Rubriken syftar på att det idag är precis ett år sedan jag avgav löftet att aldrig mer arbeta på fabriken där jag spenderade 46 år av mitt liv. Frågetecknet efter ordet kändes rätt att sätta dit eftersom det fortfarande är lite kluvet.

Inte så att jag sörjer ett enda ögonblick över att inte behöva vistas i den dåliga arbetsmiljön eller att aldrig mer behöva jobba ett tolvtimmars nattskft. Eller att samtliga jul- nyårs- och midsommaraftnar jag kan tänkas ha kvar i livet så är jag ledig varenda gång. Precis som alla andra dagar på året.

Men jag kan sakna umgänget med alla männsikor jag hade omkring mig tack vare arbetet.

Mötte för en tid sen en f.d arbetskompis som skulle jobba natt samma kväll och gav mig en skämtsam gliring om att han ju måste för att försörja såna som jag. Pneionärer och andra som inte lönearbetar längre, alltså.

Jag svarade blixtsnabbt med ett citat jag läst ett par gången på Facebook att; Pension är inte välgörenhet från staten, det är innehållen lön från ett långt arbetsliv.  Så du ska istället se det som att du tjänar in dina egna pensionspengar.

Och precis så är det ju egentligen också. Pengar som löntagarna avstått från genom åren för att trygga sin egen pension. Så jag ser mig själv absolut inte som någon tärande böld på samhällskroppen. Vilket såklart också gäller alla andra pensionärer. Vi får alltså inga allmosor utan vi har förtjänat varenda öre vi får.

På tal om "tärande böld" förresten så har M (min tjejkompis med cancer på huvudet) fått komma hem nu. Operationen gick bra och hon har repat sig gott och väl så mycket som man har rätt att hoppas. Så nu håller jag tummarna för att de fick ut den där jävla parasitknölen i tid och att det inte kommer tillbaka. Men av de prover som hittills tagits finns inga tecken på att den har spridit sig.

Turligt nog är hon en stark människa och har en fantastisk humor som jag är säker på kommer att hjälpa henne att bekämpa den objudna gästen i sin kropp. Och vi alla som räknas in bland vännerna stöttar och peppar förstås allt vi bara kan. Till henne men även till hennes sambo som jag också har jobbat ihop med och känner väl sen många år.

På Youtube hittade jag för ett tag sen en video på engelska om vilka livsnedel man ska se till att få i sig eftersom de hjälper till att skapa  dåliga förutsättningar för tumörer av olika slag att växa. Blev inte precis förvånad att de första två sakerna de räknade upp var vitlök och färsk ingefära. Men även alla olika sorters gröna blad som sallader av olika sort, spenat men också broccoli och andra sorters kål är kanske ännu nyttigare än vi trott.

Så det har jag även tipsat M om och hon lovade att pröva med att riva lite ingefära över yoghurten till frukost. Och det borde väl passa rätt fint för när hon sa det så mindes jag något jag brukade få på somrarna när jag var barn.

Då gjorde mormor alltid "täte" eller långmjölk som det också kallades. Tätörten man behövde för att starta processen växte nere vid sjön och vi plockade dem i början av sommaren. Sen tog det väl ett par dagar innan den var färdig att äta men då var det väl ungefär som det som kallades långfil men som jag inte vet om den säljs längre. Har inte sett den i mejerikylen men jag har väl inte letat heller så värst.

Och när det bara var lite kvar i skålen eller tillbringaren fyllde man bara på med komjölk. Alltså direkt från ladugården, inte pastöriserad mjölk. Det sistnämnda säljs ju i de flesta större mataffärer så hittar man bara tätört så kan man göra sin egen. Finnns det, förresten, nån bland ordbrukarna som vet ifall långmjölk och filbunke är samma sak. Kanske olika namn på olika dialekter...

På denna "täte" ströddes sedan socker och just ingefära innan man slevade i sig det sega och lite syrliga. Fast då handlade det om pulvriserad ingefära på kryddburk. Men den kanske också är nyttig. Som gurkmeja som också fanns med i den där listan jag nämnde.

Nej, nu får det vara färdigpratat om tumörer och annan skit. Nu ser vi framåt och hoppas på det bästa.

Det bästa önskar jag också er, kära ordbrukare. Må ni själva och era nära o kära få friska, långa och lyckliga liv i Kråkemåla, Dals Långed, Hälsingtuna och Barkliden.

Ta vara på den alldeles nyfödda sommaren. Annars gör nån annan det...