Om så än kanske bara för en kortare tid så har jag tagit Madame Citroen i bruk igen. Hon har varit avställd i en dryg månad så det krävdes en hel del fysisk ansträngning för att befira henne från snön som fallit på henne.

Och som det sen regnat på och som därefter har frusit och tinat om vartannat.

Så då jag gick ut för att gräva fram och försöka få igång min ögonsten imorse var inte förhoppningarna så stora att hon skulle vara med på noterna. För säkerhets skull hade jag skaffat löfte om hjälpstart  med kablar om det skulle behövas.

Men min franska följeslagarinna sen snart nio år tuggade igång hur fint som helst utan att jag ens hade satt i kontakten till motorvärmarem. Inte illa efter en månads stillestånd mitt i vintern!

Sen bar det av för att tanka lite och åka till en mataffär utan att behöva besvära någon annan om skjuts.

En liten sväng först till närmaste Lidl och sen till en Coop-butik där de har extrapris denna vecka på Nyhléns Norrlandsfalukorv. 

Ska jag äta korv så ska den vara av bra kvalitet och den är bland de bästa. Den enda jag vet som är ännu godare och har mer köttinnehåll är från samma charkfaabrik men är alspånsrökt. Vilket ger den en extra touch.

När jag kom tillbaka till hemtrakterna var tanken att jag skulle försöka skotta bort snön omkring min parkeringsruta.

Som förstås var lika hård och tung som den jag röjde från bilen.

Men strax innan jag kom hem fick jag syn på en av hyresvärdens hjullastare som höll på att snöröja på en annan parkeringsplats typ 100 meter bort.

Så jag haffade den och frågade föraren om han hade tid och lust att ta en skopa eller två så jag slapp knäcka ryggen med handskottning. Och han ställde genast upp så nu är det rent inte bara på men även runt bilen.

Att jag "ställde på" den igen handlade mest om att sonen fick sin bil påkörd på sitt jobb igår och en av sidospeglarna kvaddades totalt. Han hade tid för besiktning på eftermiddagen men dit var det ju ingen mening att åka med en saknad ytterspegel så det fick han boka om. Skadan kommer förstås att ersättas av den vållandes försäkringsbolag men jag tänkte att han då kan få använda min bil tills hans är fixad. Sen får vi se...

Igår kväll var jag ju på hockey i SCA Arena och såg Timrå mot HV71 från Jönköping. Och det gick som jag hoppades, Timrå vann med 3-0. Vi hade kanske inte världens bästa platser. Längst ner alldeles utanför sargen. Och det small några gånger precis framför oss då spelarna tacklade varandra in i sargen.

På Farmen blev det som jag anade, att Nathalie åkte hem. Klokt tycker jag för hon fattade nog själv att hon tagit lite för mycket plats och hade självinsikt nog att veta att hon knappast skulle kunna förändra sin personlighet så mycket att de andra skulle glömma det som varit och förlåta henne.

Jag har haft en och annan chef genom mitt arbetsliv som haft en hel del gemensamt med Ntahalies typ av ledare. Såna som vill styra och bestämma men inte gärna lyssnar på gruppens tankar och idéer. Ingen av dem jag talar om har varit särskilt lyckade och ingen saknade dem då de försvann heller.

Sen ser det ut som om det spirar en liten romans på Norra Brandstorp. För ingen som följer Farmen har väl undgått hur Micke och Alida kastar blickar på varandra. Blir de nästa Farmen-par, tro?

För kanske 8-9 år sedan var det ju en kille och en tjej som möttes i finalen (där killen vann) och flyttade ihop sen när tävlingen var över. Hur det gått för dem sen har jag ingen aning om. Minns inte ens deras namn ärligt talat.

Vad jag kommer ihåg är att jag gillade båda och var glad att de var de två som tog sig till final.

Imorgon bitti blir det rekordtidg uppstigning för jag har lovar yngstingen att hjälpa honom lite. Han ska hämta lastbilen han ska köra hos en verkstad för klockan fem för att hinna lasta och ta sig till Sollefteå med leverans till Systembolaget där. Men han vill förstås inte lämna sin bil där så jag sa att jag hämtar honom vid åleriet där han jobbar och kör honom till lastbilen. På det sättet slipper han fixa skjuts för att hämta sin bil när arbetsdagen är slut.

Så jag får väl se till att krypa i säng i skaplig tid så jag är någorlunda vaken när jag sätter mig bakom ratten imorgon bitti.

Därför kanske det vore klokt att avrunda den här lilla "krönikan" och börja varva ner.

Sov gott, kära ordbrukare! Var ni än är...

Farmen gick igår tillbaka till det vi känner igen från tidigare årgångar. Där det mesta sker på den stora gården (Brandstorp9 och några får det lite lugnar en tid på Torpet och kan skaffa amuletter samt får försöka tävla sig tillbaka till själva original-Farmen.

Det gick precis som jag trodde och hoppades när det gäller valet av storbonde. Tycker Marika är som klippt och skuren för den rollen och tror också att hon kan komma att gå långt i tävlingen.

Skulle till och med kunna sträcka mig så långt att säga att det är tveksamt om jag ens sett en mer lämplig storbonde än hon på de år jag följt programmet. Hon vet vad hon vill och kan förmedla det och hon bryr sig genuint om varje deltagare. Oavsett om hon gillar dem annars eller inte. Så just nu är Marika min favorit till slusegern.

Under den kommande veckan lär vi också få svaret på om jag får rätt även när jag, redan nu, gissar vem som blir förstekämpe på söndag. 

Där sätter jag alla mina fiktiva slantar på Ntahalie som gjort sig omöjlig hos de allra flesta. Alltså även bland dem hon gick ganska bra ihop med från början. 

Precis som Marika är hon en ledartyp men till skillnad från henne är Narhalie även något av en streber och besserwisser i mina ögon. Och säkert i många andras ögon också. Inte mycket till empati och förståelse och hon lyssnar heller inte gärna på andras kunskaper och erfarenheter.

Så just nu är jag väldigt säker på att hon är den ena parten i Tinget på söndag.

Sen får nog hela gruppen tagga till ordentligt om man ska klara uppdragen eftersom de starkaste när det gäller byggen och konstruktioner alla lottades till Torpet den här veckan. Vilket också kommer att kräva en hel del styrande från storbondens sida. Och givetvis även lojalitet från resten av gruppen. 

Det kommer, tror jag, att visa sig rätt tydligt de närmaste dagarna vem som är villig att hugga i och jobba och vem/vilka som försöker smita undan.

Annars... så ska jag äntligen fdå se en hockeymatch på plats i SCA Arena i Timrå ikväll. Tack vare att sonen fick två biljetter då han bjöd mig på pizza från Biteline i förra veckan.

Och på torsdag kommer äntligen Sportkanalen, som jag har i mitt TV-paket från Telia, äntligen att visa mitt favoritlag för första gången sedan SHL startade i september förra hösten. Av någon anledning, som de vägrar tala om, har de missgynnat oss Timråsupportrar som inte har det dyra pluspaketet hela hösten och vintern.

Jag har mailat dem flera gånger och frågat men får bara nonsens-svar som bevisar att de skiter totalt i vad deras kunder tycker.

Men det har jag ju fått lära mig den hårda vägen på senare år att det gäller nästan alla företag men även den offentliga sektorn. Först genom bråket jag hade med Telia om den där teknikern de skickade hit och tyckte att jag skulle betala för. Trots att det enda fel som begåtts låg hos Telia själva. Det var de själva som inte hade startat upp mitt billigare TV-paket när uppsägningstiden av pluskanalerna gick ut.

Samma sak var det ju också i striden mot politikerna om särbeskattningen av en hel årskull där vi skapade en folkrörelse så stark att de till sist tvingades backa och göra rätt mot oss.

Fast helt rätt gjorde de ändå inte, enligt mitt synsätt. Ingen sida tog på sig nåt ansvar utan hela vägen fortsatte båda sidor att  skylla på den andra sidan.Dessutom behandlade man inte återbetalning som vanlig skatteåterbäring och gav oss ränta på pengarna.

Vilket också kändes som ett svek eftersom det för mig personligen hade gett ytterligare 3-4 tusenlappar.

Men för politikerna är vi ju bara valboskap som de fjäskar för vart fjärde år och för företagen bara några som de ska pungslå på mesta möjliga pengar.

Snacket om att kunderna är det viktigaste för företagen har är just bara snack. En fasad de upprätthåller för att det ska låta bra. I slutet av dagen är den ändå bara en enda sak de bryr sig om, nämligen största möjliga vinst.

Därmed har jag väl präntat ner tillräckligt med ointressanta ord för den här gången. Men jag fick ju i alla fall avrea<gera mig en aning. Även om ingen bryr sig, menar jag.

Ha en fin tisdag nu, kära ordbrukare i Simrishamn, Bastuträsk, Finnerödja och Krokek.

Vi ses! Förr eller senare. Hoppas jag...

Det dök upp en flaschback för mig idag i flödet på Youtube. Du som, likt mig, är lätt Youtube-skadad vet förstås att där kan nästan vad som helst dyka upp. Från tal av världskända politiker till porslinsmålning, uppfödning av höns, kräftodling eller den där låten du lyssnade så ofta på för 25, 30, 50 år sen eller mer.

Riktigt när den här spelades som flitigast har jag inte lyckats ta reda på. Men det bör ha varit under början av 1960-talet för jag minns att min mamma också skrattade åt den. 

Idag skulle den väl inte precis anses som helt politiskt korrekt men det var lite andra och äldre värderingar som gällde i min barndom. Och visst är den gammal men jag får nog erkänna att  jag rörde lite på smilbanden när jag lyssnade på den.

Du kanske redan har gissat vilken sång det handlar om. Av rubriken om inte annat...

Ni som är i min ålder eller äldre minns säkert Egon Kjerrman som ledde allsångskvällarna på Skansen före Bosse Larsson. Han syntes och hördes rätt flifigt i både radio och TV på den tiden. Och låten jag talar om gjorde stor succé och härmades ofta av oss barn. Särskilt då vi tyckte att nån vuxen var tjatig.

Just det, gamla hederliga "Bla, bla, bla"

Som sagt... Kanske inte helt politiskt korrekt nuförtiden.

Men om jag får gissa så finns det säkert saker vi skojar om nu som inte alls anses ok om 40-50 år. Och så har det nog alltid varit tror jag. Världen förändras och vi förändras med den.

För det roliga med den var ju att man kände igen stereotypen med griniga kärringar.

Kanske inte precis från sitt egna liv men från film och underhållning av olika slag.

Och det var ju också dessa "ragator" som gav roller åt skådespelerskor som inte var så purunga längre. Som Dagmar Ebbesen, Julia Ceasar och Hjördis Pettersson för att nämna några. Dagmar occh Julia som ilskna hembiträden eller portvaktsfruar i nåt gammalt ruckel och Hjördis som Lilla Fridolfs barska hustru Selma.

Och vi tyckte ju om dem. Tanterna/ragatorna!

Det var ju inte av elakhet som dessa sångtexter eller filmmanus skrevs. Utan för att vi skulle skratta åt sånt som vi liksom kände igen.

Om du skrattade åt Egons lilla ironiska sång får du gärna tala om det för mig i en kommentar. Och vill man ha mer från samma man eller liknande så är det ju bara att söka själv på Youtube.

Klockan börjar bli mycket och jag ska väl snart gå och borsta tänderna. Och glädjas lite åt att jag ännu  har alla mina tänder växta "på rot" i käkarna. Bara en visdomstand fick avlägsnas för kanske 15 år sedan eller så.

Men annars är det orginalgarnityret som används till att tugga mina köttbullar, falukorv, makaroner och potatis med.

Hur många som passerat sextosju när jag växte upp hade det? Hur många hade ens tänder alls längre då?

Allt var alltså inte bättre förr men allt var inte sämre heller.

Det är nog bara "förr" som begrepp som bara blir bättre ju äldre man blir. För ju fler levnadsår nan lyckas samla på sig desto mera "förr" har man ju att minnas och gagga om...

Därmed stänger jag ner för idag och önskar mina kära ordbrukare en lugn och god natt tillsammans eller var för sig. Det bestämmer ni själva i Garphyttan, Enånger, Valbo och Liaryd.

Ha det! Så inte någon annan har det...

Är det någvn mer än jag som tycker att regeringsunderlaget i riksdagen är oväntat tysta angående massmordet i Örebro. Jovisst, de upprepar inövade fraser om hur tragiskt det är och att tankarna går till de anhöriga och sånt.

Men jag har varken hört Kristersson, Pehrsson, Busch eller Åkesson nämna ett ord om att det är Sveriges första massmord med rasistiska förtecken, Att de dödade alla hade utländsk härkomst och att just den saken är det troligaste motivet till dådet. När de får frågor i den riktningen duckar de omedelbart och mumlar nåt om att "vill inte föregripa polisutredningen.

Standardfraser som står i handboken för ryggradslösa  politiker. Och den har de förstås alla läst från pärm till pärm åtskilliga gånger för att inte gå i reportrarnas lömska fällor.

Personligen tycker jag att det är nästan lika stor skandal som själva händelsen. Ett ynkligt agerande från regeringens företrädare som jag hoppas att de väljare som fortfarande har hjärna och hjärta i behåll straffar dem för det i september nästa år då det är dags för val.

I dessa tider framför SD förslag om att det borde vara lättare för gemene man och kvinna att skaffa och även bära vapen utan en massa restriktioner. 
Vad tror ni att DET skulle få för effekt? Tja, det är bara att, än en gång, titta på USA och hur många skjutningar per capita de har därborta. Skyhögt högre antal än här kan jag lova även om jag inte vet några exakta siffror.

Med andra ord... Hade vi haft de amerikanska lagarna även här så hade massmordet i Örebro inte varit vårt första. Då hade det bara varit ett i raden av massmord.

Även media agerar svagt i fallet, tycker jag. Hade det varit en invandrare som mejat ner svenskar hade man gjort reportage om deras anhöriga och slagit på stora trumman men nu är det tyst nästan överallt.

Men när galningen heter Andersson och offren heter Mustafa, Mohammed och liknande är det visst en annan sak.

Eller också är det kanske jag som överreagerar...?

Det finns dock en sak som jag faktiskt håller med Sverigedemokraterna om  Jag håller med om att vi tog emot för många flyktingar under 10-talet. Alltså för 8, 10 eller 15 år sen framför allt.

Men sen går våra meningar isär. För jag menar inte att de var fel att ta emot så många från en humanitär synpunkt utan att vi överskattade vår egen förnåga att integrera alla dessa nysvenskar. Jag tyckte då ,och tycker ännu, att Sverige som är såpass välbeställt ur ett globalt perspektiv. självklart ska ta emot så många vi kan. 

MEN... vi ska inte ta emot fler än vi klarar av att ta emot på bra sätt. Så att de snabbt kommer in i vårt samhälle, våra lagar, regller och sedvänjor.

Som det nu blev så släpptes det in många fler än Sverige hade förmågan att inteegrera på ett vettigt sätt.

Och det är ju precis det som gav SD den position de nu sitter i. Utan dessa händelser hade de aldrig varit vårt näst största parti idag. Om de nu fortfarande är det...

Jag menar alltså att det är Sveriges regeringar, framför allt Reinfeldts och Löfvéns, som rår för detta. Inte flyktingarna själva. Men det är mot dem som argasvenskar riktar sin ilska, inte mot politikerna.

Lördag råder över landet och världen och jag är förstås lika lös och ledig som vilken annan veckodag som helst. Igår fick jag skjuts av sonen till Willys och då passade jag på att även handla hem lite rödtjut eftersom det var så läbgesen sist. Smakade väldigt bra till finalen av På spåret igår kväll.

Och just därför, att jag har rödvin hemma, ska jag nog ta och laga pasta carbonara idag. Minns knappt när jag senast åt det så jag ska unna mig det idag, tänkte jag.

Önskar därmed trevlig lördag och helg till mina kära ordbrukare i vår vedervärdiga värld.

Ha det gott tills vi ses igen!

Egentligen borde man kanske inte skriva om det fruktansvärda som hände igår i Örebro. Den staden ligger ganska långt ifrån mig och, såvitt jag vet, känner jag ingen där. Men det blir ju inte mindre otäckt för det, bara ett konstaterande att jag inte personligen är drabbad genom att ha anhöriga eller bekanta bland offren.

Dock måste jag säga att jag drog en lättnadens suck när jag fick veta att den här gången handlade det inte om någon muslim, islamist eller ens invandrare. I diverse forum på nätet startade ju spekulationerna runt den frågan redan igår eftermiddag och många antog, på gränsen till "visste", att det förstås måste vara nån sån där "jävla blatte".

Men här visade det sig att det var en helt renrasig "svenne" med någon sorts mental störning som det slagit runt för och som tagit sig till Komvux lokaler för att avrätta en hop oskyldiga människor.

För alla förstår väl att den som gör nåt sånt är inte vid sina sinnens fulla bruk. Då har man liksom inte riktigt alla kopparna i skåpet, som man säger.

Inte heller det gör det ju mindre fruktansvärt, men det känns ändå bättre att dådet inte spär på den växande rasismen och främlingshatet i Sverige. 

Alltså ett fruktanvärt brott som inte kan skyllas på tidigare regeringars slappa invandringspolitik.

Vilka demoner som red denna gärningsman lär vi kanske aldrig helt få svaret på. Såvida man nu inte hittar en planering nedskriven på papper eller i hans datautrustning som förklarar hur han tänkte.

Dödstalet är i skrivande stund 10 personer plus gärningsmannen själv. Han avslutade ju med att ge sig själv det definitiva straffet genom att även skjuta sig själv.

Journalister i TV igår under Kristerssons presskinferens tryckte mycket på frågan om hur säkert det var för familjer runt om i Sverige att släppa iväg sina barn till skolan idag och kommande dagar. 

Och där är jag nog överens med politikerna att detta, med all sannolikhet, var en isolerad händelse. Och att våra barn är lika trygga eller otrygga imorgon som de var förra veckan eller för tre år sen.

Men reportrar vill ju alltid försöka hitta en vinkling på storyn. Ju större sensation/skandal desto fler lösnummer säljer man väl.

Med det sagt tror jag alltså inte att detta var starten på nån ny trend av fler skolskjutningar i Sverige utan här handlade det om en ensam förvirrad människas idéer som han satte i verket igår.

För att tala om nåt helt annat...  Så fick jag två glada överraskningar av yngste sonen idag. Han ringde och berättade att han tänkte beställa pizza från Biteline och komma hit för att bjuda mig på middag.

Jag hade plockat fram en matlåda med köttgryta och rid ur frysen men tänkte genast att den klarar sig ju i kylen till imorgon så jag tackade glatt ja till det.

Men inte nog med det. Den amerikanska pizzeriakedjan hade ett specialerbjudande där man fick två sittplatsbiljetter till en hemmamatch i SCA Arena i Timrå. Så nästa tisdag ska han och jag gå på livs levande ishocky tillsammans.

Och eftersom jag vet att han inte på låmga vägar är lika intresserad av hockey som jag så förstår jag ju att detta var något han gjorde bara för min skull. Och det värmer fadershjärtat lite extra i vintermörkret.

Så han dök upp med en sån där tjockbottnad pizza som de äter mest av i USA och jag minns knappt ens när jag senast åt pizza överhuvudtaget. Så det smmakade väldigt bra  och nu ser jag ju dessutom fram emot matchen på tisdag.

Då möter Timrå bottenlaget HV71 från Jönköping. Så nu hoppas jag bara att Timrås formsvacka man haft de 4-5 senaste matcherna är över då. Liksom den formtopp som motståndarna haft på senare tid.

Annars har jag varit till Lidl en sväng idag eftersom kompisen Hans skulle dit och frågade om jag ville följa med. Så jag passade på att handla hem ägg och lite andra småsaker som börjar ta slut.

Ute slaskar det efter ett dygn med flera plusgrader så man skulle egentligen ha behövt gummistövlar när man måste ut i sörjan.

Polisen hade stor trafikrazzia nära mitt hem imorse då jag och Thea gick första rundan. De stod på båda sidor av gatan jag bor vid och dessutom hade de säkert lika många ett kvarter söderut.

Där går den väg som tidigare var E4 och numera klassas som stadsgata och även där fick alla som tänkte passera visa körkort och blåsa i alkotestapparaterna. 

När sedan Hans kom och hämtade mig vid halv ett ungefär stod de mellan mitt hem och min f.d arbetsplats och visst blev vi invinkade.

'Inga problem dock. Men mannen som satt i bilen framför fick stiga ur sin Audi och in i polisernas buss. Vet inte varför förstås men man kanske kan anta att det var något med hans körkort eller hans resultat på alkometern som polisen inte var nöjd med. 

Själv är jag alltid noga med att tacka den polis som vinkat in mig och kommer fram till bildörren för att de gör det jobbet de gör. För varje onykter förare de kan få bort från trafiken gör ju oss andra säkrare. 

Det gjorde jag för övrigt även imorse under morgonpromenaden för precis då jag passerade stod de sysslolösa på grund av gles trafik. Som alltid uppskattades det mycket.

Så ta gärna efter den vanan, alla som håller med om att de gör ett fantastiskt jobb. Uttryck din tacksamhet och gläds åt hur mycket gladare de ser ut efteråt.

Det borde vi förresten göra hela tiden. Mot alla vi möter och talar med. Tänk om alla människor skulle bestämma sig för att försöka locka fram ett skratt eller åtminstone ett leende hos alla de talar med under en dag.

När jag skrev raden ovan mindes jag plötsligt Hylands AB-bok som såldes till förmång för radiohjälpen eller om det kanske var Röda Fjädern. Minns ni den?

Om ni INTE minns eller är för unga för att ha upplevt det så var det ett häfte med små korta verser på rim. En för varje bokstav i alfabetet. Varje dikt illustrerades sedan av erkända konstnärer och trycktes upp i massupplaga som folk köpte och vinsterna gick till välgörande ändamål.

Den lilla vers jag tänkte på var den som stod vid bokstaven "V"...

"Vänlig vecka fort förgår

Bättre vore vänligt år"

Så sant! Varför inte utropa vänligt år över hela världen. I år är vi snälla mot varandra. Även mot dem som inte tror på samma saker som vi själva. Mot dem som har en annan färg på hår, ögon och hud. Mot dem som bär kläder som inte alls liknar de vi själva föredrar. Mot dem som tycker annorlunda eller är annorlunda på vilka sätt som helst.

Då innefattar det ju ALLA!

För ALLA är ju annorlunda. Du ser inte ut som din granne. Du kör en annan sorts bil än många andra. Och så vidare, och så vidare, och så vidare....

Tolerans och medmänsklighet är en bristvara i världen och Sverige idag men om var och en börjar i liten skala och drar sitt eget lilla strå till den gemensamma trivselstacken så kanske vi kan förändra världen på lite sikt.

I vart fall kanske vi kan lysa upp dagen lite för den som vi kan locka till ett leende.

Är det inte värt ett försök åtminstone?

Senast, igår var det väl till och med, skrev jag om bloggens backspegel. När jag tittar i den idag ser jag att det gått fler år än jag först trodde sedan jag började förlora mig i TV4;s "Farneb".

I hela tio år har jag tittat varje säsong, jag som trodde att det handlade om sju eller max åtta år. Men tiden går fortare än man tror ibland.

Jag minns dock väldigt tydligt VARFÖR jag började titta. Yngsta dottern bodde här hos mig vid den tiden och hon tittade. Så det blev väl att jag råkade stanna i soffan för att göra henne sällskap och sen fastnade jag.

Och det jag skrev om det för tio år sedan stämmer minst lika bra idag. Det som gör att jag inte kan låta bli att se på det är det där spelet mellan deltagarna där man både vill vara vän och samtidigt konkurrerar med ALLA om en halv miljon.

En halv mille skulle ju sitta som en fläskläpp för nästan vem som helst av oss vanliga "Mellanmjölk-Svenssons".

Så det är klart att pengarna lockar.

Men jag måste ju säga om årets deltagare att jag blev lite förundrad när inte en enda av 14 personer (visst är det väl 14 st som är kvar?) visste vad ett monogram är. Var min generation den sista som fick lära oss det?

Inte ens storbonden på Norra Brandstorp som fick det förklarat för sig av mentorn, Vincent, lyckades ta in det. På den gården blev det ju ändå rätt till slut ändå. För alla utom en.

Och godkända blev ju båda gårdarna trots okunskapen.

I min generation tror jag inte att så många haft broderade monogram på örngott, handdukar eller lakan. Men nånstans har jag kvar en gammal kökshandduk efter mamma där det står SK snirkligt broderat upptill.

S;et står då för Siv som var hennes förnamn.

Men nånstans mellan hennes och min generation kom väl det där slit-och-släng-tänkandet in i oss svenskar. För morsan och mormor t.ex var en utsliten kökshandduk eller örngott inte sopor. Det kunde bli dammtrasor av dem eller om det handlade om större texteilier blev de till mattrasor som, när kassen var full nog, lämnades till nån vävkunnig bekant för att bli trasmattor. Som sedan användes tills de blev totalt utslitna.

Man återanvände allt som gick att göra återbruka. Minns t,ex att mormor diskade brödpåsar när limpan var uppäten. Dessa och andra plastpåsar hängdes sen upp-och-nedpå tork med klädnypor på torkställningen över badkaret för att senare brukas som emballage för överbliven mat av olika slag. Tills de helt enkelt gick sönder eller blev för kladdiga. Då först slängde hon dem.

Det finns såklart massor av exempel på liknande saker man kan återanvända. Vilket ju faktiskt gynnar både kassan och miljön i längden.

Ett annat minne som dök upp i högermarginalen idag var när gnistgallret i öppna spisen störtade i golvet med en smäll och jag trodde först att de två katter som då bodde här med respektive husse och matte hade råkat riva ner det.

Men det visade sig att anledningen var att en död kråka, svart av sot, fallit ner genom rökkanalaen och landat i mina öppna spis. Tack och lov har detta bara hänt en enda gång.

Den öppna spisen används dock inte längre, tyvärr. När jag flyttade in för femton år sedan fick jag hyresvärdens klartecken att eldd i den så mycket jag ville. Och det gjorde jag i flera år.

Ända tills jag fick höra av grannar som flyttat in senare i likadana lägenheter som min att man inte fick elda längre.

Den enda anledningen till detta tror jag är att spara pengar på sotning och underhåll av skorstenar och rökkanaler.

För när jag fivk höra det kom jag ju på att jag inte en enda gång haft besök av nån sotare för att kolla och göra rent.

I den förra lägenheten jag hyrde av samma hyresvärd kom sotaren varje år för att rensa kanalerna från köksfläkten. Men inte heller det har hänt sedan andra eller tredje året efter min inflytt. Så för något år sedan fick jag vaktmästarna att komma hit och göra rent. Och det börjar säkert at bli dags igen.

Detta får mig att undra lite. Är inte en fastighetsägare skyldig att se till att såna kanaler hålls rena kontinuerligt? Jag menar..., det samlas ju fett i dem som utgör en brandrisk.

Jag vet att för 10-12 år sedan togs skyldigheten bort för sotarskrået att skicka ut påminnelser att det var dags, som det gjorde när jag bodde i villa. Men tog man även bort fastihetsägarnas skyldighet att hålla efter kanalerna?

Det tvivlar jag på och i så fall begår ju min hyresvärd brott mot den regeln sen många år eftersom ingen varit här och rengjort utom när jag själv krävde det.

Kålsoppan igår blev minst lika god som någon annan kålsoppa jag skapat på egen hand. Och nu står det hela fyra aluminiumformar med en portion i varje i varje i min frys och väntar på att avnjutas.

Idag blir det dock något helt annat. Nåt enkelt som går fort. I kylen ligger två rejäla grillkorvar av högsta kvalitet som endera ska stekas och ätas med potatismos eller pasta. Eller så kanske jag bara värmer dem i vatten och gör en sås med endera senap eller pepparrot och har vanlig kokt potatis till.

De har legat där i några dagar nu så det är dags att äta upp dem medan de ännu är fräscha.

Där är jag väl lite lik min mormor fast jag väl tillhör den generation som inte har nåt problem med att kasta mat.

Det är ytterst sällan jag gör det och när det händer så blir jag alltid lite irriterad på mig själv för att ha slarvat.

Att ha mathålllning för bara en person är inte det lättaste. Därför lagar jag oftast mer än till en portion och fryser in matlådor av resterna.

Eller tärnar ner kött, korv eller annat "sovel" i en plastlåda som får bli till pyttipanna när den är full.

Uteluncher är ett fenomen som i stor sett har upphört helt under det senaste året. Det är trevligt att tillsammans med en eller flera bekanta unna sig att äta på nåt lunchställe några gånger per år. Men som alla priser stigit så måsta man ju dra ner på allt som är onödigt. Och dit räknas förstås dessa måltider.

Jag tror, förresten, att ingen regering under mitt vuxna liv har lyckats försämra min ekonomi så mycket på så kort tid. För givetvis lägger jag största skulden på SD-marionetterna i Tidö-regeringen.

Om de velat hade de absolut kunnat se till att pensionärerna och andra ekonomiskt svagare grupper kompenserats för den galopperande inflation vi sett under deras tid som chefer över Sverige.

Men de valde att sänka skatterna åt de rikaste med flera tusen kronor i månaden

Så idag sitter det alltså tre partier där som alla övergett de flesta av sina gamla värderingar och dansar då SD säger till dem att göra det. Och Åkesson och hans anhang står bredvid och håller i linorna som får marionetterna att hoppa.

Ett främligsfientligt parti i Sveriges riksdag har blivit fyra under tiden sen förra valet. För numera talar ju både liberaler, moderater och kristdemokrater med samma bruna tunga som SD gjort i alla tider...

Därför hoppas jag att väljarkåren straffar dem hårt i valet nästa höst.

Har ni förresten tänkt på att det "bara" är nitton månader kvar till dess? Har ni tänkt på om vi ska ge Tidelaget (F´låt Ti-Dö-Laget) fyra år till vid makten? Eller om ni, som jag, vill skicka dem så långt från makten som det bara går?

Har förresten nån mer än jag sett det kanske allra tydligaste tecknet på att folk i allmänhet fått det sämre ekonomiskt de senaste två åren...???

Vad jag talar om? Jo, förstås det faktum att tiggarna har minskat så mycket i antal. Här i Sundsvall satt det tiggare utanför nästan varenda någorlunda centralt belägen matbutik. Nu på senaste halvåret står/sitter det ibland en utanför Lidl (den av deras butijer som ligger väldigt centralt). Willys ligger lite mer utanför och där minns jag inte ens när jag såg en tiggare. Systembolgat har jag inte besökt sen i november förra året men då sattt det inga tiggare där heller. Samma med ICA Maxi, ÖoB och stora Willys i Birsta norr om staden.

Och bara det visar väl egentligen att även tiggeriet har lågkonjunktur?

Eller, för att helt byta ämne... Har ni tänkt på att det är mindre än fem månader kvar till midsommar???

Därmed är det också hög tid att jag länkar utt den där gamla sången från 60-talet som jag brukar dela med er varje vinter sen rätt många år tillbaka....

Du som tillhör mina trognaste ordbrukare vet förstås att jag delat den här låten många gånger förut och alltid när vintern känns som evinnerlig. För att sprida lite hopp och framtidslängtan istället för ilskan över rådande klimat.

Jag har alltid varit lite fascinerad över den där sekvensen mot slutet av sången där rösten inte riktigt räcker till för ett barnen i den undebara kören bakom Östen. Rösten spricker alltså lite och man hör hur Östen skrattar till.

Men det är inget elakt skratt, han tyckte bara att det kändes lite komiskt. På senare år har jag fått veta att Östen fick ta strid mot producenten för att just denna version skulle ges ut på skiva.

Producenten ville ha perfektion och var väl beredd att göra omtagningar tills de satte tonerna rätt. Men herr Warnerbring stod på sig och fick sin vilja igenom till slut. Och jag håller med om att just den saken är en del av charmen med hela sången.

Vad tycker ni, kära ordbrukare? Håll med eller säg emot i en kommentar så blir jag glad!

Därmed får det nog räcka för den här gången. Jag hade egentligen inget att säga när jag började. Och har väl jeller inte sagt något viktigt eller intressant. Men det finns ju, som sagt, en slumpknapp för den som tröttnat.

Nu är det dock över och jag tackar den som läste ända hit.

Nu är ni fria att göra vad fan ni har lust med, kära odrbruakre i Hjo, Trillevallen, Balltorp och Färjelanda.

Vi ses! Tänker jag....

Du som läser ofta här vet att jag då och då talar om "bloggens backspegel". D.v.s den lilla spalten i högermarginalen där det visas inlägg från samma dag, tidigare år.

Det har också hänt att jag repriserat gamla inlägg när jag hittar något av de jag själv är mest nöjd med.

Det ska jag göra idag igen. Sex år har gått sen jag skrev inlägget som jag kallade "Elastabyxor - ett barndomstrauma"

När jag fick ögonen på det imorse mindes jag ganska fort inlägget och att jag kände mig belåten då jag hade publicerat det. Och kanske tycker någon eller några av ordbrukarna likadant som jag. Så här kommer det...

"Elastabyxor - Ett barndomstrauma"

 

I en kommentar till mitt förra inlägg skriver vännen Skogsnuvan om kalla pjäxor och elastabyxor. Och det var ju just de sistnämnda som väckte liv i gamla trauman från barndomen.

Skidbyxor kallades de av mina vuxna förebilder och hade hällor som man satte under fotvalven. De var oerhört smala nedtill, antagligen för att det inte skulle läcka in snö när man pulsade omkring i djupsnön.

Jag HATADE dem! De var det absolut värsta plagg jag visste att ha på mig. Om du har lite tålamod med klippet nedan så kommer Peter Carlsson till dem så småningom i sin monolog här under. Resten är förresten också väl värt att lyssna på. Eller som min mormor brukade säga: Ett gott skratt förlänger käften!

Jag skrattade mycket, länge och gott första gången jag hörde den här. Och tydligen har han samma åsikt som jag om dessa förhatliga byxor. 

Jag växte ju upp, till största delen, hos mormor och vintertid lade hon med jämna mellanrum fram dessa brallor som jag inte bara tyckte var obekväma. De var ju obeskrivligt fula också.

Jag ville inte att någon skulle se mig med såna byxor utom vid friluftsdagar i skolan då det skulle åkas skidor. Då hade nämligen de flesta såna eller liknande på sig. Men vanliga skoldagar eller helger... Nej, nej, NEJ!

Sydda pressveck var det visst också på dem vilket jag ansåg gjorde dem ännu fulare. Först i tredje klass kom jag på knepet att smutsa ner dem, redan första dagen, så mycket att mormor såg det och sa till mig att lägga dem i tvätten.

Redan vid lunchen i skolan brukade jag se till att söla lite mat på dem och hade jag tur fanns någon lerpöl ute som det inte var is på

Och senare kanske jag hade bättre förmåga att motivera varför jag inte ville att nya köptes då jag vuxit ur dem.

Det fanns ytterligare ett plagg jag avskydde i barndomen men det var tidigare, innan jag börjat skolan eller ens på lekis där man gick året innan ettan.

Jag talar om galonbyxor. Jag HATADE dem också. Vid fyra års ålder ansåg jag mig alldeles för stor för att bära sådana och vägrade ta dem på mig. Om morsan (eller mormor) försökte med att sätta på mig dem ändå så vägrade jag att gå ut istället.

Galonbrallor var för småbarn, tyckte jag. Och bonden som pappa köpte potatis säckvis av talade ju varje år om för mig att jag var "stora karl´n". Och stora karlar hade då inte galonbyxor, tyckte jag.

Peter Carlsson pratar om flashbacks och såna har jag också fått idag, alltså. Därför kunde jag inte låta  bli att författa detta inlägg fast kvällen är ganske sen.

Därefter kapar jag bort avslutet som bl.a handlade om det årets upplaga av Farmen. Knappast så intressant att läsa den delen idag. Därför sållade jag bort den delen.

Om någon av ordbrukarna känner igen sig i min text ovan vore det roligt om ni ville dela det med mig och världen i en lite kommentar. Som vanligt uppmuntras såna vänligt men bestämt.

Därmed ska jag ta mig i kragen och gå och fixa den där kålsoppan som jag har planerat att göra idag. Eventuellt kommer senare nån rapport om hur det gick med den.

Så jag önskar er alla en underbar måndag. Om det nu finns nåt sånt som underbara måndagar i februari...

Ha det gott i Morkarla. Vätterstad, Flen och Karesuando.

Vi ses och hörs! Och blir det inte idag eller imorgon så blir det kanske nån annan dag...

Januari är död! Väkommen februari!

Jodå, jag vet att februari började redan igår. Men det känns ändå som ett lyft, tycker jag. Årets andra månad står förvisso på min bottenlista över misshagliga månader. Men den är ändå på sista plats av dessa.

November, december och januari är klart värre. Npg kan vi få både snöstormar och polarkyla även i februari men det är ändå den månad som jag har lite mer fördragsamhet med av vintermånaderna.

Förhoppningar fanns igår förmiddag att mmånadsskiftet även skulle kunna innebära vändningen på mitt favoritlags djupa formsvacka. Timrå IK har bara tagit en ynka poäng på de sex senaste matcherna.

Igår kom Luleå på besök och även om Timrå inledde rätt bra så föll man tillbaka mer och mer och norrbottningarna kunde vinna rätt komfortabelt med 5-2.

Och det var inte det enda som hade med Luleå att göra som irriterade mig igår!

När postkodmiljonärens program var slut tänkte jag att jag, för omväxlings skull, kunde ta och se lite på första akten i den såpa som man skapat av den svenska melodifestivalen.

Det har säkert gått minst femton år sen jag senast såg ett helt avsnitt. Jag tappade totalt intresset när man börhjade införa en massa trams i programmet.

Tramsiga programledare som måste få showa lite alldeles själva och fälla "roliga" repliker som inte är roliga alls.

Eller alla dessa mellanakter med dålig komik som en gång fick mig att sluta titta på eländet. Och igår kom jag inte ens till att första tävlingsbidraget spelades innan jag gav upp. De har gjort idiot-TV även av det där nu!

Även detta irritaionsmomnet kom alltså från Norrbottens största stad, Luleå!

Nu rår ju varken staden eller dess invånare för att SVT valt att skapa trams även av detta förr så populära pogram.

Och kanske är det lika poppis idag som någonsin förr. ELler kanske t.o.m mer populärt...

Det kanske bara är jag som blivit en gammal surgubbe som vill ha det som det alltid har varit. Eller i alla fall snarlikt hur det sett ut tidigare. 

Så är det förmodligen. Men jag kan leva med det. Det hör väl livet till att utvecklingen liksom springer ifrån en när man passerat en viss ålder. När börjar de flesta grymta om att det var bättre förr?

I bloggens backspegel ser jag att idag är en sån där dag då jag varit flitig genom mina 16 år som bloggare här.

Den talar bland annat om för mig att i USA firar man Groundhog day idag. Alltså murmeldjurets dag.

En av de få amerikanska bemärkelsedagar Sverige ännu inte tagit till sig och tyckt att vi också ska fira. Så jag lämnar den frågan därhän och filosoferar vidare.

Vintern som ett tag såg ut att nästan vara över efter dagar av töväder som tinade fram gräsmattorna är tillbaka sen några dagar. Plogvallarna längs gatan utanför är inte riktigt meterhöga men närapå. Och all mark döljs av ett snötäcke som borde räcka även för de där som absolut måste ut och "hasa plank på nederbörden" som man sade i mina unga år.

Numera hasar man inte plank sen åtskilliga år. Köper man skidor idag så är de gjorda av nåt plastaktigt material.

Om de nu inte har gått över till kolfiber som väl är ännu lättare.

Skidåkning är dock ett avslutat kapitel för den här gubben. Har inte ägt ett par skidor på mer än 15 år och de jag då ägde var säkert 30år gamla och gjorda i trä som alla skidor i min barn- och ungdom.

Och jag kommer inte att lägga några pengar på att köpa nya för jag har för dålig balans. Alla försök jag gjorde i vuxen ålder slutade med simmande i snön var tionde meter eller så.

Därför fattade jag beslutet att avsluta min skidåkarkarriär. Som aldrig var någon karriär överhuvudtaget.

Jodå, jag HAR deltagit i skidtävlingar. Men inte sen jag var 11-12 år ungefär.

Jag vöxte ju upp inom nykterhetsrörelsen. Mer eller mindre hela släkten var organiserade i IOGT (som senare slogs ihop med NTO). Och i deras barnverksamhet ingick en årlig skidtävling där man mer eller mindre tvingades att delta vare sig man ville eller inte. Det enda försonande draget med detta event var väl att alla fick pris.

Alltså även den som kom sist. Vilket nästan alltid var jag i min åldersklass... 

Vad man vann kommer jag inte alls ihåg men det lär inte ha varit något särskilt dyrt i alla fall.

Också själva nykterheten rann ju av mig med tiden. Även om jag i skrivande stund kan räkna till drygt två hela vita månader i följd.

Det som skulle bli en vit vecka blev två och sen fler. Och ingen vet väl hur länge jag fortsätter med det. Det har liksom inte känts viktigt att ta en pilsner eller ett glas vin. Så därför har inga såna drycker handlats hem och följaktlgen har jag inte heller druckit några på rätt länge.

Därmed konstaterar jag också att jag väl inte heller har några alkoholproblem av allvarligare natur. För jag har inte saknat det alls egentligen. Inte känt nåt sug varken fysiskt eller psykiskt.

Men allt jag vet är att det blir lika nyktert idag eftersom inget finns hemma och systemet är ju stängt på söndagar.

Därmed ska jag avrunda och ta en liten fotvandring till närbutiken. Min snusdoa räcker visserligen säkert idag och imorgon bitti men man vet aldrig. Så det är lika så gott att jag handlar hem en dosa eller två.

Därmed önskar jag trevlig söndag till mina kära ordbrukare i Väckelsång, Töreboda, Misenträsk och Smögen.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...