Onsdag råder på Sveriges midja. Precis som i hela landet.

Löningsdag. Men också utgifternas dag. Räkningarna har jag inte ens börjat med ännu men det hinns nog. Fick skaplig lön tack vare många små övertidspass i april. Norgeresan hade de dock inte lyckats göra avräkningen på så de pengarna kommer på junilönen istället. Jag får inte övertid för de tre dagarna, fast det var fridagar, utan det blir vad som kallas extra utfyllnadstid. Alltså timpenning i 8 timmar per dag. Plus traktamente som väl blir ytterligare någon tusenlapp. Men det hade suttit bra att få dem nu för i juni är det en massa annat extra så den lönen blir bra ändå. Och som jag sagt förr så har ju utgifterna en förmåga att nosa reda på en så fort det trillar in någon krona extra. Vilket de har gjort... Igen!

Nåja, bara jag får över så att det räcker tills skatteåterbäringen rinner in på kontot så klagar jag inte.

Min käresta, Madame Citroen, står på verkstad och ska få nya bromsok, skivor och belägg baktill idag så där ryker en stor del av det som annars varit överskott. Bromsskivorna och beläggen har jag inhandlat själv via nätet så de är betalda. Det blir bromsoken (c:a 1000 kr/st) och arbetet jag får slanta upp för.

Men det är ju bara att betala och se glad ut när man har händer som inte är konstruerade för att meka med bilar. "Tummen mitt i näven" är ett gigantiskt understatement när det gäller mig, jag har nog tummen i armhålan eller nåt. Så om man då ändå väljer att äga en bil så är det bara att anlita folk med rätt sorts händer och betala för det.

I mars skrev jag om att jag bevistat en rättegång där en närstående var målsägare. Den åtalade fälldes men har överklagat till hovrätten så jag trodde att det skulle bli ny rättegång där idag.

Men hovrätten har sagt att varken hon eller den åtalade behöver närvara. De avser inte att hålla några nya förhör utan tänker bara titta på inspelningen av tingsrättsförhandlingarna. Så lite man vet om rättssystemet ändå. 

Jag trodde att det gjordes en helt ny rättegång där både försvar och målsägande fick chansen att komma med ytterligare bevisning för att stödja sin sak men tydligen går det inte alltid till så.

Den i tingsrätten dömde mannen fick 10 månaders fängelse och med tanke på hur tingsrätten såg på fallet kan jag inte tänka mig att han kan ha något att vinna på att överklaga. Snarare tvärtom i så fall.

Han hade f.d brottaren och f.d kändisadvokaten Pelle Svenssom som försvarare och jag tyckte att det märktes tydligt under de sista timmarna att han förstod att de skulle förlora. Bevisning och vittnen var närmast förkrossande.

Grov kvinnofridskränkning, olaga hot och skadegörelse dömdes han för. En sån där riktig he-man, alltså! En man som är så tuff att han vågar ge sig på en kvinna som är avsevärt mindre och klenare fysiskt än han själv.

Jag är inte, har aldrig varit, någon straffivrare. Men när det handlar om såna så kallade "män" är jag glad att deras handlingar får konsekvenser. För det är nästan uteslutande män som står för våld i relationer mellan människor. 

Och merparten av dem är män med svag självkänsla, dåligt självförtroende som är livrädda att kvinnan ska lämna honom. Inför andra män är de sällan särskilt kaxiga. 

Men det är ju ingen ursäkt!

Till mina barn, främst döttrarna förstås, har jag sagt att de aldrig, aldrig, aldrig ska finna sig i att bli varken slagna eller illa behandlade på annat sätt i en relation.

En gång är en gång för mycket!

Och har det hänt en gång är sannolikheten nästan 100 % att det händer igen. Har man inte den spärren så kommer den inte att installera sig själv. 

Så... då är det bara att gå! Utan att tveka, utan att vända sig om! Utan att bry sig det minsta om hur det eventuellt påverkar den som slog/knuffade/höll fast etc.

Frågan är väl närmast hur man ska göra för att få såna fegskitar till karlar att ändra sitt beteende. Det tror jag inga fängelsestraff kan göra, oavsett hur långa.

Nej, världen behöver nog bara mer kärlek och godhet. För de allra flesta av de som slår kvinnor och barn har själva varit utsatta tidigare i livet. Förövaren är alltså oftast själv ett offer också. Och det ändrar vi inte på med hårdare straff eller att behandla internerna på våra fängelser sämre.

Det är synd att kärlek och godhet inte kan köpas med pengar för då vore det enkelt!