Du som läser ofta här vet att jag då och då talar om "bloggens backspegel". D.v.s den lilla spalten i högermarginalen där det visas inlägg från samma dag, tidigare år.

Det har också hänt att jag repriserat gamla inlägg när jag hittar något av de jag själv är mest nöjd med.

Det ska jag göra idag igen. Sex år har gått sen jag skrev inlägget som jag kallade "Elastabyxor - ett barndomstrauma"

När jag fick ögonen på det imorse mindes jag ganska fort inlägget och att jag kände mig belåten då jag hade publicerat det. Och kanske tycker någon eller några av ordbrukarna likadant som jag. Så här kommer det...

"Elastabyxor - Ett barndomstrauma"

I en kommentar till mitt förra inlägg skriver vännen Skogsnuvan om kalla pjäxor och elastabyxor. Och det var ju just de sistnämnda som väckte liv i gamla trauman från barndomen.

Skidbyxor kallades de av mina vuxna förebilder och hade hällor som man satte under fotvalven. De var oerhört smala nedtill, antagligen för att det inte skulle läcka in snö när man pulsade omkring i djupsnön.

Jag HATADE dem! De var det absolut värsta plagg jag visste att ha på mig. Om du har lite tålamod med klippet nedan så kommer Peter Carlsson till dem så småningom i sin monolog här under. Resten är förresten också väl värt att lyssna på. Eller som min mormor brukade säga: Ett gott skratt förlänger käften!

Jag skrattade mycket, länge och gott första gången jag hörde den här. Och tydligen har han samma åsikt som jag om dessa förhatliga byxor. 

Jag växte ju upp, till största delen, hos mormor och vintertid lade hon med jämna mellanrum fram dessa brallor som jag inte bara tyckte var obekväma. De var ju obeskrivligt fula också.

Jag ville inte att någon skulle se mig med såna byxor utom vid friluftsdagar i skolan då det skulle åkas skidor. Då hade nämligen de flesta såna eller liknande på sig. Men vanliga skoldagar eller helger... Nej, nej, NEJ!

Sydda pressveck var det visst också på dem vilket jag ansåg gjorde dem ännu fulare. Först i tredje klass kom jag på knepet att smutsa ner dem, redan första dagen, så mycket att mormor såg det och sa till mig att lägga dem i tvätten.

Redan vid lunchen i skolan brukade jag se till att söla lite mat på dem och hade jag tur fanns någon lerpöl ute som det inte var is på

Och senare kanske jag hade bättre förmåga att motivera varför jag inte ville att nya köptes då jag vuxit ur dem.

Det fanns ytterligare ett plagg jag avskydde i barndomen men det var tidigare, innan jag börjat skolan eller ens på lekis där man gick året innan ettan.

Jag talar om galonbyxor. Jag HATADE dem också. Vid fyra års ålder ansåg jag mig alldeles för stor för att bära sådana och vägrade ta dem på mig. Om morsan (eller mormor) försökte med att sätta på mig dem ändå så vägrade jag att gå ut istället.

Galonbrallor var för småbarn, tyckte jag. Och bonden som pappa köpte potatis säckvis av talade ju varje år om för mig att jag var "stora karl´n". Och stora karlar hade då inte galonbyxor, tyckte jag.

Peter Carlsson pratar om flashbacks och såna har jag också fått idag, alltså. Därför kunde jag inte låta  bli att författa detta inlägg fast kvällen är ganske sen.

Därefter kapar jag bort avslutet som bl.a handlade om det årets upplaga av Farmen. Knappast så intressant att läsa den delen idag. Därför sållade jag bort den delen.

Om någon av ordbrukarna känner igen sig i min text ovan vore det roligt om ni ville dela det med mig och världen i en lite kommentar. Som vanligt uppmuntras såna vänligt men bestämt.

Därmed ska jag ta mig i kragen och gå och fixa den där kålsoppan som jag har planerat att göra idag. Eventuellt kommer senare nån rapport om hur det gick med den.

Så jag önskar er alla en underbar måndag. Om det nu finns nåt sånt som underbara måndagar i februari...

Ha det gott i Morkarla. Vätterstad, Flen och Karesuando.

Vi ses och hörs! Och blir det inte idag eller imorgon så blir det kanske nån annan dag...