Tänk... det är redan onsdag kväll. Bara upploppet återstår innan det blir helg igen. De jag jobbar med annars har varit lediga sedan förra tisdagen och börjar inte jobba förrän nästa tisdag morgon. 

Själv är jag på min tredje dagtidsvecka och börjar så smått vänja mig vid tanken på att dela in tiden i veckor. Som skiftarbetare tänker man mer i "vändor". Man talar om förra skiftvändan eller nästa skiftvända och hur många som äterstår innan nästa 14-dagars ledighet. Datum, veckodagar eller veckornas nummer är liksom av underordnad betydelse för en dygnet-runt-jobbare. 

Under min lugnaste stund idag kom en gammal kär bekant in och hälsade på en stund och han skrattade och skämtade om att jag kommit upp mig minsann. Från att få sätta mig där det råkar vara ledigt när jag kommer in för att ta lite paus till eget kontor (som t.o.m är lite större än ekonmichefens tjänsterum).

Och... javisst, det är ju sant. Men inget jag hade  funderat så mycket över innan. Min gamle kollega var inte alls avundsjuk utan ville kanske muntra upp mig litegrann. Fast jag erkänner att när han hade gått så tänkte jag en stund på vad han sagt. Och kom fram till att jag är ganska lyckligt lottad just nu.

Merparten av min arbetstid spenderas vid datorn på kontoret men nästan varje dag har det varit några möten och annat som tvingat mig att skruda om till arbetskläder för att gå på nåt möte eller för att förkovra mig inför de nya arbetsuppgifterna. Dem tror jag att jag kommer att få sätta igång på allvar med under vecka 18.

Mina grannar i rummen närmast är tre ryskfödda damer som arbetar på ekonomiavdelningen, en väldigt ung svensk tjej och en kille som väl är c:a 35. Samt ekonomichefen som jag tror är i min ålder ungefär. Samtliga har varit väldigt vänliga och trevliga mot mig så jag har inte mycket att klaga på.

Imorgon går tiden efter lunch åt till att hjälpa till att guida ett besök. Det kommer 10 personer från Skogsvårdsstyrelsen (vad nu de kan ha för utbyte av att besöka ett aluminiumsmältverk...) och de behövde en extra guide. Sådant har jag gjort många gånger och tycker att det är både roligt och stimulerande att visa fabriken för folk som aldrig sett något liknande. Ibland frågar de inget alls och andra gånger blir man bombad med frågor.

Den första gången jag gjorde detta var 1984 eller -85. På den tiden var jag skiftledare och när jag blev ombedd att ta hand om besökare när vi hade "Öppet hus" satte jag mig ner och funderade över vad jag själv skulle vilja veta om jag aldrig hade sett fabriken från insidan. Därefter uppsökte jag verkschefen som för min räkning fick lov att ta reda på hur långa våra fabrikshallar är, hur höga skorstenarna var och några liknande frågor.

OCH... tror ni inte att jag fick användning för just de kunskaperna!

Numera är jag så rutinerad att jag har fattat att jag kan svara vad som helst på deras frågor bara jag låter säker på min sak. Dels kan besökarna inget alls om vår verksamhet och dels kommer de att glömma det mesta av vad jag sagt inom någon vecka. Därför brukar jag också satsa på att göra rundvandringen rolig och underhållande. Jag tror att det ger dem mer än rabblande av kalla fakta. De ska ju inte börja jobba i fabriken så det är inte så noga att allt blir så korrekt. De minns nog mer om de hade roligt under besöket, tror jag!

Men det är imorgon det.. Idag återstår väl egentligen bara att ta nallen under armen och krypa till kojs så man orkar upp när reveljen går imorgon bitti. Mina trogna ordbrukare tillönskas därmed en underbar natt tillsammans eller var för sig, gör som ni vill! Vi ses igen! När andan faller på...