Mycket återstår ännu av 2016 men jag är redan nu beredd att utropa modiga Tess Asplund till årets svensk. Vilken tjej! Vilket civilkurage! Vilken människa! Vilken svensk! 

www.expressen.se/nyheter/kvinnan-som-stod-upp-mot-nazisterna

Där finns bilden som jag tror blir lika klassisk som fotot från åttiotalet(?) där en äldre dam dänger sin handväska i skallen på en nynazist under en liknande manifestation. Det ger ändå lite hopp om svenskarna i en tid då allt fler människors värderingar tippar över mot främlingsfientlighet och rasism.

Då jag på 70-talet gick med i facket trodde jag aldrig att jag en dag skulle behöva delta i ett möte för skyddsombud som syftar till att få några av dem att förstå att man inte kan lägga ut rasistiska inlägg på Facebook när man är förtroendevald i facket. Men det är precis vad vi ska göra nästa vecka. Mötet har fler syften men den punkten  känns otroligt viktig för mig eftersom även det politiska etablissemanget också har börjat byta fot om invandringspolitiken.

Man får förstås tycka vad man vill, även som förtroendevald. Men att säga och göra saker som kränker andra människor strider mot fackets hela värdegrund. Och den tycker jag vi ska hålla högt. Hörnstenarna i den är alla människors lika värde och rättigheter samt solidariteten med de svagaste. DEN tror jag att även S och MP m.fl behöver påminnas om.

Den solidariteten ska gälla inte bara på den egna arbetsplatsen. Inte bara i vårt egna kvarter, by eller stad eller ens land. Den solidariteten ska räcka runt hela jorden och omfatta alla som har det sämre än vi eller behöver hjälp på annat sätt. Står man inte bakom den ska man heller inte företräda facket, tycker jag.

Nej, det är en underlig tid vi lever i. Under min uppväxt på 60- och 70-talen var det fullständigt otänkbart för nästan alla att dagens politiska situation någonsin skulle kunna uppstå.

Därför är det viktigt att det finns människor som Tess Asplund. Som törs stå upp mot de här krafterna!

Nyrasisterna (som jag börjat kalla dem) tycks inte själva inse hur otroligt kort steget är mellan deras "jag-är-inte-rasist-men..." och de som öppet skryter om sina fascistiska tankar.