En bärstinn rönn får bli symbolen för den årstid som nu stundar. Ännu lär det väl vara gröna löv på träden ett tag till men om mindre än en månad kommer den där färgexplosionen som hösten bjuder på varje år.

Just rönnen är ju lite extra sägenomspunnen, som jag skrivit om ett par gånger tidigare genom mina bloggår.

Dels finns ju den där gamla sägnen om räven som bestämmer sig för att rönnbären är sura eftersom han inte kan nå dem. Sen finns det också två urgamla och diametralt olika sägner om hur man spår väder med rönnens hjälp.

Den ena säger att mycket bär på rönnen berättar om svår vinter med mycket snö så småfåglarna ska ha nåt att äte.

Medan den andra hävdar att det blir lite snö eftersom Vår Herre inte vill att träden ska bära tung börda två gånger.

Personligen tror jag inte på någon av dem. Utan min övertygelse är att om det finns gott om insekter vid blomningstiden så blir det gott om bär.

Det gäller ju förresten alla bär. Viktigast av allt är att det finns polinerande insekter när de blommar.

Vissa år infaller det ju s.k järnnätter i början av juni då många träd och buskar står i blom. Enligt folktron så dör blommorna av frosten men det är bara en gammal skröna.

Det som händer är att de insekter som hunnit kläckas dör och därmed blir inte blommorna befruktade.

Madame Citroen är åter i brukbart skick tack vare min duktige f.d arbetskompis från Libyen.

Jag och Hans tog en lite närmare titt igår och konstaterade att vi skulle ha behövt en brygga eller billyft för att komma åt att byta den där remmen som gått av. Så jag ringde min bekant och hade sån tur att han var på sin verkstad och precis hade blivit klar med den bil hade jobbat med igår.

Så jag tog Gud i hågen och chansade på att jag skulle kunna köra henne dit fast det är drygt 1½ mil. Problemet var ju att batteriet inte laddas och jag visste inte alls hur långt jag skulle ta mig på den ström jag hade.

För säkerhets skull följde Hans efter i sin bil beredd att ta mig på släp om min bil skulle ge upp längs vägen.

Men som tur var så kom jag ända fram även om det var rejät tungstyrt utan servo.

Några timmar senare fick jag ett sms att bilen var klar och min snälle vän kom och skjutsade mig för att hämta den.

"Bara" sjuhundra kronor tog han för arbetet så totalen landar strax under tusenlappen eftersom remmen kostade 289.

Så jag känner mig rätt nöjd efter omständigheterna.

Den sjätte september är det idag. Vilket betyder att det, just idag, är 48 år sedan jag fick nycklarna i handen till min allra första egna bil. Bilden har jag lagt ut förr men jag gör det igen. En då två år gammal Ford Taunus som gått lite över 4000 mil bara. En fin bil tyckte många på den tiden.

Bilden är från mitt besök på Härnösands bilmuseum för tre år sedan och troligen är den här bilen ett år äldre än min var. Dels är strålkastarna lite mindre på den här bilen och dels ser man att det är låg rygg på framstolarna. Mina var byggda för att skydda mot whip-lash-skador och betydligt högre.

Färgen är dock exakt densamma som på den jag köpte för 48 år sedan. Mycket populärt i mitten av 70-talet med brun metallic-lack. Överdragen till stolar och baksäte som jag köpte sen var också i några av tidens modefärger, grönt och orange. Kanske inte lika poppis nu längre...

Eftersom jag kände mig lite osäker inför att göra en så stor affär själv åkte jag ner till pappa i Uppland och tog hjälp av honom både med val och med prisförhandling.

Stanande kvar sen någon dag till innan jag gav mig iväg de trettio milen hem igen.

Men såvitt jag minns gick resan utan missöden och jag hann hem innan jag skulle börja jobba igen.

Därmed får det vara nog för den här gången så jag lämnar mina kära ordbrukare åt era öden i Tullinge, Älmhult, Vikmanshyttan och Överkalix.

Ha en fortsatt fin fredag och helg också om jag inte skulle komma tillbaka förrän senare!

Vi ses!