"Äntligen GIF" skrev jag som rubrik förra gången jag nedlät mig till att yttra mig på detta forum. Men nu är de nere på jorden igen efter 0-4 hemma mot Göteborg igår kväll. Jag hade bänkat mig med ett jätteglas isvatten i soffan och fick se ett piggt och spelsuget GIF Sundsvall ha massor av boll och skapa en hel del chanser om än inte så många högoktaniga de första 25-30 minuterna. IFK Göteborg gjorde 0-1 på sin första riktiga målchans och fick strax därefter en straff för något jag aldrig sett en domare blåsa straff för tidigare. Marcus Danielsson, eminent back i GIF, gick i närkamp med en icke bollförande Göteborgare och var lite väl brysk.

Alla - säger ALLA - straffsparkar jag har sett utdömas av visselblåsarna har handlat om att spelaren som har bollen blir fälld eller att en försvarande spelare tar bollen med handen/armen. MD fick dessutom en varning vilket sätter honom på läktaren i nästa match som är på bortaplan mot Kalmar. En olycka kommer sällan ensam, som han sa som såg svärmor komma gående uppför hans trädgårdsgång arm i arm med hans chef!

Och som lök på laxen så... tror ni inte på fan att de gjorde 3-0 också en stund senare! Då gav jag upp och stängde dumburken.

Innan matchen funderade jag på att skriva något om att det var "Gustav-den-andre-Adolf-derby" i Sundsvall på måndagkvällen. Detta syftande på att nämnde kung grundade båda dessa städer samma år, nämligen 1621. Sundsvall och Göteborg fyller alltså 400 år om fyra år. 

Men G-två-A visste förstås inte då att dessa städer skulle drabba samman 396 år senare och förstöra en annars helt okej måndag för en massa av hans efterträdare Calle-sextons undersåtar.

Å andra sidan var kanske ännu fler av undersåtarna glada som barn på julafton för "Änglarna" har garanterat fler supportrar än lilla GIF från Sveiges midja.

Men... som vanlig är det ju bara att bryta ihop och gå vidare. Jag tröstade mig med VM-guldet i ishockey och tänkte att det är väl bortåt 30 matcher kvar för Giffarna att plocka de poäng som behövs för att säkra allsvenskt spel även nästa år.

Imorgon är det onsdag fast för mig är det nästan som fredag. På torsdag är det ju röd dag (Kristi himmelfärdsdag) och på fredag är jag ledig så jag får en fyradagars helg. 

Hur jag ska få morgondagen att gå på jobbet vet jag inte. För första gången på mer än två veckor har jag inget alls inplanerat. Kalendern är helt tom. Det frestar en hel del att stämpla "ut tjänsteärende" och avvika lite diskret från fabriksområdet och ägna sig åt något mer spännande. Det är ju löningsdag och allt så kanske skulle man unna sig att sätta sprätt på en hundring eller två bara för att det är kul.

Nej, jag skojar såklart. Det är jag alldeles för plikttrogen för. Plus att verkschefen som är min närmaste chef just nu är en av de bättre chefer jag har haft. Att svika hans förtroende skulle inte kännas bra.

Hur många chefer jag haft genom alla mina år där vet jag inte men inte är det många av dem som jag kallar bra chefer. En bra chef, i mina ögon, är inte någon som låter mig göra som jag vill. Utan någon som ger mig förtroende och utgår från att jag försöker göra ett bra jobb. En bra chef ser till att hans personal alltid har vad de behöver vad gäller personal och utrustning. En bra chef ser varje enskild medarbetare och ger saklig feedback kontinuerligt.

En bra chef bryr sig om varje individ i gruppen och visar uppskattning när någon ansträngt sig lite extra.

Dåliga chefer törs inte stå upp för sin uppdragsgivare. Då de ska genomföra något som de vet blir impopulärt hos personalen skyndar de sig att säga; "Ni förstår väl att det inte är jag som har hittat på det här!" innan de presenterar förändringen. En bra chef i samma situation säger istället; "Jag vet att ni inte gillar det här men vi måste ge det en chans innan vi dömer ut det. Det kanske blir skitbra! Så hur tycker ni att vi ska lösa det så att det blir så bra som möjligt?"

Om han/hon använder det sistnämnda sättet utbryter det nästan alltid en spontan brainstorm där man försöker hitta bästa vägen att gå och efteråt upplever medarbetarna det som att de löste det själva.

Så... det blir väl att jag stannar på jobbet och läser om instruktionerna och riskanalyserna än en gång för att se om jag kan ha missat något. Kanske nyttjar jag lite flextid i slutet av dagen och går därifrån en halvtimme tidigare.

Men det får vi se då!

Vad tycker ni om Bruce Springsteen? Är ni för eller emot?

Tänkte bjuda på en lite annorlunda version av en personlig storfavorit "Thunder road". Här i en avskalad akustisk version med countrytjejen Melissa Etheridge. Varsågoda! Se, lyssna och njut! God natt!

 

Ollie

27 maj 2017 00:17

För det första: Kan man vara EMOT Brucan? Usch och fy vad hädiskt ;-)

För det andra: Underbar version av en kanonlåt!

http://https://olliesblogg.wordpress.com/2017/05/26/basta

Göran

27 maj 2017 19:11

Just precis! En av de allra bästa anser jag. Och tillsammans med Melissa framträder låtens själ ännu tydligare, tycker jag. en beskrivning av livet i USA;s undre medelklass där livet sällan är en dans på rosor. Men att kunna veva ner rutan och låta vinden blåsa genom ens hår kanske också kan vara lycka...
Just då, i alla fall!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Så har jag då äntligen fått träffa mitt allra första barnbarn. Min vackre dotterson Luis i sin bilbarnstol på golvet i mitt kök. De anlände i eftermiddags, de nyblivna föräldrarna med sitt lilla underverk. Och nu har jag fått hålla honom, snif...

Facebook kan vara roligt ibland och har jag inget bättre för mig kan jag ju alltid fördriva tiden med att spela Quiz Planet, frågesportspelet där man kan spela med sina nätvänner och tävla i kunskap. Eller kanske snarare en blandning av tur och kunsk...

Det här blir mitt  sista inlägg som tar upp religioner. För den här gången, åtminstone! Möjligen återkommer jag till ämnet nån gång i framtiden, det får vi se. Jag vill vara tydlig med att jag inte missunnar någon deras tro. Eller att jag tycker ...

"Vi har vår i luften, flickor! Var har ni er?" Det skämtet är så gammalt att det inte ens var nytt i min fars ungdom på 30- och 40-talen. Och kanske är jag lite för snabb med att utropa vår bara för att vi här på Sveriges midja är inne på andra dag...

Jag skriver ju ofta om bloggens backspegel. Om hur bra stöd den är för minnena. Men av just denna dag har jag minnen ändå som härrör från långt innan jag ens hade hört ordet blogg. Och än mindre sett en persondator. Jag talar om den sjunde april 19...