Egentligen hade jag väl tänkt skriva igår redan. Men när jag väl var hemma efter dopcermonin var det hög tid att fixa mig nåt att äta och när jag käkat och rastat Thea var det nästan dags för hockeymatch. 

Timråmatch går före bloggande för det mesta hos mig. Så även igår.

Förhoppningarna var blygsamma från min sida eftesom det var svenska mästarna, Skellefteå, som stod för motståndet i SCA arena. Men det gick oväntat bra med vinst för mina rödvita favoriter med 4-1.

Ändå var förstås gårdagens stora event dopet av mitt andra barnbarn, lilla Samuel.

Han är nu vederbörligen välsignad av vår herres ombud på plats i Selångers kyrka i de västra delarna av Sundsvall, Här är han i famnen på ombudet, d.v.s prästen som förrättade akten.

I bakgrunden skymtar hans föräldrar och ena halvan av det par som är gudföräldrar till honom.

Som så många andra kyrkor är Selångers väldigt vacker invändigt, Jag satt så till att jag hade dopfunten alldeles framför mig och altaret bakom den,  

Samuel sa inte ett knyst på hela akten. Han somnade i sin mammas famn och vaknade inte förrän prästen blötte ner hans huvud. Men även det lät han passera utan protester eller gnäll.

Efter akten poserade familjen för gästernas kameror och mobiler. Samuels pappa fick dessutom låna sin systerson, Luis, som visst också ville vara ned på bild. Båda mina barnbarn på samma bild.

Sen blev ju evenemanget också ett sällsynt tillfälle för mig att få träffa alla mina barn samtidigt. Senast gången var för drygt ett år sen då deras morfar begravdes i samma kyrka. 

Unde de omständigheterna kändes det inte som prio ett att samla dem för en bild men igår fick jag dem att ställa upp även på det. Här är mina fyra små som inte är så små längre.

Sen tog jag en bild med deras respektive och även barnen. Luis pappa är den enda som saknas. Men det kommer väl förhoppningsvis fler tillfällen..

Lite oskarp bild kanske men den får duga. Enligt yngre dottern är alla mina bilder suddiga. Men inte den här på henne och sonen Luis. Där lyckades morfar ganska bra, om jag får säga det själv...

Nio månader har han hunnit bli nu och han blir liksom mer och mer människa än bebis för varje gång jag får träffa honom.En glad och nyfiken liten kille som var väldigt intressead av de lite större barnen som sprang omkring och lekte när fikastunden var avklarad.

Innan hemfärden hann jag också med att leja yngstingen till att ta en bild av mig med båda barnbarnen.Storkusinen Luis och den sex månader yngre Samuel. Fina pojkar och en stolt morfar/farfar.

Där fick ni väl så ni teg, ni ordbrukare som saknar bilder på min blogg. Oftast har jag inga alls men rätt som det är kommer det flera stycken på samma dag.

Och det är väl klart att jag vill visa upp mina kära barn och barnbarn som jag är så stolt över. Så stolt att jag till och med kostar på mig att själv synas också, annat än på visningsbilden.

Barnens mamma hade bakat i en veckas tid och fixat en buffé med kaffebröd och tårtor som jag missade att fota av. Det hade det absolut varit värt. Och inte bara kakor och bullar och tårtor för alla utan även gluten- och laktosfria alternativ. Så hon hade verkligen gjort det bra. Vilket jag också sa till henne förstås.

Så nu är det väl bara att vänta in barnbarn nummer tre. Om och i så fall när det kommer vet jag förstås inte men det lär väl visa sig. Den som lever får se!

Därmed ska jag avrunda för den här gången och önska mina käraodrbrukare i Flen, Kivik, Öregrund och Boden en angenäm natt tillsammans eller var för sig.

Vi ses! Endera dagen...