Väntans tider skrev jag om igår. Syftande på den så efterlängtade återbetalningen av skam-skatten vi som föddes 1957 tvingades betala hela förra året efter riksdagspartiernas jättetabbe när de höjde pensionsåldern men inte ändrade reglerna för jobbskatteavdraget eller den förhöjda grundavdraget som gällde oss pensionärer.

I flödet på FB dyker det hela tiden upp små jublande glada blänkare från folk som fått sitt besked via Kivra.

Och för nån timme sen fick jag också en avisering till min Kivra-brevlåda.

Ivrig och nyfiken loggade jag in i appen men det var "bara" EON som ville tala om att jag får behålla samma nätavgift det kommande året som förut.

Nätavgift??? Det är ju bara "bla-ha bla-ha", det som Hasse Alfredsson sa om Kanarieöarna i den här sketchen...

"Spik i foten???" En klassiker som håller riktigt bra än idag även om folk under 40 år kanske inte har full koll på vem "Råger Mååår" var

Och genast känner jag mig en aning muntrare. Jag VET ju att beskedet kommer och pengarna likaså.

Men när man först krigat i 8 månader och hört alla undanflykter våra folkvalda kunde hitta på och sedan fått se dem krypa till korset och medge attbeskattningen var orimlig är det lite svårt att uppbåda så värst mycket tålamod.

Jag tycker att jag och alla andra jämnåriga har visat tålamod länge nog nu

Och jag vet så väl att det inte tjänar någonting till att gräma sig över saker som man inte kan påverka.

Så för att få lite annat att tänka på tog jag Thea med mig för nån timme sen och gick ner till den idag folktomma badstranden här nedanför. Det är mulet och 13-14 grader ute så badarna ägnar sig väl åt annat, tänker jag. 

Det gjorde ju istället att den stora gräsyta där bilarna brukar parkeras och även själva sanddsranden blev till lekytor för en liten vit hund och hennes husse.

Jag hade med en boll som hon fick jaga efter. Men ännu har jag inte lyckats få henne att leverera den till mina fötter för att få den kastad en gång till. Hämtar den gör hon och bär den i munnen en bit. Men sen släpper hon den så jag också får röra på mig lite mer. Kanske av omtanke. Eller så fattar hon inte bara.

Och det beror ju, i så fall, mest ppå min oförmåga att lära henne. Och kanske lite även på hennes inneboende terrierlynne. De gillar ju att liksom sätta sig på tvären ibland.

Det gör hon emellanåt även när det gäller situationer där hon vet exakt vad jag vill och kräver av henne.Hittills har jag dock avgått med segern vid 100% av dessa tillfällen. Det blir som jag har bestämt. Det tar bara lite mer tid.

Därmed ska jag gå och se efter vilka val som finns gällande middagsmat. Sen lär jag väl fortsätta att invänta Skatteverkets besked tills jag går och lägger mig ikväll.

Ha nu en riktigt trevlig pig-lördag, kära ordbrukare i Fjärhundra, Påskallavik, Lysekil och Köpmanholmen.

Vi ses!

Igår skrev jag lite om återbetalning av den där oskäliga skatten som staten till slut medgav att vi måste få tillbaka. Så nu väntar jag bara på att slantarna ska rulla in på kontot. Så jag får betala ikapp det jag planerat.

Har suttit en stund vid datorn och haft Facebook öppet. Där glimtar det ideligen fram små inlägg från glada 57;or som fått sina pengar. Men på min Kivra-site är det fortfarande tyst.

Nu vet jag i och för sig att man sagt att återbetalningen skulle ske under hela veckan med start igår. Så jag kanske får vänta till fredag eftermiddag, i värsta fall.

Så jag försöker intala mig själv att "den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge". Och att jag kanske är lyckligt lottad som har mitt glädjetjut kvar att se fram emot.

Men jag kan inte hjälpa att då och då kommer istället tanken att; "Den som väntar på nåt gott väntar ALLTID för länge!"

På samma gång som den där lilla avundsjukan mot de där som redan fått sitt. Typ... Varför få de men inte jag?

Barnsligt? Jovisst. Lyxproblem? Absolut! Onödigt gnäll? Jadå, det förnekar jag inte heller.

Förståndsmässigt vet jag såklart att det inte är någon "ko på isen". Att pengarna kommer och att några timmars eller dagars ytterligare väntan inte dödar eller ens skadar mig.

Mat finns för bra många fler dagar än för veckan ut. Jag har både tak, golv och väggar till skydd mot väder och vind och jag har min lilla fyrbenta sambo som gärna piggar upp mig.

Dessutom ligger det tre oöppnade dosor snus i kylen så inte ens det riskerar jag att bli utan.

Kontanta medel är det dock väldigt tunt med. Under resan till Småland visste jag ju att de här pengarna var på väg snart så därför snålade jag inte utan kostade på mig att äta gott de gånger vi käkade på resturang. Tankade dessutom sonens bil lite mer än jag egentligen behövde. Därför är det knalt på kontot tills återbetalningen kommer.

Lite grand hjälpte det faktiskt också att få skriva av sig tankarna. Även om jag vet att knappast någon av läsarna är särskilt intresserade av mina små futtiga bekymmer. Som ju egentligen inte ens ÄR bekymmer utan bara otålighet.

OM... om jag får dem idag innan kl.16 eller så, tror jag att jag ska fira med att beställa Thaikäk från ett ställe i stan som har både humana priser och väldigt god mat. Kanhända blir det ett glas vin också i så fall.

Sen... undrar jag när handeln ska låta de sänkta drivmedelspriserna märkas i sin prissättning på framför allt maten.

När priserna steg på bensin och diesel skyndade de sig ju att lägga på krona efter krona för att kompensera sig för ökade kostnader. Men nu är det länge sen bensin och disel kostade 23-25 kr och ännu har jag inte sett några sänkningar av priserna tack vare detta.

Det är ju det som är det märkliga med ekonomiska kriser. Att vissa kan berika sig på dem medan andra får betala.

Och det är alltid (eller oftast i alla fall) de som är längst ner i näringskedjan som ska stå för fiolerna så att inte de rika drabbas.

Så... Fattigdom, svält och undernäring finns inte därför att det saknas resurser att föda alla.

Det finns för att vi inte kan mätta de redan stormrika på pengar och makt.

Dit hör förstås varken ni eller jag, kära ordbrukare i Vittangi, Hälleforsnäs, Ystad eller Glimåkra. Vi är den där stora grå massan som får bära de andra på våra axlar, ekonomiskt sett.

Ha en fortsatt fin tisdag!

Vi ses!

Äntligen juli! Tänk att den här dagen har jag längtat efter sen i augusti förra året. Det här är nämligen dagen då Skatteverket börjar betala ut den orättvisa skatten de belastade alla oss som föddes 1957 under 2023.

Kampen fördes av framför allt den FB-grupp som jag och dryga femtusen andra 57;or var med i. Men vi hade även hjälp av PRO, SPF och Skattebetalrnas förening för att nämna några.

Dessa organisationer, och kanske främst den sistnämnda, vill nu ta åt sig äran av den seger vi till sist vann mot det politiska etablissemanget. Och visst har de också hjälpt till men min övertygelse är ändå att det var vårt mailbombande och våra insändare och debattartiklar som till sist tvingade regeringen att medge att vi behandlats orätt.

Ännu har inte jag personligen fått några pengar men jag hoppas att det inte dröjer alltför länge till.

Inte heller är jag helt säker på hur mycket det blir. På Skatteverkets hemsida skulle man kunna räkna fram det. Och Gudarna ska veta att jag har försökt. Men fått så olika resultat att jag inte vet vad jag ska hoppas på.

Jag kom nämligen till så vitt skilda resultat att jag måste ha gjort nåt fel alla gånger utom kanske en. För det skiljer nästan tiotusen mellan den högsta och den lägsta summan jag kom fram till.

Så jag får väl ställa in mig på att den l'hsta summan är rätt så kanske jag slipper bli besviken. Den låg en bit under 30 tusenlappar och det är ju, för all del pengar, det också. Men i alla omräkningsverktyg på nätet som jag testat förut så ska jag ha lite över trttiotusen.

Nåja, det blir vad det blir och jag tänker inte gnälla oavsett summan. För hur det än är så anser jag fortfarande att vår seger mot maktens människor är en historisk händelse. Kan inte minnas ett enda tillfälle under min levnad då trycker underifrån har fått så många partier att krypa till korset och erkänna att de fattat ett orimligt beslut.

Skylla på varandra fortsatte de, i och för sig, med. Men det tror jag är så djupt rotat i deras DNA att de vore svårt att sluta med sådär bara rakt av.

Måndag är det också, till på köpet. Veckans bästa dag! Då en helt ny vecka ligger framför oss att göra något trevligt av. Avslutade förra veckan igår med att göra nåt jag aldrig gjort för på sommaren.

I lådan längst ner i kylskåpet hittade jag en påse "gammelpärern" som vi säger här. D.v.s potatis från fjolårets skörd. Och nästan samtidigt fick jag ögonen på en ebsam liten burk ansjovis. Så jag tog Gud i hågen och lagade mig en form Janssons frestelse. Som jag sedan avsnjöt till middag fast det är sommar.

Att jag aldrig förr lagat det sommartid beror väl dels på att jag ogärna har ugnen på när det är varmt redan men även på att jag fått lära mig att Janssons inte blir lika bra om den görs av färskpotatis.

Ungefär en tredjedel står i kylen i formen den tillagdes i och med lite folie över. Den ska jag avnjuta till brunch om nån timme eller så. För sen lär det väl dröja till nästa gång eftersom butikerna nu inte har nåt annan än färsk potatis att erbjuda.

Och en timme efter den där middagen blev jag uppringd av två kamrater som skulle åka till Kvissleby och köpa mjukglass. De undrade om jag ville följa med. Vilket jag gjorde med viss tvekan för jag var ju redan så mätt.

Men den goda glassen slank ändå ner utan större besvär.

Så nu har jag avnjutit ¨årets andra mjukglass. Ovanligt för det brukar oftast bara bli en per år.

Därmed tillönskas mina kära ordbrukare fortsatt fin måndag och semester för er som börjar idag. Min semester börjar ju numera den 1/1 och slutar den 31/12 varje år.

Vi ses!

"Här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!" Så lyder slutraden i Everts visa. Jag låter sonen, Sven-Bertil, stå för sången. Helt enkelt därför att jag tycker han gör det så mycket bättre än sin far.

Full av beundran är jag för Everts livsverk, hans sätt att måla vårt land i ord och toner. Däremot minns jag att jag redan som barn ofta undrade vem som lurat i honom att han var en sångare.

Han skrev alltså mycket bättre än han sjöng, enligt min mening! Och hans musik kommer att fortsätta att spelas och sjungas i alla tider som kommer. Det är inte alla förunnat att bli så odödliga.

Igår berättade jag ju om min midsommarhelg men den var ju inte helt över för att jag klev ur sonens bil och gick in till mitt när vi kom hem.

Nej, innan jag kunde slå mig till ro måste jag ju hämta hem "lilla frugan" som min gode vän Hans ibland kallar Thea.

Så efter en snabb dusch och klädbyte satte jag mig i Madame Citroens njuka famn och körde de dryga fyra milen till byn Norrhassel för att hämta hem min fyrbenta sambo.

Tänkte en del under resans gång och hoppades att hon upfört sig ordentligt så man kanske kan anlita P-A fler gånger som hundvakt när jag behöver.

Men den oron var då helt obefogad för de hade blivit så förtjusta i varandra att han nog gärna hade behållit henne i några dagar till om han hade fått.

Och även om Thea blev överlycklig att se mig så märkte jag att hon tvekade lite mellan oss då vi gick emot bilen för att åka hem till oss.

Och under kvällen i förrgår fick jag flera sms från P-A där han berömde hennes kärvänlighet och hennes kelsjuka. Hon vill ju liksom vara nära så mycket hon bara får.

Så det känns bra att även den biten utföll till belåtenhet.

Jag började dagens skrivarövningar med Everts "Här är den sköna sommaren" och till det fanns det ett skäl.

Det är nämligen så att nu  har verkligen sommaren slagit ut i full blom här på Sveriges midja. Solen gassade fråån klarblå himmel hela dagen igår och om man får tro SMHI ska det bli lika illa idag. 29 grader i skuggan mitt på dagen igår och det lär upprepas idag.

Då är jag glad och tacksam att jag inte längre behöver vistas och arbeta i en av Sveriges absolut varmaste arbetsplatser. Där man, sommartid, måste ändra hela sitt beteende och sina vanor för att ens orka med.

De som jobbar kvar lär ha 50-60 grader inne i fabriken och medan arbetena utförs är det ju oftast med skyddsluckorna borttagna och strålningsvärme från en nästan tusenngradig smälta i ugnarna.

Då gäller det att stå mitt i kläderna, som jag brukade skämta om det på den tiden jag jobbade där.

Och då snackar vi dubbla lager kläder. Långkalsonger och tjocka strumpor plus arbetsbyxor och jacka eller skjorta utanpå. Och det är faktiskt inte så tokigt som det kanske låter för den som inte sett fabriken inifrån.

För skyddskläderna är gjorda av kraftigt flamsäkert tyg som man bränner armar och ben på när de blivit uppvärmda. Så då har man ju faktiskt nytta av de där långärmade och långbenta underkläderna.

Men som pensionär klarar man sig ju gott med shorts och en tunn kortärmad sommarskjorta.

Nåja, blir det alltför svettigt får jag väl söka mig ner till havet en stund. Där brukar det oftast blåsa lite från Östersjön så man får lite svalka.

Nejdå, jag klagar inte. Tvärtom försöker jag ju tänka att det kunde ha varit så mycket värre. Och jag vet ju att det kommer en november, en januari och februari om bara ett halvår och då lär man längta tillbaka till dagar som idag.

Tittade sn stund på Allsången från Skansen igår, Det är ju annars inte precis nåt favoritprogran för min del men jag tyckte ifjol att Pernilla gjorde ett bra jobb som programledare. Det gjorde hon godkänt även igår, tyckte jag.

Därmed ska jag gå ner i källaren och hänga upp dagens andra laddning tvätt innan jag tar ut "lilla frugan" på morgonpromenaden för att sen laga till nån sorts frukost. Kanske blir det shakshuka för de sista två tomaterna kändes lite väl mjuka igår kväll. Men till Shakshuka duger de nog.

Ha nu en fantastisk onsdag,  kära ordbrukare i slott och koja i vårt avlånga land! Det är jackpot på V(& idag, såg jag. Så endera totar jag kanske ihop ett litet system själv eller så får Harry Boy förtroendet att göra det åt mig.

Vi ses!

Jodå, jag VET att det är tisdag och att helgen slutade i förrgår. Men gårdagen tillbringade jag i höger framstol i sonens Volvo som förflyttade oss från Lagan i Småland (någon mil norr om Ljungby) och hit hem till Sveriges midja.

Vi reste ner i lördags och allt gick bra även om det kändes lite drygt med nästan 90 mil i bilen. 

Men det är ju mestadels bra vägar. Sträckan Sundsvall-Hudiksvall är kanske den sämsta biten för där är det mitträcken från länsgränsen (Västernorrland-Gävleborg) men från Hudiksvall till Söderhamn är det motorväg.

Sen mitträcken igen ner till Gävle men därifrån har E4 numera motorväg hela vägen till Ljungby åtminstone.

Lördag var ju dessutom midsommardagen och då är det inte många som ger sig ut med bil förrän framåt eftermiddagen. Så de första 25-30 milen såg vi inte många andra trafikanter.

Till och med genom huvudstaden var det förvånansvärt lugnt i trafiken.

Men ungefär i höjd med Linköping satte det i att regna och bitvis var det såna skyfall att vi måste ta ner hastigheten en bit. Trots att bilen vi åkte i har nya däck. Men det samlades så mycket vatten på vägen att det kändes tryggast att sakta ner. Och på så sätt även ge vindrutetorkarna en chans att hålla rutorna såpass rena att man såg nåt.

Kom fram gjorde vi vid 17-tiden och då vi chekat in på hotellet åkte vi vidare till slutmålet Diö för att få umgås med lille prinsen en stund innan dopet som skedde på söndagen. Här är underverket i sin pappas knä.

På en garderobsdörr hade dottern hängt upp sin och lilla sonens outfits för dopet. Och jag måste säga att jag gillade deras val att frångå den gamla traditionen med dopklänning på barnet. Är det inte fint?

Mörkblå kritstrecksrandig väst och byxa hängande på hans mammas klänning. Riktigt tjusigt!

Stenbrohults kyrka var värdplats för cermonin och den var väldigt vacker, tyckte jag.

Inne i kyrkan, som var nästan 200 år gammal, häpnade jag över att de satt in en modern (och säkert digital) kyrkorgel som tog väldigt lite plats. Efter att jag fotat den vände jag mig om och såg att det minsann fanns en "ritkig", klassisk kyrkorgel också. Som dock inte användes. Men riktigt maffig var den. Så jag tog en bild även av den.

Stolta föräldrar med sitt första barn alldeles innan dopet. Som ni ser har han "fin-kostymen" på!

Jag tog inte så många bilder av själva akten. Men när det var över blev det ändå en bild med den lilla familjen, prästen och barnets gudfar.

Därefter bar det iväg till församlinghemmet där vi bjöds på smörgåstårta som jag alldeles glömde bort att föreviga.

Undrade så vad den var dekorerad med för den var knallorange ovanpå. Det visade sig vara krossade ostbågar (eller "Ostkrokar" som vi säger här på Sveriges midja) och det var både snyggt och riktigt gott.

Vi återvände sen till hotellet för att vila lite för framåt kvällen hade de planerat grillning utanför huset de bor i med bara de allra närmaste. Huset är nog rätt gammalt och ser väl inte så mycket ut för världen. Men omgivningen tog nästan andan ur en. Vet inte säkert om det är en sjö/damm eller ett vattendrag men huset står liksom på en udde med vatten omkring. Och dessutom vackra omgivningar på andra sidan vattnet. 

Enda lilla smolket i den glädjebägaren var väl att en flock Kanadagäss också bosatt sig där. Så det gällde att se sig för var man satte fötterna för gräsmattan kryllade av deras spillning.

Maten som serverades hade jag hört talas om men aldrig smakat. (Missade att fota den också, tyvärr!)

De lagade falukorvskebab. D.v.s falukorv som skurits i långa remsor med osthyvel och sedan marinerats i lite olja och kebabkrydda. I en hemmagjord murikka tillagades detta med tärnad potatis på grillen och det var godare än jag kanske trott. 

Därefter tyckte så mågämnet (dotterns sambo, alltså) att det var dags för en överraskning. Han reste sig och höll ett litet tal först till sina föräldrar men även till mig och exfrun innan han vände sig till sin sons mamma.

Efter några väl valda ord gick han så ner på knä och friade till henns. Och hon sa genast ja!

Tror ni att jag hade sinnesnärvaro att få fram telefonen och föreviga det ögonblicket? Då tror ni fel i så fall.

Jag blev liksom så överraskad och omtumlad att jag inte kom mig för att göra annat än att torka ögonvrårna. För det var så fint alltihop. Så rörande och vackert! Så romantiskt.

Så det lär väl bli fler resor dit ner med tiden. Det lär dock dröja ett år eller så innan de slår till med bröllop och var de sen väljer att förlägga det får vi väl se.

Nu kanske mina kära ordbrukare förstår varför jag valde ordet "Omtumlande" i rubriken. För det var det ju verkligen fast på ett bra sätt. Den här midsommarhelgen lär det dröja innan jag glömmer!

Därmed ska jag ägna mig åt annat och önskar därmed mina kära ordbrukare en fortsatt fantastisk tisdag i Lenhova, Frillesås, Karesuando och Sjörgrå.

Den sistnämnda orten visste jag inte ens fanns förrän jag läste kommentarerna till ett tidigare inlägg och fick förslaget av en ordbrukare som påpekade att jag aldrig använt det. 

Och då får man väl försöka att glädja åtminstone EN av de som läser.

(Sjörgå ligger i det inre av Hälsingland, mellan Bollnäs och Arbrå ungefär)

Vi ses! Endera dagen...

Glad midsommar på er, mina kära ordbrukare! Bokstavsskötaren (jag) och tangentbordet har inte spenderat så mycket tid ihop som vi brukar den senaste tiden. Därför har inga nya klokskaper eller tokerier författats på ett par dagar.

Men nu är den alltså här, den där helgen som vi börjar längta tillbaka till så fort den är över. Den man försöker minnas då nordan ligger på som värst och polarkylan får det att knäppa i stugknutarna.

Hoppas att ni alla kan, orkar, vill och får fira den på bästa möjliga sätt. Med nära och kära samt god mar och dryck!

För min del blir det ingetdera. Det enda som står på dagens agenda är att skjutsa Thea till Norrhassel. Så heter byn där min tidigare arbetskamrat P-A bor. Och där ska hon få vara tills husse kommer hem igen.

Imorgon bitti ska jag tillsammans med yngstingen och hans mor sätta oss i bilen och köra E4 söderöver tills vi kommer fram till en plats som heter Lagan och ligger nån mil norr om Ljungby i södra Småland. En resa på ungefär nio timmar, enligt yngsta dottern som bor därnere i krokarna. Närmare bestämt i Diö men där hittade vi inget boende så det fick bli ett par mil därifrån. Och dagen därpå, söndag, är det dop av lillprinsen. Mitt allra första barnbarn ska välsignas av Vår Herres ombud på plats och få vatten på sitt vackra huvud. Här i sin pappas trygga famn...

Bilden är en dryg månad gammal så han lär ju ha vuxit en bra bit sen dess. Men det får jag ju dokumentera på plats under helgen och återkomma med under nästa vecka.

När det nu är som det är och vi bor så långt ifrån varandra är det fantastiskt med intenet och sociala medier.

Dottern och mågämnet lägger ut bilder och filmer nästan varje dag så man får följa hans utveckling kontinuerligt.

Och det är ju stor skillnad nu mot då de var häruppe och hälsade på i slutet av april. Kroppen växer förstås. Men det allra mest påtagliga är hur personligheten börjar växa fram och utvecklas.

Och tack vare modern teknik så får jag följa hans utveckling nästan lika nära osm om de bott kvar här. Det är jag djupt tacksam över! Det är bara den fysiska närheten som inte nätet kan erbjuda.

Tacksam är jag också att min gamle kompis från fabriken kunde tänka sig att ta hand om Thea medan jag är borta. Absolut hade jag kunnat ta henne med. Det hade även uppskattats av mågämnets familj som ju är de som haft henne tills hon blev min för 1½ år sen ungefär. Men jag tyckte att hennes väl och ve var viktigare.

Morgondagen är förhoppningsvis också en av årets lugnare dagar i trafiken. Många avstår nog från att köra om de haft riktigt roligt på midsommaraftonen så jag räknar med ganska gles trafik och få eller inga vägarbeten.

Nu har vi alltså nått toppen när det gäller ljuset. Men ännu dröjer det ju rätt länge innan man behöver sätta på Thea reflexvästen när man går ut med henne om kvällarna.

Vi har extremt mycket flugor i mina trakter i år och det har surrat duktigt kring öronen framför allt i köket. Flugsmällan har jag fortfarande inte hittat. Men jag köpte en ny för bara en ynka tia på ÖB och den har fått göra rätt för sig, kan jag lova.

Dessutom har jag konstaterat att det där som en ung kille på jobbet berättade för länge sen och som jag även skrev om här, inte verkar stämma. Han sa att hans farfar/morfar hade hittat på ett eget sätt att avliva flugor. Han ställde in en skål med nåt sött i microugnen och vred på tidsvredet. När sen några flugor letat sig in smällde han igen luckan vilket skulle ha avlivat dem omedelbart enligt denne yngling.

Stämmer dock dålgt!

Nejdå, jag har inte avsiktkigt testat det. Men igår då jag hade värmt matlådan från frysen med bondomelett i och öppnade luckan flög det ut en fluga som absolut var levande efter 2 dryga minuter i en micro på trekvarts effekt.

Så det blir nog att fortsätta jaga dem med min nya fina flugsmälla.

I min tidigaste barndom drev min mormor en sommarbutik i den gamla fäbodstuga som var vårt sommarviste.

Från den tiden hade hon kvar nån sorts remsor med nåt svart och kladdig på. Dessa hängde man upp på strategiska platser och de lockade till sig insekterna. Som fastnade och dog ganska fort.

Mycket effektiva var de men jag misstänker att de innehöll en massa gifter som säkert är förbjudna för länge sen.

Likaså hade hon nåt hon kallade mygg-papper. "Nexa" stod det på förpackningen.

En liten pappersremsa med ett hål i där man kunde stoppa in en avbrände tändsticka att hålla den med medan den brann och spred en rök som myggorna dog av.

Ett sånt papper brukade hon bränna varje kväll i stugan då vi var på väg i säng och antalet mygg minskade då rätt drastiskt, om jag minns rätt.

Kanske minns några av er de där svarta flugfångarremsorna eller Nexa-papperen som tog kål på myggen. Berätta i så falll gärna det i en kommentar.

Därmed önskar jag trevlig midsommar till alla mina kära ordbrukare i världens alla hörn. Som i Hargshamn, Kårböle, Viggbyholm och Stenugnssund.

Vi ses! Hoppas jag...

Också dessa var mycket effektiva och säkerligen förbjudna för länge sen.

Det är en underlig och i sanning föränderlig värld vi lever i. Under min barndom/ungdom hörde jag ofta vuxna säga saker som att nu har väl ändå utvecklingen nått så långt den kan. Nu kan de väl inte uppfinna så värst mycket mer.

Och nu vid dryga 66 års ålder skrattar mina barn åt mig när jag berättar lite om hur världen såg ut på sextiotalet.

Inga datorer, mobiltelefoner. Inget swish, inte en uppsjö av radio- och TV-kanaler att välja mellan.

Jag minns så väl hur stort det var när TV2 startades upp.

I den åldern bodde jag hos mormor och hennes svartvita TV var så gammal att hon måste köpa en liten dosa, en TV2-tillsats, för att kunna se det nya och märkvärdiga. Och ville man byta kanal var det bara att lyfta arslet ur soffan och gå fram till apparaten. Det skulle dagens unga få pröva på nån gång!

Min första egna mobiltelefon köpte jag begagnad för dryga 25 år sedan och hade kontantkort i den de första åren. På den kunde jag ringa och skicka sms och var rätt nöjd med det.

På min första nya mobil kunde man dessutom spela nåt som hette snake och ytterligare några enklare spel.

Och idag, c:a 20 år senare är det nästan lättare att räkna upp vad man INTE kan använda telefonen till.

Och nya finesser tillkommer hela tiden inom data- och telefoni. På gott och ont.

Det här med AI (Artificiell intelligens för den som ev. inte visste vad bokstäverna står för) kommer att ta mer och mer plats i vår vardag under kommande år, Det är ju ännu ett ganska nytt påfund men utvecklinge galopperar fram i en hiskelig fart.

Givetvis har den kriminella världen börjat hitta sätt att använda tekniken för att lura av oss pengar.

Så sent som igår, när jag spelade Word Blitz på Facebook en stund ploppade det upp en film i reklamavbrottet där en AI-genererad avatar av Kung Carl XVI Gustaf tittade in i kameran och en AI-genererad kopia av hans röst talade om hur fort man kunde bli snuskigt rik genom att köpa kryptovaluta. Har även sett kronprinsessan i en liknande reklamfilm.

Då kan man kanske tycka att den som är dum nog att tro på sånt får skylla sig själva om de låter isg luras. Men det måste ju finnas massor av sånt folk. Annars skulle väl ingen göra sig besvär med att skapa den där reklamen.

Olagligt får jag verkligen hoppas att det är. Eller har lagstiftarna kommit på efterkälken?

I så fall gäller det nog att de sparkar sig ifatt illa kvickt. För att döma av hur snabbt det utvecklasts så är det ju bara en tidsfråga innan de där avatarerna blir så verkliga att ännu fler låter sig luras.

Vad som också förbryllar mig är att jag inte har hört eller sett att media uppmärksammat problemet.

Och de där bedragarna borde ju vara rätt enkla att lokalisera och lagföra. För reklam på sociala medier är ju inte gratis för någon annonsör. Därmed måste väl ansvariga för t.ex Facebook reagera och anmäla, kan man tycka.

Å andra sidan har jag ju själv anmält ett stort antal uppenbara bluffreklamrutor och fått till svar att de inte hittar nåt fel på dem. Så då är det väl fritt fram för pengasugna skojare då...

Skojare och skurkar har ju funnits i alla tider och lär så göra även framgent. 

Och det är väl bara att försöka hänga med så gott man kan och minnas den gamla devisen att "När nåt låter för bra för att vara sant så är det nästan aldrig sant heller"!

Ett exempel på den saken har jag även sett idag. Det var ett sånt där mirakelpiller som skulle få sen att gå ner tio kilo på bara två veckor. Jag tittade in och läste och längst ner på sidan fanns det omdömen från kunder.

Ett av dem var ett ganska ovanligt namn. Hon sades vara 55 år och bo i Vårgårda. För skojs skull googlade jag namnet och fick fram tre kvinnor i hela Sverige som hette så. Den äldsta var 97 medan de andra två båda var under 440.

Man behöver alltså inte sno någons identitet, det räcker att hitta på ett namn, en ålder och en plats.

För det är ju knappast nån som kollar ändå...???

Jo, tänk att här finns en som gjorde det. Och kollade upp några namn till också på andra orter. I ett fall hittade jag en person där namn och ort hittades men han var ett år äldre än han i reklamen.

Då KAN det förstås vara så att annonsen lades ut i förra veckan och han har fyllt år sen dess.

Men jag tolkar det förstås som att  det är bara lögner och påhitt. Och sörjer över att det tydligen finns folk som gladeligen låter sig luras.

Men såna är förstås varken jag eller ni, kära ordbrukare i Väckelsång, Sågmyra, Genarp och Lysekil.

Trevlig lördag på er. Ät och drick nåt ni tycker om. Själv har jag tinat en låda köttbullar med egengjord sås som jag ska koka lite färskpotatis till och värma dem i micron. Inte dumt alls!

Vi ses!

Det märks att det är sommar. Både utomhus och inomhus. Vi fick lite regn för ett par dagar sen men solen kom

tillbaka även om det inte precis är nån värmebölja.

Men nån sån behöver jag inte heller, det räcker så bra med rådande 17-20 grader och lite svag vind.

Minns att på den tiden jag bodde i villa hade  jag abbonnemang på lokalbladets papperstidning. Då märkte man även tydligt på den att det var sommar. För då var den så mycket tunnare än annars så när man bar den i samma grepp som man brukade göra så mindes ju fingrarnas muskler hur man skulle hålla.

Vilket gav följden att man tappade tidningen på väg in från postlådan eftersom den var så tunn.

På TV-tablåerna märks det nästan allra tydligast för sommaren är reprisernas tid. På gott och ont...

Jag menar... många av de program de repriserar på sommaren kan jag tycka att de aldrig borde ha sänts ens första gången. Och än mindre sändas i repris...

Men det handlar förstås om pengar. Repriser på egenproducerade program antar jag är gratis att sända. Och kanalcheferna försvarar sig säkert med att det ändå är så få som ser på TV på sommaren.

Sommaren märks också på statsistiken över beökare på den här bloggen. Jag brukar titta på den nån gång ibland mest av nyfikenhet.

Nu kommer jag väl aldrig att få tusentals eller ens hundratals besökare per dag men när det nån enstaka gång går uppåt 40-50 personer blir jag ändå lite glad. Men som det ser ut nu är det bara en handfull människor som frivilligt eller med slumpknappens hjälp tittar in och kanske läser.

Kommentarer är det också rätt tunnsått med. Men den saken brukar ju gå lite upp och ner så det bekymrar mig inte så värst. Men ni ska veta att jag uppskattar dem jag ändå får.

Ja, visst blir jag glad över de kommentarer jag får. Tycker liksom att en kommentar är ett kvitto på att någon läst mina ord och funnit dem värda att reagera på. Och man måste absolut inte bara stryka mig medhårs utan jag är också mottaglig för konstruktiv kritik för då lär jag mig ju nåt. Och utvecklas kanske lite.

Från och med i eftermiddag kommer jag att på ännu ett sätt märka av att det är sommar. För idag bommas skolorna igen här i stan och det kommer att höras ungar ute alla dagar i veckan framöver. Barn som njuter av sommarlovet. Det ord man tyckte var det vackraste som fanns mellan 1964-1975. D.v.s de år jag gick i skolan och hade sommarlov.

Hon är nåt år yngre än jag, den där lilla ljuslockiga norska flickan som låg på svensktoppen med denna odödliga klassiker i börjab av sjuttiotalet. Och än idag händer det att den spelas i min lokala P4-kanal.

Nu är ju inte alla sommarlåtar en hyllning till årstiden heller.

Den är ännu äldre än Anita Hegerlands sommarplåga men fortfarande en låt som gör mig glad. För jag tycker att det var väldigt modigt av Bengt Sändh att sjunga in och ger ut denna käftsmäll på nåt så heligt som svensk sommar.

Och det är ju rätt mycket sanning i den också, känner jag. För visst kan det bli lite för mycket av det goda.

Det finns ju hur många sånger som helst som hyllar sommaren så det kanske behövs lite motvikt också!

Min personliga favorit bland sommarlåtar blir ändå den här.

Ja, jag VET att jag lägger ut Lundell-låtar stup i kvarten. Gilla läget eller scrolla förbi om det inte passar!

"Är det kärlek du vill ha så är kärleken här nu

Den väntar på ditt drag, på ditt första steg

Några blickar, några ord

Det är allt som behövs nu

Se dig omkring, det är en öppen väg

Om sommaren..."

Jag tycker om melodin, jag tycker om texten och hur text och musik harmonierar. Det är ännu en i raden av sånger jag tvivlar på att jag nånsin kan tröttna på.

Därmed ska jag nöja mig för idag och hoppas att mina kära ordbrukare gör det bästa ni kan av just er sommar. Hur den än blir och så länge den nu räcker i Västerfärnebo, Glanshammar, Trelleborg och Altersbruk.

Tack för besöket och välkommen åter! Kommentarer uppmuntras vänlig men bestämt!