Efter tre dagars mer eller mindre regn drog molnen vidare under morgontimmarna och det klarnade upp under förmiddagen. Skulle ha haft tvättstugan idag egentligen men efter en koll av tvättkorgen gick jag ner igår och bokade om tiden till nästa tisdag. Dels var det ledigt då och dels passar det mig bättre.

Därför har jag alltså inte så värst mycket för mig mer än att logga in här och kanske tota ihop ett par rader.

Vad det kommer att handla om vet jag inte i nuläget men ibland blir det ett inlägg ändå som jag inte skäms så mycket för att jag refuserar mig själv.

För det ska ni veta, att det händer ibland, det med. Att jag börjar inspirerat och med en klar bild av vad jag vill avhandla men tappar både inspiration och skrivlust och bara släcker ner.

För de av ordbrukarna som är Facebookanvändare undrar jag om nån mer har reagerat på samma sak som ofta sätter myror i huvudet på mig. 

Jo, jag VET att jag skrev om samma sak bara för några veckor sedan, därav rubriken. Men det fascinerar mig så mycket att jag väljer att återkomma till det fenomenet...

Exempel: Någon lägger ut en bild av en tallrik bruna bönor med tillbehör inklusive potatis (som jag vet att en del äter till bruna bönor) Då dröjer det sällan mer än minuter innan nån besserwisser är framme med pekpinnen och talar om att det minsann inte behövs potatis till den rätten. Att man får nog med kolhydrater från bönorna.

Alternativt: Nån lägger ut samma rätt fast utan potatis så kommenterar någon att "Var är potatisen?"

I gruppen för surströmmingsälskare, som jag är med i, formligen kryllar det av fundamentalister som vill undervisa om hur man ska äta det för att äta "RÄTT". D.v.s deras egen variant med "rätt" tillbehör.

Då undrar jag vad det är som får dessa människor att tro att just de själva sitter på den enda sanningen. Och gärna vill påverka resten av världen att göra som de själva gör. Eftersom de tycker att det är "rätt".

Då och då upplyser jag de där fundamentalisterna om att det varken finns rätt eller fel kombinationer.

Att varje människa har sitt eget rätt eller fel och att det är det enda som betyder något.

Vad ens egna smaklökar säger är alltså det enda man behöver bry sig om, tycker jag. Vill någon ha bruna bönor till surströmming så angår det inte mig överhuvudtaget. De får kombinera precis hur de vill.

Och det är inte bara när det gäller mat som det finns tusentals människor som verkar tro att de vet så mycket bättre än resten av världen.

Film och musik är ju andra exempel. Jag själv har rätt enkel smak när det gäller film. Med favoritfilmer som Nyckeln till frihet, Forrest Gump, Kellys hjältar, Yrrol och Örnnästet för att nämna några. 

Inom musik är det väl mest vad mina barn kallar "gubbrock" som jag gillar och lyssnar på. Lundell, Springsteen, Bob Dylan, Van Morrison m.fl. 

Svenska dansband har jag lite svårare för, även om många ju är duktiga musiker. Det är väl kanske mer låttexterna jag ofta tycker är värdelösa.

Men för den skull skulle jag ju aldrig gå ut och totalsåga den genren heller. Jag vet ju hur många som älskar just den sortens musik och visst finns det enstaka som jag också kan gilla.

Klippet nedan är vad jag anser vara en bra dansbandslåt även om den inte framförs av nåt dansband utan av en artist jag haft med mig sen sextiotalet då han spelade i popgruppen Fabulous four.

Lalla Hansson, alltså. Som jag tycker är en lite bortglömd artist som förtjänar fler spelningar i radio. Spelar de nåt ur hans katalog är det nästan alltid hans genombrottslåt som soloartist. "Anna och mej" från 1971.

Nu ska ni dock få höra en annan låt som sällan hörs. Jag vet att några dansband också har den på reprtoaren.

Och jag tror att nån som heter Johny Thunqvist skrev den. I alla fall den svenska texten, det kan vara cover på nåt aamerikanskt. Men det blir den väl inte sämre av?

80 år har han hunnit fylla men är, vad jag vet, fortfarande lite aktiv. Han har inte gett ut jättemånga album men turnerar fortfarande om än kanske i det lilla formatet.

En gång i det tidiga 70-talet såg jag honom live på ett kringresande tivoli som hade stannat till här i staden. Då turnerade han med dåvarande sambon och rätt nyupptäckta sångerskan Lena Andersson (Är det konstigt att man längtar bort nån gång).

Ännu en sån där jag gärna hade sett i TV4;s Så mycket bättre men det lär jag väl knappast få göra.

Nu börjar det att bli dags för mig att ta ut min lilla vovve på en promenad så jag ska avrunda här.

Och titta, det BLEV ju ett inlägg! Om än kanske inte nåt av mina mest spirituella alster.

Men en halvsketen blogg är ju också en blogg och ingen tvingar nån att läsa den.

Om du ändå gjorde det får du gärna lämna fotspår i form av några rader i kommentarsfältet.

Dagen kommer inte tillbaka så njut av den medan vi har den, kära ordbrukare i Hjo, Simrishamn, Ånge och Örbyhus!

Vi ses! Förr eller senare...