emot?

Man var inte så många år gammal då man lärde sig att det var otursdagen framför andra. 

Men inte då! Inte är varken fredagen eller den trettonde dagen i månaden mer otursdag än några adnra dagar. 

Lika lite som du får sju års olycka om du råkar paja en spegel. Eller att om du dödar en spindel så blir det regn.

Det är inte heller synonymt med otur att gå under en stege eller att lägga nycklar på ett bord.

Eller för den delen om en svart katt korsar ens väg. Hade det stämt så hade jag väl byggt upp otur för 5-6 mansåldrar medan yngstingen bodde kvar hemma. För hans kolsvarta kattoxe sprang ju ofta framför fötterna på mig.

Och emellanåt försökte han sig också på att använda mina fötter och ben som slalomkäppar när jag nyvaken gick ut i köket för första gången på dagen. DET kunde vara lite irriterande men annars hade jag oftast översende med honom.

Så... tror ni på gammalt skrock? Eller fnyser ni åt det på samma sätt som de flesta av oss gör numera.

Eller... (och var ärlig nu!) är du som jag en sån som inte alls tror på det men ändå gärna spottar tre gånger när den där svarta katten korsar vägen framför dig? Bara för att..... att man VET ju aldrig, liksom?

A-tvi, A-tvi, A-tvi, sa Margareta Krook i den underbara gamla sketchen om Skattkammarön? Det har många tagit efter sen för att bryta svarta kattens förbannelse. En av de bästa sketcher jag sett, fast det var så länge sedan...

Den är väl närapå sextio år gamal men håller ju bra än idag. Eller vad tycker ni?

Av dessa giganter är det väl bara Gunwer Bergqvist som ännu är i livet. Dryga 90 år för jag minns att hon fyllde nittio för något eller några år sedan.

De senaste veckorna har backspegeln till min blogg påmint mig flitigt om de två krig jag utkämpade under fjolåret. Det första och största var förstås det jag deltog i för oss som var dumma nog att födas 1957. Och fortfarande känner jag mig lika stolt och glad över att ha varit en liten kugge i den folkrörelse vi skapade. Som till sist fick en hel regering och sex riksdagspartier att vika ner sig och medge att de fattat ett orimligt beslut.

Och inte nog med det. De kröp dessutom till korset och lovade återbetalning.

Vilket också skedde i somras efter lite mer tjafs och fördröjning.

När jag läser om mitt andra krig så vaknar ilskan och frustrationen i mig när jag påminns om hur jag stångade pannan blodig i min kamp mot Telias gräsliga beteende mot mig som gammal trogen kund sen evigheter tillbaka.

Det är fortfarande lika obegripligt för mig hur ett företag av den storleken kan behandla en trogen kund sen årtionen som om han vore idiot och vägra erkänna att de gjort fel.

Också Telia fick ju krypa till korset till sist. Men inte förrän jag anlitade kommunens konsumentrådgivare till hjälp.

Hon fattade genast att de trampat i klaveret och skärpte tonen mot dem på ett helt annat sätt än jag själv kunde.

Så jag vann ju även det "kriget" även om jag fick slåss i ett halvår.

Och än idag är jag precis lika förbannad på dem och vidhåller jag att den dag jag själv kan välja leverantör av bredband och kabel-TV så kommer Telia att stå sist i kön av kandidater.

Mobilabbonnemanget går ut sista januari nästa år och då ska jag absolut byta operatör för det kan jag ju välja själv. När det gäller det andra så har hyresvärden en deal med Telia som ger dem monopol här.

När det gäller såna saker hävdar jag bestämt att det var bättre förr. På åttioalet fanns inge timslånga telefonköer. Idag är det mer regel än undantag att man får vänta länge när man ringer till myndigheter, institutioner eller större företag. Skatteverket, försäkrningskassan, banker och försäkringsbolag och vad ni vill så är det samma sak överallt att "just nu är det många som ringer...", "vi tar emot ditt samtal så snart vi kan" och "Tack för att ni väntar!"

Ja, vad fan har vi för val??? Om vi behöver få kontakt med dem, menar jag.

Klagar man så hänvisar de till de digitala tjänsterna men dessa är nästan alltis totalt hopplösa att använda.

Och allt handlar förstås om pengar. Om att kundservicen ska kosta så lite som möjligt.

Förr kunde man ringa till dessa med ett vanligt lokalsamtal och direkt kopplas till rätt människa. Nu hamnar man i nåt callcenter som inte sällan är placerat utomlands nånstans där det är billigare att anställa folk än här.

Med detta i åtanke så ska ingen av de där verksamheterna komma och försöka lura i mig att kunden alltid är viktigast. I helvete heller, det enda som är viktigt är att maximera företagets vinster så mycket det bara går.

För då har man ju inga som helst betänkligheter med att försämra servicen till oss flera hundra procent.

Och värre lär det säkert bli. Men den genration som växer upp idag har ju inte upplevt nåt annat än lång väntan så det vet ju inte av nåt annat. Då tystnar väl även kritiken mot det... Kanske!

Solen tittar fram igen nu så jag ska avsluta mitt gnäll och gå ut med Thea istället så vi får lite frisk luft.

Trevlig fredag på er, kära ordbrukare i Örkelljunga, Söderfors, Karlsborg och Kvidinge.

Vi ses!

Efter tre dagars mer eller mindre regn drog molnen vidare under morgontimmarna och det klarnade upp under förmiddagen. Skulle ha haft tvättstugan idag egentligen men efter en koll av tvättkorgen gick jag ner igår och bokade om tiden till nästa tisdag. Dels var det ledigt då och dels passar det mig bättre.

Därför har jag alltså inte så värst mycket för mig mer än att logga in här och kanske tota ihop ett par rader.

Vad det kommer att handla om vet jag inte i nuläget men ibland blir det ett inlägg ändå som jag inte skäms så mycket för att jag refuserar mig själv.

För det ska ni veta, att det händer ibland, det med. Att jag börjar inspirerat och med en klar bild av vad jag vill avhandla men tappar både inspiration och skrivlust och bara släcker ner.

För de av ordbrukarna som är Facebookanvändare undrar jag om nån mer har reagerat på samma sak som ofta sätter myror i huvudet på mig. 

Jo, jag VET att jag skrev om samma sak bara för några veckor sedan, därav rubriken. Men det fascinerar mig så mycket att jag väljer att återkomma till det fenomenet...

Exempel: Någon lägger ut en bild av en tallrik bruna bönor med tillbehör inklusive potatis (som jag vet att en del äter till bruna bönor) Då dröjer det sällan mer än minuter innan nån besserwisser är framme med pekpinnen och talar om att det minsann inte behövs potatis till den rätten. Att man får nog med kolhydrater från bönorna.

Alternativt: Nån lägger ut samma rätt fast utan potatis så kommenterar någon att "Var är potatisen?"

I gruppen för surströmmingsälskare, som jag är med i, formligen kryllar det av fundamentalister som vill undervisa om hur man ska äta det för att äta "RÄTT". D.v.s deras egen variant med "rätt" tillbehör.

Då undrar jag vad det är som får dessa människor att tro att just de själva sitter på den enda sanningen. Och gärna vill påverka resten av världen att göra som de själva gör. Eftersom de tycker att det är "rätt".

Då och då upplyser jag de där fundamentalisterna om att det varken finns rätt eller fel kombinationer.

Att varje människa har sitt eget rätt eller fel och att det är det enda som betyder något.

Vad ens egna smaklökar säger är alltså det enda man behöver bry sig om, tycker jag. Vill någon ha bruna bönor till surströmming så angår det inte mig överhuvudtaget. De får kombinera precis hur de vill.

Och det är inte bara när det gäller mat som det finns tusentals människor som verkar tro att de vet så mycket bättre än resten av världen.

Film och musik är ju andra exempel. Jag själv har rätt enkel smak när det gäller film. Med favoritfilmer som Nyckeln till frihet, Forrest Gump, Kellys hjältar, Yrrol och Örnnästet för att nämna några. 

Inom musik är det väl mest vad mina barn kallar "gubbrock" som jag gillar och lyssnar på. Lundell, Springsteen, Bob Dylan, Van Morrison m.fl. 

Svenska dansband har jag lite svårare för, även om många ju är duktiga musiker. Det är väl kanske mer låttexterna jag ofta tycker är värdelösa.

Men för den skull skulle jag ju aldrig gå ut och totalsåga den genren heller. Jag vet ju hur många som älskar just den sortens musik och visst finns det enstaka som jag också kan gilla.

Klippet nedan är vad jag anser vara en bra dansbandslåt även om den inte framförs av nåt dansband utan av en artist jag haft med mig sen sextiotalet då han spelade i popgruppen Fabulous four.

Lalla Hansson, alltså. Som jag tycker är en lite bortglömd artist som förtjänar fler spelningar i radio. Spelar de nåt ur hans katalog är det nästan alltid hans genombrottslåt som soloartist. "Anna och mej" från 1971.

Nu ska ni dock få höra en annan låt som sällan hörs. Jag vet att några dansband också har den på reprtoaren.

Och jag tror att nån som heter Johny Thunqvist skrev den. I alla fall den svenska texten, det kan vara cover på nåt aamerikanskt. Men det blir den väl inte sämre av?

80 år har han hunnit fylla men är, vad jag vet, fortfarande lite aktiv. Han har inte gett ut jättemånga album men turnerar fortfarande om än kanske i det lilla formatet.

En gång i det tidiga 70-talet såg jag honom live på ett kringresande tivoli som hade stannat till här i staden. Då turnerade han med dåvarande sambon och rätt nyupptäckta sångerskan Lena Andersson (Är det konstigt att man längtar bort nån gång).

Ännu en sån där jag gärna hade sett i TV4;s Så mycket bättre men det lär jag väl knappast få göra.

Nu börjar det att bli dags för mig att ta ut min lilla vovve på en promenad så jag ska avrunda här.

Och titta, det BLEV ju ett inlägg! Om än kanske inte nåt av mina mest spirituella alster.

Men en halvsketen blogg är ju också en blogg och ingen tvingar nån att läsa den.

Om du ändå gjorde det får du gärna lämna fotspår i form av några rader i kommentarsfältet.

Dagen kommer inte tillbaka så njut av den medan vi har den, kära ordbrukare i Hjo, Simrishamn, Ånge och Örbyhus!

Vi ses! Förr eller senare...

God tisdagmorgon på er, kära ordbrukare! Dagen har börjat väldigt trevligt här på Sveriges midja. 

Eller... efter en stillsam start har den kanske mer kommit igång på ett trevlig sätt. Jag vaknade ju, som så ofta, alldeles för tidigt. Före klockan fem till och med idag.

Då brukar jag fixa lite morgonkaffe och slå igång datorn. Thea sover ju längre än jag så jag brukar stänga om mig för att inte störa med ljud från t.ex nån Youtubefilm eller nåt nyhetsinslag på nån web-TV-kanal.

För en halvtinne sen lade min dotter ut en liten film där jag fick se Luis äta frukost. Han är ju snart sex månader gammal så hon har börjat ge honom lite mer fast föda. Så med teknikens hjälp fick jag alltså följa mitt första barnbarns frukostritual fast han bor bortemot 90 mil ifrån mig. Det är jag tacksam för.

När klippet var över krafsade det på dörren till mitt sovrum så jag steg upp och öppnade för min fyrbenta sambo.

Som förstås ville upp i famnen och vara jordens medelpunkt en stund. Hon sitter kvar utanför dörren tills jag satt mig ner igen men då kommer hon som en raket och reser sig på bakbenen.

Sen är det klapp och kli och småprat i 10-15 minuter medan jag berättar för henne hur snäll och fin hon är och hur mycket jag tycker om henne.

Och hon berättar detsamma för mig. Fast på sitt eget vis förstås. Med ögonen som ser så beundrande på mig medan jag pratar med henne och klappar om henne. Och med sina små grymtande läten som jag faktiskt lärt mig skilja åt fast de är så lika. Missnöje låter nästan likadant som välmående. Men jag har lärt mig skillnaden.

Den stunden har vi varje morgon och har haft sedan hennes första dag hos mig. Och vi tycker båda om den.

Sen brukar jag fortsätta en stund till med surfandet innan jag kliver i skor och jacka och vi går ut en sväng. Idag blir nog promenaden rätt kort för det regnar ute och det gillar inte lilla damen.

Sen går vi in och äter frukost. Torrfoder för Thea och för mig blir det idag en shakshuka. Dels var det rätt längesen sist men framför allt har jag två stora tomater som börjar bli lite för mjuka så jag ska ta vara på dem medan de ännu är ätliga.

Sen ska jag kanske ta en svängom med snabeldraken också. Dammsugning behövs nu har jag sett. Så varför inte passa på då vädret inte inbjuder till utomhusaktiviteter.

Dessutom ska jag ta och inventera lite skåp och lådor efter saker som jag inte behöver.

Några människor i området håller på att organisera en vandringsloppis. D.v.s den som vill sätter upp ett bord eller nåt annat utanför där man bor och så trycker de upp kartor där varje anmäld loppis är markerad. Så kan folk knalla runt och titta om de hittar några fynd.

Så därför tänkte jag göra en liten "dö-städning" och plocka ut allt jag klarar mig lika bra utan. Tänka efter om jag använt saken sen jag flyttade in här och har jag inte det så behöver jag den inte heller.

Några större summor räknar jag inte med att få in men kanske blir det lite mindre att släpa med sig den dag jag ska flytta. Och i källarförrådet står ett stort hembyggt tapetbord som jag tänkte ställa upp utanför och lägga upp sakerna på. Så får vi bara bra väder den 21/9 så borde jag väl kunna bli av med åtminstone en del.

För nån timme sen läste jag den senaste opimionsmätningn gällande riksdagspartierna stöd. Hade det varit val idag hade både L och KD hamnat under spärren på 3% och trillat ut från riksdagen. 

De återstående två Tidöpartierna hade då fått 37,2% av rösterna medan S, V, MP och C tillsammans fått över 55%.

Säger inte det lite om vad folket tycker om nuvarande regering?

Själv tycker jag att det är obegripligt hur vanligt arbetande folk, både arbetare och tjänstemän kunde tro att de skulle få det bättre på något vis med SD vid rodret och Kristersson som verkställande av SD;s vilja.

Tittar man i historieböckerna så har varje borgerlig regering fördelat om pengar och resurser på samma sätt.  Man har satt åt arbetslösa, långtidssjuka, gamla och barnfamiljer för att ge miljonärerna skattelättnader och sänka företagens kostnader. Vilket i slutänden gynnar deras ägare och bara dem.

För några dagar sen såg jag finansministern stå i en intrevju och tala om hur viktigt det är att samhället stöttar pensionärerna. Därför hade de nu beslutat om en generell höjning av penionerna.

1400 kronor, skulle vi få, sa hon och såg stolt ut.

Nej, nej, nej, inte per månad, tokstollar! Per ÅR, förstås!

Tack snälla fru Svantesson! Menar du verkligen att vi ska få hela 116 kronor och 66 öre mer i månaden att festa för???

Nejvisstnej, förlåt... jag glömde... 116 kronor i månaden FÖRE SKATT, är det ju förstås. Vilken ynnest!!!

70-80 kronor i reda pengar per månad står hon alltså och ser stolt ut över att ge oss. Nålpengar, säger jag!

Snuspengar är ett annat uttryck för småsummor.

Pengar som ingen  ens kommer att märka av. För när vi får dem på kontot så har inflationen redan ätit upp dem.

Nej, man vet knappt om man ska skratta eller gråta åt eländet. Sen står de där, politiker från hela skalan och undrar varför politikerföraktet ökar. 

Om jag trodde att nån skulle lyssna så skulle jag gärna förklara det för dem.

Men ingen skulle väl lyssna. Och om de lyssnade skulle ingen ändå bry sig. För de har själva sitt på det torra med råge och såna människor brukar sällan vara så benägna att kriga för andras villkor. Vi är bara siffror i statistiken för dem.

Därmed ska här tagas morgonpromenad för nu börjar Thea röra på sig igen.

Ha en fin tisdag, gott folk, i Harplinge, Jönåker, Arjeplog och Sveg.

Vi ses! Tänker jag...

Så har jag då än en gång förlorat en som jag en gång kallade min bästa vän. Alldeles nyss kom det upp en ruta i flödet på FB att Dan gått bort hastigt och oväntat.

Dan, eller Dan-Owe som han hette och även kallades på den tiden vi umgicks lärde jag känna strax efter att jag som femtonåring flyttat till min pappa och hans nya familj i Gimo i norra Uppland.

Jag insåg rätt snabbt att mina jämnåriga där inte riktigt funkade som jag var van vid från Sundsvall där jag vuxit upp fram till dess.

Det var liksom två läger där. Infödda och utbölingar. Som infödd skulle man inte bara själv vara född där utan helst ha åtminstone en förälder som också var det.

De infödda höll sig för sig själva medan vi utsocknes fick umgås med varandra bäst vi ville.

På de tre år jag bodde där tror jag inte att jag en enda gång var inne i en infödds hem. Inte heller tror jag att nån sån någonsin följde med hem till mig. Hos Dan däremot var jag ofta och han hos mig lika ofta

Dan hade kommit dit några år tidigare från Gäddede i Jämtland sen hans föräldrar inte längre kunde hitta jobb där omkring. Och kanske hade det nåt att göra med att vi båda var norrlänningar att vi hittade den där vänskapen som jag satte så stort värde på.

Han hade dessutom ett annat minus bland jämnåriga, han var oerhört intelligent och kallades plugghäst av en del. Men inte pluggade han mer än de flesta. Han hade lätt för att lära bara.

Det gjorde att samtalen med honom blev så mycket mer mogna och intressanta än med de flesta andra tonårsgrabbar jag kände och pratade med. Vi pratade om annat också än bara tjejer, öl och mopeder.

Han var intresserad av politik och samhället överlag. Och det från en position rätt långt till vänster om mina värderingar. Något som väl förändrades senare i vuxen ålder. Han gick med i nåt som hette Röd Ungdom men längre fram i livet var det miljöpartiet som stod honom närmast.

1976 i januari lämnade jag Gimo och återvände hit till Sveriges midja. ´På sommaren det året hörde jag av honom igen. Han ringde och bad att få hälsa på mig några dagar. Vilket han såklart fick.

Så jag visade honom mina barndomstrakter och vi hade trevligt de dagar han stannade. Hans föräldrar var då i huset de hade kvar i Gäddede och kom och plockade upp honom när de åkte tillbaka till sina jobb i Gimo.

Det var sista gången vi träffades. Och vi hade ingen kontakt överhuvudtaget innan jag föll för trycket att skaffa Facebook-konto. Då hittade vi varandra och pratade en del gamla minnen emellanåt.

Det känns i hjärtat fast det är nästan femtio år sedan vi sågs i levande livet.

Någon, antagligen hans fru, berättade om det på hans FB-sida som kom upp först i flödet när jag loggade in för en stund sedan.

Så nu kommer jag att kalla vännen Hans "bara" för min gode vän eller min tama husmekaniker. Jag törs nog aldrig mer använda orden "min bästa vän" om någon eftersom jag nu förlorat fyra stycken såna.

Så vila i frid, kära Dan, Jag ska minnas dig med värme och glädje!

En bärstinn rönn får bli symbolen för den årstid som nu stundar. Ännu lär det väl vara gröna löv på träden ett tag till men om mindre än en månad kommer den där färgexplosionen som hösten bjuder på varje år.

Just rönnen är ju lite extra sägenomspunnen, som jag skrivit om ett par gånger tidigare genom mina bloggår.

Dels finns ju den där gamla sägnen om räven som bestämmer sig för att rönnbären är sura eftersom han inte kan nå dem. Sen finns det också två urgamla och diametralt olika sägner om hur man spår väder med rönnens hjälp.

Den ena säger att mycket bär på rönnen berättar om svår vinter med mycket snö så småfåglarna ska ha nåt att äte.

Medan den andra hävdar att det blir lite snö eftersom Vår Herre inte vill att träden ska bära tung börda två gånger.

Personligen tror jag inte på någon av dem. Utan min övertygelse är att om det finns gott om insekter vid blomningstiden så blir det gott om bär.

Det gäller ju förresten alla bär. Viktigast av allt är att det finns polinerande insekter när de blommar.

Vissa år infaller det ju s.k järnnätter i början av juni då många träd och buskar står i blom. Enligt folktron så dör blommorna av frosten men det är bara en gammal skröna.

Det som händer är att de insekter som hunnit kläckas dör och därmed blir inte blommorna befruktade.

Madame Citroen är åter i brukbart skick tack vare min duktige f.d arbetskompis från Libyen.

Jag och Hans tog en lite närmare titt igår och konstaterade att vi skulle ha behövt en brygga eller billyft för att komma åt att byta den där remmen som gått av. Så jag ringde min bekant och hade sån tur att han var på sin verkstad och precis hade blivit klar med den bil hade jobbat med igår.

Så jag tog Gud i hågen och chansade på att jag skulle kunna köra henne dit fast det är drygt 1½ mil. Problemet var ju att batteriet inte laddas och jag visste inte alls hur långt jag skulle ta mig på den ström jag hade.

För säkerhets skull följde Hans efter i sin bil beredd att ta mig på släp om min bil skulle ge upp längs vägen.

Men som tur var så kom jag ända fram även om det var rejät tungstyrt utan servo.

Några timmar senare fick jag ett sms att bilen var klar och min snälle vän kom och skjutsade mig för att hämta den.

"Bara" sjuhundra kronor tog han för arbetet så totalen landar strax under tusenlappen eftersom remmen kostade 289.

Så jag känner mig rätt nöjd efter omständigheterna.

Den sjätte september är det idag. Vilket betyder att det, just idag, är 48 år sedan jag fick nycklarna i handen till min allra första egna bil. Bilden har jag lagt ut förr men jag gör det igen. En då två år gammal Ford Taunus som gått lite över 4000 mil bara. En fin bil tyckte många på den tiden.

Bilden är från mitt besök på Härnösands bilmuseum för tre år sedan och troligen är den här bilen ett år äldre än min var. Dels är strålkastarna lite mindre på den här bilen och dels ser man att det är låg rygg på framstolarna. Mina var byggda för att skydda mot whip-lash-skador och betydligt högre.

Färgen är dock exakt densamma som på den jag köpte för 48 år sedan. Mycket populärt i mitten av 70-talet med brun metallic-lack. Överdragen till stolar och baksäte som jag köpte sen var också i några av tidens modefärger, grönt och orange. Kanske inte lika poppis nu längre...

Eftersom jag kände mig lite osäker inför att göra en så stor affär själv åkte jag ner till pappa i Uppland och tog hjälp av honom både med val och med prisförhandling.

Stanande kvar sen någon dag till innan jag gav mig iväg de trettio milen hem igen.

Men såvitt jag minns gick resan utan missöden och jag hann hem innan jag skulle börja jobba igen.

Därmed får det vara nog för den här gången så jag lämnar mina kära ordbrukare åt era öden i Tullinge, Älmhult, Vikmanshyttan och Överkalix.

Ha en fortsatt fin fredag och helg också om jag inte skulle komma tillbaka förrän senare!

Vi ses!

Vet inte om jag missupfattade. Det KAN ha varit nåt ironiskt menat men i flödet på FB dök det upp en liten ruta om att regeringen utreder om det går att privatisera rättsväsendet och polisen.

Jag utgår från att det var bara nån som gjorde sig rolig.

För i min värld är det väl det sista man kan privatisera. Det är ju, så att säga, varje lands skyldighet att försvara sig. Både mot angripare utifrån och mot angripare inom nationen. De som inte kan följa de emkla regler vi alla måste försöka leva efter. Och är det något som ska vara statens uppgift så är det väl försvaret, rättsväsendet och ordningsmakten.

Om inte annat så kan man ju titta hur det gick med skolan, åldringsvården och sjukvården.

Handen på hjärtat, kan nån av mina vördade ordbrukare ge mig ETT exempel där det blivit bättre för någon mer än ägarna av de privata skolorna, vårdföretagen etc. Eller järnvägen, för den delen.

Nog skämtades det vääl om gamla statliga SJ också på den tiden det begav sig men idag är jag ytterst tacksam att jag så sällan behöver åka tåg. Det är inställda turer och förseningar hela tiden, om jag får tro de som åker oftare än jag gör.

Jag är ju så gammalmodig att jag tycker att samhället ska stå för det som alla behöver eller nån gång kanske KAN behöva. Det ska inte vara vinstkrav som styr våra barns utbildning eller hur våra gamla och sjuka ska skötas om.

Mina barns mamma berättade för ett tag sen om sin pappas sista tid i livet. Han hamnade på en sån där slutförvaring som förr hette vårdhem. Sjukvården kunde inte göra mer för honom.

Men när han kördes dit fanns inget rum eller ens sängplats i ett rum för flera utan de placerade honom i en lokal i källaren. När hans döttrar och barnbarn hälsade på klagade han alltid över att han var så hungrig och han magrade snabbt. Exfruns uppfattning var att han mer eller mindre svälte ihjäl.

Har vi blivit så jävla cyniska att när en människa inte längre kan "repareras" av sjukvården så hjälper man döden  på traven genom att svälta våra gamla och sjuka.

Väl omhändertagen hade han gått bort i vilket fall som helst men kanske fått några veckor eller månader till. Det är i alla fall hans närmastes uppfattning och tro.

Inom mig hoppas jag innerligt att hon överdriver en aning för jag skäms som svensk om det verkligen var så illa.

Han var född i mitten av 1930-talet och därmed en av de starkt bidragande till byggandet av välfärdslandet som skapades framför allt efter andra världskrigets slut.

Den välfärden sågas nu sen rätt många år ner till ingenting för att yterligare berika miljonärerna. För de drabbas ju inte även om de blir sjuka och inte längre kan ta hand om sig själva. Nej, de har råd med privata försäkringar som garanterat dem ett gott liv även om de måste tas om hand.

Det goda livet tycker jag att alla människor ska vara värda. Där ska det inte skiljas på direktör och sopåkare.

Jag tycker alltså att det här med privatiseringar har gått för långt nu. Det är dags att rycka i handbromsen och sätta stopp för skattesänkningar till de som redan lever så gott som någon kan.

Sättas stopp vill jag också att det ska göras för miljonvinster bestående av våra skattepengar från skolor, apotek och vårdinrättningar. Vinster som inte sällan sen skeppas ut ur landet till nåt skatteparadis där de där parasiterna kommer undan att betala till den gemensamma kakan.

Men mina förhoppningar om att det ska kunna bli verklighet igen en dag är nog nästan lika med noll. För idag hör jag egentligen bara Vänsterpartiet protestera så det märks mot vinsterna i välfärden.

När den möjligheten gavs så började också omsorgen och empatin med de svagaste att tonas ner till förmån för profiten som skulle ner i rikemänniskornas fickor.

Inte ens LO-kollektivet verkar bry sig längre. De var ju starka opinionsbildare under de år som folkhemmet byggdes. Men det är väl samma där. De som sitter och styr har väl så höga löner att den borgerliga politiken gynnar dem själva och då blir det nog svårt att få upp dem på barikaderna igen som förr.

De rullar hellre tummarna och pillar lite navelludd än att knyta näven mot överheten och ställa krav.

Och får nuvarnade regeringstrojka fortsätta så är det väl bara en tidsfråga innan det sitter svenska tiggare på våra gator. Innan barnfattigdomen är så utbredd att den börjar skörda liv som den gör i USA.

Sten för sten monteras det vi kallade välfärd ner och jag hoppas jag slipper uppleva mina värsta farhågor att vi ska bli ännu mer lika USA. Som ju är de rikas paradis på jorden men där tusentals människor varje år dör helt i onödan av lättbehandlade åkommor bara för att de inte har råd med privata försäkringar som täcker deras vård.

Där medelklassens människor får gå från hus och hem om någon bli allvarligt sjuk. För de där priuvata försäkringsbolagen bestämmer ju helt själva  vad försäkringen täcker och inte. De ska ju också generera vinster till miljardärernas konton...

Nej, man får kanske vara nöjd om man hinner gå ur tiden snabbt och någorlunda smärtfritt innan de inför ättestupan igen. Där man knuffade ner obrukbara människor utför nån bergvägg och lät dem slå ihjäl sig bäst de kunde.

Så Sverigevänner... (DET ordet vill jag gärna stjäla tillbaka från SD) Är det inte dags att vi slår nävarna i bordet och river ifrån åt de där nollorna i regering och riksdag att nu får det vara nog?

Ja, det blev lite grinigt idag men kanske det går över framåt kvällningen.

Jag har ju liksom kommit i ett litet "flow", kan man säga, när det gäller travspel.

I söndags gjorde jag ju om 24 kronor satsade pengar till 240 kronor i vinst. 78 av dessa kronor använde jag igår kväll till ett system på V64 (48 kr) och tre rader Dagens Dubbel på samma bana (30 kr).

Jag rättade V64;an först och det kom upp idel gröna pluppar. Alla rätt igen, alltså.

Men utdelningen... var ju inget att jubla alltför högt eller länge åt. 80 kronor ga sex rätt av sex möjliga och givetvis ingen utdelning på femmor eller fyror. Dagens Dubbel däremot inbringade fem kronor mer, d.v.s 85 kronor.

Så det blir ett system på V86 ikväll också. När jag nu har sånt flyt.

Håll gärna en tumme eller två för mig, kära ordbrukare, Tylösand, Ammarnäs, Knutby och Skärblacka.

Vi ses! "Om Gud vill å pjäxer´n håll´!"

Idag gratulerar vi högertrafiken på dess födelsedag. Antar att de av mina ordbrukare som är i min ålder eller äldre också minns hur märkvärdig den här dagen kändes då, 1967, då vi bytte sida på gator och vägar.

Jag hade just börjat mitt fjärde grundskoleår och därmed även bytt skola. Minns så väl hur jag skyndade mig att få i mig lite frukost så fort jag vaknat så jag kunde ge mig ut på cykeln och få se förändringen med egna ögon.

Hur det plötsligt blivit rätt att köra på fel sida...

Och som jag minns det så gick förändringen ganska smärtfritt. För min egen del i alla fall. Tror inte att jag glömde en enda gång att hålla till höger. Som Svensson ju skulle enligt Telstars...

Peter Himmelstrand, en av tidens större Svensktoppskompositörer och textförfattare skrev den och om jag minns rätt så vann den en tävling i TV om bästa sång om förändringen.

Minnet påstår också att det urvalet gjordes i Lennart Hylands regi. Vem annars, vid den tiden?

Märkligt nog kan jag inte dra mig till minnes något av de andra bidragen. För det måste väl ha funnits flera om det nu var en tävling. Om det sen skedde i "Hörnan" eller nåt annat program som skapats just för att verkligen hamra in i svenska folket att från och med söndagen den 3;e septenber var det dags att tänka om i trafiken.

Kört bil har jag således bara gjort i högertrafik. Detta eftersom jag inte ens fyllt tio då omläggningen skedde.

Denna dag var även födelsedag för en av mina bästa kompisar. Han hette Gunnar och vi gjorde mycket skoj tillsammans men kanske framför allt under åren efter förändringen i trafiken.

Gunnar flyttade till Stockholm direkt efter gymnasiet. Alltså innan jag ens hunnit flytta tillbaka hit till Sveriges midja efter min treåriga utflykt till Norduppland. Så jag såg honom egentligen aldrig efter sista dagen innan jag flyttade.

Ifjol vår stötte jag ihop med en gemensam bekant som berättade att Gunnar återvänt till staden efter sin pensionering. Så då började jag hoppas på att vi kanske skulle stöta ihop nånstans nån gång.

Därav blev dock intet för i slutet av förra sommaren var hans dödsannons införd i lokaltidningen här. Och nästa gång jag träffade den gemensamme bekante mannen fick jag veta att Gunnar fått en massic stroke hemma i sin lägenhet. Hans syster, som vi båda också kände under uppväxten, hade blivit orolig då han inte svarat i telefonen på tre dagar så hon åkte dit och gick in med sin reservnyckel. Och hittade honom död på golvet i badrummet.

Det är rätt sorgligt egentligen att av alla som jag under nån del av uppväxten sett som mina bästa och närmaste vänner (7 personer) är det bara en som ännu finns i livet.

Och det gäller både de kompisar jag hade här omkring liksom de få jag hade under åren i Gimo. Det var också där jag lärde känna Dan, som är den som lever. Han finns i Umeå numera och vi har en del kontakt via FB. Men har inte setts i levande livet på 48 år.

Så det gäller att ta vara på de vänner vi har. Medan vi har dem. Eller de har oss. För kanske är det min tur nästa gång. Ingen vet ju när Vår Herre bockar av ens namn i sin svarta bok och återkallar ens liv.

Min gode vän, Hans, lärde jag känna under mitt första halvår på den fabrik där jag tillbringade majoriteten av mitt arbetsliv. Han hade börjat ett halvår före mig och blev kvar i 1½ år efter att jag hade slutat.

Fast på sätt och vis är han kvar ännu fast han fyllde 68 under förra månaden. Han står uppsatt som timvikarie som kan ringas ut vid personalbrist. Avtalet skrivs för tre månader åt gången och han lär inte få fortsätta mer än kanske ett år till. För mig är det en gåta att han ens vill. Så nöjd som jag är över att slippa gå dit mer...

Men vi är ju alla olika och han är fullt kapabel att fatta sina egna beslut.

Därmed ska jag ta och ringa nämnde Hans och göra upp en tid så vi kan göra ett försök med min trasiga bil.

Jag googlade och sökte även på Youtube efter instruktionsfilmer om hur man går till väga.

Men hittade ingen på exakt min bilmodell. De jag hittade hade dieselmotorer och ser kanske lite annorlunda ut men jag har fullt förtroende för min gode vän som brukar kunna lösa det mesta när det kommer till tekniska saker.

Det blev gulskädda med broccoli/blomkålsmos till middag igår. Jag kade ut bild på FB så jag kan väl göra likadant här

Av moset blev det två portioner över så idag ska jag försöka hitta på nåt annat tilltugg så får den andra portionen lägga sig i frysen ett slag. Det där vita i framkant till höger är min hemtjorvade remouladsås. Mkt gott!

Därmed tackar jag för visat intresse samt tackar i förväg för era kommentarer. Som alltid uppskattas!

Ha en fin tisdag i slott och koja, kära ordbrukare i Hovmantorp, Almunga, Risberg och Skallböle.

Vi ses!

Måndag igen! Äntligen! Veckans bästa dag, brukade jag säga på den tiden jag ännu lönearbetade. Efter många år som skiftarbetande visste jag att från vår synvinkel var måndagarna lite lugnare än andra vardagar att ha sina dagskift på.

För de daggående orsakade ju ofta hinder för oss skiftfolk när man t.ex spärrade av ett område för att gjuta nytt golv eller annat underhåll. Och vi fick ju förstås anpassa oss efter varandra för deras arbeten behövde ju också göras.

Men jag lärde mig med åren att väldigt många av de daggående tog det lite lugnare på måndagarna. Med vetskapen att de hade hela arbetsveckan framför sig och det vore väl dumt att bränna allt sitt krut första dagen.

Med samma logik var  förstås fredagarna de mest hektiska då de skulle göra klar allt det där de trodde att de hade all tid i världen till. 

Sitter och väntar på att kompisen Hans ska höra av sig. Han har lovat titta förbi och kika på Madame Citroen som fick ett litet haveri igår efterniddag då jag var på hemväg från ett besök på Lidl.

Med bara några kilometer kvar hem rasslade det till och genast kände jag hur bilen blev tungstyrd. Så jag fattade genast att det var en drivrem som gått sönder. Oroligt höll jag koll på tempmätaren hela vägen hem.

För ofta driver ju den där remmen även vattenpumpen.

Den delen gick dock bra men laddningslampan tändes. Alltså var det generatorremmen som pajat.

En koll hos Biltema berättade att en ny kan fås där för 189 kr så man blir ju i alla fall inte helt ruinerad för den.

Men den ska ju monreras också. Och det är där min tama husmekaniker kommer in i bilden.

Mina händer är liksom inte gjorda för att meka med bilar och liknande, Medan han är en sån där som kan fixa nästan allt mekaniskt och rätt mycket elektriskt också.

Så jag bad honom komma och titta och bedöma om han tror att vi (läs:HAN) kan lösa det utan att lämna bilen på verkstad. Jag hoppas det för måste jag ha proffshjälp så blir det den närmaste verkstaden och de kan ta betalt minsann. F.d arbetskompisen som jag anlitat många gånger håller till på andra sidan staden, en dryg mil bort.

Och så långt vet jag inte om jag kommer på strömmen som är kvar i batteriet. Det laddas ju inte förrän remmen är på plats.

Så håll tummarna för mig och tänk positiva tankar så kanske det löser sig redan idag.

Men gårdagen var ju inte bara elände heller!

Igår berättade jag att det inte hjälpte ett smack att inte lägga ut travtipset till lördagens V75. Jag vann inget ändå. 

Men igår såg jag att det var V75 även då, vilket annars brukar vara bara på lördagar.

En koll av kontot hos ATG visade att jag hade 27 kronor på kontot där. Så jag tänkte att jag ju kunde sätta ihop ett litet system utan att sätta in mer pengar.

Sagt ocg gjort så satte jag mig och plitade ihop ett system på 48 rader. Med ett radpris på 50 öre blev det alltså 24 kronoer i insats. Så jag visste ju innan att jag inte behövde sörja så mycket om det inte slog in.

Men när jag satte mig att rätta det igår kväll kom det upp gröna "pluppar" i lopp efter lopp. Efter femte avdelningen stannade jag upp och manade mig själv till lugn. I avdelninge sex och sju hade jag nämligen "spikar".

Eller singelstreck som det också heter när man bara har en häst markerad.

Men avdelning sex gav också en grön markering. Jag höll andan medan jag satte muspekaren på sista avdelningen.

Och då sprack mitt ansikte upp i ett stolt och belåtet flin.

För, kan ni tänka er, jag hade lyckats pricka in sju rärtt fast jag spelat bara för kaffepengar.

Och naturligtvis vad jag ju långt ifrån ensam om att ha lyckats med det.

Däremot tror jag kanske inte att det var så många som gjort sån bra procentuell vinst på sina travspel

Så många fanns det säkert inte som hade tiodubblat sin insats. Åtskilligt fler som gick back trots sju rätt.

När det blir så favoritbetonat blir det förstås ingen utdelning alls på varken sex eller fem rätt och 240 kronor förändrar inte min ekonomi mer än att jag har lite att spela för när andan faller på nästa gång.

Det kanske blir en liten rad V64 på Solänget redan ikväll.

Idag ska jag laga broccoli/blomkålsmos med stekt fisk till. Om jag ska göra en remouladsås eller ta fram lite kantareller och smörsteka till fisken har jag inte bestämt ännu.

Därmed drar jag mig tillbaka för den här gången. Men som en ubåt dyker jag upp igen när ni som minst anar det.

Slut för idag!

PS. Håll med mig om att ribriken blev ovanligt fyndig idag. Du som läste ända hit fattar säkert vad den syftar på.