Trots allt! Det är så det är, jag har stannat trots allt. Om en vecka idag är det den trettonde januari, tjugondag Knut. Den dagen är det också fyrtio år sedan första gången jag steg in genom grinden till det som är min arbetsplats sedan dess.

Tänk, fyrtio år!

I det gamla Japan (fram till någonstans kring 1980 eller så) hade folk bugat i vördnad för någon  som var så trogen sin arbetsgivare. Där var det nämligen lite fult att byta jobb.

Hade man fått ett arbete så var man lojal mot arbetsgivaren. Den som inte stannade antogs ofta ha misskött sig på något sätt. Den såg man ner på.

Idag har även Japan anpassat sig till den kapitalism som råder i västvärlden sen tidernas begynnelse. Jo, för det var nämligen inte bara de anställda som var trofasta! Även om ett företag minskade produktionen så sa man inte upp personalen för det utan de tog samma ansvar för de anställda som personalen gentemot företaget.

Men om jag, till äventyrs, skulle söka annat arbete och få komma på intervju skulle förmodligen rekryteraren undra vad i herrans namn det var för fel på mig som inte lyckats skaffa bättre jobb på så lång tid.

Satt och tänkte på det där ett slag igår kväll. Frågade mig själv vad som egentligen gjort att jag blivit kvar så länge där jag första arbetsdagen sa till mig själv att innan sommaren skulle jag ha tagit mig därifrån.

Fram till ombyggnaden till ny teknologi 2008 hade vi nog kanske landets sämsta arbetsmilö. I alla dall en av de sämsta. Det var varmt, det var skitigt och jobben var tunga och ointressanta. Vi på golvet hade noll möjlighet att påverka vårt arbete, varken hur det skulle utföras eller hur mycket man kunde lägga på oss.

För att visa hur det kunde se ut före ombyggnaden lägger jag ut denna lilla film (känsliga ord- och bildbrukare varnas för otäcka bilder men riktigt så jävligt såg det inte ut hela tiden)

Så såg det ut då, nu ser det ut såhär,,,

En viss skillnad, eller hur?

Personalstyrkan i fabriken bestod nästan bara av män, det ansågs för tufft för kvinnor. Närmare hälften av dessa män kom från vårt östra grannland och pratade dålig om ens någon svenska. Men på den tiden låg Finland en bra bit efter oss när det gällde levnadsstandard så de var nöjda med att de tjänade pengar och dessutom bättre än i hemlandet.

Vår arbetsgivare har egentligen aldrig brytt sig om att premiera goda insatser. Vi har inte ens ett lönesystem vilket gör att nästan ingen får något utöver vad de centrala förhandlingarna ger.

Om man inte är kompis med chefen. Eller gammal klasskompis. Eller släkt. Eller gift med chefens syster. Eller åker snöskoter, bowlar eller spelar bridge i samma klubb. Eller har riktigt brun tunga (om ni förstår vad jag menar...)

Ändå blev jag kvar!

Ett misslyckande? Tja, det kan man ju tycka. Inte är det väl nåt jag skryter om precis.

Men det som gjort att jag stannat är ändå huvudsakligen några få saker.

Dels har jag, förutom mellan 2005-10 haft skiftarbete så att inkomsterna blivit rätt hyfsade även om månadslönen är lägre än i många andra industrier. Skiftarbetet har också inneburit mycket mer fritid än "vanligt folk".

Sen är det ju också lätt att hamna i en slags bekvämlighet med att man kan en sak. Det finns bara ett aluminiumsmältverk i Sverige så för att få samma jobb nån annanstans hade jag måstat emigrera. Jag har också då och då tänkt att med min bakgrund är det ju ändå bara ett skitjobb jag får om jag söker mig bort. Och varför byta bort ett skitjobb mot ett annat när man inte vet att det blir bättre? Enklare att stanna i det man kan!

Men den allra viktigaste faktorn är ändå ens olycksbröder/systrar i eländet. Jag har nog skrivit om detta förut, tror jag, men det är ju så inne med återvinning så vi tar det igen.

Alla dessa genomsnälla, griniga, fantastiska, underbara och vedervärdiga människor man jobbat med under denna långa tid. Folk från alla möjliga hörn av världen och med alla möjliga bakgrunder, En iransk civilekonom, en chilensk arkitekt, en spansk sjöman som talade flytande finska, en svensk rektor som skrev en avhandling om skiftarbete och skiftarbetare och dessutom en finsk gynekolog, för att nämna några.

Jag har hört någon gång att människor under press skapar sammanhållning eftersom det blir livsviktigt för överlevnaden. Och jag tror att det är den instinkten som gör att folk på tuffa arbetsplatser håller ihop på ett helt annat vis än på "fina kontoret", banken eller försäkringsbolaget.

Och kvar blev jag ju. Och lär väl bli så länge jag fortfarande arbetar om inte ryske oligarken Deripaska som äger fabriken bestämmer sig för att bomma igen den. Han får dåligt betalt för metallen just nu och från styrelsen mumlas det hotfullt att någon enhet i västra divisionen /dit hör vi) kanske måste stängas om det inte vänder snart.

Men vi har överlevt så många och så djupa kriser förr så jag tror knappast att det blir oss han stänger om han nu stänger någon fabrik.

Imorgon ska jag dit igen. Fast det är min sista dag på långa ledigheten egentligen. Ska vikariera halva dagen i portvakten och sen, förhoppningsvis, bli utlånad några dagar igen. En av de ordinarie är sjukskriven till mitten av nästa vecka så kanske slipper jag både fredagens ordinarie dagskift och nattskiften på söndag och måndag.

På mitt livs andra fyrtioårsdag (fyllde ju i levnadsår för dryga arton år sen) är jag dock ledig men kommer inte att fira den något särskilt ändå. Såååå jävla roligt var det ju inte!

Eller så firar jag att jag som allra mest kommer att jobba där i nio år till. För hittills har åtminstone ingen fortsatt jobba efter fyllda sextiosju. Tro det eller ej, det har funnits några stycken som gärna hade velat  det!