Med risk för att bli tjatig.... Idag är ännu en glädjens dag tack var de fermenterade delikatesser som jag var så nöjd över att ha kommit över häromdagen. Och idag ska jag äntligen få äta dem också!
Ja, inte de senast inköpta burkarnas innehåll utan de som står längst fram i min kyl. Där står tre burkar Oskars helströmming från 2022. Lagrade i två år alltså.

Det vattnas redan i munnen trots att jag ännu är proppmätt efter min stadiga frukost.

I förrgår hittade jag den sista påsen av förra höstens trattkantareller och undrade lite om de ännu var tjänliga som människoföda. Expertisen säger ju att ingen mat ska förvaras i frysen mer än 3-4 månader.

Men jag tog Gud i hågen och svamparna i stekpannan med lite rödlök.  Fräste på dem en stund innan jag slog på grädde, en tärning grönsaksbuljong och lite soya för färgens och smakens skull. Detta avnjöts sedan ihop med ett par pannbiffar.

När jag ätit klart kom tanken att jag idag skulle ta mig en sån där dag då jag frossar (med mina mått) i kolhydrater som jag annars försöker minimera för det mesta. Så istället för att lägga överblivna biffar och svampstuvningen tillsammans i en matlåda för infrysning sparade jag svampen i kylen i akt och mening att göra varma mackor till brunch idag.

Hela tre stekta brödskivor räckte det till och det var helt sagolikt gott.

Tanken var sen att även till middag unna mig nåt med mycket kolhydrater. Och nu slipper jag ju att välja vad eftersom jag blivit inbjuden av vännen Hans och vännen Monica till surströmmingsfest.

Tunnbröd, lök och potatis ger ju också en hel del kolhydrater.

Men innan dess tänkte jag ta en skogstur med Thea så jag jobbar fram lite aptit inför evenemanget i eftermiddag. 

Men också för att hon ska få lite extra motion och kanske vara tröttare än vanligt när jag lämnar henne ensam i några timmar sen. Tyvärr är husdjur inte tillåtna i lokalen där vi brukar hålla till. Annars hade hon såklart fått följa med.

Men det har ju aldrig varit något bekymmer att låta henne vara ensam i några timmar heller. Första tiden bad jag grannarna mitt emot och ovanpå att säga till mig om hon skällde mycket eller ylade som en del hundar gör när de saknar husse eller matte. Men ingen hade hört ett knäpp av henne.

På ett ställe jag bodde på 70-talet fanns en stövare som satt vid ytterdörren och ylade hela dagarna måndag till fredag då dess husse och matte var på jobbet. Så länge ska inga husdjur lämnas ensamma.

Själv sa jag nog aldrig nåt till dem men jag vet att deras närmaste grannar berättade för dem. Så nog visste de men under den tid jag bodde kvar gjorde de inget åt saken,

Men på den tiden fanns det kanske inte heller några hunddagis som nu. Jag bor ju nu nästan granne med ett av de som finns här i staden.

Men som pensionär rår jag ju över min egen tid och har därför sällan något behov av hundvakt.

Vi har sådär lite lagom med sommarväder idag. Inte gassande sol men heller iinte kyligt ute. 19 grader är ganska behagligt, tycker jag.

Därmed ska jag släpa runt snabeldraken ett varv i lägenheten och ta bort lite damm och sånt som Thea tidigare släpade in medan hon var långhårig och allt möjligt följde med in och föll av henne på golven.

Så jag tillönskar mina kära ordbrulkare en fortsatt fin fredag i Skärvången, Hillebola, Dalsjöfors och Ljustorp.

Ha det! ANnars kanske nån annan har det...

Vi ses!