Äntligen måndag! Veckans bästa dag! När hela den nya veckan ligger öppen för oss alla att göra det bästa vi kan av.

Det  är ju den 13;e idag. Men alltså inte fredag så då är väl inte heller det lika olycksbådande.

Och jag är tillbaka i vardagen igen efter att ha haft dotter och mågämne på besök i ett par dagar. De åkte hem i lördags så nu har Thea bara mig igen. Under deras besök var det ju tre stycken som ägnade tid åt henne så hon trivdes som fisken i vattnet av all uppmärksamhet hon fick.

Det var barmark, förutom några snöhögar som traktorerna skottat ihop, i fredags då vi åkte till begravningen.

Sen kom det lite snö under natten mot lördag och ännu mer under lördagkvällen och natten samt även under natten till idag.

Så vi fick pulsa omkring i 15-20 cm nysnö, Thea och jag, på dagens första lilla promenaad.

Och från det att vi steg ut genom porten och tills vi gick tillbaka in genom den gav hon ifrån sig sina missbelåtna grymtningar som påminner om snarkningar. Hon gillar inte alls snöyra eller slaskväder.

Och jag delar den åsikten, jag också. Snön har jag väl inte så mycket emot, det blir ju i alla fall lite ljusare. Bara det inte kommer så hiskeliga mängder.

Igår sopade jag av bilen för att åka och handla hem lite som jag behövde.

Funderade ett slag om jag skulle flytta bilen och skotta bort de drivor som bildats av snön jag sopat bort. Men beslöt att spara det tills jag kom hem. Och tänk, då hade jag sån tur att vaktmästarnas lastmaskin hade varit här och eftersom nästan alla bilar i samma rad var borta så var det renskottat på  min plats och de närmaste omkring.

Det är väl såna dagar man kanske borde kosta på sig en trisslott...

Dagen innan, i lördags, var det precis tvärtom. Jag satte mig och totade ihop ett V75-spel för en hundralapp ungefär men lämnade inte in det. Tänkte att jag skulle vänta till sista timmen utifall det blev sena strykningar.

Sen glömdes det totalt bort. Och när jag kollade resultaten såg jag att med största sannolkihet hade jag gått miste om närmare 60 000 kr. Jag är nästan helt säker på att skulle haft sju rätt plus en massa rader med sex rätt som hade gett mig ungefär så mycket.

Nåja, jag tröstade mig med att jag kan minnas fel om någon häst i något av loppen så jag bara hade fem rätt. Och på det var det ingen utdelning i lördag.

Nåja, det tjänar inget till att sörja över vad som kunnat vara om makterna varit nådiga. Utan jag biter ihop och använder slanten jag sparade på ATG-kontot vid onsdaagens V86 istället.

Även idag måste jag sopa fram Madame Citroen för att kunna använda henne så jag får väl klä på mig och gå ut och fixa det. Så jag kan rusa ut och flytta bilen så fort jag hör ljudet från lasmskinen som kommer och plogar åt oss.

Låt oss hoppas att jag kanske har tur igen där istället när det nu sket sig med travspelet.

Ha en fortsatt härlig novembermåndag (om det nu finns nåt som heter så), kära ordbrukare i slott och koja, i alla metropoler och bondhålor i världens alla hörn. Inga nämnda och inga glömda!

Vi ses! Tänker jag...

Nu är begravningen över och jag har tagit adjö för sista gången av en av de finaste människor jag mött. Klippet ovan visar vad som spelades upp i kyrkans högtalare som avslutning av ceremonin.

Och det kändes så rätt att de valt just den låten som avslutning på begravningsakten. Helt klockrent!

Texten och Begrhagens nyss slocknade varma stämma gav mig falschbacks gång på gång. Jag lyssnade noga på texten och såg Kalle framför mig som han var innan ålder och sjukdom märkte honom så hårt.

Jag såg en leende Kalle som rodde ekan vid deras stuga medan jag satt i aktern och höll i kastspöet med ett drag som fick släpa efter båten. Jag kunde nästan också höra honom skratta och säga att "Förr fanns det mycket fisk i den här sjön. Men nuförtiden är det mest bara vatten!"

Sån kunde hans humor vara. Den var snabb och direkt och träffade oftast mitt i prick. Alltid igång med något projekt. Var det inte i trädgården så fanns alltid något att syssla med i hans lilla verkstad med arbetsbänk och skruvstycke samt massor av gamla verktyg efter hans egen far. 

Stugan ärvde han efter sin egen pappa och efter några år stod den inte alls att känna igen för den som sett den i originalskicket. Med varsam hand renoverades den inifrån och ut i steg för steg.

En väldigt fin begravningsakt var det i alla fall och det känns bra att ha deltagit i den.

Nu ska jag snart gå och förbereda den potatisgratäng som jag tänkte bjuda dottern och mågämnet på till den karré som ligger i slowcookern sen några timmar.

Och för förrsta gången någonsin ska jag laga det utan att skala potatisen innan. Jag skicade efter potatis från affären då de lånade min bil förut och när de kom hem så visade det sig att påsen innehöll "småpärer" som vi säger här på Sveriges midja. Ingen var större än en pingisboll.

Men då utbrister min dotter att man ju inte behöver skala dem. Så just så får det bli. Man tar fram den där gamla vev-makapären som är så bra till sånt. En trebent historia som vevas med handkraft och skivar alla skivor lika tjocka.

Råkostkvarn heter det viss för insatta.

Och ända sen vi lämnade kyrkan poppar det hela tiden upp minnen som rör min bortgångne vän och f.d svärfar. 

Och det är i stort sett uteslutande ljusa minnen jag har.

Dem ska jag vårda!

Så länge jag lever.

Vet att jag har raljerat lite över amerikanernas okunnighet på sista tiden. Men egentligen vill jag dem inget ont. Tvärtom så tycker jag synd om dem. Efter alla små youtubefilmer jag sett där upplysta människor försöker upplysa USA;s befolkning om hur saker och ting ser ut i resten av vår underbara värld.

Jag säger det igen; USA idag är inte bara världens rikaste nation utan världens rikaste nation NÅGONSIN!!!

Och inget annat industrialiserat och utvecklat land ger sina medborgare så lite tillbaka.

USA är det OECD-land som spenderar mest pengar på sjuk- och hälsovård per capita. Ändå är den vården bara tillgänglig för de allra rikaste och de som har bra försäkringar genom sin arbetsgivare.

D.v.s högutbildade människor som storföretagen är rädda om. Inga servitriser, målare, industrarbetare eller sophämtare tillhör de gynnade grupperna.

Hittade ett klipp idag där ex-presidenten Bush den yngre stod i en talarstol och berättade att resten av världen hatade USA för deras "frihet".

Och vet man inte bättre så tror man förstås, som lydig undersåte, på preidentens i "världens friaste och bästa nation".

Detta har man alltså satt i system. Att ha en obildad och okunnig underklass som inte själva förstår att de kan förändra sin situation om de sluter sig samman som en tight grupp och kräver förändring.

Vad är det då för "frihet" de har?

De har friheten att när som helst skaffa sig skjutvapen och bära dessa på sig, i stort sett utan begränsningar.

De har också friheten att dö i förtid för att de inte har råd med den behandling som deras sjukdom kräver. Mer än 100 000 mäniskor där dör varje år av triviala åkommor som lätt kunnat åtgärdas av läkare.

De har friheten att gå tillbaka till jobbet bara dagar efter förlossningen då de fått barn. Om de nu har råd att skaffa barn. Det kostar nämligen från 10 000 svenska kronor och uppåt att föda barn på sjukhus i USA.

Föräldraledighet är inget som man erbjuder sina medborgare. Inte heller sjukpenning. Vissa företag har en policy att man får han si och så många sjukdagar per år. Och då talar jag inte om BETALDA sjukdagar.

Inte heller har de nåt system för föräldrar som behöver sköta om sjuka barn.

Hela deras ekonomi är uppbyggd på att de rikaste ska bli ännu rikare och de fattigaste ännu fattigare.

Jag hoppas att USA nu står inför samma sak som Sverige för hundra år sedan och lite till. Här svälte många vanliga arbetare under helt omänskliga förhållanden och man slöt sig samman i fackföreningar för at förändra sin situation.

Fackföreningar som samlade nästan alla i varje enskilt skrå och yrkesgrupp.

Fackföreningar är ett väldigt fult ord i kapitalismens hemvist på jorden - USA. Där kan arbetsgivare fortfarande helt lagligt erbjuda lite högre lön åt den som lovar och försäkrar att hen inte ska gå med i facket.

De predikar för massorna att vägen till lycka är hårt arbete och att de som redan lyckats har gjort det för att de är goda kristna och underkastar sig de som bestämmer.

Där har ni USA;s "frihet" i ett nötskal.

Det system vi svenskar och stora delar av Europa tillämpar kallar makten i USA för socialism. Och det är ett ännu fulare ord än fackföreningar för makten där.

Men om det är socialism att ALLA i ett land har samma rätt till bästa möjliga vård när vi blir sjuka, eller att vi får vara hemma med våra nyfödda barn eller kan stanna hemma utan att varken bli ruinerade eller få sparken när vi blir sjuka så föredrar jag i så fall socialism.

Jag är så tacksam att jag föddes i et tland där jag aldrig behöver betala mer än max 1300 kronor per år för sjuk- och hälsovård. Aldrig mer än 2600 kr för de medicner jag eventuellt behöver.

Där jag kunnat skicka mina barn till dagis utan att ruineras av avgifterna. Där mina barn haft fri tandvård upp till 23 års ålder. Där jag vet att om jag lyckas bli ännu äldre och behöver hjälp att klara mig själv så får jag den hjälpen.

Åtminstone i teorin för vi har ju nedrustat ganska ordentligt de senaste 10-15 åren.

Jag är starkt kritisk till mycket som hänt och händer även i vårt trygga land men även djupt tacksam att jag inte föddes i "världens friaste nation" där en brusten blindtarm fortfarande innebär döden för många människor varje år.

Det ligger på, som man säger. Igår hade jag tvättstugan. Idag har jag lämnat in bilen till min gode vän som har kunskaperna som inte jag har. Imorgon ska jag hämta dottern vid tåget. På fredag ska båda jag och hon på begravning efter hennes morfar. Och på lördag har jag tid för fjärde sprutan mot Covid-19 samt influensavaccinet.

Är det inte f-n vad det ska köra iop sig jämt? När ska en stackas pensionär få lite lugn och ro?

Jovisst, jag är absolut lite ironisk. Mne faktum är att jag faktiskt känner en person som resonerade ungefär så för några år sedan. Idag resonerar hon knappt medvetet alls för min f.d svärmor som jag menar är ganska vimsig numera.

Med ålderns rätt, absolut. Hon har fyllt 89 och får hon leva till februari nästa år blir hon 90.

Men för kanske 15-20 år sedan hörde jag henne ofta oja sig över hur mycket hon hade att göra. Ungefär lite som jag själv gjorde ovan. Att på måndagen måste hon handla, tvättstugan på onsdag och tandläkarbesök på fredagen. Hon kunde då knappt förstå när hon skulle få tid att gå på apoteket som också behövdes.

På den tiden var jag ju själv mitt i yrkeslivet med minderåriga barn och planering var helt livsavgörande så då vet jag att jag skrattade lite i smyg åt hennes våndor.

Våndor har hon nu också men de har sällan så värst mycket med verkligheten att göra. Utan hon lever i sin egen lilla värld och vet knappt var hon bor eller vem hon är. Sorgligt men det kan ju drabba oss alla...

Ett litet glädjeämne fick jag i alla fall då jag körde Madame Citroen till andra sidan stan för att få reda på orsaken till missljuden. Jag lejde då min kompis, Hans, att följa efter mig dit och sedan köra mig hem.

Han såg då att det är nån sorts plastkåpa eller liknande som hänger ner mitt under bilen och skapar oljudet.

Det har jag sen förklarat för mannen som har billyft och kan komma åt att fixa till det och jag räknar med att få hem henne redan idag.

Då även med nya halvljuslampor. Den vänstra slocknade för ett tag sen och eftersom jag vet att när den gjort det så dröjer det inte länge innan den andra sidan också gör det. Så har det varit i alla år sen jag köpte bilen.

Därför får han byta båda för den högra, som ännu funkar, är så svår att byta att jag inte klarar det själv.

Konstruktörerna på Citroenfabriken måste ha hånskrattat när de kom på att krångla till nåt så basic som byte av en strålkastarlampa så till den milda grad. Mina händer är helt felkontruerade för att klara det i alla fall.

En gång lyckades jag, med hjälp av en bekant, att byta den utan verksatdsbesök. Men då var vi tvungna att först ta bilder med mobilkameran för att se hur det var konstruerat innan vi ens vågade försöka ta bort den trasiga lampan.

Sen dess har jag anlitat fackfolk till det.

Nej, tacka vet jag min gamal Volvo 245 (82 års modell) som jag ägde på nittiotalet. På den bytte jag strålkastarlampa på mindre än en minut. Med bara en hand! En enarmad apa hade lätt kunat klara av det.

Men numera verkar det som om konstruktörerna sätter en ära i att krångla till allting så mycket de kan.

Innan dagen är över måste jag även hämta upp en reservmadrass från förrådet för sängen i mitt lilla gästrum är bara 90 cm bred och det blir trångt för en vältränad ung man och hans gravida flickvän att dela på den ytan.

"Då gäller det att man är väldigt goda vänner", skulle min f.d svärfar genast ha sagt. Det vet jag därför att han sa så en gång då problemet kom på tal i ett annat sammanhang.

Så en av dem får ligga på madrass på golvet. Det får så lov att funka. Det är ju bara för två nätter.

Därmed får det duga för idag. Ska ta ut min lilla sambo på eftermiddagsrundan strax och sen är det väl bara att vänta på att få hämta hem bilen.

Så har en angenäm pig-lördag kära ordbrukare i Valbo, Ödeshög, Simrishamn och Abisko!

Vi ses! Endera dagen...

Bloggen igår var ju egetligen ingen blogg utan bara en liten skojruta som jag snodde från Facebokk sen jag skrattat klart åt den. Och om nu Ernst, mot förmodan, skulle råka läsa det så tror jag faktiskt inte att han blir ledsen utan han drar nog på munnen, han med.

Nu finns det dock inget som tyder på att hela Sveriges mysfarbror tillhör skaran som jag kallar mina ordbrukare så risken torde vara minimal.

Snön vi fick i förra veckan har regnat bort nästan helt. Bara lite av kanterna som polgbilen lämnat och en snöhög som vaktmästarna skottat ihop  med hjullastaren på parkeringen återstår.

Plusgrader har det också varit hela dagen och regnvädret har blåst förbi. Det hann dock ställa till rejäla skador på sina håll häromkring med vägar som förstördes, gångtunnlar där man behövde vadarstövlar och översvämmade avlopp på en del ställen. Men jag har sett värre!

Nu är alltså november tillbaka till sitt vanliga mörker och ruggigt väder. Så det blir mest att kura inomhus.

Sen har det seglat upp nya orosmoln på min himmel. Gällande min gamla trogna(?) plåtkompis, Madame Citroen.

I lördags då jag åkte och handlade hörde jag ett konstigt ljud från vänster bakhjul nånstans. Det dök upp på vägen till Lidl men då jag backade ut från parkeringen var det helt tyst. Sen lade jag i ettan och släppte upp kopplingen och då kom det tillbaka. 

Men då jag inte tyckte att det ökade i volym eller märkte av några andra konstigheter körde jag hem utan missöden.

Idag konsulterade jag kompisen, Hans, som ju varit mekaniker nästan hela sitt yrkesliv och han tror inte som jag att det är ett hjullager som håller på att ge upp.

Han gissar på att jag fått in grus mellan bromsskivan och beläggen. Och jag hoppas vid Gud att han har rätt.

För annars blir jag utan bil i kanske en vecka.

Jag kollade ju såklart vad ett sånt där lager kostar och på Biltema fanns det för typ 250 kr. MEN... bara till framaxeln. Bakre lagren hade de inte alls.

Så jag kollade Mekonomen. De hade men de kostar 2500-3000 kr för en komplett sats.

Och så mycket lägger jag inte ut när det finns för en femtedel av pengarna på flera såna där postordersajter för biltillbehör. Men då får man ju vänta i några dagar på leverans.

Nåja, imorgon ska jag köra henne till min liberianske vän som har verkstad och är både duktig och billig. Han lovade kolla upp saken och återkomma. Är det då grus i bromsarna lär han fixa det på en grisblink och det blir i det närmaste gratis.

Om inte blir det bekymmer att ta sig till begravningen på fredag. Ja, inte min egen förstås utan min exfrus pappas.

Min f.d svärfar begravs då klockan tio på förmiddagen och det är helt självklart för mig att delta i den stunden.

Han var min svärfar i nästan 25 år och både före, under och efter den tiden har jag alltid också betraktat honom som en av mina närmaste vänner. En kompis som jag kunde prata med om det mesta. Vi förstod varandra, kan man säga.

Så självklart vill jag hedra honom med min närvaro under minnesstunden i Selångers kyrka.

En församling i västra delarna av staden där han bodde, gick i skola och även sedan arbetade under hela sitt 89-åriga liv.

Det är förstås sorgligt att han inte finns mer men så skröplig som han var de senaste två åren känner jag också en lättnad över att hans lidande är över.

Och redan nu märker jag att jag har börjat måla om sorgen till ljusa och glada minnen. Nästan varje dag sen han gick bort har jag kommit att tänka på nåt roligt han kläckt ur sig eller nåt trevligt vi upplevt tillsammans.

Och det blir ingen stor tillställning heller. Deras umgängeskrets av släktingar och vänner var aldrig särskilt stor och dessutom har de överlevt de flesta som de umgicks med i yngre dagar.

Ett par gamla bekanta, kanske en av hans arbetskamrater som han höll kontakt med så länge krafterna fanns. Annars blir det förstås hans fru och döttrar samt barnbarn och kanske även de två barnbarnsbarnen. Och så jag.

Att ta sig dit får väl ordnas på nåt sätt om nu bilen blir kvar ur bruk ett tag. Likaså kommer lilljäntan med vidhängande mågämne upp från södra Småland där de numera bor.

Så då får jag kanske även chansen att klappa om magen där mitt kommande första barnbarn bor. Jag vet redan att det är en liten kille och att han ska heta Louie. Det är i alla fall "arbetsnamnet".

Men hälsa på honom får jag inte göra förrän i mars nästa år. Och jag måste säga att jag redan längtar till mars.

Inte bara för att jag blir morfar då men även för att då är liksom det värsta av vinterhelvetet över och ljuset är tillbaka.

I väntan på det tillönskar jag mina kära ordbrukare en angenäm natt i Häggdånger, Siljansnäs, Sjöbo och Lillpite!

Vi ses!

"The name of this month starts with a No. And there are many good reasons for that!"

Ja, nu är alltså november över oss och den har redan hunnit uppröra och irritera. Precis som den brukar.

Först två dagar med rejält snöfall. Sen under natten till igår slog temperaturen om och det satte i att regna istället.

Och det pågår ännu i ganska riklig mängd.

Med påföljd att minst hälften av snön som kom redan är borta men slaskigt på vägar och trottoarer.

Så det var paraply och stövlar som gällde för morgonpromenaden med Thea idag. Hon började grymta redan innan hon klev ut genom porten och såg vad det var för väder. Och hon tystnade inte förrän vi var inne igen och jag hade frotterat henne med hennes egna badlakan.

Precis som med bebisar lär man sig som hundägare att känna igen djurets läten och veta vad de betyder.

För en utomstående skulle nog säga att hon lät likadant då som hon gör när jag lyfter upp henne i famnen och gullar med henne en stund. Och det är väldigt likt men jag hör på en gång om det är njutning eller missnöje som får henne att låta som hon gör. Men skillnaden är hårfin.

Och som vanligt blev promenaden väldigt kort. Jag hade ju paraply så mig gick det väl ingen större nöd på. Men Thea ruskade på sig säkert tio gånger under den korta rundan och grymtningarna lät allt mer ilskna.

Nu är det dock annat ljud i skällan, Nu snaarkar hon gott som hon brukar efter morgonrunda och frukost.

Det där jag skrev om igår, det där med åsiktspåverkan från maktens människor är visserligen lite skrämmande. Men intressant också. Du som har ett Facebook-konto har säkert sett de där små rutorna med sedelärande små berättelser som dyker upp så gott som dagligen. 

Dessa kommer nästan undantagslöst från USA och är en del i just det där jag skrev igår att man vill lugna massorna och försäkra dem att "Mamma Amerika" tar hand om de sina. D.v.s så länge de står med mössan i handen och böjer sig för makten och överheten, arbetar hårt utan att klaga och är goda patriot.

Och detta går igen överallt om man bara öppnar ögonen och sinnena.

Hur är det t.ex med amerikanska filmer. Nästan alltid är det en kamp mellan det goda och det onda. De onda profileras ofta som ryssar, kubaner eller kineser. Medan de goda givetvis är amerikaner.

Och så gott som alltid är det just "de goda" som segrar!

Till och med i tecknade barnfilmer går det där igen väldigt tydligt.

Och i alla de där så kallade sitcoms, TV-serier så handlar det oftast om folk från överklass eller åtminstone övre medelklassen. De är läkare, advokater, journalister etc. När såg du senast en amerikansk TV-såpa om livet för en servitris, fabriksarbetare eller lokalvårdare. Eller om en ensamförälder som kämpar för livet genom att ha flera jobb. Men ändå inte får det att gå ihop.

Nej, de människorna talas de inte om. Inte heller om de som flippar burgare på McDonalds och liknande för en lön som bara går att leva på om man bor gratis eller ihop med nån som har en vettig inkomst. Än idag tjänar de bara en tredjedel av vad motsvarande jobb betalas här i Skandinavien. Och då ska man veta att det inte är något höglönejobb här heller.

Nu finns det dock ämerikaner som har sett att det finns en annan väg att gå. Och på Youtube finns också en hel del filmer som jämför dem med oss. Och berättar för dem om sjukpenning, sjukvård som är för alla, fri utbildning, pensioner, subventionerade mediciner m.m

Så kanske kan de skapa opinion med tiden om folket i USA börjar bli medvetna om hur det funkar i Europa.

Men tyvärr är de flesta fortfarande så indoktrinerade med att de lever i paradisat på jorden där friheten är störst av alla nationer. Och tycker kanske därför att det inte finns nån anledning att ta reda på hur det verkligen förhåller sig.

Det är tragiskt tycker jag! Tragiskt att världens rikaste nation någonsin ändå har miljoner människor som lever på svältgränsen. I vad vi skulle kalla extrem fattigdom.

Men klagar de så säger maktens människor bara åt dem att de måste jobba mer och hårdare så kommer de att  lyckas till slut. Och bli rika och lyckliga... 

Försökte att lägga ut ett sånt där flash-klipp från Youtube men det funkade inte. Så jag ska återge det i ord istället.

En liten pojke sitter på trottoaren med en hatt framför fötterna och tigger. En man och en kvinna kommer förbi och vkinann är precis på väg att lägga ner en slant åt honom då mannen hejdar henne.

Paret försvinner men kommer snart tillbaka med en stor påse äpplen som de ställer framför pojken. Därefter tar de fram varsin sedel och ger honom innan de tar varsitt äpple och går.

Sedan kommer fler och köper äpplen och när de är slut springer pojken till butiken intill och kommer sen ut med än ännu större påse med äpplen.

Ung företagsamhet! Som ett tips till fattiga människor, inte minst fattiga barn... Jag är mållös!

I Sverige är medellivslängden för män 81 år och 85 för kvinnor. I USA sjönk medellivslängden under Donalds Trumps år som president från 80 till 76 år. En ganska anmärkningsvärd försämring.

Under pandemin dog fler människor per capita i USA än i något annat I-land.

Var det "frihet" de kallade det...?

Jag har kommit till insikten att det pågår något vädigt märkligt och oroväckande här. Inte bara i Sverige utan troligen i hela världen. Mäktiga och rika människor har hittat ett nytt sätt att påverka opinionen till sin fördel.

Det är naturligftvis inget nytt för en sunt tänkande människa men det blir mer och mer tydligt hur man vill påverka oss att byta åsikt.

Och naturligtvis kommer det från början från USA där man gjort detta i decennier. Man hamrar in i de sämst ställda att de ska vara glada och tacksamma att de får bo i världens bästa och friaste land. Världens rikaste och mäktigaste land!

För de är inte bara världens rikaste nation utan världens rikaste nation NÅGONSIN!

Sammantaget alltså! 

Men... det handlar om undefär 1% av deras befolkning som äger och styr över 60% av landets samlade tillgångar.

Mer än 60% av dess innevånare har inte tillgång till sjukvård om de inte har turen att ha en arbetsgivare som erbjder såna förmåner. Men även då blir det kostsamt för försäkringen täcker bara en viss del. Och själva har de inte råd med de dyra premierna. Som ändå intetäcker deras behov.

Över en miljon amerikaner går varje år i personlig konkurs på grund av att det blivit sjuka och behövt sjukhusvård. De får gå ifrån hus och hem för att kunna betala sina sjukhusräkningar.

På Yoytube har jag sett flera reportage om saken. Där amerikaner boende i Europa skrikit rakt ut när någon ring efter ambulans då de skadat sig. Jodå, det kostar också sksjortan i världens rikaste land någonsin.

Liksom tandvård, barnomsorg, utbildning över det som motsvarar vår grundskola. Och de allmänna kommunala skolorna kan inte konkurrera med de privata om de duktigaste lärarna så därför är kvaliteten på deras utbildning avsevärt sämre.

Att föda barn utan sjukförsäkring i USA kostar motsvarande 75 till 100 svenska tusenlappar. Följaktligen är deras barnadödlighet också mycket högre än i Sverige eftrersom de fattigaste får ta hjälp av familj, grannar, vänner för att klara förlossningen.

Och gapet mellan rikast och fattigast bara ökar hela tiden.

Där har ni deras "frihet" i ett nötskal.

Kollektivtrafik finns heller inte överallt utan funkar egentligen bara i de större städerna. Hela idén med Amerikas förenta stater är att alla ska köra bil. Varsin bil, förstås. Vilket även gör dem till en av de värsta syndarna mot vår miljö och klimatet på jorden.

Och det allra värsta är att det nu även här i Sverige finns politiker som vill styra oss mot nåt som mer och mer ska likna USA. Häromdagen läste jag förslagen om att invandrar ska kunna utvisas om de tjänar mindre än 27 000 kr/mån. Vem ska sedan städa skolor, sjukhus, kontor? Vem ska sköta sophämtningen?

Vem ska torka gamlingar i rumpan på äldreboendena? Vem ska köra skolbussen? Eller sköta skolbespisninigen?

Vem ska... Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Man vill kunna sätta trettonåringar i fängelse med parollen; "Är de stora nog att begå brott så är de stora nog att ta konsekvenserna av det också!"

"Tidö-laget" lär också ha förslag på väg om att på arbetsplatserna är det arbetsgivaren som ska utse skyddombud. Det är föstås en fråga som upprör mig storligen efter min bakgrudn som just skyddsombud och även huvudskyddsombud.

Skyddsombudets uppgift är ju att granska arbetsgivaren och hålla koll på att lagar och avtal efterlevs. Och nu vill de alltså att arbetsgivarna själva ska få bestämma vem som får granska dem och inte.

Hur många tror att det gagnar personalen på EN enda arbetsplats? Hand upp!

Och på Youtube finns hur många kanaler som helst som bedriver lobbyism för Sverigedemokraterna. Swebb-TV, Fria tider och allt vad de heter. Ännu har jag inte hittat en enda YT-kanal som tydligt visar att man backar upp ett visst parti. Däremot massor som drar alla muslimer över en kam och gör dem till islamister och därmed livsfarliga.

Och från den andra kanten är det dödstyst!

Eller har ni andra hört några protester från Magdalena, Nooshi eller de andra?

Ännu sjukare är det faktum att de flesta svenskar slutat att tänka själva. Slutat att ifrågasätta.

På 70- och 80-talen var det gott om politiska och ideologiska debatter i fikarum och matsalar på våra arbetsplatser men nu pratas det mer om det eller det dataspelet eller vem som blir Idol-vinnare.

Det pågår samma fördumning av svenska folket som USA;s makthavare har ägnat sig åt i evigheter. Makten styr ju även medierna och de där som använder ordet "fri" på något sätt i sina namn är nästan alltid knutna till extremhögern.

Den som vill veta lite mer om hur det faktiskt ser ut när man jämför "världens bästa och friaste nation" med några europeiska länder rekommenderar jag varmt att ta de knappa tretton minuterna det tar att se videon nedan.

Den är textad, men inte på svenska. tyvärr. Men för den som har skolengelskan någorlunda i behåll blir det ganska enkelt att hänga med tack vare undertexterna.

Får man i sig informationen med två sinnen samtidigt blir det lättare. Håll till godo!

Kommentarer uppmuntras vänligt men bestämt!