Pingst? Hänryckningens tid? Tja, kanske för 40-50 år sen när det gäller mig. Den enda nytta jag har haft av pingsten i mitt liv är väl när jag gick i skolan och hade måndagen ledig. Dett eftersom det då fanns nåt som hette annandag pingst och almanackan visade rött. Och på röda dagar var både skolor och de flesta arbetsplatser stängda.

Sen växte jag ju upp  och blev skiftarbetare. Så okej, lite nytta har jag haft av pingsten även som vuxen. D.v.s de år man hade turen att jobba dessa sagar eftersom de kallas storhelg i kollektivavtalen och därmed betalas lika bra som jul, nyår, påsk, midsommar och första maj.

Sen ville nationaistiska krafter att vår narionaldag 6 juni också skulle vara en helgdag.

Men då satte arbetsgivarföreningen ner foten och sa att i så fall får någon annan röd dag bli vardag istället. Första maj, tyckte de flesta av Sveriges arbetsgivare.

Men det slutade ändå med att annandag pingst fick stryka på foten.

Firat pingst kan jag inte minnas att jag gjort ens som barn. Inga större evenemang på pingsten. Möjligen fick vi kanske lite tjusigare middagsmat men det är inget jag kan dra mig till minnes. Vi hade således inga fasta traditioner i släkten för den här helgen. Eller så har jag bara glömt dem...

Tjusig mat har jag ätit ändå och varken medan den lagades eller när jag åt den hade jag ens koll på att det är pingst.

Kalops har jag lagat många gånger och alltid av högrev. Men då jag besökte Lidl i stan häromdagen hade de färsk nötlägg med ben till ytterst bra pris. När jag såg den tänkte jag direkt att det där må man väl kunna göra kalops av.

Och det kunde man. Eller jag, rättare sagt.

Och jag tror aldrig att jag har smakat en godare kalops. Jag skar ju förstås loss allt köttet från benet innan jag började tillagningen men benen fick koka med sen i grytan och kanske var det det som gjorde anrättningen så mustig och smakrik.

Normalt sett brukar jag låta den koka i en timme ungefär Men när jag provsmakade en liten köttbit kände jag direkt att de ännu var lite sega och behövde en stund till i grytan. 

Men efter nästan två timmars puttrande under lock var köttet precis så där lättuggat som jag vill ha det.

En kalops ska mer eller mindre smälta i munnen, tycker jag. Och det gjorde minsann dagens variant.

Det enda jag ångrar är att jag inte köpte två förpackningar av köttet för då hade jag haft flera portioner i frysen för framtida bruk. Men ett rejält skrovmål har jag i alla fall sparat för framtiden.

Och det lär knappast få ligga kvar så värst länge. Troligen tar det bara några dagar innan jag faller för frestelsen att ta fram, tina och äta upp den.

Thea fick smaka men bara lite grand. Två bitar kött som skars ner i småbitar. Skalen från mina potatisar fick hon också plus halva mängden torrfoder som hon brukar få i vanliga fall. Och tog minsann inte många sekunder för henne att slicka matskålen helt ren.

En stund senare gav jag henne ett av benen att gnaga på och även det var uppskattat, verkade det som. Det andra har jag frusit in för framtida bruk.

Har hört nånstans att det är helt ok att ge hunden ett ben men inte för ofta.

Nu snarkar hon för fullt bakom min rygg, på min säng. Så jag kanske måste väcka henne när det blir dags för kvällspromenaden om en liten stund.

Men det räcker ju att jag går ut i hallen, kliver i skorna och skramlar lite med kopplet så kommer hon som ett skott. Och ser ut att vilja säga ungefär: "Ska du gå ut, husse? Jag hänger med så du får lite sällskap!"

Försommaren tog ett litet steg tillbaka idag. Mulet och grått imorse men det sken upp på förmiddagen och har sen varit soligt och fint. Om än inte lika hett som de senaste dagarna.

Nu rör hon på sig, sömntutan bakom mig. Så det är väl lika så gott att jag avsrundar svamlet och tar ut henne.

Ha nu en skön söndagkväll, kära ordbrukare i Tibro, Bollstabruk, Ljungbyhed och på Tjörn.

Vi ses! Och blir det inte imorgon så blir det väl en annan dag!