Lite mindre irriterad idag, kanske, För även om jag ogillade att betala för det så är dte skönt att slippa alla dessa pop-ip-rutor med reklam för Gud vet allt. Och det handlade ju inte om några stora summor heller. Så det är inte pengarna jag klaga över utan principen.

"Man har ju sina  principiper" som Antti Hemmilä brukade säga. Antti som jag berrättat om några gånger förut i bloggen var en lite egendomlig och egensinnig man från vårt grannland i öster som skapade roliga små minnen hos mig med sitt sätt att tolka vårt språk. Bl.a sjöng han ju gärna både sin egen och vår natioinalsång som han tolkade texten som i hans tappning av andra raden blev "Du tysta, du glädjerika HÖNA".

Se där, nu blev jag ännu ett snäpp gladare genom att minnas Antti för ett ögonblick.

Men nog finns det fler och än jävligare saker att reta upp sig på. Här på Sveriges midja har det avslöjats att en av de där friskolorna i staden delat ut vinst till sina ägare om dryga 30 000 000 kronor i rikets valuta.

Trettio fucking jävla miljoner alltså!

Varifrån kommer då denna vinst? Vem har betalat deras trettio millar, tror ni?

Just precis, kära ordbrukare, ni och jag och alla andra skattebetalare i välfärdsstaten Sverige. För det är ju våra skatter som är friskolornas enda inkomstkälla. Tack och lov är det ju fortfarande förbjudet att begära terminsavgifter av elevernas familjer. Utom några undantag i form av rikemansinternaten där man uppmuntrar mobbing och trakasserier och kallar det kamratfostran

Kalla mig konservativ bakåtsträvare och gnällspik om ni vill men jag får liksom inte in i huvudet vad Sverige och dess befolkning har fått för vinst av att tillåta vinster i välfärden. Endast ägarna är det som har tjänat på det!

Dessa vinstkrav drabbar undantagslöst dess brukare. Skolelever, vårdtagare eller gamla och sjuka i behov av omsorg. Där vänder man på varenda öre för att hitta sånt som man kan säga att folk får klara sig utan.

Allt för att skapa vinster åt ägarna finansierat av våra skattemedell! Och man skyr inga som helst medel.

Vinster som sedan i flera fall bevisligen har förts ut ut Sverige till skatteparadis runt om i världen.

Som sagt, kalla mig bakåtsträvare om ni vill men för en som växt upp i ett Sverige där vi fick äta oss mätta varje skoldag på vällagad mat, där det var en själklarhet med riktigt smör på smörgåsen och mjölk till maten känns det ynkligt att allt detta nu blivit föremål för kapitalägarnas luppar för att räkna ut vad man kan vara utan.

En som genomgick nioårig grundskola och tvåårigt gymnasium utan att någon enda gång behöva lämna tillbaka en lärobok, köpa egna pennor, radergummin eller linjaler.

Där man visste att ens gamla farmor hade det så bra man kunde begära på vårdhemmt där hon tillbringade sina 7-8 sista år i livet. Detta efter flera strokes som satte henne i rullstol med obrukbar vänsterarm och ben.

Och det värsta är väl att listan kan göras hur lång som helst.

Men den lilla klick människor som äger störrre delen av Sverige har ju förstås fått ännu fler vägar att berika sig där det förr var stat, landsting och kommuner som fördelade slantarna.

Det kan inte hjälpas att sånt gör mig förbannad. Och då har jag inte ens nämnt posten, försäkringskassan m.fl

Så hur ska jag nu ta mig ur den här gropen av ilska och indignation som jag har grävt ner mig i ovan?

Jo, jag vet! Jag tar hjälp av bloggens backspegel som så många gånger förr.

Där står bland en hel del annat detta datum att det minsann är köttbullens dag idag! Visste ni det, kära ordbrukare?

Så då blir det väl att hasa sig iväg till Coop X-tra en sväng för att inhandla nötfärs till extrapris denna vecka.

39:90 för 500 gram får väl anses som rätt hyfsat pris under denna galopperande inflation.

Sen får jag fira dagens stora event med att mumsa egenrullade köttbullar, stekta i smör på gjutjärn.

Smör har de f.ö också rött pris på den här veckan. Samma pris per halvkilo som köttfärsen. Men det köpte jag igår så det finns redan.

Så får det bli. Jag tar Thea med mig så hon får sniffa på lite andra kissmarkeringar än de dagliga.

Fin fredag tillönskas därmed mina kära ordbrukare i Baskemölla, Graninge, Grisslehamn och Lysekil.

Eller kort sagt: Var ni än är...

Vi ses.

Så har jag än en gång gjort min blogg reklamfri. Nog är det väl Gud förbannat att man ska behöva betala för att slippa dessa förbannade pop-up-reklam-rutor som kommer så fort man byter från egen blogg tiil sndras eller använde slumpknappen???

I min värld, som förstås är oerhört naiv och grundläggande, så är det väl den som vill publicera reklam som ska betala för att få göra det...???

Vrför i h-e ska JAG som småbloggare behöva betaka för att slippa göra reklam för intenetcasinon, fotvårdsprodukter, cigaretter eller vad fan de nu vill publicera på MIN blogg???

On jag hade haft en blogg som lockat hundratals eller t.om tusentals läsare per dag så fattar jag såklart arr diverse företag och institutioner vill vara med och tjäna pengar.

Men ännu efter dryga femton år som bloggare har jag inte sett till en tillstymmelse av pengar på kontona för de stackars inlägg jag har preseterat hittills.

Jag trodde väl, kanske naivt och omoget, att det var JAG som äger mina texter, mina bilder etc. Men nu fattar jag ju att sår är det inte alls. Det står tydligen alla möjliga företag fritt att koppla sin reklam till mina enkla små inlägg.

Man blir så förbannad att man faktiskt på riktigt överväger att lägga ner bloggandet helt och hållet.§

Vem f-n ger dem den rätten??? Hur rättfärdigar de det faktum att de vill tjäna stålar på en helt obetydlig liten blogg som bara en handfull människor läser dagligen.

Om jag haft typ ett par tusen läsare per dag så hade jag väl mer kunnat förstå att de velat ha en bit av kakan men som det ser ut nu och sen jag startade bloggen så finns det ju ingen "kaka" överhuvudtaget!

Jag har alltså inte tjänat en enda krona på mina små futtiga blogginlägg!

Alltså har jag ju inget heller att dela med mig av...

Nu är jag ju heller inte så jävla dum så att jag inbillar mig att nån med makt över bloggplatsen läser mina ord eller skujlle bry sig ett smack om dem ifall de HADE läst.

Men lik förbannat irriterar det mig storligen att de håller på som de gör. Varför annonsera att det är helt gratis att starta och driva en blogg när ni ändå suktar efter att tjäna pengar på oss???

Onsdag, mitt i veckan. Ingen skrivlust har kommit över mig de senaste dagarna. På gott och ont, kanske...

I början på förra veckan blev jag ju bjuden på middag hos lillpojken. Han som "bara" är 28 år...

Då passade jag på att fråga honom om det var nåt speciellt av mina paradrätter som han kanske längtade efter ibland och inte lagar själv.

Svaret var inte ett dugg överraskande. Han svarade direkt att han gärna ville få min hemlagade lasagne. Så jag lovade att laga det någon dag då han inte jobbar. Den dagen inföll igår och än en gång kunde jag inte låta bli att föreviga den när den var färdig. Tror aldrig jag varit så nöjd med utseendet på lasagnen. Smaken var det heller inget fel på men den kan jag ju inte dela med mig av här. Men visst blev den väl vacker?

När vii hade smaskat i oss så vi var rejält mätta återstid ändå ungefär 75% av denna pastagratäng. Sonen fick med sig tre matlådor och det sista frös jag själv in för framtida bruk.

I vanliga fall undviker jag ju så kolhydratrik mat men emellanåt får man ändå unna sig att "synda" lite.

Jag brukar ju säga att det bästa sätter att bli av med en frestelse är att falla för den.

Och det var alltså just det jag gjorde igår. Idag är jag ordentlig igen och ska laga broccoli och blomkålsgratäng med stekt sidfläsk till. Nära noll i kolhydrater precis som min frukost på stekt ägg och lite bacon samt lite grönsaker.

För att fortsätta lite på ämnet mat som talade jag med min yngsta halsyster imorse på FB;s Messenger och vi försökte tillsammans att återkalla vad pappa hade i en gratäng han ofta gjorde till helgfrukostar.

Jag vet att den bestod av hackade kokta ägg, purjolök och böckling eller rökt sik i mindre bitar. Vi kom överebs om att det nog var grädde i den också. Om den innehöll nåt mer kan jag inte minnas och inte lillsyrran heller.

Så om någon av mina vördade ordbrukare skulle känna igen rätten och ha facit på vad den ska innehålla så vore jag tacksam om hen ville skriva det i en kommentar så jag kan prova att laga det själv.

Min far lagade inte ofta mat men när han gjorde så gjorde han det bra. Lördagar och söndagar fixades oftast en lite mer genomarbetad frukost än den vardagliga tekoppen och limpmackan med ost eller kokt medvurst.

Gratängen jag nämnde var näl lite säsongsbetonad för böckling eller rökt sik fanns ju inte året om. Åtminstone inte i början av sjuttiotalet.

Annars kunde det bli bondomelett på stekt potatis, purjo, skinka och korvbitar och än oftare lagade han Janssons frestelse vilket uppskattades av mig och de vuxna men inte lika mycket hos mina småsyskon.

En gång skulle han ge sig på att göra äggröra på 8-10 ägg till ett paket prinskorv som han stekte innan. Men den äggröran blev nog lite mer än han klarade för den var mer lik en stabbig omelett och jag minns hur besviken han var.

Men det var bara han som sörjde över det. Resten av familjen åt och tyckte att det var gott ändå.

Äggröra är faktiskt inte sådär helt enkelt att få till perfekt. Jag har lärt mig att smälta lite smör i pannan tills det tystnar. Då slår jag helt av plattan och använder eftervärmen.

Och om jag ser att smeten koagulerar lite för mycket och för snabbt lyfter jag upp pannan från plattan och fortsätter att röra. För det mesta blir jag nöjd med resultatet men jag kan gott föreställa mig att det nog är svårare att göra det på så många ägg som farsan förskte med.

I några FB-grupper jämförs ofta matvanorna från förr mot de som råder nu. Någon publicerade, för ett tag sen, en skolmatsedel från 1957. Mitt födelseår, alltså.

Och jag kunde kontatera att det ju faktiskt hade förändrats redan till 1964 då jag började i ettan. T.ex fick barnen i den skolan havregrynsgröt och en smörgås en dag varje vecka. De fick saltströmming, s.k korvkaka med lever och russin i och klimp när det serverades kött- eller grönsakssoppa.

Klimp vet jag att jag smakade en gång hos mormor och morfar. För morfar skulle absolut ha det i köttsoppan. Jag tyckte dock inte alls om det och har inget minne av att det serverades i skolan.

Nåja, tiderna förändras ju oupphörligen hela tiden. Och tur är kanske det. Även om jag inte tror att dagens skolbarn skull fara så illa av att äta kalvsylta med kokt potatis och rödbetor eller lappskojs på rimmad oxbringa eller fläsklägg.

Onsdag råder, som sagt. Så jag ska använda lite av mina innestående vinstpengar hos ATG till att tota ihop ett spek på kvällen V86-tävlingar på Solvalla och norska Bjerke. Vem vet, kanske har jag tur!

Det har i alla fall den som läser min ynkedom till blogg idag, För nu är den snart över.

Ska bara först önska fortsatt fin onsdag till mina kära ordbrukare i Långsele, Skebokvarn, Kvidinge och Smögen.

Nog tänker jag att vi ses igen. Endera dagen...

Nämen go´söndageftermiddag på er, grevar och baroner och annat löst folk på jorden!

Idag är det åter en sån där dag då jag börjar skriva mest för att jag inte har så mycket annat för mig. Det har hänt förr och ibland har jag väl kastat alltihop eftersom jag inte tyckte att det var värt att publicera.

Så om du läser det här så måste jag väl ha tyckt annorlunda i dag då. För annars hade det ju aldrig skickats in.

Ifjol vid den här tiden skrev jag en följetång i 7-8 avsnitt om min tro och övertygelse om vårt enda statsministermord för dryga 38 år sedan. "Den talande tystnaden" var rubrik för den följetången där jag lade fram min övertygelse om hur mordet gick till, hur det planerades och utfördes samt mörkades för Sverige och världen

Idag kikade jag tillbaka lite på den serien med inlägg och konstaterar att jag står ännu för så gott som varenda ord.

Och inte bara det, min övertygelse att det är sanningen är ännu starkare idag än då.

För Youtubeserien har ju fortsatt med fördjupanden och vidareutvecklin av tankarna kring saken och jag har inte missat ett enda avsnitt.

Däremot missar jag numera avsiktligen nästan alla övriga som skapar videos i ämnet. För jag har insett hur otroligt omfattande mörkläggningen är. Och flera av de andra kreatörerna har jag insett att de jobbar för den sidan.

Sen finns ju även foliehattarna som griper efter halmstrån i enstaka detaljer som de sedan blåser upp till giganstiska mått fast de knappt har nån substans alls.

Då tolkar de utredningematerialet som fan läser bibeln ungefär och bygger nya luftslott tills även de rasar ihop.

Genomgående för både förvillare och foliehattarna är att alla har väldigt tätt mellan reklamsnuttarna samt att de är noga med att skylta flera gånger att man ska stötta dem med swishpengar så de kan fortsätta sitt "arbete".

Kanalen jag följer slaviskt heter Postum Humanitas och har ingen som helst reklam. Ber heller inte om bidrag från sina tittare. Alltså är syftet nåt annat än att tjäna pengar. Vilket jag tycker stärker dess trovärdighet.

Och vilket syfte kan någon ha med att lägga ner så ett gigantiskt arbete på att gå igenom utredningens alla delar med lupp, hitta dess svagheter och framför allt dess motsägelser och rena falsarier? 

Jag kan bara komma på ett tänkbart skäl till det - att man försöker ta fram den verkliga sanningen. Och det är också precis vad jag tror att kanalen har gjort.

Vem/vilka som ligger bakom den vet jag inte alls. I olika forum på FB har jag ibland pekats ut som skapare av kanalen av folk som tror mer på den "enstaka vettvillingen".

Sånt skrattar jag dock bara åt. Jag har aldrig lagt ut minsta lilla filmsnutt på Youtube, vet inte ens hur man gör.

Genomgående för dessa mörkläggare är att de konsekvent duckar alla konstruktiva frågor som ifrågasätter deras påståenden. Eller som t.o.m bevisar bortom all rimlig tvivel att det inte kan ha gått till som de påstår.

Då man frågar om sånt blir man ignorerad och ibland även blockerad att kunna kommentera.

Eller också hånad med förminskande och förlöjligande åsikter om min psykiska hälsa.

Nåt som förvånar mig är att det tycks finnas så få sansade och  tänkande människor som skriver inlägg eller kommenterar. Men hur många vildhjärnor som helst

Är det verkligen så få som bryr sig om sanningen? Eller har folk helt enkelt svalt betet med Skandiamannen?

Obegripligt i så fall från min sida.

Själv känner jag inte att det viktigaste är att mördaren ställs inför rätta och döms. Enligt min övertygelse bor han väl ungefär så långt från Sverige man kan komma.

Nej, det är mörkläggandet som stör mig allra värst. Jag förstår hur man tänkte på mordnatten, Jag fattar att man fick panik inför risken att världen skulle få kännedom om den Nato-ledda Stay-Behind-övingen som pågick i stan under mordkvällen. Det hade varit katastrof för vår ställning i världen och för svenska företags möjligheter´att göra business med omvärlden om det blivit känt att vi, i praktiken, varit ett Natoland sen det tidiga femtiotalet.

På samma gång som Palme och S--partiet hade en fasad där de försökte hålla så goda relationer man kunde med östblocket (Läs:Sovjetunion) för att kanske få reda på mer om deras planer och rapportera till Nato/USA.

Hur Palme olagligt sålde vapen i smyg till Iran där han tidigare varit fredsmäklare i deras krig mot Irak.

Hur pengarna från dessa skumrasklaffärer gick till hemliga konton i Schweiz som stod i S-partiets namn.

Pengar som sedan skickades till kommunistiska ANC i Sydafrika och flera s.k befrielserörelser i Centralamerika.

Hur Sverige, parallellt med detta skickade högerextrema poliser som ingick i Stay-Behindrörsles till Sydafrika för att utbildas i gerillakrigföring av apartheidregimens hejdukar.

Palmes vapenaffärer avslöjades av USA ett halvår innan mordet och han kallades då till USA;s ambassad i Sthlm där han fick sig en rejäl näsbränna. De sa till honom, på sin regerings uppdrag, att affärerna måste upphöra omedelbart liksom lite andra skumraskgrejer han var ansvarig för. Han fick en viss tid på sig att bevisa att han gjort som de sa.

Annars, sa de, så är sista Volvon eller Saaben såld i USA. IKEA kommer att kastas ur landet. Den kommande JAS kommer aldrig att få lyfta (planet hade en massa amerikanska komponenter i sig).

Vid nästa besök på ambassaden fick han order att ta med sig två personer från sin regering. För nu skulle fler få veta vad han haft för sig, tyckte amerikanerna.

Mot den bakgrunden förstår jag, som sagt, att både polisledningen och regeringen blev lite skitnödiga när knekten från Sydafrika dök upp och avrättade Olof mitt under den pågående Stay-Behind-övningen.

Men... ett land kan ju inte leva i en lögn hur länge som helst heller. Det är därför jag hoppas att sanningen kommer fram i ljuset även om vårt politiska system då kommer att braka ihop när opinionen  inser vad våra styrande har gjort mot vittnen och andra i spåren av denna skenutredning som pågick i 34 år.

Det måste nog rivas ner innan man kan bygga upp nåt nytt där vi säkerställer redan i grundlagarna att nåt liknande aldrig ska kunna hända igen.

För detta är ju inte den enda mörkläggningen utan det finns ett antal fler. Estonia t.ex. 

Men om jag lärt mig och förstår mer och mer av Palmemordet och dess mörkläggning så är det tvärtom med Estonia. Ju mer jag lär mig desto mindre förstår jag. Följer fortfarande en kanal där men hat lite svårt att ta till mig det som presenterats där på senaste halvåret.

Men jag kan säga så här; Jag tror att när sanningen om den historien kommer fram så kommer vi kanske inte ens att tro våra ögon och öron.

Och vem vet, kanske blir det så att när en dimridå faller så faller kanske de andra också av bara farten. Då kanske de ansvariga inser att de är avslöjade och väljer att "göra rent hus" och lägga fram hela smutsbyken.

Politikerförakt? Ja, vad kan man annat känna så som de flesta av dem bär sig åt.

Därmed ska jag ta och hasa mig bort till närbutiken och fylla på snuslagret en aning.

Gud vare med er alla! För själv har jag inte tid nu.

Men... Vi ses!

Lyxade till det med en fin fredagsbrunch dagen till ära. En liten omelett med styckfrysta räkor från frysen samt riven ost från samma förvaringsplats. Och när den var klar sträckte jag på mig och kände mig stolt över hur fin den blev.

Och inte bara det utan även hur snyggt upplägget såg ut i mina ögon. Hade inte nån tanke på det när jag lade över den på en tallrik utan det bara blidde, liksom. Eller vad tycker mina kära ordbrukare?

Omelett med räkor och riven ost, toppad med gräslök plus lite grönt vid sidan.

Så då kom tanken att föreviga dagens första måltid. Tallriken står numera i diskmaskinen och maten som låg på den ser säkert inte alls lika aptitlig ut där den nu befinner sig. Men gott var det.

Annat var det när jag lagade gårdagens middag. Dä ansträngde jag mig verkligen för att lägga upp det på ett säljande vis så att det skulle vara både vackert att se på och lockande att äta. 

Då hade jag panerat två gullskäddafiléer i 50/50-blandning med panko och riven parmesan. Den varianten har jag tidigare testat på kött och på kyckling men aldrig på fisk. Men det funkade absolut.

Så ni får se den också.

Den ost/pankopanerade fisken åts med lite smörstekta kantareller på toppen, lite grönsaker och egenrörd remouladsås. Som är både billigare och godare än de man kan köpa på flaska eller tub. Tar dessutom bara några minuter att röra ihop.

Idag kommer jag knappast att fotografera min middag för det lutar åt kålsoppa och även om den smakar bra så är den kanske inte så dekorativ...?

Fredag råder, som sagt, och jag har väl nästan inga planer mer än att jag behöver handla några småsaker. Så troligen blir det en promenad med kopplet och 8 kg glad hund i andra änden av det till Coop X-tra för att skaffa hem mjölk, färsk broccoli (som de säljer för 18 kronor för två stden här veckan) samt en dosa snus.

Den sista dosen från stocken jag köpte för dryga tre veckor sen är på upphällningen och kommer att ta slut under dagen/kvällen eller tidigt imorgon bitti. Så det tar vi i samband med eftermiddagspromenaden.

Ser också att jag skulle behöva skaffa nytt tangentbord. Antagligen är bokstäverna A, I, S och N de bokstäver jag använder mest i mitt skrivande för de går inte längre att utläsa på tangenterna.

Sen är det också ett par knappar som kärvar lite så jag får väl försöka hitta nån billig variant när pensionen rullar in till veckan. Den största utbetalningen får jag på måndag medan de övriga kommer i slutet av veckan.

Fast det spelar ju egentligen liten roll för det mesta går ju till alla blodsugare som jag ska hålla under armarna med hyra, elström och annat trams.

Men det är ju så livet är, en ständig kamp för att hålla näsan över vattenytan. Eller som en seriefigur jag läste under min uppväxt i gamla seriemagasin från 40- eller 50-talet, "Filip och Kaspersson" brukade uttrycka det; "Livet är inte bara tjofaderittan och heybaberiba! Ibland måste man arbeta också!"

Arbetade gjorde dock inte denne Filip, som f.ö hette Skräplund i efternamn. Däremot latade han sig flitigt, ofta och gärna.

Figuren påminde inte så lite om den mer berömda Kronblom som ju inte heller var nåt energiknippe

Någonstans har jag nog kvar en bunt med gamla tidningar om de där gubbarna. De fick liksom halva tidningen vardera. På varje uppslag var det serier med Filip på högra sidan och på den andra fyra rutor som handlade om Kaspersson. Som inte alls var lika rolig att läsa om som herr Skräplund.

Dessutom fanns det också, under seriestripparna, några "roliga" historier på varje uppslag. Och de flesta av dem var nog lika gamla som serierna för det var ovanligt att jag inte hört/läst dem långt tidigare.

Tecknaren var nog död redan innan jag för första gången kom i kontakt med dessa magasin som kom ut lagom till jul varje år, Men så länge Smålänningens förlag tryckte och gav ut dem köpte jag, även som vuxen, Filp och Kaspersson varje år innan jul. Såhär kunde tidningen se ut (bild lånad från Google)

Filip är den långe och gänglige medan Kaspersson är kort och ganska kompakt, Hans förnamn nämns dock aldrig såvott jag kan komma ihåg. Möjligen känner några av mina äldre ordbrukare igen gubbarna.

Ett snabbt googlande lät mig veta att han först tecknade bara Filip och serierna gav ut under namnet "Sympatiske Filip". Så särskilt sympatisk var han dock inte. Ofta otrevlig och krävande mot sin genomsnälla fru och hade ovänner runt om i trakten som han förde bok över. Rangordnade sina fiender gjorde han också utifrån graden av det han kallade deras missgärningar. Fiende nummer ett var en granne som bar efternamnet Bråkmark...

Därmed har det blivit hög tid för mitt-på-dagen-kaffet. Så jag lämnar mina kära ordbrukare åt era öden i Tierp, Teckomatorp, Åsele och Hunnebostrand.

Tills vi ses igen - Ha det!

Ny dag, nya möjligheter! Torsdag är det men det blir varken ärtsoppa eller pannkakor hos mig. Nej, jag gjorde en kycklinggryta där jag slängde med lite av den fina kantarellskörden på vinst och förlust.

Och visst passade det alldeles utmärkt ihop även med kyckling, paprika, purjo och lite wokgrönsaker. Plus en liten pyts med kycklingfond som jag sparat i frysen sen sist jag lagade Lidls färdigkryddade kycklingbitar i folieform.

Ännu står en skål i kylen med kanske 2-2½ dl stekta kantareller.

Funderade ett tag på att göra mig ett par varma mackor av dem men istället har jag plockat fram två filéer gulskädda (som är väldigt likt rödspätta i smak och textur).

Dessa ska paneras i en 50/50-blandning av panko och riven parmesan, stekas och sen serveras med uppvärmda smörstekta kantareller och broccoli/blomkålsmos. Troligen rör jag ihop lite remouladsås också eftersom det är så enkelt och går så fort. Samt att jag redan har de ingredienser som behövs.

Remouladsåsen har jag skrivit om förut här men skulle någon vilja ha receptet igen så skriv en kommentar bara så får ni det. Mycket godare än någon man kan köpa på tub eller flaska. Billigare också.

Efter ännu en solig dag igår är det ganska mulet och svalt idag här på Sveriges midja. 15 grader visade väderappen i min kinesiska telefon imorse. Men jag gick ut i kortärmad skjorta och shorts ändå. Visste ju att promenaden inte blir så lång så jag hinner börja frysa.

Och den blev kortare än jag tänkt till och med. För i samma stund som Thea hade gjort undan "nummer två" och jag hade pockat upp efter henne började det att stänka så smått uppifrån. Så jag satte fart mot porten för himlen hade mörknat oroväckande fort och mycket.

Vi hann in genom porten, uppför halvtrappan och in i lägenheten. När jag steg in i köket hörde jag hur det smattrade av ett ilsket slagregn utanför. Så jag drog en lättnadens suck att vi hann undan i tid.

Så idag blir det inget strövande i skogen utan jag lär väl häcka inomhus mestadels.

Funderar på att så smått börja "dö-städa" förråd samt skåp och lådor i lägenheten. Sen plocka ihop allt det jag inte är säker på att jag kommer att behöva och lägga ut till försäljning på Blocket eller Tradera.

Exfrun har sålt massor senaste året efter att hon och hennes syster tömt förldrarnas lägenhet och delat upp lösöret mellan sig. Inte vet jag ju hur mkt hon har tjänat på det men tänker att det väl är bättre om jag kan få in några kronor på saker som ändå bara står eller ligger till ingen nytta.

Den enes skräp kan ju vara nån annans skatter, tänker jag. Och inte är det mycket i förrådet som jag ärligt kan säga att jag kommer att behöva.

T.ex står det ett smörgåsjärn för två dubbelmackor i ett skåp som äldste sonen lämnade när han flyttade och jag har aldrig använt det.

Vill jag ha såna mackor använder jag mitt antika våffeljärn från 50- eller 60-talet som har laggar gjorda av gjutjärn och gör mkt godare dubbelmackor än det där nyare teflonbelagda.

En femtiolapp kanske det kan vara värt för nån annan. Sen packar jag ner lite annat smått och gott i samma kartong och säljer den för 100 eller kanske 150. Kanske värt ett försök...

Vi människor har ju en förmåga att samla på oss en massa prylar som vi tror att vi kommer att använda.

T.ex så förfördes jag, skam till sägande, en gång av TV-reklamen för såna där golvmoppar som gör rent med vattenånga. Det är olikt mig annars men den gången beställde jag en sån där mojäng och fick hem den.

Använde den 3-4 gånger och visst funkade den. Men sen kom dottern hit och lånade den då hon skulle flyttstäda sina dåvarande lägenhet och det dröjde ett tag innan hon kom tillbaka med den.

Då hade jag återgått till mitt gamla sätt att städa. Hink med vatten och rengöringsmedel samt vanlig skurmopp. Och då tyckte jag plöstligt att det kändes så mycket trevligare att det luktade Ajax i lägenheter ett tag efter att jag ansträngt mig att snygga upp här hemma.

Så ångmoppen har stått i sitt skåp i ett par år nu utan att användas. Så den kan ju också avyttras...

Goda intentioner och bra tankar men vi får väl se hur långt planerna sträcker sig.

Det lär väl visa sig med tiden, som man säger. Visa sig lär det också göra huruvida och i så fall när jag förgyller er vardag nästa gång med nya klokskaper/svamlerier.

Till dess önskar jag er, kära ordbrukare, ett vackert väder, tak över huvudet, mätta magar och vänliga människor för er att omge er med i Skogås, Trelleborg, Ammarnäs och Malung!

Må Gud vara med er. För själv har jag inte tid...

Får man ihop 4-5 såna kartonger så blir det ju en liten slant in. Plus lite mindre att släpa med sig i nästa flytt

Idag blev det en liten skogstur upp till Svarttjärnen, några km från mitt hem. Vi tog bilen upp och traskade sen en stund på stigarna runt tjärnen. Önskade så smått att jag haft ett kastspö och några drag med mig för det plaskade rejält av vakande fisk flera gånger.

Men det blev en annan fångst istället. Jag kom ihåg att jag för några år sedan hittade ett ställe med gott om gula kantareller så jag beslöt att se efter igen.

Det har jag gjort i några år sen det hände men inte hittat några.

Men se nu levererade stället igen. På en yta av kanske 15 kvm var det gulare än gult och jag fick lov att gå tillbaka till bilen och hämta två papperspåsar som jag visste låg i bagagerummet för nån svampkorg hade jag inte med mig.

När jag rensat ytan från plockbar svamp hade jag två påsar som väl vägde ungefär ett kilo per styck. Stora fina svampar som var enkla att renplocka för att underlätta rensningen hemma,

Glömde allldeles att fota dem i skogen. Men då jag hällt ut dem på några reklamblad på bänken förevigades de,

Rensar dem gör jag imorgon. De får ligga där och se goda ut till dess. 

Så nu har jag gula kantareller så det räcker ett bra tag. Gott att ta fram och göra något av när man vill ha nåt att trösta sig med då kylen och snön plågar oss som allra värst.

På väg tillbaka till bilen mötte jag två kvinnor som erbjöd mig en hundralapp per påse. Men det fnyste jag bara åt! Och det roliga var att Thea gjorde detsamma. Som om hon ville understryka husses reaktion och visa att hon höll med

Så jag sa åt damerna att de fick söka reda på egna ställen. Finns det såna mängder på lite yta så lär de finnas på fler ställen i samma skog.

Sen såg jag lite av och till på Allsången som väl var sista avsnittet för i år. Då vet man att sommaren snart är över. 

Men, för all del, jag har inget emot september heller. Oktober kan också vara rätt okej.

Men det är det där som kommer sen som förmörkar horisonten en aning...

Å andra sidan är det ännu ganska långt dit så varför sörja i förväg. Vi går över den bron när vi kommer till den.

Och just idag var ju solen och go´vädret tillbaka igen så man ska väl glädjas åt det man har nu istället för att gruva sig för nåt som ännu är flera månader bort.

Därmed ska jag gå och borsta tänderna och krypa till kojs. Känner mig ovanligt sömnig med tanke på att klockan bara är lite över tio i skrivande stund.

Men jag sov inte så bra igår natt så det kanske är det som kroppen gör återkrav på nu. 

Sov gott, kära ordbrukare i Jönåker, Karlsskoga, Ludvika och Bollstabruk.

Vi hörs o ses! Tänker jag....

Idag är första dagen sen slutet av maj som det börjar märkas att hösten är på väg. Inte precis svinkallt ute, 14 grader är ju acceptabelt. Och solen skiner även om det fninns moln på himlen också.

Men det blåser. Det blåser utav bara.... (Ja, ni vet vad jag menar!)

Höststorm kanske man inte ska säga men det friskar i ganska ordentligt i vindbyarna enellanåt. Så idag blev det att hänga på sig jackan innan morgonpromenaden. Den har hängt på en galge i hatthyllan sen slutet av maj, tror jag.

När det tog i som allra värst med blåsten kom jag att tänka på en episod från min barndom.

Jag kan väl ha varit sådär 7-8 år eller så då mormor berättade att hon haft en bror som hette Albert. Senare fick jag veta att han gått till sjöss och att fartyget gått under med man och allt. Men just i den stunden valde hon slå bort frågan med en metafor, eller klyscha, som man säger.

"Albert? Han... Ja, han är... han är borta med vinden!"

I min naiva hjärna såg jag liksom framför mig hur han blåste bort och försvann. Barn tar ju det mesta bokstavligt och jag var inget undantag.

Lärdomen av  detta blev att jag bestämde mig, när jag själv blev förälder, för att försöka undvika metaforer inför mina barn. Eller ironi! Det förstår sig heller inte små barn på.

Men de växer ju. Och jag minns tydligt hur ironin blev en självklar del av deras liv då de blev äldre och lärde sig mer. Från nedre tonåren talade alla fyra ofta tvärtom-språket. Och sa "jättekul" med sur min då man talade om vad man ville att de skulle göra. Eller "jättegott" när de fick höra att det skulle serveras blodpudding till middag.

Undrar just om det kanske är trendstyrt, det där med tvärtom-språk. Eller om det bara är minnet som är grumligt när jag inte kan komma ihåg att jag själv ägnade mig åt det i den åldern.

Minnet är ju en ganska lustig manick som kommer ihåg massor som det inte alls skulle behöva men inte det man verkligen skulle ha nytta av att minnas.

Om jag t.ex ska handla 5 olika artiklar på en affär så måste jag ha dem nedskrivna på en lapp eller i telefonen. Annars så missar jag ofelbart minst en av dem.

Men för kanske en vecka sen fick jag kontakt via FB med en skolkamrat från mellanstadieåren. Han undrade om jag hade lvar något klassfoto. Och det hade jag och jag skickade dem till honom.

Han klarade av att namnge fem klasskamrater medan jag kan rabbla upp varenda en. Och dessutom minns jag ungefär var de bodde. Åtminstone åt vilket håll från skolan räknat. Information som jag egentligen skulle klara mig galant förutan. Smma gäller klassfotot från första klass. Men då med andra klasskamrater.

I fredags, under surströmmingsmiddagen, talades det film ett tag och jag fick frågan vilka amerikanska skådespelare jag gillade bäst. Då fick jag varken fram namnen på Tom Hanks, Gene Hackman, Morgan Freeman eller Jack Nicholson. Fimerna jag gillar där de spelar bärande roller var dock lättare så då fick jag skämmas när övriga runt bordet direkt kunde fatta vilka jag menade. Men skådisarnas namn ville min hjärna inte plocka fram fast jag egentligen VET det hur väl som helst.

Nåja, jag skylle på åldern. Den rätten har ju ändå vi pensionärer.

Så det är väl bara att skaffa filttofflor, promenadkäpp samt hatt eller basker för att riktigt markera min gammalhet.

Kanske en gungstol också där jag kan sitta och skrocka om hur mycket bättre allt var förr samt ljuga ihop berättelser för barnbarnen när de blir lite äldre.

På tal om barnbarn så blir jag farfar vilken dag som helst nu. Sonens sambo har t.o.m gått nån dag över tiden. Så det kan ju faktiskt redan ha hänt också utan att jag fått beskedet ännu. Spännande!Så särskilt spännande blev kanske inte mina tirader den här gången. Men en halvsketen blogg är ju också en blogg...

Och vad gäller er, kära ordbrukare, så påminner jag än en gång om att ingen tvingar er att läsa. Det FINNS en slumpknapp för den som tappat tålamodet.

Och om du läste ända hit så kan jag glädja dig med att nu är det strax över.

Närmare bestämt NU!