God fredag förmiddag på er, grevar och baroner! Och allt annat löst folk också förstås.

Är det inte det ena så är det det andra, brukar man säga. Och visst känns det lite så när äntligen 7-8 dagar i rad med tvåsiffrigt i minusgrader har bytts till bara -2.

Men då kommer förstås ännu mer snö som lök på laxen. Aldrig får man vara riktigt glad!

Bilen påminner starkt om en igloo där den står med 15-20 cm vitvaror över sig.

Men man får väl försöka se det positiva också. Det är ju kallsnö så den borde gå ganska enkelt att sopa av.

Alternativt sopa av rutorna och sedan köra en liten sväng och låta fartvinden göra jobbet åt mig. Då får man också hoppas att jag inte möter lagens långa arm för det är nämligen inte tillåtet att ha mycket snö liggande på bilen medan man kör.

Och det är ju inget konstigt med det. Jag skulle själv inte vilja få en halv kubikmeters snöklump mot vindrutan när man ligger och kör kanske 70-90 km/tim.

Ett annat glädjeämne är att min sjuka dotter är utskriven från sjukhuset för att kurera sig hemma efter förmåga. Så då utgår jag ifrån att tillståndet inte är så allvarligt varken för henne eller lillen hon bär på.

Efter fyra raka segrar fick mitt kära Timrå IK igår kväll vika ner sig. Och det hade väl inte varit så farligt med det om det inte vore för att det var arvfienden Modo som stod för motståndet.

Röda ulvens vann över Oskars, alltså, i "surströmmingsderbyt" som dessa möten ofta kallas. Slaget om Västernorrland är ett annat epitet på såna länsderbyn.

Nåja, det kommer fler derbyn. Och då ska vi allt stoppa ner dem i skridskorna, dra plösen över och göra dubbelknut.

I tabellen är det ju fortfarande Timrå som är "storebror"!

Inte hade jag egentligen nåt spännande eller intressant att skriva om. Men ibland skriver jag ändå. Och jag tvingar ju ingen att läsa heller utan det är din egen fria vilja som styr den saken.

Och av någon outgrundlig anledning har min statistik över antalet besökare ökat rätt ordentligt de senaste veckorna.

För kanske ett år sen hade jag mellan 40-60 besökare per dag och tyckte att det var alldeles väldigt bra. Men sen sjönk det till ett tjugotal under flera månader. För att sen öka till de gamla nivåerna igen.

Men tro inte att jag låter den framgången stiga mig åt huvudet och tro att jag blivit bättre på bloggandet eller skriver om mer intressanta saker. Nej, jag tror att det är tillfälligheter bara. Både uppgångar och nedgångar.

För hade jag skrivit mer intressanrt borde kommentarerna öka i så fall. Så räknar jag framgångar på bloggområdet. Om flera kommenterar ett inlägg tar jag det som ett gott betyg. Men det är fortfarande ett fåtal och ibland ingen som gör det. Så ingen tuppkam på mig!

Därmed önskar jag fortsatt fin fredag och helg till mina kära ordbrukare i Vikmanshyttan, Nossebro, Ulricehamn och Matfors.

Ha det gott till nästa gång!

Varför kan det inte bara få tuffa på i makligt tempo? Ja, det där med livet, alltså. Inte nog med att det är grisvinter utanför, tio grader kallt och en halvmeter snö.

Nej, det ska ju komma nya bekymmer också. Yngsta dottern ska ju, enligt planerna, göra mig till morfar i mars.

Men hon har stött på komplikationer en längre tid och åkt in och ut på sjukhus.

För 6-7 veckor sen vaknade hon mitt i natten och trodde hon skulle dö för hon hade så fruktansvärt ont i magen. Första tanken var förstås att det var relaterat till graviditeten. Men då visade det sig att det "bara" var blindtarmen".

Så den plockades ut och hon fick åka hem efter någon dag

I förra veckan trodde de att hon kanske fått nåt som heter havandeskapsförgiftning. Jag vet inte så noga vad det innebär men enligt henne så fanns en risk att de måste "sätta igång" henne ganska snart. D.v.s tre månader i förväg.

Då började varningsklockor att ringa i mig.

Mindes då jag var tonåring och en kusin och hans fru fick en dotter som kom drygt två månades för tidigt. Och det dröjde några veckor innan vetenskapen vågade släppa hem mor och barn i vissheten att hon hade överlevt.

För det gjorde hon och hon lever ännu.

Men det är förstås lite mer än femtio år sedan och läkarvetensapen har ju tagit stora kliv sen dess, på de flesta områden som finns. Och min egen dotter hade blivit lugnad av läkarna att det inte var nån större fara även om de skulle förlösa henne redan nu före jul.

Det slutade ändå med att hon blev utskriven och fick åka hem igen. Tills vidare...

Foglossning och ryggbesvär har hon också kämpat mot och som om inte det skulle räcka så har hon nu gått och dragit på sig Covid också.

Så mot bakgrund av allt det andra som hänt kördes hon åter till sjukhus och är inlagd och isolerad. Om Covid innebär några förhöjda risker för mitt kommande barnbarn vet jag inte men jag håller de tummar jag har för att de båda rider ut även den senaste stormen.

Kan ju inte åka iväg och titta till henne heller för dels bor hon långt ner i mörkaste Småland (70-80 mil bort eller så) men kunde jag så fick jag ändå inte träffa henne eftersom hon är isolerad.

Hennes sambo ringde och berättade och han får inte heller träffa henne. Men hon har med sig både telefon och laptop så jag hoppas att hon orkar höra av sig själv under dagen eller inom den närmaste tiden.

Och än en gång gläds jag över att vara född och bo i ett land där det fortfarande är självklart att sjukvård och mediciner ska vara tillgängligt för alla. Och inte bara för de som har råd med att lägga bortåt 25 000 SEK bara för en ambulansresa. Och kanske ännu mer på själva vården och medicinerna.

Så tack och lov att varken hon eller jag bor i "världens friaste land" där mer än hälften av folket inte har råd att söka vård när de blir sjuka. Där över en miljon människor varje år får gå ifrån allt de äger p.g.a sjukhusräkningar som de inte kan betala.

Där de fattigaste har friheten att dö av nåt som lätt behandlat som blindtarmsinflammation. För att de inte har råd!

Så när man snackar om frihet kanske man ska minnas Olof Palmes ord: "Frihet? Frihet för vem? Och till vad?"

Nåja, inte mycket jag kan göra än att hoppas på det bästa både för min dotter och det lilla knytet hon bär på.

Lite hjälper det kanske att skriva av sig tankarna här. Så jag tackar dig som ev. läste hela vägen!

Sista avsnittet ikväll i "Allt för Sverige". Och för första gången på flera år har jag sett varje avsnitt. Programidén gillade jag redan från första säsongen och de första åren följde jag det noga.

Men varför jag senare bara såg nån enstaka del här och där vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att svenskättlingar i USA är minst lika fascinerade som vi här i landet över att följa dessa svenskättlingars resa och lära sig mer om sitt ursprung.

Tänkte några gånger genom serien att jag själv ju inte vet så himla mycket heller om mina egna fördäder.

På pappas sida finns Ådalen. Farmor föddes och levde sitt liv där. Dit flyttade också min farfar som växte upp i Sangis i Tornedalen eftersom där fanns arbete i skogen, i flottningen och i cellulosaindustrin.

Min mor föddes i samma stad där hon 30 år senare födde mig. Morfar hade också sina rötter här så långt tillbaka som jag lyckats få veta medan mormor föddes och växte upp på Gröndal i Stockholm.

Hon var resultatet av sin mamma, Hilmas, romans med en holländare som hennes mycket äldre bror hade med sig hem från sjömanslivet på ett av sina besök i hemstaden.

De var i land i Stockholm år 1898, hur länge har jag ingen aning om, men under den tiden blev min mormorsmor alltså gravid. När hon insåg det hade dock både hennes bror och käresta som hette Bernhard seglat iväg igen.

Ingen av dem hördes någonsin av mer så det troligaste är väl att deras skuta förliste nånstans. Eller att de gick i land i Amerika eller nån annanstans och skapade sig nya liv.

Mormor var dock säker på, sä länge hon levde, att hennes bror var död. Annars hade han hört av sig, sa hon alltid.

Till minne av sin förlupne fader gavs hon namnet Berhardina i andranamn, tilltalsnamnet var annars Ingeborg.

Det namnet skämdes hon över i nästan hela sitt liv.

Ända tills vår sommargranne på fäbodvallen, en tant som hetta Ada, berättade förtroligt att hon hade ett namn hon skämdes för och nästan aldrig berättat för någon.

Det visade sig att det var samma namn som de båda grannarna och vännerna skämdes för.

Se där, så många tankar som vaknar när man följer andra som söker sina rötter. Har ibland tänkt att jag borde börja släktforska men det har liksom aldrig blivit av.

Jag vet dock att jag är besläktad med alla som heter Alenius i efternamn.

Det är nämligen så att alla med det namnet härstammar från en präst för länge sen någonstans i Västerbotten.

Han hette egentligen Ahlén men hade väl åstadkommit nåt stort på något sätt och därför av Kunglig Majestät (som man utryckte kungens titel förr i världen) fått nådig tillåtelse att ta sig namnet Ahlenius.

Det där med "ius" i slutet av ett efternamn var ju en hederbetygelse som inte vem som helst fick åtnjuta. Inta adligt men väldigt fint ansågs det ändå.

Så får jag nån gång lust att byta efternamn så tror jag att jag har rätt att byta till det eftersom man visst får använda namn som man har släktskap till.

Men har jag hetat Karlsson i nästan 66 år så kan jag väl göra det i 66 år till, tänker jag. Eller så länge som det nu kan tänkas dröja innan vår herre bockar för mitt namn i "svartboka" och det är dags att tacka för kaffet.

Blir det inte idag eller inatt så finns nog en god chans att jag endera dagen sätter nya oviktigheter på pränt här i nya inlägg som nästan ingen läer.

Men det gör inget. Jag har ändå TVÅ inlägg som kommer upp nästa gång det blir den fjärde december. Idag fanns bara ett i "backspegeln" och eftersom jag satte upp målet när året började att det skulle finnas minst två varje dag under det här året så var jag ju tvungen att kladda ner några rader.

Men... en halvtaskig blogg är också en blogg! Det kan inte bli spirituellt och intressant varje dag utan även alster av lägre klass få slinka igenom emellanåt.

Nu är det dock över, om nu någon plågade sig med att läsa ända hit. Gjorde du det är du en tapper människa.

Det tackar jag för, kära ordbrukare i Vessigebro, Almunge, Frillesås och Luossavaara.

Som en ubåt kanske jag dyker upp igen! När ni som minst anar det...

Den här sången har jag publicerat här förut. Men då i den gamla versionen från skarven mellan 70- och 80-tal. Men herr Lundell har ju gett ut ett nytt album nu med både nytt och äldre. Samt en nyinspellning av den här.

Håll till godo!

Söndag och första advent. Och jag kan för mitt liv inte minnas en första advent med så mycket vinter som i år. Tio kallgrader hela dagen här på Sveriges midja och jag har bara motvilligt stuckit näsan utanför porten två gånger.

Har man hund så har man ju inget annat val än att följa med henne ut när det behövs.

Och snödjupet lär väl närma sig halvmetern också.

Men jag klagar inte. Promenaderna blir inte långa och bara man klär på sig ordentligt så är det ju ingen fara.

Däremot gruvar jag mig lite för att kvicksilvret ska krypa nedåt -25 eller värre.

Många år sedan vi hade en riktigt kall vinter men jag vet att i åttiotalets mitt var det två efter varandra. Tror att det var 1985 som det var kallare än -25 i mer än tre veckor i sträck. När tempen plötsligt steg till -18 ungeför började det att vräka ner snö i fyra dygn på raken.

Jag bodde i ett radhus då där förrådbyggnaderna ramade in garageinfarterna. Vilket skapade lä för vinden där.

Och när det snöstormade som värst kunde det komma 10-15 cm men på garageinfarterna låg snön mer än meterdjup.

Så trots att inte ytan man skulle skotta var stor hade jag mer jobb med snön där än i villan vi bodde i nåt år senare.

Där kunde man dessutom köra med snöslunga.

I radhuset fanns liksom ingenstans för den att kasta snön utan man fick använda snö-lasse (kallas även snösläde eller snöbjörn) och frakta bort den c:a 100 meter där man kunde tippa den.

Det slipper jag nu sen snart 12 år. Det är bara runt bilen man ibland behöver handskotta.

Stillsam dag har det varit. Vi har liksom varit lite slöa, både Thea och jag så vi har tagit det ganska lugnt.

Jag har faktiskt inte ens plockat fram adventslådan som jag brukar. Men efter jag har slevat i mig matlådan med kalops från frysen så ska jag se till att åtminstone stjärnan och några elektriska ljusstakar kommer upp.

Yngstingen hälsade på en stund igår. Han hade varit ute på shopping med sin mamma och hittat en tröja med julmotiv till Thea. De fanns i tre storlekar och han valde den minsta. Men då hade min exfru protesterat och trodde att den skulle bli för liten så hon köpte en till i en större storlek.

Men den mindre tröjan satt t.o.m bättre på henne än den hemstickade hon hade med sig då hon kom till mig. Lättare att ta på och av också eftersom den är väldigt elastisk.

Ingen Eurojackpot blev det den här veckan heller. De drog helt fel nummer i fredags. Att de ska ha så svårt att pricka in MIN rad nån gång...

Och i gårdagens V75-tävlingar på nationalarenan Solvalla hade jag "bara" behövt att sex hästar till av de jag hade på kupongen hade vunnit så hade jag fått över tolv miljoner. När jag satte mig att rätta den igår kväll kände jag pirret då jag tittade på första loppet där jag hade chansat lite och spikat en häst som inte precis var storfavorit.

Den hade dock vunnit. Och blev mitt enda rätta tips på hela kupongen...

Nåja, vi tar nya tag en annan dag!

Nu ska jag gå och värma min kalops samt ge Thea hennes middag med torrfoder från Magnussons. Och hoppas att hon njuter lika mycket av det som jag kommer att göra av min mat.

Så därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt ljus och skimrande första advent i Arvika, Simrishamn, Rättvik och Glommersträsk!

Vi ses! Nån gång...

Sist jag skrev här svor jag över kylan. Den bedarrade senare den dagen. Men då satte det i att snöa istället.

En riktig gammal hederlig norrländsk snöstorm.

Och inga snöröjare syntes till så det blev att pulsa i djupsnö på de promenader jag liksom ändå måste ut för några gånger varje dag. 

Igår eftermiddag tog jag till sist Gud i hågen och hämtade upp snöskyffeln från källaren för att skotta fram Madame Citroen såpass att jag kunde sopa av snön från bilen och sedan skotta bort även det.

Jag gissar att det låg ungefär 25-30 cm snö på hela bilen, väl packad av blåsten. Inte så tungt som blötsnö men ganska nära ändå. 

När jag gjort undan ungefär hälften stod jag och hängde på skyffeln och liksom tog igen mig lite då grannen mittemot och henns dotter kom ut för att skotta fram hennes bil. Och Fanny, dottern, skottade så snön bara yrde.

Därför blev de också snabbt klara och då kom hon och hjälpte den stackars gamla farbrorn som bott mittemot hennes mamma i så många år.

Jag hade inte alls bett om hjälp utan det var väl bara av sin godhet hon gjorde det. Jag sa också att hon inte behövde men hon fortsatte i samma höga tempo.

Och såg inte ens ansträngd ut när det var färdigt och jag kunde åka och handla.

Så endera får jag väl återgälda tjänsten en annan gång då det har snöat. Eller kanske jag ska köpa en chokladask och ööverräcka som tack för hjälpen

Hemma igen tog jag kvällsrundan med Thea i samma snöelände. Och när det var klart satte jag mig här för att kolla lite nyheter på datorn,

Det var då bara några enstaka minusgrader ute så jag ställde fönstret på glänt en stund. Och efter bara några minuter hörde jag hur fläkten i datorn gick upp på högre varv. Samtidigt började jag känna en vag röklukt.

Kollade först datorn och sen runt i lägenheten men hittade ingen anledning. Så jag tittade ut genom fönstert och såg rökmoln som dansade sölderut i nordanvinden över gatan utanför.

Då öppnade jag lite mer och konstaterade att röklukten kom utifrån. Lite senare började jag se eldsflammor som snabbt växte i omfattning och först trodde jag att det brann i huset där hunddagiset ligger.

Men det visade sig att det var en bil som börjat brinna på gatan strax nedanför dem.

Då larmade jag 112 men någon hade redan hunnit före så efter en stund blinkade det blått från brand- och polisbilar i grannskapet. En annan granne som jag träffade imorse visste att de som suttit i bilen hunnit ut i god tid innan bilen var övertänd. Så ingen människa kom till skada i alla fall.

Jag gick ut och tittade mest för att ta en bild att illustrera bloggen med. Och att vi har rätt gott om snö ser ni ju själva eftersom polgvallen döljer nedre delan av bilen upp till sidorutorna.

Så nu hoppas jag att de var väl försäkrade så de kan ersätta bilen med en annan. För brandkåren fick jobba länge innan de kunde lämna och bärgaren kunde hämta vraket.

Torsdag råder över Sverige och världen men det blir varken ärtsoppa eller pannkakor hos mig ändå. Ärtsoppa ska jag nog koka inom närmaste veckan för jag har skinkspad kvar i en burk i frysen från i påskas. Det blir perfekt att dryga ut kokspadet från fläskläggen med och ger ännu godare smak.

Och eftersom det närmar sig jul så blir det ju snart en ny burk med skinkspad att använda nästa gånge. Eller att koka rotsakerna i till rotmos.

Nej, det lutar åt ugnsgratinerad korv med blomkålsmos idag. Jag har i frysen ett paket med s.k tjock grillkorv från Lidl med hög kötthalt och väldigt smakrik. Dessa brukar jag snitta på längden och bre lite dijonsenap i skåran.

Sedan lite hackad rödlök och tacosås innan jag toppar med riven ost och kör dem på hög värme i ugnen.

Och blomkål passade jag på att köpa i tisdags då jag var till Lidl. Som ju tar bort momsen på all frukt och grönt på tisdagarna. Vet inte om det är lokalt eller över hela landet.

Därmed ska jag gå och stryka mina skjortor som ännu inte blivit gjort den senaste tvättstugedagen.

Ha en härlig torrsdag, kära ordbrukare i slott och kyffe i vårt avlånga land!

Vi ses!

Ja, ursäkta men det kan inte uttryckas i mildare ordalag. Ibland behöver man svordomarna för att det ska kännas rätt. För att liksom verkligen uttrycka hur jävligt det är!

Ganska nyss inkommen från rådande fimbulvinter på Sveriges midja.

Men har man hund så ar man ju inget annat val än att ta ut henne om man inte hellre vill skura bort hennes lämningar från golvet. För där hamnar det ju om jag inte ser till att hon får sina små promenader.

Och med facit i handen så känns det nästan lite lockande om inte vädret blir lite snällare innan det är dags nästa gång.

Minus åtta grader bara men den nordan som piskade mig i ansiktet gjorde om den temperaturen till minst tio grader ännu kallare. 

Trots att jag pälsat på mig både mössa, vantar och varm tröja under jackan så huttrade jag och frös ända tills jag kom tillbaka in i värmen. Samma var det med Thea fast jag tagit på henne den henstickade tröja som hon fick med sig från sitt förra hem. Har visat den här förut men den tål att visas igen.

Hon frös också och såg förstås till att uträtta sina små ärenden på nästan rekordtid. Som alltid vid svår kyla, ösregn eller snöstorm.

Så nu hoppas vi båda på att blåsten lugnar sig lite och att det slutar snöa. Det är inte så mycket som kommer men det flyger flingor i vinden också.

Vet inte säkert men jag tror att det här kan vara den kallaste november jag har upplevt. På senare år har vi ofta inte ens haft vintrar värda namnet utan bara slask och regn. Men i år är det inte många dagar då det inte varit en eller flera minusgrader. Snö har vi också om än inga stora mängder. Men 15-20 cm är det nog.

Och jag brukar ju säga att jag hellre har vitt på marken och några minusgrader än det evinnerliga slask som annars varit så vanligt de senaste åren. Men varför kan det inte få vara nån måtta?

Tvättdadg är det också så nån stund måste väl ägnas åt att stryka mina skjortor. Annars håller jag mig nog inomhus så mycket det går och hoppas på bättre tider.

Två dagar kvar nu bara innan vi får lägga den första av mina hatmånader till handlingarna. Sen kommer ju december och den är lite lättare att stå ut med tack vare alla stjärnor, ljusstakar och ljusslingor som jag och andra hänger upp då. Dessutom både jul och födelsedag så det händer ju lite trevligheter också innan januari är över oss.

Men vi biter ihop! Eller hur, kära ordbrukare i Ragvaldsträsk, Oxie, Forshaga och på Tjörn?

"Hur gammal är du egentligen, pappa?" brukar min yngre dotter fråga ibland då jag talar om nåt som är stenålder i hennes öron. Och det kan ju vara en fråga att ställa när man nu befinner sig i sin ålderdoms ungdom, som Lundell sjunger i klippet ovan. På ett ungefär, i alla fall. I texten är det ju femtio som är en ålderdoms ungdom

Så... Hur gammal är jag? Egentligen?

Jag har inga minnen av tiden innan TV blev en samlingspunkt i alla svenska hem. Så då kanske jag inte är så förhistorisk ändå...?

Men å andra sidan har jag klara minnen från den tid då TV;n var svartvit och enkanalig. Och då är man ju jättegammal.

Den TV som fanns hemma hos mormor, där jag bodde mellan 6-15 års ålder var inte bara en TV utan en möbel som skulle pryda sin plats i "Kammar´n" som hon benämnde sitt vardagrum.

Den hade skjutluckor framtill som var fördragna då den inte brukades och därmed smälte den liksom in mer än dagens 55-tums platta skärmar gör.

När TV2 startades i skarven mellan 60- och 70-tal blev mormor tvungen att skaffa en lite dosa för att kunna se även den nya kanalen. En tevetvåtillsats som de kallades. Detta eftersom TV;n var så gammal att ingen tänkte att det någonsin skulle bli mer än en kanal.

När mina egna barn var barn kunde de fråga om det inte var långtråkigt att inte ha nån valfrihet när det kom till TV-tittandet. Då brukade jag säga att vi visst hade valfrihet. Endera kunde man se på TV eller låta bli.

Det svaret brukade de fnysa åt, minns jag...

Inte heller kunde de riktigt ta in att jag fick mitt första jobb redan på hösten innan jag skulle fylla tretton år. 

Det fanns ju, på den tiden, små ICA eller Konsumbutiker i vart och varannat kvarter. Och ända in i sjuttiotalets tidigare år höll sig de flesta av dessa med en springpojke, eller springschas som man sa.

Så då jag fick höra att springpojken i vår närmaste affär skulle sluta knallade jag ner till Snål-Ivar som han ofta kallades bakom ryggen och anmälde mitt intresse.

Han tvekade en aning först eftersom han visste att jag inte fyllt femton och alltså inte fick leverera med flakmoped. Men eftersom han även ägde en paketcykel och en sparkstötting byggd för att frakta kartonger på så fick jag jobbet.

Så varje dag efter plugget sprang jag hem med skolväskan och sen iväg till "skubben".

Så kallades de små resor jag gjorde med cykel, spark eller till fots för att köra hem kundernas varor

2,5-3 timmar måndag till fredag och 5-6 timmar på lördagarna. På söndagen fick folk klara sig utan öppna affärer.

Hur överlevde vi?

Fråga inte mig. Men bevisligen gjorde många av oss det i alla fall.

Och än idag minns jag flera av stammisarna. De jag gick eller cyklade hem till varje eller nästan varje dag.

Lönen var från början femtio kronor i veckan men jag träffade ju mina kolleger i yrket då och då och snart visste jag att alla de andra hade timpenning om fem kronor.

Och det var ju inte så svårt att räkna fram att de andra fick åtminstone 50% mer i handen på lördagen än jag fick.

Så jag talade om det för Ivar och vågade mig även på att be om samma lön som de andra springpojkarna i trakten.

Men det var inte för inte som han kallades Snål-Ivar för han sa blankt nej.

Hur jag vågade fattar jag inte än i denna dag men jag såg honom rakt i ögonen och sa att då slutar jag.

Då sa han att jag måste jobba veckan ut först vilket jag gick med på.

Lördagen därpå hade jag min lilla fikapaus då han och hans fru bjöd på bullar och en läsk. Då kom han in till mig och sa att han hade tänkt efter och beslutat att jag skulle få det jag bett om bara jag stannade.

Så jag blev kvar ända till sommarlovet före nionde klass då jag fick mer välavlönat jobb som tidningsbud.

Så med dessa minnen i bagaget så måste jag ju vara kolossalt gammal.

Ändå känner jag mig ganska pigg förhållandevis. Ännu klarar jag ju att ligga raklång utan käpp...

Jag är också gammal nog att ha ätit kalops i skolbespisningen under hela skoltiden. Det minnet ska jag vårda just idag för i min slowcooker puttrar just nu en rejäl laddning av denna delikatess.

Lite suddig bild kanske. Men i alla fall jag som dessutom känner dofterna från köket blir då väldigt sugen när både ögon och näsa talar om för mig vad som vankas till middag.

Då och då ser jag på FB hur folk visar upp skolmatsedlar från 40-tal och framåt. Och från skollunchens intåg för svenska skolbarn och fram tills jag lämnade skolan ändrades det inte sååå mycket ändå. Skillnaden från 40- och 50-talen var väl att då serverades det gröt minst en gång varje vecka. 

Och såvitt jag minns var det bara sista skoldagen före jullovet vi fick det. Risgrynsgröt förstås med kanel och socker samt en limpmacka med kokt medvurst på.

Gått i skolan på lördagar har jag faktiskt också. Men bara i första klass och bara halvdag. Sen infördes femdagarsvecka på försök i vissa kommuner och Sundsvall var, tack o lov, en av dessa.

Som avslutning ska jag berätta en sak till från mitt första arbete på Jonssons livs. Sista året jag jobbade, på julaftonen, ringde telefonen och jag svarade som jag var tillsagd att göra om jag var inne i butiken.

Ivar med fru och anställda höll precis på att stänga.

I andra änden av teleledningen hördes en förtvivlad Fru Pettersson som jag burit hem två stora kartonger och fyra tunga kassar till under min arbetsdag. Som snart skulle vara slut.

Hon hade glömt att beställa rödkål och utan den var julen liksom inte lika bra. Jag visste att hon var en av de kunder som "hade bok". D.v.s handlade på kredit och betalade en gång i månaden.

Jag visste också att fanns det någon snålare än min chef, Ivar, i trakten så var det hon.

Jag brukade få en krona och ibland två av nästan alla jag fraktade hem maten till. Av fru Pettersson fick jag aldrig mer än 25 öre. Så även den dagen då jag måste gå tre gånger upp och nedför de tre trapporna innan jag hade släpat upp allt.

Men omtänksam och serviceminded som jag var redan på den tiden sa jag till henne att jag kommer upp med den där burken när jag slutar för dagen. Eftersom jag då ändå gick förbi hennes hus på vägen hem

Vilket jag även gjorde nån timme senare och hon mötte mig i dörren med portmonnän i handen. Hon visste inte hur hon skulle tacka tillräckligt och jag såg hur hon öppnade börsen för att, motvilligt, skiljas från ännu en tjugofemöring

Men se då... Då tittade fru Pettersson upp på mig och såg belåten ut.

"Nej visst, du har ju redan fått dricks idag!", sa hon och knäppte ihop sin portmonnä igen.

Och faktum är att jag skrattade hela vägen hem. Tänkte att den tjugofemöringen klarar jag mig lika bra utan för jag hade fått min lön plus en bonus på 25 kronor av min annars så snåle chef. Men han tyckte att jag hade jobbat så hårt dagarna fram till julafton att jag var värd det. Så tant Pettersson vann matchen om "snålast på Östermalm"!

Så mycket bättre... Är det det då? Jamen, jag få nog krypa till korset och erkänna att det här fortfarande är en av de bästa programidéer som kläckts på den här sidan Atlanten.

Sen det hela startade för 10-15 år sen har jag varenda år utttryckt min besvikelse över att de artister som just JAG tycker borde vara givna förbisese till förmån för andra som jag knappt ens visste att de fanns.

Men samtidigt har jag vartenda år tvingats medge att de som är utvalda just i år faktiskt förtjänar sin plats i programmet. 

Just i år deltar Staffan Hellstrand, Sanne Salomonsen och Dogge Doggelito för att nämna de deltagare jag kände till innan. Ok, jag visste att Peg Parnevik existerade men trodde kanske att hon var ännu en i raden av kändisbarn som blivit kända eftersom hennes pappa och kanske framför allt farfar (Bosse Parnevik) varit kände.

Men nu när några avsnitt passerat måste jag väl erkänna att Peg står på helt egna ben med sin egen talang.

Precis som nästan alla år programmet funnits lär jag mig att deltagarna har en alldeles egen talang som skapat deras egen karriär också.

Därför spelar det liksom ingen roll hur mycket jag önskar mig att få se t.ex Dan Hylander, Per Gessle eller

Py Bäckman delta i nästa säsong. Viktoria Tolstoj, Veronica Maggio eller Kajsa-Stina Åkerström vore också kul att få se där.

Utan jag får, helt enkelt lita på att TV¤ hittar X antal artister som blir intressanta att följa,

Oavsett om jag kände till dem innan eller ej!

Det är fortfarande undehållning av mycket hög klass.

Och när jul och annat är överstökat kommer ju även "Stjärnorna på slottet! som jag också är ganska förtjust i även om jag nästan skäms lite över det. I år med Mark Levengood, Anja Pärsson och kä'ndiskocken Marcus Samuelsson plus Sanna Nielsen och Caroline af Ugglas.

Och när allt detta är över är det åter dags för gamla fina Farmen och Torpet.

Enda smolket i den glädjebägaren är väl att utan det dyrare TV-paketet kan man inte streama det utan den förhatliga reklamen. Men det får väl gå, det också....

Och när också DET är över återstår bara ett par veckor innan våren är tillbaka och vi får glömma allt vad november, januari och mörker heter. Och kan bara glädjas åt ljusets återkomst!

Hoppet, mina vänner, är det sista som överger oss! Så låt oss hålla det vid liv ända tills svalorna sjunger igen!