Hejdå, Pehrsson! Sällan har en nyhet förvånat mig mindre än beskedet att Liberalernas skämt till partiledare kliver av och tackar för sig. Utåt heter det att han avgår av egen vilja men jag vågar lova att hade han INTE gjort det nu eller väldigt snart hade de sparkat ut honom med buller och bång.

Men skandaler och sparkningar av ledare är ju inget som gynnar något parti med bara 1½ år kvar till nästa val.

Johan Pehrsson avgår alltså som partiledare. Undrar just om han tänker sitta kvar i regeringen eller om han lämnar politiken helt och hållet. På SVT-text står det att han stannar kvar som partiledare och minister tills ny ledare väljs i juni månad. Det kan ju kanske tolkas som att han även lämnar regeringen då men inte helt tydligt ändå...

Oavsett vilket så tror jag att det är en förlust som Sverige orkar bära.

Eller för att uttrycka det tydligt och klart att det inte är någon förlust för varken Sverige, regeringen eller hans parti.

Det blir dock ändå tufft för efterträdaren att klara fyraprocentsspärren nästa höst.

För hur ska de särskilja sig från resten av Tidömaffian? De sitter ju redan i Ålessons knä, både han, Lille Ulf och skjutjärns-Ebba. Och har ju närmat sig dem otroligt mycket sen förra valet. Så hur ser vi skillnad???

Personligen har jag alltid tyckt att Folkpartiet, som de hette tidigare, är et ganska beige och profillöst parti.

Ordet "liberal" hade ju redan moderaterna anammat om sig själva låååångt innan FP bytte namn.

Så hur ska folk fatta skillnaden? Om det nu finns nån sån att tala om...

Nu ser jag med spänning fram emot nästan avsnitt av SVT;s "Veckan". Undrar just om SVT vågar låta GW kommentera saken eller om de inte låtsas om den alls. Får han frågan lär han knappast kunna dölja sin skadeglädje.

För när JP gästade programmet kunde ju ingen undgå att fatta hur förbannad han var på L-ledaren.

Sen lär Johan Pehrsson förpassas in på glömskans bakgårdar lika fort som Bo Lundgren eller Håkan Juholt

Eller den där centerledaren som hette Lennart i förnamn. Jag kan för mitt liv inte minnas hans efternamn så han måste ha varit ungefär lika beige, han med. (Google berättade just för mig att han hette Dahléus.)

Men sånt är livet. Några skriver in sig i historieböckerna, andra gör det inte.

Den här surgubben till exempel kanske bli ihågkommen av sina egna närstående i några år men annars har han väl satt ännu mindre avtryck till eftervärlden än någon av herrarna jag nämnde ovan.

På tal om "ovan"...

Ovan är jag förresten också vid min nya telefon som jag nu tagit i bruk. Men det brukar alltid ge sig med tiden och gör säkert så den här gången också. Jag klarar att ringa, svara på samtal från andra, skriva sms och använda swish och bank-ID.

Och det är väl vackert så. Det betyder ju att jag klarar de mest basala vardagsbestyren.

Kameran har jag knappt testat men vad det verkar så var faktiskt kameran i Kinestelefonen lite bättre än i den här. Men kanske ändrar jag mig när jag lärt mig använda den någorlunda hyfsat.

Två dagar återstår av april månad och så mycket vår som i år har jag nog aldrig varit med om, som jag skrev om för några dagar sen. Björkarna skiftar allt mer i grönt för varje dag. Det är bara lite sol och värme som fattas.

Men det kommer väl, det också, förr elller senare.

Därmed känner jag att jag har gjort min plikt och uttryckt de åsikter som ändå ingen bryr sig om eller blir varken klokare eller gladare av. Tror jag ska åka och se efter om vägen till Svarttjärnen är snöfri och körbar så att Thea kan få springa lös en stund i skogen. Även om det är gråmulet och småkallt ute.

Så jag avslutar med att önska mina kära ordbrukare en fortsatt fin lill-lördag i slott och koja i Nusnäs, Lenhovda, Gråträsk och Uddevalla. Samt alla andra metropoler, paradis och helveten som finns.

Nog ses vi igen! 

Slut för idag. Tack för idag!