"Early in the morning

Factory whistle blows

Man rises from bed and puts on his clothes

Man takes his lunch and walks out in the morning light

The work, the working, just the working life..."

Så börjar den. Bruce Springsteens "Factory", en väldigt målande beskrivning av hur livet kan se ut för folk som får ihop till grötsaltet genom arbete på nån skitig fabrik. Av olika anledningar ligger den mig väldigt varmt om hjärtat. Mest för att jag känner igen mig i den. Det är lätt för mig att identifiera mig med mannen han sjunger om (Han sjunger om sin egen farsa). Han hittar stämningarna exakt och uppgivenheten man känner ibland inför makten. Makten som styr oss på våra arbeten, makten som styr oss i samhället för övrigt. Den fortsätter...

"Through the mansions of fear, through the mansions of pain

Seeing my daddy walking through them factory gates in the rain"

Och i just denna liverversion ser det ut som om han vet exakt hur det känns att stiga upp och gå till ett skitjobb en gråmulen morgon i november till exempel. Och värre blir det...

"End of the day

Factory whistle cries

Man walks thruogh those gates with big tears in hos eyes.."

Så startar vers 2 och samma känsla är kvar. Ett mästerverk om ni frågar mig. Lite som att läsa Vilhelm Moberg eller Fogelström.

Den spelades på radio i eftermiddag strax innan jag avslutade mina arbetsuppgifter för dagen och jag började nästan undra om Springsteen frågat någon som jobbar där jag jobbar innan han skrev den. För den är en klockren beskrivning av hur det känns ibland. "The work, the working, just the working life..."

Ännu mer klockren är nedanstående text som en av mina kvinnliga arbetskamrater delade med sig av idag. Den som skrivit detta MÅSTE vara anställd av samma arbetsgivare som jag. Trodde jag. Men det var inte så...

Jag har mailat ut det till mina kolleger bland skyddsombuden samt några till. Kanske borde tipsa företagsledningen att lägga in den i sin personalpolicy. Så att den blir mer lik verligheten. För där står idag bara en massa vackra ord som ingen efterlever!

Är det konstigt då om man blir lite bitter? Då man måste gå till ett sånt jobb fast det är lördag, strålande sol och blå himmel ute! Tur att vi har humorn i behåll i alla fall! Och varandra. Vad gjorde man utan arbetskamraterna?

Nåja, bara två nattskift kvar nu innan friveckan. Sovmorgon imorgon så man kanske ska unna sig ett glas vin och glömma eländet för en stund. Låtsas att man sitter på nån spansk, italiensk eller kanske grekisk uteservering en ljummen kväll i trevligt sällskap med gott att äta och dricka och ljuv musik som hörs från någonstans.

Ja, jag tror tamejtusan att det är det enda vettiga att göra just nu. Ha en fortsatt trevlig lördagkväll och helg kära ordbrukare i slott och koja, land och rike runt! Ska försöka vara midre bitter nästa gång!