Efter en lång periodd med nästan inga kommentarer till mina enkla alster här har det åter ramlar in någon enstaka då och då sista tiden. Det gläder mig förstås men imorse började jag grunna så smått på varför jag bryr mig.

På Facebook är det ju tvärtemot att vad än man skriver i inlägg eller kommentarer så nog dyker det upp en eller flera viktigpettrar med pekpinnar som ska rätta en på ett eller annat sätt. Så kanske jag snarare borde vara glad att det inte är likadant här. För på FB händer det ofta att jag skakar på huvvudet åt folk som verkar tycka till för tilltyckandets egen skull. Eller så älskar de att se sitt namn på bildskärmen över en kommentar.

Tydligast blir detta nog i de olika grupperna. En grupp jag deltar i hete "Vi surströmmingsälskare" och aldrig hade jag väl annat hur många fundamentalister det finns bara inom den snäva sfären.

Folk som bara MÅSTE påpeka att tillbehören som skribenten har på sin bild minsann inte är "de rätta".

Jag säger så här; Vill folk ösa pölsa över sin surströmming eller över sina makaroner så låt dem för Guds skull göra det. Det angår ju bara dem själva och om de gillar det så är det ju rätt för dem.

Men, nej, det ska hamras in hur det SKA vara för att göra rätt. Inga lingon till det eller det och ketchup MÅSTE man ha till alla pastarätter. Listan kan nog göras hur lång som helst.

Den kommentar jag reagerat starkast på inom ramen för mitt minne var i en grupp om hemlagad mat där någon lagt ut en ganska aptitlig bild av stuvade makaroner med stekt falukorv. Snyggt komponerat på tallriken och även en liten hög med grönsaker. Kanske bara för att slippa kommentaren; "Vad ser jag? Inga grönsaker???"

De fyra korvskivor som låg prydligt uppradade hade alla ett litet jack i sig. Ni vet det där jacket som blir när man snittar den för att dra av skinnet.

Under den bilden hade någon skrivit: "Man KAN faktiskt sticka in kniven under skinnet och sprätta den inifrån! Då slipper man se det där snittet när korven är stekt!"

För ett ögonblick frestades jag att svara att korven ju blir mycket godare med det där jacket i sidan. Men avstod.

Sen... tänkte jag att den som behöver fälla en sån kommentar kan inte ha så roligt liv. Visst, jag snittar själv inifrån när jag ska dra skinnet av falukorven men inte stör det mig det minsta om andra gör på annat vis.

Hur tänker man när man skriver en sån kommentar? Funderar man ens över om den har nåt värde för någon annan än en själv? Eller handlar det bara om besserwisser-mentalitet? Kan man knäppa nån på näsan så gör man det...

"Ska han säga...", tänker nu kanske den kritiske ordbrukaren och undrar varför jag lägger ut mina texter här. Som många gånger inte har något läsvärde alls utom för mig själv under kommande år då jag ser tillbaka.

Men jag tycker ändå att det är en lite annan sak. Har alltid varit tydlig med att jag skriver här mest för min egen skull. Att jag varken har ambitioner eller förhoppningar om att bli nån influencer och tjäna pengar på det här.

Jag är nöjd med att ha 15-20 besökare per dag och än gladare blir jag förstås när jag får kommentarer.

Och måste ju säga att här råder en helt annan mentalitet än i de olika FB-grupperna. Här är kommentarerna nästan alltid seriösa och då värdesätter jag dem oavsett den som skrev håller med eller säger emot.

Jag tar gärna diskussioner i kommentarsfältet om någon ställer konkreta frågor eller ger konstruktiv kritik.

Men på FB ger jag nog snart upp det där med kommenterande.

Några dyker det upp ibland som skriver riktigt eleka kommentarer. Då brukar jag vänligt fråga vad som är så upprörande med att jag tycker annorlunda än dem. Och alltid avsluta med att önska dem en trevlig dag.

Löna ont med gott, alltså. Bemöta spydigheter med vänliga ord.

Sådärja, då fick jag lufta mina tankar för dagen. Hoppas att jag inte upprör någon med det utan att ni kan ha överseende med att jag skriver fast jag knappt hade nåt att skriva om. Jag bara delar med mig av mina tankar och välkomnar den som vill ta del av dem. De som inte vill kan ju alltid trycka på slumpknappen.

Fortsatt fin sensommartorsdag tillönskas därmed mina kära ordbrukare på land, till havs, i luften och på öar och skär.

Vi ses!