Idag, just idag, på dagen för tio år sedan startade jag denna textsamling. En ung pojkspoling på bara femtioett år - vad visste väl han om livet och världen?

Det slog mig också att visningsbilden är densamma fortfarande. Den är faktiskt ännu äldre, tagen 2008. Men den får duga ett tag till för jag är ju både yngre, smalare och tjusigare än i den krassa verklighet som råder nu. Den dag då jag tycker att jag ser bättre ut än jag gjorde då kan jag ju byta ut den kanske.

Vad har jag då åstadkommit på dessa ito år av oregelbundet bloggande? Inte mycket, kära ordbrukare! I det närmaste ingenting skulle jag nog påstå. Mer än att kanske mitt ego mått bra av att få veta att en handfull människor läser den mer eller mindre regelbundet. Och så har den förstås gett mig ett antal nätbekanta som jag kanske aldrig stött på annars. Så om man ser det på det viset så har den kanske berikat mitt eget liv en aning ibland.

Undrar just om jag fortfarande skriver här om tio år till. Det förutsätter ju, i så fall, att jag får leva och vara någorlunda frisk och klar nog i skallen för att minnas hur man gör. Den som lever får se!

På jobbet går även denna vecka med knapp styrfart. Väldigt få leveranser kommer om dagarna. 5-6 stycken bara mot normalt 25-30. Det gör att vi sitter och har långtråkigt visa stunder eftersom det inte finns så mycket att göra då man lastat in de få leveranser som kommer på rätt hyllor och krokar. Vi får s.k plockorder också från de andra avdelningarna vissa dagar men varken igår eller idag tycktes någon av produktionens avdelningar behöva handskar, skruvmejslar, kaffe, tumstockar, pennor eller hänglås. De bunkrade alla rätt duktigt innan nyår så kanske är det de lagren de lever på nu. 

Imorgon är det onsdag för de flesta men för mig är det fredag eftersom jag är ledig i två dagar innan helgen. Detta för att det ska stämma på antal timmar i månaden som jag skulle ha jobbat i ordinarie arbete. Jag har gått dagtid i bara en månad ännu men redan känns det lyxigt att få två extra vardagar ledigt med full lön.

Om inte latmasken vinner över den lille "Bror Duktig" som bor nånstans inom mig så ska jag försöka komma till skott med länge uppskjuten städning på flera olika fronter. Gästrummet liknar mer ett soprum och källarförrådet är också en tragisk historia. Men jag vet också att bara jag spottar i nävarna och sätter fart så går det ganska fort.

Även om jag håller löftet till mig själv att sålla stenhårt när jag röjer förrådet. Massor av saker där har följt med i flera flyttar de senaste 25-30 åren men aldrig tagits fram för att använda. Alltså behövs de inte!

Man kanske borde bli Laestadian. De är mer vanliga i Norrbotten och särskilt i Tornedalen än här men jag vet att de riktigt rättrogna Laestadianerna bara äger det absolut nödvändigaste. På sjuttiotalet besökte jag min bror som då just flyttat till Pajala och under en biltur kommenterade jag att nästan alla hus såg tomma ut. Brorsan berättade då att visst stod en hel del kåkar obebodda men i många bodde det anhängare av denna sekt och de ansåg inte att gardiner eller blommor i fönstren var nödvändigt. I mer mogen ålder har jag räknat ut att den sortens leverne måste ha sparat en väldig massa pengar åt dem. Men de hade säkert predikanter som uppmanade dem att skänka dessa pengar till rörelsen/kyrkan, gissar jag.

Nej, kära ordbrukare, den dag ni läser här att jag har gått med där eller i någon annan sekt så ska ni sluta läsa här för då har jag förlorat det lilla förstånd jag eventuellt hade.

Tack till er alla som varit med under dessa mina tio första år som bokstavsskötare (Tack, Åke Cato, för det ordet och även för "ordbrukare! Äras den soim äras bör!). Ni är alla lika välkomna att fortsätta läsa och kommentera så får vi väl se om det blir tjugoårsjubileum också. Den som lever får C! Den 13/1 år 2028.