Lördag morgon här på Sveriges midja. Vet inget om vad den här dagen har att bjuda mig mer än några promenader i grannskapet med 8 kg glad och nyfiken dvärgschnauzer i andra änden av kopplet.

Jag när, inom mig, en vag förhoppning om ett telefonsamtal eller sms där jag inbjuds till surströmmingsätande med vännen Hans (ska försöka sluta kalla honom min tama husmekaniker) samt vår gemensamma kompis Monica. Båda är minst lika hängivna vänner av denna norrländska delikatess som jag.

Förra gången vidgade vi ju våra vyer lite genom att pröva en annan sort än vårt gemensamma favoritmärke, Oskar´s.

Det hade, i alla fall jag, inte gjort på många, många år. Men då lärde vi oss ju att även andra fabrikat går alldeles utmärkt att äta. Så vi får väl se om det ringer framåt förmiddagen.

Det instundande morfarskapet som jag slrev om igår har annars sysselsatt mina tankar en hel del så nu får jag hålla tummarna för att allt går väl hela resan mot födseln. Har strängeligen tillhållit dottern att snarast sluta röka. 

Och jodå, hon hade själv tänkt göra det. Sa att hon skulle försöka så fort som möjligt.

Men då klev jag förstås tillbaka in i rollen som lite sträng far och sa åt henne på skarpen att det ska hon absolut inte göra.

"Försöka" alltså! Man ska aldrig "försöka" sluta att t.ex röka/dricka/spela  etc. Tänker man att man ska försöka så har man ju redan öppnat upp för att misslyckas. Har man den attityden så är risken nästan hundra procent att man misslyckas. Och ursäktar sig själv med att man ändå försökte.

Nej, man måste bestämma sig och sedan bara göra det. Det låter enkelt och ÄR enkelt också. Men ändå inte.

För beroendet är så mycket mer än nikotinsuget. Det sitter i vanor man har, situationer då man gärna tänder en cigarett.

Jag låg själv i lumpen när jag slutade röka. Hade en knapp månad kvar till muck. När jag sen kom tillbaka till jobbet kom jag på mig själv med att föra handen till bröstfickan på hängselbyxorna automatiskt i vissa situationer. Alltså ingen abstinens utan muskelminnen och bara de är svåra att bli av med.

Det där har jag förstås predikat för henne många gånger så hon brukar sucka och himla med ögonen när hon hör det. Men den här gången är det ju på riktigt liksom. Nu handlar det inte längre bara om henne själv utan en ny liten blivande människa som hon ska skydda mot allt farligt.

Så jag måste kanske tona ner men peppa henne att ta fram viljan inom sig själv. För utan den så går det aldrig. Man måste inse och erkänna för sig själv att man är den enda på jorden som kan bestämma sig själv.

Jag har många gånger frågat rökare varför de röker. Och oftast fått svaret att de röker för att de inte kan sluta.

Då brukar jag säga att de röker för att de valt att röka. Varje cigarett man tänder är ett aktivt val man gör.

Man måste alltså göra ett annat aktivt val. För det står ju inte precis nån och pekar med skarpladdat vapen mot en och tvingar en utan man väljer själv.

Att det sen kan vara svårt att stå emot suget, vanorna, muskelminnena är en annan sak. Men det går om man VILL!

Sen.... kan jag ju inte låta bli att äterkomma till det där med koranbrännandet...

Alltså, vad är det för FEL på folk??? Vuxna människor! Som vill elda religiösa skrifter bara för att reta upp de som tror på dem. Förolämpa och kränka miljoner människor över hela världen. Som knappast gjort dem nåt ont.

Vad annat kan vara skälet till att man håller på med sånt? Eller vill de reta upp Erdogan så han ändrar sig om vårt inträde i Nato?

Vad dagen än må bära med sig till mig och till er, kära ordbrukare, så vill jag önska er alla en härlig lördag och helg I Skärblacka, Rosersberg, Mantorp och Lycksele.

Nog lär vi ses igen! Förr eller senare...

Egentligen borde man väl kanske inte börja jubla bara minuter efter beskedet. Jag har nyss haft mitt livs första videosamtal. Det var "lilljäntan" min som ringde först på vanliga telefonen och propsade på att vi skulle ha just ett videosamtal. Så hon ringde upp och jag lyckades öppna och fick se ett strålande glatt, ungt kvinnoansikte (29 år) som berättade för mig att jag ska bli morfar. Jag som nästan hade gett upp det där med barnbarn!

Så i mars nästa år får jag alltså titulera mig morfar. Jag som trodde att jag skulle bli farfar först eftersom jag vet att hennes storebror gärna vill ha barn. Men nu hann alltså lillasyster före.

Vad jag tänkte med de första raderna jag skrev? Att man kanske inte ska gå ut med stora trumman så tidigt eftersom jag vet att mycket kan hända under en graviditet. Men jag blev liksom så till mig att jag inte kunde låta bli. 

Jag har belagts med munkavle gentemot familj och släkt men såvitt jag vet läser ingen av dem min blogg så då töörs jag berättade det här ändå.

Nyss flyttade hon till Göteborg och nu ska de tydligen flytta till pojkvännens hemort Diö som ligger i Småland.

Därmed har jag väl skrivit av mig den värsta euforin och ska väl ta tag i dagens vedermödor.

Så jag tillönskar mina kära ordbrukare en fräsch fredag tillsamman eller var för sig i Hästveda, Katthammarsvik, Svinesund och Hundberget. Från en (förhoppningsvis) blivande morfar!

Vi ses! 

Det får faktiskt bli ett inlägg till idag. Denna dag som började så trevligt med lyxig frukost. Och fortsatte mindre trevlig med deltagande i min sons sorg efter att ha sagt farväl till sin kattkompis sen 12 år tillbaka.

Men lite senare ringde telefonen och kompisen, Hans (han som jag brukar kalla min tama husmekaiker) berättade att vår gemensamma kvinnliga vän M fått nys om att man fr.om idag kunde köpa årets Oskar´s surströmming direkt av salteriet i Tynderö. De skulle åka dit så fort M kom loss fråb jobbet. Och jag erbjöds att få följa med.

Så vid 13-tiden satte vi alltså iväg mot Tynderö för att fynda lite. 

Jag hade aldrig varit där innan och måste säga att jag trodde att det var en bra bit större. Redan från vägen ser man deras firmamärke som är omöjligt att missa. Eller vad sägs?

En jättebruk på stolpar talar om för en var man ska svänga av. 

Själva salteriet var vi inte inne i men de har en liten gårdsbutik i en liten friggebod.

Notera dekalen på dörren! "Salt Lake Cityr". Men med svenskt uttal, förstås. Och en strömminsburk till höger om texten.

Till höger, innanför dörren mötte mig sedan denna syn

De burkarna innehåller ingen strömming utan strumpor med företagets (burkarnas) design. På översta hyllan ligger ett par såna strumpor på en burk. Begreppet "surstrumpor" fick genast en annan betydelse...

Inne fanns också en hel del andra souvenirer att köpa för den som ville.

Muggar, glas, tallrikar samt T-shirts ända ner till babystorlek med Oskars logga på. 

Det hade varit en strykande åtgång och de hela strömmingarna var helt slut i gåprdsbutiken men damen som jobbade där sprang och hämtade den sista lådan från salteriet. Dessa burkar var av den minsta storleken, 5-7 st i varje burk.

Jag köpte fyra såna och när jag kom hem fick de flytta in i mitt kylskåp bredvid de två burkar med filéer som jag redan hade sen M var där förra gången och  handlade dem åt mig. 

De är från fjolårets inläggning och färdiga att ätas. De fyra nyköpta sparar jag nog till nästa år eftersom jag alltid har tyckt att surströmmingen är godare efter ett eller ett par års lagring. Får de bara stå kallt så är de fullt ät- och njutbara i minst 3-4 år efter bäst-före-datum.

Eegntligen tycker jag att denna delikatess borde märkas på ett annat sätt. Bäst EFTER istället för före.

Men det där med datummärkning av livsmedel är det ju lag på så de måste väl.

Nu ser det alltså ut så här på nedersta hyllan i mitt kylskåp!

Och löken finns redan i våningen under!

Önskat er en fortsatt trevlig dag har jag ju redan gjort så jag får väl önska er en god middag i trevligt sällskap eller var för sig istället.

Vi ses!

Jag lyxade till det lite idag och serverade mig själv ägg, räkor, avocado, skagenröra samt lite grönt till kombinerad frukost och lunch. Allt fanns ju redan hemma och räkorna börjar ha legat så länge i frysen att det liksom var dags att käka upp dem. Och avocadon var den sista från nätpåsen jag köpte billigt i lördags på Lidl. De andra blev det ju guacamole av.

Så det var inte utan att man kände sig lite lyxig då detta avnjöts vid tiotiden idag.

Då var jag nyss inkommen från årets, tror jag, kortaste kissrunda med Thea. Det hällregnade ute men ut måste hon ju ändå. Och precis som i vintras, då det kom snöblandat regn i massor, hittade hon snabbt ett ställer att huka sig och tömma blåsan. Dräefter tvärvände hon och gick väldigt bestämt mot porten igen. Hon gillar inte regn och slask, det har jag fått helt klart gör mig.

Jag får försöka ha koll på om/när det kanske blir små uppehåll och rasta henne då. För SMHI lovar i stort sett samma väder ända till ikväll.

Annars så är det en lite ledsam dag här idag. Äldste sonen ringde imorse och var ledsen och villrådig. Han hade tagit sin katt till vetrinären eftersom den tappat så mycket i vikt på kort tid. Det visade sig att Ansgar, som katten heter, var rätt illa däran och sonen ville ha råd om han skulle försöka behandla krämporna eller avsluta Ansgars plågor.

Eegntligen vill jag inte råda någon om såna saker och det sa jag också. Men samtidigt vill man ju gärna dela med sig av sina egna erfarenheter när han nu ber om vägledning.

Det gjorde jag och berättade hur jag själv tänkt i samma situation. Ansgar hade ju hunnit bli tolv år vilket är en ganska normal livslängd för en vanlig bondkatt.

Så jag gav rådet att han och sambon skulle försöka prata sig fram till vad de tyckte var bäst att göra. Både för kattens skull och deras egen.

Så för en timme sedan ringde han och var väl både lättad och ledsen när han berättade att de valt att släppa taget om Ansgar och att han nu hade somnat in lugnt och stilla.

Jag beklagade hans förlust men sa också att jag tycker att han gjorde rätt. Både mot Ansgar och mot sig själv.

Jag sa även att han ska tillåta sig att sörja, tillåta sig att vara ledsen den tid det tar. Att sorgen inte går över men att man lär sig leva med den. Lär sig att måla om den till vackra minnen av den som lämnat en. Minnen som istället gör en glad och tacksam över att ha fått ha den bortgångna i sitt liv.

Han var förstås väldigt ledsen och nedstämd men jag vet att han kmmer att klara sig bra. Tack och lov skäms han inte alls för att visa känslor och det är en styrka i en sån situation. Om han varit en sån som gräver ner sig i tysthet och håller allt inom sig är risken större att man dras ner av sorgen.

Själv är jag förstås också lite nedstämd för sonens skull. Men jag vet, som sagt, att han klarar det. Katten ifråga bodde ju inom mina väggar i flera omgångar och var då dödspolare med yngsta dotterns katt. Två kastrerade hankatter som sov ihop, brottades på skoj rätt ofta eller jagade samma boll.

Annars... Så har jag förstås suttit och hejat på tjejerna i vårt stolta fotbollslandslag som besegrade Argentina i den sista gruppspelsmatchen under det pågående VM i Nya Zeeland.

Det var tredje raka svenska vinsten och Sverige vinner därmed sin grupp och går vidare till slutspelet.

Därmed ska jag gå och starta upp snabeldraken och köra den genom lägenheten. Thea hårar inte nämnvärt, utom då man borstar henne. Men hon drar med sig massor av gräs, barr och pinnar som fastnar i pälsen när vi är ute och dessa pryder nu golven här. Jag brukar visserligen känna igenom pälsen innan vi går in och ta bort det jag hittar.

Men det följer ändå med en hel del.

Därmed önskar jag en fortsatt fin onsdag till mina kära ordbrukare i Garphyttan, Oxie, Skärblacka och Ytterhogdal.

Ha det gott tills vi ses igen!

En ovanligt trevlig söndag idag! Äldsta dottern med sambo är i stan några dagar och vi stämde möte på Norra Stadsberget med planen att ta en fika på resturangen där.

Det blev det dock inget av med utan vi promenerade omkring en stund istället och pratade länge i skuggan på en bänk. Thea fick också följa med så jag fick ätnligen tummen ur imorse och monterade tillbaka hennes bur bak i bilen. Den har ju stått inne i lägenheten sen jag bytlånade bil med min andra dotter.

Dessa möten är det ju ganska glest emellan så jag uppskattar verkligen när de blir av. Några timmar mitt på dagen bara men lika uppiggande ändå. 

Min tanke innan var att ta lite bilder med mobilen och kanske visa upp utsikten för mina ordbrukare. Samt även några av de vackra hus som finns däruppe. Men när vi möttes och hade kramat om varandra glömde jag helt bort det.

Förhoppningsvis blir min ekonomi lite starkare nästa år då jag slipper den där straffskatten jag ondgjort mig över på detta forum flera gånger. Förhoppninsvis så mycket bättre att även jag kan unna mig åtminstoner någon resa till Stockholm där hon lever och verkar till vardags.

Men vi får se. Risken finns att det första året måste användas till att fylla ut de hål i min kassa som den orättmätiga beskattningen skapat.

Imorgon ska jag ta en tripp in till centrum och hresvärdens kontor för att ta reda på om de kan hjälpa mig att få byta till en mindre och billigare lägenhet hos samma värd. Kollade igår och de har minst 30 lägenheter som står tomma.

Tanken hos mig är att man då kanske är lite mer rädd om de hyresgäster man har och att uppsägningstider kan bli mer förhandlingsbara så jag slipper betala dubbel hyra mer än för kanske en vecka eller så.

Min lägenhet borde vara ganska lätt att hyra ut för dem, sett till storlek och månadsavgift. Öppen spis sitter kanske iinte heller i vägen även om man inte längre får elda i den. Diskmaskin finns ju också och det är ju särskilt bra om det är en barnfamilj som flyttar in. SOm ensamstående skulle jag förstås klara mig bra utan den men använder den såklart när jag nu har den.

Så jag har gott hopp. På de 12 år jag bott här har ingen av de tre andra fyrarummarna stått tom mer än nån dag när tidigare hyresgäster flyttat ut så jag hoppas det går att lösa. Thea och jag klarar oss ju fint med en tvårummare.

Roligare än så blev det inte idag. Ska avsluta och ta fram grillpannan där jag ska tillaga två skivor karré som jag tagit fram ur frysen. Till detta ska jag först göra en guacamole eftersom de tre avocados jag köpte häromdagen mognar fortare än jag trodde så måste jag använda dem. Och guacamole är väl så gott till kött som beasås eller nåt annat.

Ha en fortsatt fin söndag, kära ordbrukare i Röbäck, Vagnhärad, Sotenäs och Fiskebäckskil!
Vi ses!

I sex avsnitt har jag berättat om den "sanning" som jag personligen tror på gällande mordet på vår statsminister. Den sanningen mörklades redan från minuterna efter skotten. Av skäl som jag faktiskt kan förstå för det hade sannerligen förändrat Sveriges ställning och anseende i världen så som tiderna var på 80-talet.

Därmed dock inte sagt att jag tar dem i försvar. De drabbades, helt förståeligt, av panik och när man valt den vägen gick det ju inte att backa.

Det jag tycker är mest förvånande är att så få invånare i landet tycktes reagera på det sätt jag själv gjorde. Det dröjde bara ett par veckor innan jag insåg att flera saker inte stämde.

Än märkligare är det med Estoniakatastrofen men där tog det mig längre tid att inse att den officiella versionen är full av rena lögner. Nej, förresten, SMUTSIGA lögner menade jag!

Färjan sjönk på c:a 15 minuter enligt överlevare. Detta ska vara omöjligt. Såna fartyg är byggda för att hålla sig flytande väldigt länge efter att de kapsejsat. Sen satt en minister och en höjdare från sjöfartsverket i direktsänd TV och berättade för oss att Estonias vrak inte hade några andra skador i skrovet än bogvisiret.

Jag vet inte men jag TROR att inga dykningar gjordes då. Jag tror att de redan visste vem och varför som fartyget sänktes och man ljög helt enkelt för att dölja något. Vad är fortfarande inte klarlagt.

Den "sanningen" köpte jag då eftersom jag inte hade den kunskap jag har nu.

Sen gjorde Henrik Evertsson sin dykexpedition med en dykrobot och avslöjade först ett hål som var 1½ meter brett och c:4 meter högt. Därefter hittade ännu en skada som var bortåt 20 meter lång.

Så för två år sedan skickade SVerigs ner dykare (eller kanske dykrobotar) och konstaterade att skadorna fanns men att de uppkommit då fartyget träffade havsbottnen.

Och nu fanns där plötsligt en bergskedja under båtvraket som de sa hade orsakat skadorna.

Varken hål eller bergskedja talades det om efter de påstådda dykningarna 1994. Däremot sade man att havsbottnen på platsen bestod av mjuk dy och lera.

Detta underlag ställde sedan till problem när färjan skulle täckas över med s.k betongmattor. Tyngden från dessa skapade skred i leran som gjorde att övertäckandet blev omöjligt och lades ner.

Borde inte bergskedjan ha bromsat upp de där skreden???

Naturligtvis inte eftersom den inte finns. Varken 1994 eller idag!

Staten, regeringar, sjöfartsverket m.fl har alltså staplat lögner på lögner genom snart 29 år. Och för att slippa svara på fler frågor belade man för ett par år sedan hela katastrofen med abolition och ovillkorlig, livslång tystnadsplikt.

Det är alltså förbjudet att utreda saken vidare.

Därför undrar jag...

VAD är det som måste döljas? Hade det varit en olycka behövs väl ingen abolition.

VAD fanns/finns det i vraket som världen inte på några villkor kan få veta?

Har det att göra med de militära transporterna som avslöjades långt efter katastrofen?

Eller är det något annat?

Gällande Palme har jag sagt att jag "tror mig veta" hur det gått till och varför. I det här fallet är det väldigt lite vetande från min sida, jag kan bara spekulera. Men för mig står det ändå klart att någon/några sänkte Estonia med flit. Och mördade därmed minst 852 människor, de flesta svenskar.

Frågor som kanske aldrig får nåt svar förrän kanske när alla som levde 1994 är döda för länge sen.

Förjävligt är det hur som helst. Förjävligt är det också att så få bryr sig om att försöka få fram sanningen.

Det lysande undantaget är Åsa Myrberg som jag berättade om i en tidigare blogg. Hon har sin egen teori som jag själv finner ganska trovärdig. Nyss fick hon avslag av den högsta rättsliga instansen på kravet att få läsa alla handlingar som handlar om hennes far som omkom i katastrofen. Se gärna hennes Vlogg på Youtube och bilda er en egen uppfattning. Jag säger inte att hon har rätt i allt. Men hon kan mycket väl ha det. 

Om inte annat så belyser hon väldigt väl hur mycket korruption det finns i det land de flesta av oss trott var fritt från sådana saker. Ni får en länk till det första avsnittet i hennes videoblogg.

Därmed avslutar jag serien om "Den talande tystnaden". Känner mig både förvånad och lite besviken att så få verkar ha läst och förstått. Väldigt få kommentarer vilket väl tyder på att det jag skrivit inte väckt några tankar. Eller varit särskilt intressant...

För oavsett om man tror på min "sanning" eller ej borde kanske någon haft undringar omkring det jag påstått. Men inte en enda fråga har jag fått.

Ett misslyckande kanske men jag försökte i alla fall.

Inte så många gör det om man inte räknar alla som lägger ut underliga teorier på olika Youtubekanaler och i andra forum. Där de flesta tigger swish och vill att man blir betalande medlem i deras kanaler.

Sånt ber varken Åsa eller min källa på "tuben" (Postum Humanitas) om. Detta ökar deras trovärdighet i mina ögon.

Det känns som om folk idag är mer intresserade av sensationella teorier, sanningen är inte lika intressant.

Väljer du att lyssna på det Åsa berättar så får du en skrämmande inblick hur det faktiskt går till i Sverige idag.

Tack till den som läste hela vägen. Kommentarer uppmuntras, vänligt men bestämt!

Börjar undra om krukväxter kan känna sig ensamma. Nu är jag ju ingen odlare i vanlig mening. Men då jag hade städat upp balkongen och ställt ut det lilla möblemanget köpte jag ändå en livs levande pelargon att pryda bordet med.

Den har jag sedan dess försökt sköta om efter bästa förmåga. Den hade tre små blommor redan från början men dessa vissnade rätt snabbt och föll av.

Men för en vecka sedan hörde exfrun av sig och undrade om jag ville ha en chiliplanta. Det tackade jag ja till för det är ju rätt kul att kunna plocka sin egen färska chili.

Så nu fick min lilla blomma sällskap och vips satte den i att växa så det var en ren fröjd att se. Knoppar sköt den också och de slog ut till stora, vackra blommor. Eller vad tycks?

Chilin har inte förändrats synbart men pelargonen tycks alltså ha fått en lidnersk knäpp och prunkar nu av livshlädje.

Så till nästa år, om jag bor kvar, ska jag nog ta och följa exets exempel och odla lite mer på balkongen.

Där finns redan en gammal spaljé som någon tidigare hyresgäst lämnat kvar så kanske jag ska förså lite tomater som sen kan få klättra på den. Eller kanske bättre med något som bara är vackert att titta på.

Jag bor ju mitt emellan två stora fabriker så det är kanske tveksamt hur nyttigt det är att käka nåt som vuxit på min balkong. Kanske ok om man sköljer dem noga dock...

Nåja, det får vi se. Det är väl ganska tveksamt om jag blir kvar här så länge till. Jag har stått i lägenhetskö hos det kommunala lägenhetsbolaget, Mitthem, i 4-5 år eller så. Där får man kö-po'ng enligt ett regelverk som jag inte alls kan. Men jag vet att jag har nåt på 2 300 poäng nu.

Så igår lämnade jag intresseanmälan på två lägenheter hos dem. Där och då räckte mina poäng till en förstaplats men jag vet ju inte när det bestäms vem som erbjuds bostäderna ifråga.

För min del så skulle det behövas ett besked innan månadsskiftet för att slippa stå med dubbla hyror att betala i höst. Jag har tre månaders uppsägnngstid här och den räknas från nästa månadsskifte räknat från det datum det registreras. Alltså hamnar vi på sista oktober om jag säger upp den senast 31/7.

Om det blir av så hamnar jag på andra sidan om stadens centrum, nära E14 som går mot Östersund och Trondheim.

Men två rum mindre att städa och hålla rent i. Det räcker gott till Thea och mig.

Hon sover ännu men kommer väl snart skuttande och vill upp i famnen. Det vill  hon varje morgon så vi har gjort det till en lite ritual vi har för oss. Hon får sitta i knäet medan vi talar om för varandra, på varsitt språk, vad vi tycker om varandra. Medan hon blir omklappad och kliad på magen och i nacken.

När vi har klarat av det där hoppar hon oftast upp på min säng och sover 30-45 minuter till innan hon vill ut.

Därmed ska jag avrunda och se efter om mitt kaffe är klart.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Tibro, Valdemarsvik, Ultuna och Katterjåkk! Ta er en gof kopp kaffe på farstutrappan, balkongen eller vid köksbordet för all del.

Vi ses!

Ännu en dag då min bloggs backspegel har mycket att ge. Tolv år har gått sedan den äldsta katt jag känt gick över regnbågsbron efter att det upptäckts tumörer i massor i underlivet på henne. Jag satt och höll hennes tass i min hand medan hon gjorde sin sista resa. Lite sorgligt men ändå ett vackert minne eftersom jag vet att det avslutade svåra plågor och räddade henne från fler och värre.

Jag påminns också om att det är sjusovaredagen idag. Legenden berättar om 7 kristna män som levde c:a år 250 e.kr

Kejsare Decius lät bygga ett avgudatempel och lät meddela att alla som inte dyrkade honom där skulle straffas med döden. Han utsåg alltså sig själv till ställföreträdande Gud men oinskränkt makt.

De sju kristna männen gav då bort allt de ägde till de fattigaste och flydde sedan till en grotta där de planerade att tillbringa återstoden av sina liv

När kejsare Decius fick reda på det lät han mura för ingången till  grottan. Sedan gick det 200 år innan man rev den muren. Och då vaknade de sju sovarna och levde vidare. Enligt legenden...

Legenden har sedan skapat nya legender. Som t.ex att den som sover länge den här dagen får sen vara trött i ett helt år. Vad "länge" betyder vet jag inte men eftersom jag steg upp vid halv sex känner jag mig inte så orolig.

Så jag hoppas att mina kära ordbrukare också steg upp innan klockan blev för mycket. Så inte ni heller behöver drabbas av den där årslånga tröttheten.

Därmed tackar jag för visat intresse och återgår till att spela lite Word Blitz på Facebook medan jag väntar på att Thea ska vakna och komma springande med glad svans.

Det är kanske den största lyckan med att vara hundägare. Du får varje dag uppleva det härliga i att någon blir överlycklig att se dig. Oavsett om det är när hon vaknar eller när jag kommer hem efter att ha lämnat henne ensam en stund.

Ha en fin torssdag, kära ordbrukare i Stenungsund, Almunge, Viskafors och Simlångsdalen!

Vi ses!