"Jonathan Dahlen kommer hem och spelar med Timrå IK igen!"

Ryktena startade redan för ett par månader sedan. Då intalade jag mig att det bara var så typiskt Timråsupportrar som historiskt sett varit experter på att sprida rykten om alla möjliga overkliga värvningar. Men... några av dessa rykten har ju också visat sig stämma. Så nu inväntar jag med spänning upplösningen i ryktesfloden om Jonathan Dahléns påstådda hemflytt och spel med Timrå i allsvenskan kommande vinter.

Ännu vågar jag inte riktigt tro att det ska bli verklighet för jag vill inte ha besvikelsen som följer med. Men om...OM det ändå skulle hända så kan han vara skillnaden mellan toppstrid och en anonym tillvaro i tabellens mitt.

OM det händer så blir det utan konkurrens årets värvning på den nivån. SHL-klubbarna kommer att stå och dregla efter att få honom i sina led men han ryktas ändå att välja spel med Timrå.

Han gjorde ju bejublad succé förra året då han var med och spelade upp Timrå i SHL. Därefter åkte han över till Vancouver där han blev både sjuk och skadad och fick nästan bara lira i farmarlaget. Under senaste säsongen trejdades  han till San José men inte heller där blev det några  NHL-matcher.

Så chansen att denna overkliga nyhet ska bli sann ligger nog i så fall i att Jonte vet att om det finns någonstans där han kan hitta tillbaka till den storform han visade under säsongen 2017-18 så är det i Timrå IK. Han känner och gillar ledarna där och många av spelarna. Han har kompisar och familj inom nära avstånd och därmed tryggheten som behövs för att man ska må så bra som man kan.

För klubben skulle det betyda oerhört mycket om det blir av. Dels är han en kanonförstärkning rent sportsligt men han höjer också lagets och klubbens attraktionskraft. Jag gissar att många fler företag blir intresserade av att sponsra om en sån fixstjärna finns i laget. Mer folk på matcherna blir det också och överhuvudtaget mer intresse kring hela föreningen. Så jag ber till den Gud jag aldrig trott på att det ska vara sant.

Den som lever får se...

Oavsett hur det går så behövde jag den lilla glädjekick som nyheten gav mig. Jag stod och stekte köttbullar på ett kilo färs då jag först hörde lokalradion berätta om saken. Innan var jag sådär lagom surmulen eftersom min älskade Madame Citroen verkar börja krångla igen. I helgen då jag övningskörde med sonen hörde vi ett gnisslande ljud varje gång han trampade ner kopplingen och igår då jag åkte en sväng till Willys hördes det igen. Och på hemvägen, då jag var nästan hemma, hängde kopplingen upp sig men jag lyckades lägga ur fyrans växel och rulla av f.d E4 här ovanför.

De stackars metrar som återstod funkade den igen men efter att ha pratat med ett antal människor som kan mycet mer om bilar än jag verkar det som jag åker på att renovera kopplingen. En koll på nätet säger att lameller, urtrampningslager och tryckplatta kan köpas för tusenlappen och uppåt. Men sedan ska arbetet utföras också och det är väl det som kostar. Min närmaste bildoktor, Magnus, har jag inte pratat med ännu. Misstänker att han har stängt för semester. Märkesverkstaden som fixade fläkten vidi midsommar trodde att kostnaden skulle landa runt tiotusen.

Och så mycket lägger jag inte på en bil som troligen inte ens är värd så mycket. I vart fall inte som inbytesbil.

Samtidigt bär det emot att skrota en bil som annars går kaanonfint och dessutom har otroligt lite rost för en fransk femtonåring av plåt. Det är bara att börja hoppas på den där eurojackpoten igen. Nästan 300 miljoner var den visst uppe i nu, tror jag. Eller att jag är ensam om åtta rätt på V86 i Östersund ikväll.

I så fall kan jag ju kosta på mig att reparera henne och sedan låta henne gå i pension i något fint garage för att plockas fram några gånger per år och visa upp för eventuella framtida barnbarn.

Men den sannolikheten är ju så försvinnande liten att den nästan inte finns.

Ändå gör den det! Fan tro´t, som sagt...

Precis som sannolikheten att Jonathan Dahlén kommer hem till Timrå och spelar här i höst. Den sistnämnda är nog kanske lite större än att vinna på Eurojackpot.

Eller vad tror du, kära ordbrukare?