13;e januari! Idag är det 49 år sedan jag steg in genom grindarna för min första arbetsdag hos den fabrik där jag sedan blev kvar ända tills för tre år sedan.

Det skulle jag ju inte alls bli, tänkte jag då. För nog hade jag redan i förväg insett att det var ett skitjobb i en extremt svår arbetsmiljö. Med nästan outhärdlig hetta sommartid och isande kyla på vintern.

Men kvar blev jag. Av olika tillfälligheter.

Det vörjade väl egentligen när jag placerades ut på det skiftlag där jag allra helst också ville hamna. Under utbildningstiden hade jag ju träffat alla skiftlagen och tyckte redan från början att skiftlag fem var det trevigaste att jobba på.

Någon månad in på mitt första år kom kallelsen till militärtjänst. Hösten 1978 skulle jag inställa mig i kronans tjänst i dryga sju månader. Och eftersom jag trivdes bra med mina arbetskamrater och även med den arbetledare vi hade så tänkte jag då att jag väl kunde stanna såpass länge att jag visste att jag hade jobb att efter lumpartiden var över.

Då jag återvände till jobbet hände det saker där som gav mig nya arbetsuppgifter och större ansvar så då blev det liksom rätt roligt i några år.

Och jag hade även tankar om att om jag sökte andra jobb så var det ju i så fall andra industrijobb. Och jag tänkte att det kanske inte tjänar så mycket till att byta ett skitjobb mot ett annat skitjobb.

Och när dagen kom då jag var så trött på jobbet att jag kunde spy så fanns plötsligt ingen arbetsmarknad alls nästan.

Inga jobb att söka utan man fick vara glad att man hade en tillsvidareanställning med en någorlunda säker inkomst.

Just inkomsterna och den myckna fritiden tack vare skiftarbetet var ju också en av de saker jag såg som en fördel.

När sen arbetmarknaden åter sökte personal här och där var jag liksom redan för gammal för att nån skulle vilja anställa mig.

Men de klarar sig ju tydligen utan mig och jag klarar mig utan dem också. Vem kunde tro det?

Inte vet jag nu så noga hur det går för företaget men hade det varit någn större risk för nedläggning eller ens nedskärningar så hade det säkert rapporterats om det i lokalblaskan.

För övrigt den enda tidning som jag tycker har något läsvärde längre.

För länge sedan köpte jag Aftonbladet så gott siom dagligen. Och ibland även Expressen. Och tyckte då att det fanns mycket som var läsvärt, särskilt i AB.

Men idag har ju båda flyttat över till skvallerpressfacket och ägnar sig hellre åt Gunilla Persson, familjen Wahlgren och andra kändisar än orättvisor eller oroshärdar i vår omvärld.

Ingen av dem visar ju ens ett försök att verka engagerade i sin samtid utom då det gäller kändisarnas förehavanden och att skriva om skandaler.

Den 13;e januari, som sagt. En stor dag på året för många som bor där jag spenderade tre av mina senare tonår på 70-talet. Där i Gimo i norra UPpland har man en gammal tradition som kallas "Knutsmasso".

Varifrån namnet kommer vet jag inte säkert men jag gissar att det där med "masso" kommer från ordet "mässa".

Och för den som inte känner till det kan man väl säga att det är som en liten karneval. En stor maskerad!

Folk lägger hundratals timmar på att tillverka sina förklädnader och det är inga småsaker jag talar om. Ibland bygger någon upp ett större scenri på en släpvagn eller ett lastbilsflak. Sen går man i parad på Bruksgatan innan alla samlas i nån stor lokal. På min tid var det i Idrottsgården man avslutade paraderna och priser delades ut till de mest fantasifulla maskeringarna.

Uppsala Nya Tidning (UNT) brukade bevaka festandet och införa bilder och reportage dagen efter och nån gång tror jag att även SVT varit där och filmat.

Den som vill kan ju titta på lite bilder så får ni ett hum om vad jag talar om.

https://www.mostphotos.com/sv-se/29760548/knutmasso-gimo-2019

Men här på Sveriges midja har vi inga såna där stollerier för oss. Här är den 13;e januari som vilken måndag som helst. Efter några dagar med minusgrader satte det i att regna för några timmar sedan och sen dröjde det inte länge innan det kom info via Facebook att all busstrafik i och omkring staden var inställd eftersom gator och vägar inte räknades som farbara på grund av blixthalkan.

Som tur är har jag mina broddar som jag kan sätta på skorna när jag går ut för mina små rundor med "Vita blixten". Därmed får det nog räcka för den här gången. Som en ubåt lär jag dyka upp igen när ni minst anar det.

Ha en fin måndagkväll, kära ordbrukare i Teckomatorp. Malmberget, Åmål och Bollnäs.

Vi ses! Tänker jag...