Januari är död! Väkommen februari!

Jodå, jag vet att februari började redan igår. Men det känns ändå som ett lyft, tycker jag. Årets andra månad står förvisso på min bottenlista över misshagliga månader. Men den är ändå på sista plats av dessa.

November, december och januari är klart värre. Npg kan vi få både snöstormar och polarkyla även i februari men det är ändå den månad som jag har lite mer fördragsamhet med av vintermånaderna.

Förhoppningar fanns igår förmiddag att mmånadsskiftet även skulle kunna innebära vändningen på mitt favoritlags djupa formsvacka. Timrå IK har bara tagit en ynka poäng på de sex senaste matcherna.

Igår kom Luleå på besök och även om Timrå inledde rätt bra så föll man tillbaka mer och mer och norrbottningarna kunde vinna rätt komfortabelt med 5-2.

Och det var inte det enda som hade med Luleå att göra som irriterade mig igår!

När postkodmiljonärens program var slut tänkte jag att jag, för omväxlings skull, kunde ta och se lite på första akten i den såpa som man skapat av den svenska melodifestivalen.

Det har säkert gått minst femton år sen jag senast såg ett helt avsnitt. Jag tappade totalt intresset när man börhjade införa en massa trams i programmet.

Tramsiga programledare som måste få showa lite alldeles själva och fälla "roliga" repliker som inte är roliga alls.

Eller alla dessa mellanakter med dålig komik som en gång fick mig att sluta titta på eländet. Och igår kom jag inte ens till att första tävlingsbidraget spelades innan jag gav upp. De har gjort idiot-TV även av det där nu!

Även detta irritaionsmomnet kom alltså från Norrbottens största stad, Luleå!

Nu rår ju varken staden eller dess invånare för att SVT valt att skapa trams även av detta förr så populära pogram.

Och kanske är det lika poppis idag som någonsin förr. ELler kanske t.o.m mer populärt...

Det kanske bara är jag som blivit en gammal surgubbe som vill ha det som det alltid har varit. Eller i alla fall snarlikt hur det sett ut tidigare. 

Så är det förmodligen. Men jag kan leva med det. Det hör väl livet till att utvecklingen liksom springer ifrån en när man passerat en viss ålder. När börjar de flesta grymta om att det var bättre förr?

I bloggens backspegel ser jag att idag är en sån där dag då jag varit flitig genom mina 16 år som bloggare här.

Den talar bland annat om för mig att i USA firar man Groundhog day idag. Alltså murmeldjurets dag.

En av de få amerikanska bemärkelsedagar Sverige ännu inte tagit till sig och tyckt att vi också ska fira. Så jag lämnar den frågan därhän och filosoferar vidare.

Vintern som ett tag såg ut att nästan vara över efter dagar av töväder som tinade fram gräsmattorna är tillbaka sen några dagar. Plogvallarna längs gatan utanför är inte riktigt meterhöga men närapå. Och all mark döljs av ett snötäcke som borde räcka även för de där som absolut måste ut och "hasa plank på nederbörden" som man sade i mina unga år.

Numera hasar man inte plank sen åtskilliga år. Köper man skidor idag så är de gjorda av nåt plastaktigt material.

Om de nu inte har gått över till kolfiber som väl är ännu lättare.

Skidåkning är dock ett avslutat kapitel för den här gubben. Har inte ägt ett par skidor på mer än 15 år och de jag då ägde var säkert 30år gamla och gjorda i trä som alla skidor i min barn- och ungdom.

Och jag kommer inte att lägga några pengar på att köpa nya för jag har för dålig balans. Alla försök jag gjorde i vuxen ålder slutade med simmande i snön var tionde meter eller så.

Därför fattade jag beslutet att avsluta min skidåkarkarriär. Som aldrig var någon karriär överhuvudtaget.

Jodå, jag HAR deltagit i skidtävlingar. Men inte sen jag var 11-12 år ungefär.

Jag vöxte ju upp inom nykterhetsrörelsen. Mer eller mindre hela släkten var organiserade i IOGT (som senare slogs ihop med NTO). Och i deras barnverksamhet ingick en årlig skidtävling där man mer eller mindre tvingades att delta vare sig man ville eller inte. Det enda försonande draget med detta event var väl att alla fick pris.

Alltså även den som kom sist. Vilket nästan alltid var jag i min åldersklass... 

Vad man vann kommer jag inte alls ihåg men det lär inte ha varit något särskilt dyrt i alla fall.

Också själva nykterheten rann ju av mig med tiden. Även om jag i skrivande stund kan räkna till drygt två hela vita månader i följd.

Det som skulle bli en vit vecka blev två och sen fler. Och ingen vet väl hur länge jag fortsätter med det. Det har liksom inte känts viktigt att ta en pilsner eller ett glas vin. Så därför har inga såna drycker handlats hem och följaktlgen har jag inte heller druckit några på rätt länge.

Därmed konstaterar jag också att jag väl inte heller har några alkoholproblem av allvarligare natur. För jag har inte saknat det alls egentligen. Inte känt nåt sug varken fysiskt eller psykiskt.

Men allt jag vet är att det blir lika nyktert idag eftersom inget finns hemma och systemet är ju stängt på söndagar.

Därmed ska jag avrunda och ta en liten fotvandring till närbutiken. Min snusdoa räcker visserligen säkert idag och imorgon bitti men man vet aldrig. Så det är lika så gott att jag handlar hem en dosa eller två.

Därmed önskar jag trevlig söndag till mina kära ordbrukare i Väckelsång, Töreboda, Misenträsk och Smögen.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...