Sextiosju med en ung Ulf Lundell kan väl passa även om den kanske inte handlar om den aktningsvärda ålder jag förväntar mig några nobelpris för idag. Utan om årtalet 1967 som tydligen var ett år att minnas för Ulf.

Själv minns jag inte så speciellt mycket som jag förknippar med det året.

Högertrafikomläggningen förstås då det plötligt blev rätt att köra på fel sida av vägen. Och så minns jag ju att en av mina absolta favoritlåtar släpptes det året. Procol Harums underbara "A whiter shade of pale".

Tänker ibland att jag måste ha haft ett ganska bra öra för musik redan då för den är ju inget enkelt trallvänligt stycke utan en ganska komplicerad melodi.

Och jag VET att jag har lagt ut den här länken förut men deras återförening på 00-talet och denna konsert i Danmark med både kör och symfoniorketser är bland det mäktigaste jag hört i musikväg så den tål att spelas igen.

Någon som inte håller med om att den varsionen är njutbar? Nej, jag tänkte väl det!

Annars vet jag inte om jag märker så stor skillnad med att vara 67 mot att vara 66 som jag var då jag gick och lade mig igår kväll. Märkligt nog , och som flera gånger tiudigare, vaknade jag precis på det klockslag som står i mitt gamla födelsebevis, 06;15.

Det har hänt massor av gånger och jag kan tänka mig att morsan vid det klockslaget pustade ut, nöjd att det var över. Nu var hon ju ingen förstföderska. Jag var ju nummer fyra i barnaskaran så hon hade ju en viss rutin.

Men så man jag är så fattar jag ändå att en förlossning inte kan vara nån enkel match. Även om man klarat av det flera gånger tidigare.

Hur var det Babben Larsson beskrev det...? "Som att skita ut en soffgrupp, ungefär!"

En smärre överdrift kanske men ändå...

Fem år senare hade jag vuxit till mig och blivit så här mycket större än de ynka fyra kilo jag vägde vid födseln.

Jag tror att pyjamasen var ljusblå. Minns inget annat än ljusblå såna från mina tidigare år. Men endera var den väl urtvättad eller så har bilden åldrats hårt.

Det senare är kanske mest troligt för tittar man noga så ser det ut som om jag är rödhårig och det var jag absolut inte. 

Nej, en blåögd lintott med blont hår var jag. Håret blev sedan mörkare med åren men nu går det åt andra hållet.

Var ju iväg och klippte mig i fredags och fick se hur grått det verkligen är numera när frisören sopade upp drivan av hår som han befriat mig ifrån.

Jag började med att åka till det vanliga stället. Men se där var det tomt. Företaget hade flyttat in till centrum av staden och en mycket central adress. Så jag styrde ditåt men hittade ingen parkeringsplats.

Då mindes jag att det ju finns en salong till som klippper för väldigt lite pengar. Ganska centralt, den också, men där gick det bra att hitta parkeringsplats och jag registrerade mig i Parksterappen för att slippa P-böter.

Men efter den snabbaste klippning jag upplevt kom jag tillbaka till bilen efter sju minuter och då blev parkeringen gratis. Tror att i den zonen måste man upp i tio minuter innan det kostar nåt.

Hade finanserna tillåtit det så skulle jag ha kostat på mig en middag på lokal idag men tyvärr går inte det. Så jag får se efter vad som finns i frysen. Nån matlåda kanske så slipper jag i alla fall slava vid spisen för att få nåt i mig.

Frukost blev äggröra och lite bacon med tomat och gurka.

ANnars har jag inga större förväntningar på dagen. Jag slutade fira helt och hållet för flera år sedan så jag tror knappast att det blir nån invasion av mitt hem.

Om tre år fyller jag 70 om jag får leva och ha hälsan. Då kanske jag firar litegrand, vi får se.

Annars grattar jag alla som heter Malin på namnsdagen och förstås alla som eventuellt också fyller år idag.

Ni övriga ordbrukare tillönskas en härlig decembertisdag i Hyltebruk, Nynäshamn, Ödåkra och Vuollerim.

Vi ses! Om inget oförutsett inträffar...