Annandagen. En annan dag. Julens sista dödsryckning innan den är helt över. Under min uppväxt var julen en enda stor fest som bara pågick och pågick.

Julafton firades hos mormor så länge hon levde. Och mina två mostrar som bodde i husen intill stod för värdskapet på juldagen och annandagen. Sen bodde tre av morfars bröder inom nära gångavstånd och till en eller två av dessa blev vi också ofta bjudna under någon av mellandagarna.

Det åts, pratades och musicerades tillsammans på ett sätt som väl knappt förekommer idag. Om familj, släktingar, grannar, vänner ens träffas idag så sitter väl alla med varsin "klösbräda" i handen och lever sina liv genom sina smarta telefoner. Idag behöver vi inte själva vara smarta längre, det sköter våra Samsung, Huawei och I-phones om åt oss.

Inte tror jag det är så värst många som roar sig med att spela och sjunga tillsammans. Annat än snapsvisorna...

På julafton i år var det jag, yngste sonen och Thea som "firade" tillsammans på julafton.

Janssons frestelse, lite prinskorv och hemlagade köttbullar fick duga i år. Och varken sonen eller jag saknade allt det där andra som man äter bara för att det står där på bordet.

Dock testade jag något jag aldrig provat innan.

Det finns ju grupper på FB för allt mellan himmel och helvete och jag är med i några som har med mat att göra.

I några av dessa har jag bjudits på bilder av nya kombinationer av mat som jag aldrig hört talas om.

Bland annat flera stycken som visat upp att de har rödbetssallad till Janssons frestelse.

Hårdkökta ägg ha j ag själv brukat äta genom åren som tillbehör men nu provade jag med rödbetssallad också och det var inte tokigt alls.

Två rejäla matlådor blev det också och jag åt den ena igår.

Den andra går nog åt idag föri eftermiddag är det SHL-matcher igen med bortamatch mot Leksand för Timrå IK.

Vilket jag såklart tänker titta på om bara nån av priatkanalerna funkar.

Och då vill jag inte behöva stå vid spisen utan bara snabbt ställa in en tallrik med det sista av julens Jansson i microugnen i nån av pauserna och värrma på den.

Det blev Mark Levengood som lotsade oss igenom julaftonens TV-utbud och han passade väldigt bra för jobbet. Vi såg på Disneytimmen och satte oss därefter att äta vår middag.

När vi svalt maten kollade sonen sin telefon och berättade att nån av kvällsblaskorna försökte göra nyhet av det visst legat en snusdisa under granen i Marks TV-studio. Den ska ha slunkit ur hans ficka på nåt sätt och hamnat på golvet.

Är det inte märkligt vad folk kan lägga märke till såna detaljer?

Själv såg jag den inte alls och inte min son heller.

Och nog måste väl nyhetstorkan vara ganska svår om en rikstäckande nyhetstidning (?) behöver skriva om det?

På kvällen då jag och Thea var ute på promenad mötte jag ovanligt mycket folk och dagen till ära var alla mer pratsamma än annars och önskade god jul. Det var åtminstone tre sällskap med vuxna som var ute och rörde på sig efter frossandet i julmat och så mötte vi vår gamla bekant från i somras.

En liten flicka som bor i huset norr om mig mötte vi ofta i somras och hon ville alltid klappa och prata lite med Thea.

Ibland ensam men ofta med sin mamma eller pappa eller båda i släptåg.

Men i förrgår kväll kom hon traskande alldeles själv och sken upp när hon fick se oss. Lika pratsam men rätt mycket mer påpälsad än senast jag såg henne. Men lika glad och frimodig som då.

Det händer emellanåt att barn kommer fram och vill hälsa och klappa lite på Thea och hon blir förstås själaglad varje gång. Men de flesta är inte så pratsamma som den här grannflickan, vars namn jag inte vet.

Men jag minns att en gång i juni eller juli då vi hade stött ihop flera dagar i rad och småpratat en stund kallade hon mig "sin bästa granne". Och det är väl roligt att få höra från en liten människa på kanske 7-8 år när man själv är så hiskeligt mycket äldre och inte känner varandra närmare.

Trevligt är det också att så gott som alla såna ungar som kommer fram frågar först om de får klappa min hund.

En del människor, kanske oftast vuxna, gör ju inte det utan bara flyger på oss.

Nu gör det i och för sig inte så mycket eftersom Thea är vänskapligt inställd till alla hon möter, barn eller vuxen.

Men det gäller ju absolut inte alla hundar och därför tycker jag att det är bra att föräldrar fortfarande verkar läsa barnen att fråga innan de klappar.

Mörkrets tid har också passerat botten och sedan några dagar går vi åter mot ljusare tider.

På mer än ett sätt. Kom på häromdagen att logga in på pensionsmyndigheten och se hur stor/liten pensionen blir efter nyår. Och blev glatt överraskad när jag såg att den stiger med nästan en tusenlapp.

Så efter skatt blir det väl i alla fall några hundra mer att hanka sig fram på. Sen vill jag också minnas att fru Svantesson (finansministern) sa nåt i somras om att från 1/1 2025 sänks skatten för pensionärerna också.

Så det kanske blir ytterligare någon krona mer....

Allt är ju välkommet efter de galopperande höjningarna av priser på allt det där som är svårt att vara utan.

Men nog lär det bli en hel del kålsoppa, blodpudding och pannkakor (som är billig mat) för oss även nästa år.

Så nu är det bara nyårsafton kvar att gruva sig för.

Inte för egen del men min fyrbenta sambo tycker inte alls om när det smäller och visslar på tolvslaget.

Ifjol kröp hon ihop i sin hundsäng då fyrverkerierna började. Där låg hon och såg olycklig ut och slickade sig om munnen.

Men som tur var mindes jag vad jag lärt mig av Cesar Millan på TV (Mannen som talar med hundar).

Att man inte ska klappa och prata lugnande för det tolkar hunden som beröm och tror att den gör rätt i att vara skräckslagen. Utan jag satte mig helt enkelt på golvet intill henne och bara fanns där som en trygghet.

Tänkte att när hon känner mitt lugn så förstår hon kanske att det inte finns något att vara rädd för. Vilket hon också gjorde ganska fort och då flyttade hon sig närmare och lade huvudet i mitt knä.

Och då, när hon slöt ögonen och verkade tillfreds, kunde jag klappa om henne och småprata. Kanske minns hon det när det börjar smattra och vissla ute av raketerna. Annars får jag väl bara sätta mig bredvid henne igen.

Men den dagen, den sorgen...

Idag är det torsdag och jag hade bokat tvättstugan. Men det var så lite i tvättkorgen att jag bokade om tiden till nästa vecka istället.

Därmed önskar jag mina ordbrukare ett gott slut på julen och året och önskar er en bra dag i Hunnebostrand, Valdemarsvik, Skärblacka och Krångede.

Vi ses! När andan faller på...