Så har jag då än en gång förlorat en som jag en gång kallade min bästa vän. Alldeles nyss kom det upp en ruta i flödet på FB att Dan gått bort hastigt och oväntat.

Dan, eller Dan-Owe som han hette och även kallades på den tiden vi umgicks lärde jag känna strax efter att jag som femtonåring flyttat till min pappa och hans nya familj i Gimo i norra Uppland.

Jag insåg rätt snabbt att mina jämnåriga där inte riktigt funkade som jag var van vid från Sundsvall där jag vuxit upp fram till dess.

Det var liksom två läger där. Infödda och utbölingar. Som infödd skulle man inte bara själv vara född där utan helst ha åtminstone en förälder som också var det.

De infödda höll sig för sig själva medan vi utsocknes fick umgås med varandra bäst vi ville.

På de tre år jag bodde där tror jag inte att jag en enda gång var inne i en infödds hem. Inte heller tror jag att nån sån någonsin följde med hem till mig. Hos Dan däremot var jag ofta och han hos mig lika ofta

Dan hade kommit dit några år tidigare från Gäddede i Jämtland sen hans föräldrar inte längre kunde hitta jobb där omkring. Och kanske hade det nåt att göra med att vi båda var norrlänningar att vi hittade den där vänskapen som jag satte så stort värde på.

Han hade dessutom ett annat minus bland jämnåriga, han var oerhört intelligent och kallades plugghäst av en del. Men inte pluggade han mer än de flesta. Han hade lätt för att lära bara.

Det gjorde att samtalen med honom blev så mycket mer mogna och intressanta än med de flesta andra tonårsgrabbar jag kände och pratade med. Vi pratade om annat också än bara tjejer, öl och mopeder.

Han var intresserad av politik och samhället överlag. Och det från en position rätt långt till vänster om mina värderingar. Något som väl förändrades senare i vuxen ålder. Han gick med i nåt som hette Röd Ungdom men längre fram i livet var det miljöpartiet som stod honom närmast.

1976 i januari lämnade jag Gimo och återvände hit till Sveriges midja. ´På sommaren det året hörde jag av honom igen. Han ringde och bad att få hälsa på mig några dagar. Vilket han såklart fick.

Så jag visade honom mina barndomstrakter och vi hade trevligt de dagar han stannade. Hans föräldrar var då i huset de hade kvar i Gäddede och kom och plockade upp honom när de åkte tillbaka till sina jobb i Gimo.

Det var sista gången vi träffades. Och vi hade ingen kontakt överhuvudtaget innan jag föll för trycket att skaffa Facebook-konto. Då hittade vi varandra och pratade en del gamla minnen emellanåt.

Det känns i hjärtat fast det är nästan femtio år sedan vi sågs i levande livet.

Någon, antagligen hans fru, berättade om det på hans FB-sida som kom upp först i flödet när jag loggade in för en stund sedan.

Så nu kommer jag att kalla vännen Hans "bara" för min gode vän eller min tama husmekaniker. Jag törs nog aldrig mer använda orden "min bästa vän" om någon eftersom jag nu förlorat fyra stycken såna.

Så vila i frid, kära Dan, Jag ska minnas dig med värme och glädje!