Vandringsloppis! Lät som en jättebra idé, tyckte jag då jag såg blänkaren i FB-gruppen för mitt bostadsområde. Så jag anmälde mig direkt och förberedde mig i flera dagar genom att gå igenom mina prylar både i lägenheten och förrådet. Och fick ihop en hel del, tyckte jag.

Tiden som loppisen skulle pågå var mellan 11-16 idag. Så vid tiotiden satte jag igång att först kånka upp det gamla tunga tapetbordet från källaren och rigga upp det vid hörnet av huset mot gatan utanför.

Sen bar jag grejer både från källaren och lägenheten så jag var alldeles slut när väl allt var på plats. Räknade aldrig men jag gissar att jag hade 30-40 olika föremål som jag hoppades bli av med och få in en slant på.

Bland annat en mountainbike i gott skick, ett dubbelt smörgåsjärn och diverse bill-pyssel-grejor. Som en garagedomkraft, pallbockar och en LED-ljusramp värd säkert över tusen kronor.

Nedan kan ni se hur det såg ut när min loppis öppnade....

Jag beslutade också att den som köpte cykeln även skulle få med ett lås plus cykelhållare som monteras på bilens dragkrok. Men jag har både cykel, lås och hållare kvar. Plus nästan allt det andra också...

Det kan inte betraktas som nåt annat än ett fiasko!

Av 40-talet artiklar sålde jag två. Ett par Bluetooth-hörlurar samt en gammal tavla. Och fick in 200 kronor totalt.

Lurarna såldes för 150 kr till en cyklande man ganska nära mig i ålder, skulle jag tro.

Sen dök det upp två unga damer från nåt annat land som inte talade svenska. Så då fick jag använding för min skolengelska. Som är i väldigt gott skick med tanke på att det är 49 år sedan jag lämnade skolvärlden.

En av dem blev kär i en av tavlorna som samlat damm i mitt förråd i många år. Den är arvegods och jag trodde länge att den var målad av min morfar. Men jag visade den för en av mina mostrar en gång och fick då veta att den säkert INTE var ett av morfars konstverk. Han signerade alltid sina tavlor, sa hon. Och denna hade ingen konstnär angivem.

Men den unga tjejen som köpte den var lycklig när jag bara begärde femtio kronor för den.

Den föreställde ett svenskt (norrländskt?) landskap med en skev lada på en gräsbeväxt sluttning ner mot nån sorts vatten och ett berg i bakgrunden.

När jag började bära fram mina grejer gladdes jag åt det vackra vädret. Strålande solsken om än ingen värme i luften. Och det brukar ju vara en hel del folk som är ute och promenerar på helgerna om vädret är bra.

Men idag var det sannerligen inte många som kom förbi.

Och alltså ännu färre som stannade till och kollade in mitt utbud.

Nåja, jag får väl se det som en lärorik erfarenhet till nästa gång nån kläcker idén om vandringsloppis.

1½ timme innan utsatt sluttid slog jag vantarna i bordet och gav upp. Då hade jag inte haft en enda besökare på mer än en timme. Så det var bara att plocka ihop sakerna jag hade hoppats få sälja och få in några extra slantar på.

Det mesta är lastat bak i bilen just nu. Jag orkade inte riktgt bära ner allt i förrådet igen.

Funderar dessutom på att kanske lägga ut några av sakerna på Blocket, Tradera eller i nån köp-och-sälj-grupp på FB.

Så... när jag väl var klar och alla spår efter min lilla loppis var bortburna var jag rätt trött så jag gick in för att vila en stund innan jag orkade ge Thea hennes promenad.

Det är dock avklarat nu samt att jag hunnit äta middag så nu känns det lite bättre.

Ännu bättre kommer jag att må om jag lyckas få till det med piratkanalen jag fick tips om i våras där jag kan se Timrå IK i SHL helt gratis. Det funkade till sist då men vi får väl se om det fortfarande gör det.

För idag startar vintern. Eller i alla fall ishockeysäsongen. Och den är sannerligen efterlängtad.

Njut av helgen nu, kära ordbrukare på Ven, i Bastuträsk, Skärhamn, Östhammar och Obbola.

Annars kanske nån annan gör det...

Tror ni inte att det blev onsdag den här veckan också? Denna mitt-i-veckan-dag som ibland kallas lill-lördag eller pig-lördag. Jo, för på den tiden "fint folk" hade pigor hemma så arbetade dessa sex dagar i veckan. Helgerna ville ju husfolket ha dem till hands ifall man fick för sig att ha bjudningar hemma eller om det kom gäster ändå.

Så då avtalades det att onsdagarna skulle var pigornas lediga dag. Då kunde de slå sig lösa och gå ut och roa sig om de nu hade såpass betalt att de hade råd med det.

Utan att veta säkert tror jag dock att många av dessa huskors ägnade sin fridag åt vila och avkoppling, Särsklit med tanke på att deras sju arbetsdagar var så långa och slitsamma.

Nån gång i min barndom berättade min mormor om det där gamla pigsystemet och jag minns att jag då frågade hur de där rika familjerna bar sig åt med allt på onsdagarna. Matlagning, servering och disk till exempel. Om de nu inte klarade av det annars utan behövde någon som gjorde det, var min tanke.

Då sa hon att de riktigt rika åt på resturang de dagar pigorna fick vila men att det även fanns små agenturfirmor som tillhandahöll vikarier som arbetade på onsdagarna. Hur dessa sen försörjde sig på övrig tid har jag ingen aning om men kan väl tänka mig att det handlade om såna som hade diverse ströjobb olika dagar. Detta var inte helt ovanligt fram till kanske andra världskrigets slut ungefär. T.ex städning, sömnad och diverse annat.

En släkting har ägnat en del tid åt att släktforska och på mammas sida av släkten finns då inte mycket att skryta med. Åtminstone tillbaka till 1700-talet var det bara hårt arbetande människor som levde under små omständigheter.

Lite som i klippet jag tänkte bjuda på idag. En lite annorlunda Lundellare som jag gissar att inte så många av mina kära ordbrukare ens har hört. "Pigor och drängar" heter den och handlar väl egentligen om just släktforskning och den besvikelse man kanske kan uppleva då man inte hittar några mer bemärkta personer än torpare, sågverksarbetare, skogshuggare och... Pigor och drängar!

"Jag hade kanske hoppats på ett ursprung av klass. Den rättmätige arvingen till nån fjärran slottsterass..."

Den enda släktingen (på rätt långt håll) som på nåt sätt var berömd var skalden Gustaf Fröding. Han var kusin eller tremänning med min morfars pappa, om jag minns rätt.

Och samma blir det ju för mina efterkommande släkten i framtiden. Jag kommer kanske att omnämnas som en enkel gubbe som tillbringade hela sitt yrkesliv i en skitig fabrik.

Nåja, vem bryr sig. När jag väl flyttat till en etta med jordvärme men utan utsikt så får de väl säga vad de vill om mig. Det räcker för mig om mina egna barn kan minnas mig med lite glädje den dagen vår herre bockar för mitt namn i den stora svarta boken.

När det sker vet ju ingen så varför inte bara fortsätta och inte låtsas om att man har det mesta av framtiden bakom sig. Planera och önska och drömma om ett bättre liv, en bättre värld.

Dagen idag ska ägnas åt en inledande inventering av mitt hem och se vad jag kan klara mig utan. Inför den vandringsloppis jag skrev om i förra veckan. Har börjat så smått och vet redan att jag kommer att fylla upp det 2,5 meter långa tapetbord som står i källaren och som jag tänker montera upp utanför huset på lördag. Inte klokt så mycket jox man samlar på sig.

Ett dubbelt smörgåsjärn som äldste sonen lämnade kvar när han flyttade och inte vill ha. En pastamaskin som inte har använts på mer än 15 år. en banankartong full med julprydnader, bl.a en ganska rejäl julkrubba med stall, vise män, djur och ett litet Jesusbarn i sin krubba. Den har inte ställt fram på mer än 30 år och lär inte användas sen heller. En annan banankartong med gamla gardiner och annat textilt som kanske kan bli till mattrasor för nån som gillar att väva. Eller nåt annat.

Några hundralappar borde väl mitt skräp inbringa, tycker jag. Om inte annat så kanske det blir lite mindre att bära vid nästa flytt. När nu det kan bli...

Så nu hoppas jag bara att vädergudarna är med oss på lördag så det inte ösregnar. I så fall lär det inte komma många besökare...

Därmed tackar jag för den här gången. Nu ska jag fixa lite kaffe och när det är urdrucket blir det en promenad med 8 kg hund i andra änden av kopplet.

Ta vara på dagen för den kommer aldrig tillbaka. Å andra sidan kommer det ju andra, nya dagar istället...

Vi ses!

Vad tycker ni om fredag den trettonde, kära ordbrukare? Är ni för eller emot?

Man var inte så många år gammal då man lärde sig att det var otursdagen framför andra. 

Men inte då! Inte är varken fredagen eller den trettonde dagen i månaden mer otursdag än några adnra dagar. 

Lika lite som du får sju års olycka om du råkar paja en spegel. Eller att om du dödar en spindel så blir det regn.

Det är inte heller synonymt med otur att gå under en stege eller att lägga nycklar på ett bord.

Eller för den delen om en svart katt korsar ens väg. Hade det stämt så hade jag väl byggt upp otur för 5-6 mansåldrar medan yngstingen bodde kvar hemma. För hans kolsvarta kattoxe sprang ju ofta framför fötterna på mig.

Och emellanåt försökte han sig också på att använda mina fötter och ben som slalomkäppar när jag nyvaken gick ut i köket för första gången på dagen. DET kunde vara lite irriterande men annars hade jag oftast översende med honom.

Så... tror ni på gammalt skrock? Eller fnyser ni åt det på samma sätt som de flesta av oss gör numera.

Eller... (och var ärlig nu!) är du som jag en sån som inte alls tror på det men ändå gärna spottar tre gånger när den där svarta katten korsar vägen framför dig? Bara för att..... att man VET ju aldrig, liksom?

A-tvi, A-tvi, A-tvi, sa Margareta Krook i den underbara gamla sketchen om Skattkammarön? Det har många tagit efter sen för att bryta svarta kattens förbannelse. En av de bästa sketcher jag sett, fast det var så länge sedan...

Den är väl närapå sextio år gamal men håller ju bra än idag. Eller vad tycker ni?

Av dessa giganter är det väl bara Gunwer Bergqvist som ännu är i livet. Dryga 90 år för jag minns att hon fyllde nittio för något eller några år sedan.

De senaste veckorna har backspegeln till min blogg påmint mig flitigt om de två krig jag utkämpade under fjolåret. Det första och största var förstås det jag deltog i för oss som var dumma nog att födas 1957. Och fortfarande känner jag mig lika stolt och glad över att ha varit en liten kugge i den folkrörelse vi skapade. Som till sist fick en hel regering och sex riksdagspartier att vika ner sig och medge att de fattat ett orimligt beslut.

Och inte nog med det. De kröp dessutom till korset och lovade återbetalning.

Vilket också skedde i somras efter lite mer tjafs och fördröjning.

När jag läser om mitt andra krig så vaknar ilskan och frustrationen i mig när jag påminns om hur jag stångade pannan blodig i min kamp mot Telias gräsliga beteende mot mig som gammal trogen kund sen evigheter tillbaka.

Det är fortfarande lika obegripligt för mig hur ett företag av den storleken kan behandla en trogen kund sen årtionen som om han vore idiot och vägra erkänna att de gjort fel.

Också Telia fick ju krypa till korset till sist. Men inte förrän jag anlitade kommunens konsumentrådgivare till hjälp.

Hon fattade genast att de trampat i klaveret och skärpte tonen mot dem på ett helt annat sätt än jag själv kunde.

Så jag vann ju även det "kriget" även om jag fick slåss i ett halvår.

Och än idag är jag precis lika förbannad på dem och vidhåller jag att den dag jag själv kan välja leverantör av bredband och kabel-TV så kommer Telia att stå sist i kön av kandidater.

Mobilabbonnemanget går ut sista januari nästa år och då ska jag absolut byta operatör för det kan jag ju välja själv. När det gäller det andra så har hyresvärden en deal med Telia som ger dem monopol här.

När det gäller såna saker hävdar jag bestämt att det var bättre förr. På åttioalet fanns inge timslånga telefonköer. Idag är det mer regel än undantag att man får vänta länge när man ringer till myndigheter, institutioner eller större företag. Skatteverket, försäkrningskassan, banker och försäkringsbolag och vad ni vill så är det samma sak överallt att "just nu är det många som ringer...", "vi tar emot ditt samtal så snart vi kan" och "Tack för att ni väntar!"

Ja, vad fan har vi för val??? Om vi behöver få kontakt med dem, menar jag.

Klagar man så hänvisar de till de digitala tjänsterna men dessa är nästan alltis totalt hopplösa att använda.

Och allt handlar förstås om pengar. Om att kundservicen ska kosta så lite som möjligt.

Förr kunde man ringa till dessa med ett vanligt lokalsamtal och direkt kopplas till rätt människa. Nu hamnar man i nåt callcenter som inte sällan är placerat utomlands nånstans där det är billigare att anställa folk än här.

Med detta i åtanke så ska ingen av de där verksamheterna komma och försöka lura i mig att kunden alltid är viktigast. I helvete heller, det enda som är viktigt är att maximera företagets vinster så mycket det bara går.

För då har man ju inga som helst betänkligheter med att försämra servicen till oss flera hundra procent.

Och värre lär det säkert bli. Men den genration som växer upp idag har ju inte upplevt nåt annat än lång väntan så det vet ju inte av nåt annat. Då tystnar väl även kritiken mot det... Kanske!

Solen tittar fram igen nu så jag ska avsluta mitt gnäll och gå ut med Thea istället så vi får lite frisk luft.

Trevlig fredag på er, kära ordbrukare i Örkelljunga, Söderfors, Karlsborg och Kvidinge.

Vi ses!

Efter tre dagars mer eller mindre regn drog molnen vidare under morgontimmarna och det klarnade upp under förmiddagen. Skulle ha haft tvättstugan idag egentligen men efter en koll av tvättkorgen gick jag ner igår och bokade om tiden till nästa tisdag. Dels var det ledigt då och dels passar det mig bättre.

Därför har jag alltså inte så värst mycket för mig mer än att logga in här och kanske tota ihop ett par rader.

Vad det kommer att handla om vet jag inte i nuläget men ibland blir det ett inlägg ändå som jag inte skäms så mycket för att jag refuserar mig själv.

För det ska ni veta, att det händer ibland, det med. Att jag börjar inspirerat och med en klar bild av vad jag vill avhandla men tappar både inspiration och skrivlust och bara släcker ner.

För de av ordbrukarna som är Facebookanvändare undrar jag om nån mer har reagerat på samma sak som ofta sätter myror i huvudet på mig. 

Jo, jag VET att jag skrev om samma sak bara för några veckor sedan, därav rubriken. Men det fascinerar mig så mycket att jag väljer att återkomma till det fenomenet...

Exempel: Någon lägger ut en bild av en tallrik bruna bönor med tillbehör inklusive potatis (som jag vet att en del äter till bruna bönor) Då dröjer det sällan mer än minuter innan nån besserwisser är framme med pekpinnen och talar om att det minsann inte behövs potatis till den rätten. Att man får nog med kolhydrater från bönorna.

Alternativt: Nån lägger ut samma rätt fast utan potatis så kommenterar någon att "Var är potatisen?"

I gruppen för surströmmingsälskare, som jag är med i, formligen kryllar det av fundamentalister som vill undervisa om hur man ska äta det för att äta "RÄTT". D.v.s deras egen variant med "rätt" tillbehör.

Då undrar jag vad det är som får dessa människor att tro att just de själva sitter på den enda sanningen. Och gärna vill påverka resten av världen att göra som de själva gör. Eftersom de tycker att det är "rätt".

Då och då upplyser jag de där fundamentalisterna om att det varken finns rätt eller fel kombinationer.

Att varje människa har sitt eget rätt eller fel och att det är det enda som betyder något.

Vad ens egna smaklökar säger är alltså det enda man behöver bry sig om, tycker jag. Vill någon ha bruna bönor till surströmming så angår det inte mig överhuvudtaget. De får kombinera precis hur de vill.

Och det är inte bara när det gäller mat som det finns tusentals människor som verkar tro att de vet så mycket bättre än resten av världen.

Film och musik är ju andra exempel. Jag själv har rätt enkel smak när det gäller film. Med favoritfilmer som Nyckeln till frihet, Forrest Gump, Kellys hjältar, Yrrol och Örnnästet för att nämna några. 

Inom musik är det väl mest vad mina barn kallar "gubbrock" som jag gillar och lyssnar på. Lundell, Springsteen, Bob Dylan, Van Morrison m.fl. 

Svenska dansband har jag lite svårare för, även om många ju är duktiga musiker. Det är väl kanske mer låttexterna jag ofta tycker är värdelösa.

Men för den skull skulle jag ju aldrig gå ut och totalsåga den genren heller. Jag vet ju hur många som älskar just den sortens musik och visst finns det enstaka som jag också kan gilla.

Klippet nedan är vad jag anser vara en bra dansbandslåt även om den inte framförs av nåt dansband utan av en artist jag haft med mig sen sextiotalet då han spelade i popgruppen Fabulous four.

Lalla Hansson, alltså. Som jag tycker är en lite bortglömd artist som förtjänar fler spelningar i radio. Spelar de nåt ur hans katalog är det nästan alltid hans genombrottslåt som soloartist. "Anna och mej" från 1971.

Nu ska ni dock få höra en annan låt som sällan hörs. Jag vet att några dansband också har den på reprtoaren.

Och jag tror att nån som heter Johny Thunqvist skrev den. I alla fall den svenska texten, det kan vara cover på nåt aamerikanskt. Men det blir den väl inte sämre av?

80 år har han hunnit fylla men är, vad jag vet, fortfarande lite aktiv. Han har inte gett ut jättemånga album men turnerar fortfarande om än kanske i det lilla formatet.

En gång i det tidiga 70-talet såg jag honom live på ett kringresande tivoli som hade stannat till här i staden. Då turnerade han med dåvarande sambon och rätt nyupptäckta sångerskan Lena Andersson (Är det konstigt att man längtar bort nån gång).

Ännu en sån där jag gärna hade sett i TV4;s Så mycket bättre men det lär jag väl knappast få göra.

Nu börjar det att bli dags för mig att ta ut min lilla vovve på en promenad så jag ska avrunda här.

Och titta, det BLEV ju ett inlägg! Om än kanske inte nåt av mina mest spirituella alster.

Men en halvsketen blogg är ju också en blogg och ingen tvingar nån att läsa den.

Om du ändå gjorde det får du gärna lämna fotspår i form av några rader i kommentarsfältet.

Dagen kommer inte tillbaka så njut av den medan vi har den, kära ordbrukare i Hjo, Simrishamn, Ånge och Örbyhus!

Vi ses! Förr eller senare...

God tisdagmorgon på er, kära ordbrukare! Dagen har börjat väldigt trevligt här på Sveriges midja. 

Eller... efter en stillsam start har den kanske mer kommit igång på ett trevlig sätt. Jag vaknade ju, som så ofta, alldeles för tidigt. Före klockan fem till och med idag.

Då brukar jag fixa lite morgonkaffe och slå igång datorn. Thea sover ju längre än jag så jag brukar stänga om mig för att inte störa med ljud från t.ex nån Youtubefilm eller nåt nyhetsinslag på nån web-TV-kanal.

För en halvtinne sen lade min dotter ut en liten film där jag fick se Luis äta frukost. Han är ju snart sex månader gammal så hon har börjat ge honom lite mer fast föda. Så med teknikens hjälp fick jag alltså följa mitt första barnbarns frukostritual fast han bor bortemot 90 mil ifrån mig. Det är jag tacksam för.

När klippet var över krafsade det på dörren till mitt sovrum så jag steg upp och öppnade för min fyrbenta sambo.

Som förstås ville upp i famnen och vara jordens medelpunkt en stund. Hon sitter kvar utanför dörren tills jag satt mig ner igen men då kommer hon som en raket och reser sig på bakbenen.

Sen är det klapp och kli och småprat i 10-15 minuter medan jag berättar för henne hur snäll och fin hon är och hur mycket jag tycker om henne.

Och hon berättar detsamma för mig. Fast på sitt eget vis förstås. Med ögonen som ser så beundrande på mig medan jag pratar med henne och klappar om henne. Och med sina små grymtande läten som jag faktiskt lärt mig skilja åt fast de är så lika. Missnöje låter nästan likadant som välmående. Men jag har lärt mig skillnaden.

Den stunden har vi varje morgon och har haft sedan hennes första dag hos mig. Och vi tycker båda om den.

Sen brukar jag fortsätta en stund till med surfandet innan jag kliver i skor och jacka och vi går ut en sväng. Idag blir nog promenaden rätt kort för det regnar ute och det gillar inte lilla damen.

Sen går vi in och äter frukost. Torrfoder för Thea och för mig blir det idag en shakshuka. Dels var det rätt längesen sist men framför allt har jag två stora tomater som börjar bli lite för mjuka så jag ska ta vara på dem medan de ännu är ätliga.

Sen ska jag kanske ta en svängom med snabeldraken också. Dammsugning behövs nu har jag sett. Så varför inte passa på då vädret inte inbjuder till utomhusaktiviteter.

Dessutom ska jag ta och inventera lite skåp och lådor efter saker som jag inte behöver.

Några människor i området håller på att organisera en vandringsloppis. D.v.s den som vill sätter upp ett bord eller nåt annat utanför där man bor och så trycker de upp kartor där varje anmäld loppis är markerad. Så kan folk knalla runt och titta om de hittar några fynd.

Så därför tänkte jag göra en liten "dö-städning" och plocka ut allt jag klarar mig lika bra utan. Tänka efter om jag använt saken sen jag flyttade in här och har jag inte det så behöver jag den inte heller.

Några större summor räknar jag inte med att få in men kanske blir det lite mindre att släpa med sig den dag jag ska flytta. Och i källarförrådet står ett stort hembyggt tapetbord som jag tänkte ställa upp utanför och lägga upp sakerna på. Så får vi bara bra väder den 21/9 så borde jag väl kunna bli av med åtminstone en del.

För nån timme sen läste jag den senaste opimionsmätningn gällande riksdagspartierna stöd. Hade det varit val idag hade både L och KD hamnat under spärren på 3% och trillat ut från riksdagen. 

De återstående två Tidöpartierna hade då fått 37,2% av rösterna medan S, V, MP och C tillsammans fått över 55%.

Säger inte det lite om vad folket tycker om nuvarande regering?

Själv tycker jag att det är obegripligt hur vanligt arbetande folk, både arbetare och tjänstemän kunde tro att de skulle få det bättre på något vis med SD vid rodret och Kristersson som verkställande av SD;s vilja.

Tittar man i historieböckerna så har varje borgerlig regering fördelat om pengar och resurser på samma sätt.  Man har satt åt arbetslösa, långtidssjuka, gamla och barnfamiljer för att ge miljonärerna skattelättnader och sänka företagens kostnader. Vilket i slutänden gynnar deras ägare och bara dem.

För några dagar sen såg jag finansministern stå i en intrevju och tala om hur viktigt det är att samhället stöttar pensionärerna. Därför hade de nu beslutat om en generell höjning av penionerna.

1400 kronor, skulle vi få, sa hon och såg stolt ut.

Nej, nej, nej, inte per månad, tokstollar! Per ÅR, förstås!

Tack snälla fru Svantesson! Menar du verkligen att vi ska få hela 116 kronor och 66 öre mer i månaden att festa för???

Nejvisstnej, förlåt... jag glömde... 116 kronor i månaden FÖRE SKATT, är det ju förstås. Vilken ynnest!!!

70-80 kronor i reda pengar per månad står hon alltså och ser stolt ut över att ge oss. Nålpengar, säger jag!

Snuspengar är ett annat uttryck för småsummor.

Pengar som ingen  ens kommer att märka av. För när vi får dem på kontot så har inflationen redan ätit upp dem.

Nej, man vet knappt om man ska skratta eller gråta åt eländet. Sen står de där, politiker från hela skalan och undrar varför politikerföraktet ökar. 

Om jag trodde att nån skulle lyssna så skulle jag gärna förklara det för dem.

Men ingen skulle väl lyssna. Och om de lyssnade skulle ingen ändå bry sig. För de har själva sitt på det torra med råge och såna människor brukar sällan vara så benägna att kriga för andras villkor. Vi är bara siffror i statistiken för dem.

Därmed ska här tagas morgonpromenad för nu börjar Thea röra på sig igen.

Ha en fin tisdag, gott folk, i Harplinge, Jönåker, Arjeplog och Sveg.

Vi ses! Tänker jag...

Så har jag då än en gång förlorat en som jag en gång kallade min bästa vän. Alldeles nyss kom det upp en ruta i flödet på FB att Dan gått bort hastigt och oväntat.

Dan, eller Dan-Owe som han hette och även kallades på den tiden vi umgicks lärde jag känna strax efter att jag som femtonåring flyttat till min pappa och hans nya familj i Gimo i norra Uppland.

Jag insåg rätt snabbt att mina jämnåriga där inte riktigt funkade som jag var van vid från Sundsvall där jag vuxit upp fram till dess.

Det var liksom två läger där. Infödda och utbölingar. Som infödd skulle man inte bara själv vara född där utan helst ha åtminstone en förälder som också var det.

De infödda höll sig för sig själva medan vi utsocknes fick umgås med varandra bäst vi ville.

På de tre år jag bodde där tror jag inte att jag en enda gång var inne i en infödds hem. Inte heller tror jag att nån sån någonsin följde med hem till mig. Hos Dan däremot var jag ofta och han hos mig lika ofta

Dan hade kommit dit några år tidigare från Gäddede i Jämtland sen hans föräldrar inte längre kunde hitta jobb där omkring. Och kanske hade det nåt att göra med att vi båda var norrlänningar att vi hittade den där vänskapen som jag satte så stort värde på.

Han hade dessutom ett annat minus bland jämnåriga, han var oerhört intelligent och kallades plugghäst av en del. Men inte pluggade han mer än de flesta. Han hade lätt för att lära bara.

Det gjorde att samtalen med honom blev så mycket mer mogna och intressanta än med de flesta andra tonårsgrabbar jag kände och pratade med. Vi pratade om annat också än bara tjejer, öl och mopeder.

Han var intresserad av politik och samhället överlag. Och det från en position rätt långt till vänster om mina värderingar. Något som väl förändrades senare i vuxen ålder. Han gick med i nåt som hette Röd Ungdom men längre fram i livet var det miljöpartiet som stod honom närmast.

1976 i januari lämnade jag Gimo och återvände hit till Sveriges midja. ´På sommaren det året hörde jag av honom igen. Han ringde och bad att få hälsa på mig några dagar. Vilket han såklart fick.

Så jag visade honom mina barndomstrakter och vi hade trevligt de dagar han stannade. Hans föräldrar var då i huset de hade kvar i Gäddede och kom och plockade upp honom när de åkte tillbaka till sina jobb i Gimo.

Det var sista gången vi träffades. Och vi hade ingen kontakt överhuvudtaget innan jag föll för trycket att skaffa Facebook-konto. Då hittade vi varandra och pratade en del gamla minnen emellanåt.

Det känns i hjärtat fast det är nästan femtio år sedan vi sågs i levande livet.

Någon, antagligen hans fru, berättade om det på hans FB-sida som kom upp först i flödet när jag loggade in för en stund sedan.

Så nu kommer jag att kalla vännen Hans "bara" för min gode vän eller min tama husmekaniker. Jag törs nog aldrig mer använda orden "min bästa vän" om någon eftersom jag nu förlorat fyra stycken såna.

Så vila i frid, kära Dan, Jag ska minnas dig med värme och glädje!

En bärstinn rönn får bli symbolen för den årstid som nu stundar. Ännu lär det väl vara gröna löv på träden ett tag till men om mindre än en månad kommer den där färgexplosionen som hösten bjuder på varje år.

Just rönnen är ju lite extra sägenomspunnen, som jag skrivit om ett par gånger tidigare genom mina bloggår.

Dels finns ju den där gamla sägnen om räven som bestämmer sig för att rönnbären är sura eftersom han inte kan nå dem. Sen finns det också två urgamla och diametralt olika sägner om hur man spår väder med rönnens hjälp.

Den ena säger att mycket bär på rönnen berättar om svår vinter med mycket snö så småfåglarna ska ha nåt att äte.

Medan den andra hävdar att det blir lite snö eftersom Vår Herre inte vill att träden ska bära tung börda två gånger.

Personligen tror jag inte på någon av dem. Utan min övertygelse är att om det finns gott om insekter vid blomningstiden så blir det gott om bär.

Det gäller ju förresten alla bär. Viktigast av allt är att det finns polinerande insekter när de blommar.

Vissa år infaller det ju s.k järnnätter i början av juni då många träd och buskar står i blom. Enligt folktron så dör blommorna av frosten men det är bara en gammal skröna.

Det som händer är att de insekter som hunnit kläckas dör och därmed blir inte blommorna befruktade.

Madame Citroen är åter i brukbart skick tack vare min duktige f.d arbetskompis från Libyen.

Jag och Hans tog en lite närmare titt igår och konstaterade att vi skulle ha behövt en brygga eller billyft för att komma åt att byta den där remmen som gått av. Så jag ringde min bekant och hade sån tur att han var på sin verkstad och precis hade blivit klar med den bil hade jobbat med igår.

Så jag tog Gud i hågen och chansade på att jag skulle kunna köra henne dit fast det är drygt 1½ mil. Problemet var ju att batteriet inte laddas och jag visste inte alls hur långt jag skulle ta mig på den ström jag hade.

För säkerhets skull följde Hans efter i sin bil beredd att ta mig på släp om min bil skulle ge upp längs vägen.

Men som tur var så kom jag ända fram även om det var rejät tungstyrt utan servo.

Några timmar senare fick jag ett sms att bilen var klar och min snälle vän kom och skjutsade mig för att hämta den.

"Bara" sjuhundra kronor tog han för arbetet så totalen landar strax under tusenlappen eftersom remmen kostade 289.

Så jag känner mig rätt nöjd efter omständigheterna.

Den sjätte september är det idag. Vilket betyder att det, just idag, är 48 år sedan jag fick nycklarna i handen till min allra första egna bil. Bilden har jag lagt ut förr men jag gör det igen. En då två år gammal Ford Taunus som gått lite över 4000 mil bara. En fin bil tyckte många på den tiden.

Bilden är från mitt besök på Härnösands bilmuseum för tre år sedan och troligen är den här bilen ett år äldre än min var. Dels är strålkastarna lite mindre på den här bilen och dels ser man att det är låg rygg på framstolarna. Mina var byggda för att skydda mot whip-lash-skador och betydligt högre.

Färgen är dock exakt densamma som på den jag köpte för 48 år sedan. Mycket populärt i mitten av 70-talet med brun metallic-lack. Överdragen till stolar och baksäte som jag köpte sen var också i några av tidens modefärger, grönt och orange. Kanske inte lika poppis nu längre...

Eftersom jag kände mig lite osäker inför att göra en så stor affär själv åkte jag ner till pappa i Uppland och tog hjälp av honom både med val och med prisförhandling.

Stanande kvar sen någon dag till innan jag gav mig iväg de trettio milen hem igen.

Men såvitt jag minns gick resan utan missöden och jag hann hem innan jag skulle börja jobba igen.

Därmed får det vara nog för den här gången så jag lämnar mina kära ordbrukare åt era öden i Tullinge, Älmhult, Vikmanshyttan och Överkalix.

Ha en fortsatt fin fredag och helg också om jag inte skulle komma tillbaka förrän senare!

Vi ses!

Vet inte om jag missupfattade. Det KAN ha varit nåt ironiskt menat men i flödet på FB dök det upp en liten ruta om att regeringen utreder om det går att privatisera rättsväsendet och polisen.

Jag utgår från att det var bara nån som gjorde sig rolig.

För i min värld är det väl det sista man kan privatisera. Det är ju, så att säga, varje lands skyldighet att försvara sig. Både mot angripare utifrån och mot angripare inom nationen. De som inte kan följa de emkla regler vi alla måste försöka leva efter. Och är det något som ska vara statens uppgift så är det väl försvaret, rättsväsendet och ordningsmakten.

Om inte annat så kan man ju titta hur det gick med skolan, åldringsvården och sjukvården.

Handen på hjärtat, kan nån av mina vördade ordbrukare ge mig ETT exempel där det blivit bättre för någon mer än ägarna av de privata skolorna, vårdföretagen etc. Eller järnvägen, för den delen.

Nog skämtades det vääl om gamla statliga SJ också på den tiden det begav sig men idag är jag ytterst tacksam att jag så sällan behöver åka tåg. Det är inställda turer och förseningar hela tiden, om jag får tro de som åker oftare än jag gör.

Jag är ju så gammalmodig att jag tycker att samhället ska stå för det som alla behöver eller nån gång kanske KAN behöva. Det ska inte vara vinstkrav som styr våra barns utbildning eller hur våra gamla och sjuka ska skötas om.

Mina barns mamma berättade för ett tag sen om sin pappas sista tid i livet. Han hamnade på en sån där slutförvaring som förr hette vårdhem. Sjukvården kunde inte göra mer för honom.

Men när han kördes dit fanns inget rum eller ens sängplats i ett rum för flera utan de placerade honom i en lokal i källaren. När hans döttrar och barnbarn hälsade på klagade han alltid över att han var så hungrig och han magrade snabbt. Exfruns uppfattning var att han mer eller mindre svälte ihjäl.

Har vi blivit så jävla cyniska att när en människa inte längre kan "repareras" av sjukvården så hjälper man döden  på traven genom att svälta våra gamla och sjuka.

Väl omhändertagen hade han gått bort i vilket fall som helst men kanske fått några veckor eller månader till. Det är i alla fall hans närmastes uppfattning och tro.

Inom mig hoppas jag innerligt att hon överdriver en aning för jag skäms som svensk om det verkligen var så illa.

Han var född i mitten av 1930-talet och därmed en av de starkt bidragande till byggandet av välfärdslandet som skapades framför allt efter andra världskrigets slut.

Den välfärden sågas nu sen rätt många år ner till ingenting för att yterligare berika miljonärerna. För de drabbas ju inte även om de blir sjuka och inte längre kan ta hand om sig själva. Nej, de har råd med privata försäkringar som garanterat dem ett gott liv även om de måste tas om hand.

Det goda livet tycker jag att alla människor ska vara värda. Där ska det inte skiljas på direktör och sopåkare.

Jag tycker alltså att det här med privatiseringar har gått för långt nu. Det är dags att rycka i handbromsen och sätta stopp för skattesänkningar till de som redan lever så gott som någon kan.

Sättas stopp vill jag också att det ska göras för miljonvinster bestående av våra skattepengar från skolor, apotek och vårdinrättningar. Vinster som inte sällan sen skeppas ut ur landet till nåt skatteparadis där de där parasiterna kommer undan att betala till den gemensamma kakan.

Men mina förhoppningar om att det ska kunna bli verklighet igen en dag är nog nästan lika med noll. För idag hör jag egentligen bara Vänsterpartiet protestera så det märks mot vinsterna i välfärden.

När den möjligheten gavs så började också omsorgen och empatin med de svagaste att tonas ner till förmån för profiten som skulle ner i rikemänniskornas fickor.

Inte ens LO-kollektivet verkar bry sig längre. De var ju starka opinionsbildare under de år som folkhemmet byggdes. Men det är väl samma där. De som sitter och styr har väl så höga löner att den borgerliga politiken gynnar dem själva och då blir det nog svårt att få upp dem på barikaderna igen som förr.

De rullar hellre tummarna och pillar lite navelludd än att knyta näven mot överheten och ställa krav.

Och får nuvarnade regeringstrojka fortsätta så är det väl bara en tidsfråga innan det sitter svenska tiggare på våra gator. Innan barnfattigdomen är så utbredd att den börjar skörda liv som den gör i USA.

Sten för sten monteras det vi kallade välfärd ner och jag hoppas jag slipper uppleva mina värsta farhågor att vi ska bli ännu mer lika USA. Som ju är de rikas paradis på jorden men där tusentals människor varje år dör helt i onödan av lättbehandlade åkommor bara för att de inte har råd med privata försäkringar som täcker deras vård.

Där medelklassens människor får gå från hus och hem om någon bli allvarligt sjuk. För de där priuvata försäkringsbolagen bestämmer ju helt själva  vad försäkringen täcker och inte. De ska ju också generera vinster till miljardärernas konton...

Nej, man får kanske vara nöjd om man hinner gå ur tiden snabbt och någorlunda smärtfritt innan de inför ättestupan igen. Där man knuffade ner obrukbara människor utför nån bergvägg och lät dem slå ihjäl sig bäst de kunde.

Så Sverigevänner... (DET ordet vill jag gärna stjäla tillbaka från SD) Är det inte dags att vi slår nävarna i bordet och river ifrån åt de där nollorna i regering och riksdag att nu får det vara nog?

Ja, det blev lite grinigt idag men kanske det går över framåt kvällningen.

Jag har ju liksom kommit i ett litet "flow", kan man säga, när det gäller travspel.

I söndags gjorde jag ju om 24 kronor satsade pengar till 240 kronor i vinst. 78 av dessa kronor använde jag igår kväll till ett system på V64 (48 kr) och tre rader Dagens Dubbel på samma bana (30 kr).

Jag rättade V64;an först och det kom upp idel gröna pluppar. Alla rätt igen, alltså.

Men utdelningen... var ju inget att jubla alltför högt eller länge åt. 80 kronor ga sex rätt av sex möjliga och givetvis ingen utdelning på femmor eller fyror. Dagens Dubbel däremot inbringade fem kronor mer, d.v.s 85 kronor.

Så det blir ett system på V86 ikväll också. När jag nu har sånt flyt.

Håll gärna en tumme eller två för mig, kära ordbrukare, Tylösand, Ammarnäs, Knutby och Skärblacka.

Vi ses! "Om Gud vill å pjäxer´n håll´!"