God tisdagmorgon på er, kära ordbrukare! Dagen har börjat väldigt trevligt här på Sveriges midja. 

Eller... efter en stillsam start har den kanske mer kommit igång på ett trevlig sätt. Jag vaknade ju, som så ofta, alldeles för tidigt. Före klockan fem till och med idag.

Då brukar jag fixa lite morgonkaffe och slå igång datorn. Thea sover ju längre än jag så jag brukar stänga om mig för att inte störa med ljud från t.ex nån Youtubefilm eller nåt nyhetsinslag på nån web-TV-kanal.

För en halvtinne sen lade min dotter ut en liten film där jag fick se Luis äta frukost. Han är ju snart sex månader gammal så hon har börjat ge honom lite mer fast föda. Så med teknikens hjälp fick jag alltså följa mitt första barnbarns frukostritual fast han bor bortemot 90 mil ifrån mig. Det är jag tacksam för.

När klippet var över krafsade det på dörren till mitt sovrum så jag steg upp och öppnade för min fyrbenta sambo.

Som förstås ville upp i famnen och vara jordens medelpunkt en stund. Hon sitter kvar utanför dörren tills jag satt mig ner igen men då kommer hon som en raket och reser sig på bakbenen.

Sen är det klapp och kli och småprat i 10-15 minuter medan jag berättar för henne hur snäll och fin hon är och hur mycket jag tycker om henne.

Och hon berättar detsamma för mig. Fast på sitt eget vis förstås. Med ögonen som ser så beundrande på mig medan jag pratar med henne och klappar om henne. Och med sina små grymtande läten som jag faktiskt lärt mig skilja åt fast de är så lika. Missnöje låter nästan likadant som välmående. Men jag har lärt mig skillnaden.

Den stunden har vi varje morgon och har haft sedan hennes första dag hos mig. Och vi tycker båda om den.

Sen brukar jag fortsätta en stund till med surfandet innan jag kliver i skor och jacka och vi går ut en sväng. Idag blir nog promenaden rätt kort för det regnar ute och det gillar inte lilla damen.

Sen går vi in och äter frukost. Torrfoder för Thea och för mig blir det idag en shakshuka. Dels var det rätt längesen sist men framför allt har jag två stora tomater som börjar bli lite för mjuka så jag ska ta vara på dem medan de ännu är ätliga.

Sen ska jag kanske ta en svängom med snabeldraken också. Dammsugning behövs nu har jag sett. Så varför inte passa på då vädret inte inbjuder till utomhusaktiviteter.

Dessutom ska jag ta och inventera lite skåp och lådor efter saker som jag inte behöver.

Några människor i området håller på att organisera en vandringsloppis. D.v.s den som vill sätter upp ett bord eller nåt annat utanför där man bor och så trycker de upp kartor där varje anmäld loppis är markerad. Så kan folk knalla runt och titta om de hittar några fynd.

Så därför tänkte jag göra en liten "dö-städning" och plocka ut allt jag klarar mig lika bra utan. Tänka efter om jag använt saken sen jag flyttade in här och har jag inte det så behöver jag den inte heller.

Några större summor räknar jag inte med att få in men kanske blir det lite mindre att släpa med sig den dag jag ska flytta. Och i källarförrådet står ett stort hembyggt tapetbord som jag tänkte ställa upp utanför och lägga upp sakerna på. Så får vi bara bra väder den 21/9 så borde jag väl kunna bli av med åtminstone en del.

För nån timme sen läste jag den senaste opimionsmätningn gällande riksdagspartierna stöd. Hade det varit val idag hade både L och KD hamnat under spärren på 3% och trillat ut från riksdagen. 

De återstående två Tidöpartierna hade då fått 37,2% av rösterna medan S, V, MP och C tillsammans fått över 55%.

Säger inte det lite om vad folket tycker om nuvarande regering?

Själv tycker jag att det är obegripligt hur vanligt arbetande folk, både arbetare och tjänstemän kunde tro att de skulle få det bättre på något vis med SD vid rodret och Kristersson som verkställande av SD;s vilja.

Tittar man i historieböckerna så har varje borgerlig regering fördelat om pengar och resurser på samma sätt.  Man har satt åt arbetslösa, långtidssjuka, gamla och barnfamiljer för att ge miljonärerna skattelättnader och sänka företagens kostnader. Vilket i slutänden gynnar deras ägare och bara dem.

För några dagar sen såg jag finansministern stå i en intrevju och tala om hur viktigt det är att samhället stöttar pensionärerna. Därför hade de nu beslutat om en generell höjning av penionerna.

1400 kronor, skulle vi få, sa hon och såg stolt ut.

Nej, nej, nej, inte per månad, tokstollar! Per ÅR, förstås!

Tack snälla fru Svantesson! Menar du verkligen att vi ska få hela 116 kronor och 66 öre mer i månaden att festa för???

Nejvisstnej, förlåt... jag glömde... 116 kronor i månaden FÖRE SKATT, är det ju förstås. Vilken ynnest!!!

70-80 kronor i reda pengar per månad står hon alltså och ser stolt ut över att ge oss. Nålpengar, säger jag!

Snuspengar är ett annat uttryck för småsummor.

Pengar som ingen  ens kommer att märka av. För när vi får dem på kontot så har inflationen redan ätit upp dem.

Nej, man vet knappt om man ska skratta eller gråta åt eländet. Sen står de där, politiker från hela skalan och undrar varför politikerföraktet ökar. 

Om jag trodde att nån skulle lyssna så skulle jag gärna förklara det för dem.

Men ingen skulle väl lyssna. Och om de lyssnade skulle ingen ändå bry sig. För de har själva sitt på det torra med råge och såna människor brukar sällan vara så benägna att kriga för andras villkor. Vi är bara siffror i statistiken för dem.

Därmed ska här tagas morgonpromenad för nu börjar Thea röra på sig igen.

Ha en fin tisdag, gott folk, i Harplinge, Jönåker, Arjeplog och Sveg.

Vi ses! Tänker jag...