Vad tycker ni om fredag den trettonde, kära ordbrukare? Är ni för eller emot?

Man var inte så många år gammal då man lärde sig att det var otursdagen framför andra. 

Men inte då! Inte är varken fredagen eller den trettonde dagen i månaden mer otursdag än några adnra dagar. 

Lika lite som du får sju års olycka om du råkar paja en spegel. Eller att om du dödar en spindel så blir det regn.

Det är inte heller synonymt med otur att gå under en stege eller att lägga nycklar på ett bord.

Eller för den delen om en svart katt korsar ens väg. Hade det stämt så hade jag väl byggt upp otur för 5-6 mansåldrar medan yngstingen bodde kvar hemma. För hans kolsvarta kattoxe sprang ju ofta framför fötterna på mig.

Och emellanåt försökte han sig också på att använda mina fötter och ben som slalomkäppar när jag nyvaken gick ut i köket för första gången på dagen. DET kunde vara lite irriterande men annars hade jag oftast översende med honom.

Så... tror ni på gammalt skrock? Eller fnyser ni åt det på samma sätt som de flesta av oss gör numera.

Eller... (och var ärlig nu!) är du som jag en sån som inte alls tror på det men ändå gärna spottar tre gånger när den där svarta katten korsar vägen framför dig? Bara för att..... att man VET ju aldrig, liksom?

A-tvi, A-tvi, A-tvi, sa Margareta Krook i den underbara gamla sketchen om Skattkammarön? Det har många tagit efter sen för att bryta svarta kattens förbannelse. En av de bästa sketcher jag sett, fast det var så länge sedan...

Den är väl närapå sextio år gamal men håller ju bra än idag. Eller vad tycker ni?

Av dessa giganter är det väl bara Gunwer Bergqvist som ännu är i livet. Dryga 90 år för jag minns att hon fyllde nittio för något eller några år sedan.

De senaste veckorna har backspegeln till min blogg påmint mig flitigt om de två krig jag utkämpade under fjolåret. Det första och största var förstås det jag deltog i för oss som var dumma nog att födas 1957. Och fortfarande känner jag mig lika stolt och glad över att ha varit en liten kugge i den folkrörelse vi skapade. Som till sist fick en hel regering och sex riksdagspartier att vika ner sig och medge att de fattat ett orimligt beslut.

Och inte nog med det. De kröp dessutom till korset och lovade återbetalning.

Vilket också skedde i somras efter lite mer tjafs och fördröjning.

När jag läser om mitt andra krig så vaknar ilskan och frustrationen i mig när jag påminns om hur jag stångade pannan blodig i min kamp mot Telias gräsliga beteende mot mig som gammal trogen kund sen evigheter tillbaka.

Det är fortfarande lika obegripligt för mig hur ett företag av den storleken kan behandla en trogen kund sen årtionen som om han vore idiot och vägra erkänna att de gjort fel.

Också Telia fick ju krypa till korset till sist. Men inte förrän jag anlitade kommunens konsumentrådgivare till hjälp.

Hon fattade genast att de trampat i klaveret och skärpte tonen mot dem på ett helt annat sätt än jag själv kunde.

Så jag vann ju även det "kriget" även om jag fick slåss i ett halvår.

Och än idag är jag precis lika förbannad på dem och vidhåller jag att den dag jag själv kan välja leverantör av bredband och kabel-TV så kommer Telia att stå sist i kön av kandidater.

Mobilabbonnemanget går ut sista januari nästa år och då ska jag absolut byta operatör för det kan jag ju välja själv. När det gäller det andra så har hyresvärden en deal med Telia som ger dem monopol här.

När det gäller såna saker hävdar jag bestämt att det var bättre förr. På åttioalet fanns inge timslånga telefonköer. Idag är det mer regel än undantag att man får vänta länge när man ringer till myndigheter, institutioner eller större företag. Skatteverket, försäkrningskassan, banker och försäkringsbolag och vad ni vill så är det samma sak överallt att "just nu är det många som ringer...", "vi tar emot ditt samtal så snart vi kan" och "Tack för att ni väntar!"

Ja, vad fan har vi för val??? Om vi behöver få kontakt med dem, menar jag.

Klagar man så hänvisar de till de digitala tjänsterna men dessa är nästan alltis totalt hopplösa att använda.

Och allt handlar förstås om pengar. Om att kundservicen ska kosta så lite som möjligt.

Förr kunde man ringa till dessa med ett vanligt lokalsamtal och direkt kopplas till rätt människa. Nu hamnar man i nåt callcenter som inte sällan är placerat utomlands nånstans där det är billigare att anställa folk än här.

Med detta i åtanke så ska ingen av de där verksamheterna komma och försöka lura i mig att kunden alltid är viktigast. I helvete heller, det enda som är viktigt är att maximera företagets vinster så mycket det bara går.

För då har man ju inga som helst betänkligheter med att försämra servicen till oss flera hundra procent.

Och värre lär det säkert bli. Men den genration som växer upp idag har ju inte upplevt nåt annat än lång väntan så det vet ju inte av nåt annat. Då tystnar väl även kritiken mot det... Kanske!

Solen tittar fram igen nu så jag ska avsluta mitt gnäll och gå ut med Thea istället så vi får lite frisk luft.

Trevlig fredag på er, kära ordbrukare i Örkelljunga, Söderfors, Karlsborg och Kvidinge.

Vi ses!