Efter en av mina tuffare arbetsdagar detta år var det bara att "dö" i soffan då jag kom hem. Där har jag suttit tills för en liten stund sen, oförmögen att ta mig för med nåt annat än att slötitta på "Vem vet mest", "Postkodmiljonären" och kanske mer slöa än titta på "Dobidoo" (då höll jag på att somna FAST programmet hade flera roliga höjdpunkter.)

Men sen! Sen kom ju Skavlan och denna kväll hade han lyckats få ihop ett galleri av gäster som inte bara inspirerade till piggare och gladare tankar utan faktiskt gav ny energi i en trött kropp och till sinnena.

Desmond Tutu, denne fantastiske man, satt där tillsammans med sin dotter och verkade stortrivas i sin TV-fåtölj. Tänk om alla människor i Sverige ville lyssna på denne mans stora visdom, då skulle det nog inte finnas några Sverigedemokrater. Han är en av de två riktigt stora männen bakom Sydafrikas förvandling från förtryckarnation till ung demokrati. Visst finns det ännu kvar en hel del rasism i landet men de har ändå kommit en god bit.

För ett tag sen berörde jag, här i bloggen, förhållandet mellan israeler och palestinier. Jag kom att tänka på det ikväll när jag hörde Tutu med dotter prata om förlåtelse. Tänk om dessa två nationer ville lära sig av Sydafrikanerna!

I Gaza, med flera platser mellan dessa nationer, har de krigat och hämnats på varandra i fler år än jag kommer ihåg vilket jag anser bevisar att hämnd aldrig leder till något gott. Att någon annan beter sig illa är inte en ursäkt för att själv bära sig lika illa åt eller värre. Israeler och palestinier har hämnats så mycket att jag tvivlar på att någon kan avgöra vem som egentligen började. Givetvis skyller båda sidor på varandra.

Med Sydafrika var det annat. När urbefolkningen där fick sin frihet hade de två ledare, Tutu och Nelson Mandela, som insåg faran med detta och talade sig varma för förlåtelse och nystart. De kunde precis lika gärna ha krävt hämnd och vedergällning för århundraden av förtryck.

Istället valde man samarbetets väg. Förlåtelsens väg. Man valde att leva sida vid sida med sina tidigare förtryckare. Varför? Jo, för att ingen hämnd någonsin skulle kunna rätta alla fel och orättvisor som begåtts mot dem. För att hämnd aldrig leder till något gott!

Världen skulle behöva många, många fler som Desmond Tutu och Nelson Mandela. Om varje land leddes av såna människor skulle inga krig finnas. Inte heller främlingsfientlighet eller rasism.

Inte ens byhåletänkande. För detta är ju egentligen bara ännu ett av rasismens många ansikten, om än i liten skala.

Igår skrev Cecilia Hagen i sin krönika i Expressen om "noll-åtta-hatet" och tog avstånd från det. Sympatiskt nog tog hon även avstånd från vissa Fjollträskares nedlåtande attityd mot "lantisar" vilket ju bara är två sidor av samma mynt.

Ja, kära ordbrukare, ni har alldeles rätt! Jag borde förstås inte kalla Sthlm-arna för "fjollträskare", för det gränsar ju faktiskt också till rasism. Men jag försäkrar er att det sägs/skrivs med glimten i ögat, jag hatar inte alls huvudstadens innevånare. Tycker inte ens illa om dem!

Till skillnad från vissa eventuella framtida moderatledare  (Läs: Anna Kinberg-Batra) tror jag att de varken är smartare eller dummare än resten av landets befolkning. Ja, jag vet att det där var länge sen och möjligen skämtade hon också så jag väljer att förlåta henne FAST hon är moderat. Moderater är ju också människor!)

Oavsett om de eller vi är födda i Sverige, Somalia, Finland, Vietnam, Chile eller Nordirland.

Det är som med ägg. Det finns vita och det finns bruna. Men när skalet tagits av kan man varken se eller smaka skillnaden på dem.

Eller som med hundar... Är vita hundar smartare/bättre/snällare än svarta eller bruna?

Löjlig fråga, jag vet! Lika löjlig som att bedöma människor efter färg, religion, härkomst eller sexuell läggning.

Kontentan av dessa rader är att jag är tacksam för Fredrik Skavlans program ikväll eftersom det gav mig energi nog att författa dessa rader. Som väl knappast kommer att ha nån större betydelse för utvecklingen varken på Västbanken, i Sydafrika eller nån annanstans. Men eftersom jag tycker att det är viktigt att prata om dessa frågor så skriver jag om dem ändå. Vill du läsa så varsågod, vill du inte så är det också okej.

Därmed tillönskar jag mina vördade ordbrukare en angenäm natt. Var tacksamma över att vi lever i en del av världen där vi inte behöver oroa oss för om det ska komma ett raketanfall när vi sover. Eller om fundamentalister av något slag ska bränna ner husen vi bor i som hämnd för nån gammal oförrätt.

Sov gott i Nynäshamn, Skärplinge, Älmhult och Kågedalen. Förr eller senare dyker jag säkert upp igen.

Ta det som ett hot eller som ett löfte - du bestämmer.