Nej, ännu har hon inte drabbat oss här på Sveriges midja, den där stormen som heter som en klasskamrat jag hade i några år i grundskolan. Så det är väl bara att hoppas att hon tar en annan väg eller helst dör ut.

Ingen kyla att bråka om idag heller, bara -2 ute och det kan jag absolut stå ut med.

Sopade av bilen och styrde den mot Willys vid 13-tiden i tron att värsta rusningen inte hunnit komma igång.

Och redan innan jag kom fram blev det problem p.g.a en seriekrock med tre bilar längs vägen dit. 

Plus att en ambulans hade kört i diket på vägens andra sida. Övrig räddningstjänst hade då ännu inte hunnit dit.

Så det tog mig väl cirka 20 minuter extra att komma fram.

Då visade sig att mina gissningar om rusning kom helt på skam. Tror aldrig jag har sett deras parkering så fullproppad med bilar. Och 12-15 st cirkulerade omkring i hopp om att nån skulle flytta på sig.

Så efter ett hastigt överslag i huvudet tänkte jag att jag kan åka dit imorgon bitti vid åttatiden när de nyss öppnat. 

Så jag vände hem igen och tog en extrarunda med Thea, 

Sen vid sjutiden ikväll tittade jag ut mot parkeringen och såg att bilen fortfarande var fri från is och snö.

Så jag tog väl Gud i hågen och gjorde ett nytt försök. Och då gick det bättre.

Så nu har jag laddat med potatis och lök till Janssons frestelse som blir min julaftonsmiddag. Skinkan låg ju redan i kylen och ska griljeras imorgon kväll. Där ligger också en klump med köttfärs från frysen som jag ska förvandla till köttbullar under morgondagen.

Sen får det liksom räcka med julstök och jag tror inte att jag kommer att sakna nåt utom möjligen sällskapet som brukar vara här på julafton. Men jag har ju min lilla sambo så det är inte synd om mig alls.

Monterar väl ihop min Jansson så det är lagom att ställa den i ugnen medan jag ser Kalle Anka. Så hinner jag käka i lugn och ro innan Karl-Bertil Jonsson börjar.

Jag påminner mig själv om hur skönt det är att inte behöva stå i köket hela förmiddagen på julafton för att fixa allt i ordning för julfirandet. Det blir ganska skönt att bara ha mig själv och vovven att tänka på.

Gott är också att veta att vi nu går mot ljusarer tider igen. Även om det dröjer innan det riktigt märks.

Kanske dyker jag upp imorgon eller kanske söndag förmiddag. Men skulle det inte bli så är det väl lika bra att jag redan nu öbskar mina kära ordbrukare... En riktigt God Jul! Tillsammans eller var för sig!

"Fred och lugn inatt i männskoland..."

Jag kanske inte kan påstå att klippet ovan är någon favoritlåt hos mig. Eller om vi säger så här; Texten hade gärna kunnat få lite annan melodi och arrangemang.

Nej, det är mer symboliskt som jag väljer att dela den videon. Titeln på den är ju "Upp" precis som min rubrik idag.

Och upp ska vi ju nu. Från brunnens botten. Upp mot ljuset! Upp, bort från mörkret.

Det blir alltså inte jävligare än så här vad ljuset beträffar. Fr.o.m imorgon får vi en liten aning mer dagsljus varje dag ända till midsommar ungefär.

Och det är väl ändå en liten tröst att även om vi inte märker det ännu på några veckor så VET vi ju att det är på det sättet. Klen tröst kanske. Men ändå!

Efter ett par dagar med töväder har kvicksilvret åter sjunkit en bit. Minus sju imorse här på Sveriges midja.

Men solen skiner och det är en strålande vacker vinterdag ändå.

Ett annat glädjeämne är att det här är den sista månaden jag betalar den där orättmätiga skatten på mina stackars ynka pensionskronor. Om jag räknat rätt så ska mitt netto per månad stiga med nånstans mellan 2 500 - 3 000 kr i januari och det kommer att göra livet betydligt mindre oroligt.

Den här månaden är en av årets värsta eftersom jag, förutom allt det vanliga, även ska betala fordonsskatten för Madame Citroen på 2 700 kr ungefär.

Så i januari kanske jag får vara tacksam för mina överflödskilon. Det finns ju massor av oförbränd energi på min egen kropp vilket gör att jag ju överlever rätt länge bara jag har tillgång till vatten.

Och yngstingen har fått sitt första riktiga jobb också. Visserligen bara två dagar per vecka. Fredag och lördag kväll och natt, så det blir ju OB-tillägg också. Får han sen köra extra nån strödag här och där bör han klara sig ganska bra ändå. Så skönt att han äntligen står på egna ben. Både för honom och mig.

Det nya år som kommer om en dryg vecka borde alltså bara kunna bli bättre än det som snart är slut. 

Därmed ska jag passa på att njuta lite av det ljus vi ändå har den här dagen och ta en lite tidigt eftermiddagspromenad med min fyrbenta sambo. Om ungefär två veckor firar vi ju ett år tillsammans och hon har ändå förgyllt min tillvaro under året som varit.

Det har sin tjusning att alltid veta att det finns någon som blir jätteglad när man kommer hem. Även om man kanske bara varit hemifrån i en halvtimme så är hon helt överlycklig att se mig ändå. Likaså är det mysigt att höra henne komma tassande på morgonen då hon vaknar och så fort hon ser mig från tröskeln sätter hon högsta fart och kommer för att få sin morgonritual. Den består av att jag lyfter upp henne och har henne i famnen i 10-15 minuter medan jag klappar om, kliar lite och småpratar med henne.

Hon "pratar" ju också på sitt eget lilla vis. Hon har ett läte som påminner om snarkningar. Nästan samma läte kommer när hon är missbelåten eller otålig. Men det finns en liten nyansskillnad och jag hör direkt när hon mår riktigt gott.

Så... Ses vi inte mer idag så blir det väl nån annan gång. Förr eller senare!

Dagens rubrik syftar förstås på att vi imorgon når bottenläget när det gäller ljus och mörker. Imorgon är årets kortaste dag och från och med torsdag kommer ljuset, sakta men säkert, tillbaka.

Nu brukar jag iofs inte märka nån större skillnad förrän i början av februari men blotta vetskapen att det förhåller sig på det viset är ju ändå en liten tröst.

Än kan det förtås bli både snökaos, extremkyla och vad som helst i flera månader framåt så vi ska väl inte ropa hej för högt. Men oavsett vilket så blir det i alla fall en aning ljusare, dag för dag.

Här på Sveriges midja är det varken eller just idag. Grå himmel men uppehåll och 3-4 plusgrader ute.

Men jag håller mig mestadels hemma ändå, vill inte ut och trängas i julhandeln om jag kan undvika det. 

Julklappar, oss vuxna emellan, har vi slutat med för flera år sedan så nästa jul blir det första gången på länge som jag kommer att handla såna och slå in paket. För då har jag ju förhoppningsvis ett litet barnbarn att skämma bort.

Den här julen blir ingen jul alls utan det blir som vilken annan dag som helst. Ensam är jag ju inte, jag har ju Thea!
Hon och jag får väl se på när Kalla Anka tvättar rumpan, när Karl-Bertil leker Robin Hood och allt det där andra.

De säljer färdigkokta skinkor på närbutiken denna vecka för bara 39:90 så jag köpte en liten en som jag lär griljera endera kvällen innan eller på julaftons morgon.

Annars lutar det åt att jag snor ihop en form med Janssons frestelse, som jag är omåttligt förtjust i, och låter den ensam utgöra mitt julbord. Kanske rullar jag lite köttbullar och steker några prinskorvar också men sen räcker det.

Firat jul för mig själv hemma har jag aldrig gjort förr. Däremot har jag tillbringat många julaftnar på fabriken där jag jobbade i så många år.

Om jag minns rätt så arbetade jag de fyra första jularna. Eftermiddagsskift tre gånger och ett år hade vi nattskift. 

Det finns för övrigt inga helger eller högtider då jag inte har arbetat.

Och hade jag varit kvar där så hade jag haft dagskift i år. Det vet jag eftersom min kompis, som vikarierar ibland som timanställd, ska jobba då och med mitt tidigare skiftlag.

Under mina första år där bjöd arbetsgivaren på landgångar med julbetonade pålägg. Och de där mackorna var oftast tillredda flera dagar i förväg så brödet var torrt och även det som låg ovanpå började ofta att torka i kanterna.

Därför pratade jag med dåvarande verkschefen och sa att julmat äter ju alla hemma så att det både räcker och blir över. Så jag föreslog att man skulle hitta på nåt annat istället.

När jag förklarat för honom hur de där mackorna brukade smaka bad han om förslag på alternativ.

Så jag drog till med smörgåstårta. Som ju bara blir mer saftig om den står i kylrummet nån dag eller så.

Så blev det och den traditionen höll de vid liv åtminstone så länge jag jobbade där.

Men nån smörgåstårta blir det alltså inte för mig och lika bra är väl det. Jag är så glad att jag slipper det där företaget med alla dess inkopetenta ledare på olika nivåer.

De har visserligen fått en ny VD rätt nyligen. En svensk för första gången på bortemot 15 år. En man jag känner ganska väl och hoppas att han kan förändra/förbättra den attityd som genomsyrar den där firman och göra den till en lite bättre arbetsplats för alla mina f.d kolleger.

Bara det att han talar samma språk som personalen tror jag många ser som ett plus. Efter att först haft en amerikansk platschef som trodde att han kunde bete sig likadant som chefer får göra i USA. Därefter en italienare som jag personligen ändå respekterade och gillade men som nästan alla andra tyckte illa om.

Efter honom kom en spansk chef som var en ännu värre tyrann än amerikanen.

Spanjoren efterträddes sedan av en ryss som inte kunde ett ord svenska. Men i höstas fick visst ryssen hemlängtan eller om han fick sparken för han försvann visst väldigt hastigt om jag fattat rätt.

Nu står det åtte kg ivrig hund på bakbenen här och krafsar mig på låret samtidigt som hon smågnäller lite. Och det vet jag förstås vad det betyder. Så jag får aaaaavrunda här och tacka för visat intresse.

Tack till dig som läste hela vägen!

Börjar med att gratulera HM Konungen på namnsdagen! Nej, jag vet att det inte står Carl eller Gustaf  i almanackan för dagens namn. Men det är ju DEN SEXTONDE! Och han "heter" ju det också...

Så var det över för i år då. Jag talar förstås om TV4;s Så mycket bättre.

Och faktiskt tycker jag att det blev så mycket bättre än flera andra årgångar. Dock tycker jag fortfarande att de skulle ha hållit kvar tanken med en fast artistuppsättning där alla var med hela vägen.

Som så många gånger förr har jag fått upp ögonen för flera av deltagarnas talanger. Några kände jag överhuvudtaget inte till när det började i höstas medan andra har visat upp nya sidor av sig själva.

Det har förstås med åldern att göra, det där att man inte vet så mycket om ungdomens artister.

Så har det ju alltid varit. När min farfar, född 1900, var tonåring var det vad vi idag kallar gammaldans som var ungdomens musik. Den tyckte hans föräldrar var hemsk och skulle leda till synd och förfall.

Min pappa föddes 1925 och i hans tonår var det jazzen som regerade. Vilket farfar och farmor tyckte var bara ett jävla oväsen. "De spelar ju inte ens samma bit", minns jag att farfar sa ibland mest för att reta sin son, min far.

Sen kom min barn- och ungdom då det dök upp fyra unga pojkar från Liverpool.

I vita skjortor, slipsar och kavajer. MEN... inte kortsnaggade på huvudena som var normen för män på 60-talet.

När jag idag ser tidiga bilder på Beatles har jag svårt att förstå att de ansågs så långhåriga av den tidens äldre. Jag tycker att de ser ytterst prydliga ut.

Sen kom ju den där perioden då de reste till Indien och lät både hår och skägg växa sig långt på riktigt.

Själv har jag aldrig förfasat mig alls över vad mina barn lyssnat på och gillat. En del har jag tyckt genuint illa om men det har jag aldrig ens antytt för dem. Jag har försökt respektera deras egna val helt enkelt.

När de var små försökte jag förstås låta dem lyssna på mina favoritartister, min musik. Och alla har burit den med sig, åtminstone delvis, in i vuxenlivet. Även om de lyssnar mer på det som kommer numera än vad jag gör.

Så nu får man, som varje år, se fram emot nästa upplaga och hoppas att några av de jag helst velat se blir tillfrågade nästa år. Och om inte så kanske det blir bra ändå.

Den tidiga, kalla och snörika vintern har tagit en ny vändning här på Sveriges midja. Efter veckor med minusgrader, ofta tvåsiffrigt, slog det om till töväder i eftermiddags.

Fort måste det ha gått också för imorse var det -12.

Vid 13-tiden då jag åkte och handlade hade det stigit till -6. Och för 3-4 timmar sen hörde jag dropp på fönsterblecket. Jag gläntade på fönstret och mycket riktigt droppade det från taket eller från fönsterblecket hos grannen ovanför. Då var det plötsligt fyra plusgrader!

På marken såg det ut att ha regnat lite då Thea och jag gjorde kvällsrundan vid halv åtta. Så imorgon bitti får jag kolla noga hur det ser ut. För kommer det mer regn så blir det glashalt på gator och trottoarer, så kallt som det är i marken nu efter senaste tidens låga temperaturer. Och då gäller det att leta fram broddarna som jag skaffade förra vintern så jag inte halkar omkull.

Jag drabbades av ischias i förrgår och under eftermiddagen var det så illa att jag hade svårt att stå upprätt. Och än värre var det att förflytta sig från sovrummet till köket eller badrummet.

Men jag letade fram min gamla värmedyna från 70-talet och lade mig på den med högsta effekten i kanske en haalvtimme. Det brukar hjälpa vid annat ryggont och gjorde faktiskt det då också.

Lite bättre igår morse och tur var det för då hade jag inbokat min fjärde covidspruta samt vaccin mot influensan.

Men det gick rätt bra även om jag tvingades parkera en bra bit från ingången och därmed måste gå lite längre. 

Men det gick bra ändå. Det känns fortfarande men jag har tagit små stunder på värmen både igår och idag så ännu kan jag härda ut.

Förhoppningsvis ger det med sig på nån dag eller så.

I Swiss hockey games fick jag se Tre Kronor besegra Finland i eftermiddags så nu blir det ren final mot tjeckerna imorgon.

Sömnen igår natt blev inte så bra, vet inte varför. Men det börjar kännas nu så jag ska avrunda och gå och borsta tänderna innan jag kryper i säng och hoppas på bättre lycka ikväll.

Så godnatt på er, kära ordbrukare i Långviksmon, Björklinge, Askersund coh Simrishamn.

Vi ses. Endera dagen...

Skitåret 2023 lider mot sitt slut. Sjutton dagar kvar, bara. Och lika bra är det. Detta år har egentligen bara fört med sig ett enda riktigt glädjämne - att jag ska få mitt första barnbarn.

Och som det verkar på barnbarnets blivande mamma lär det knappast dröja till mars, men vi får väl se.

Det kommer ju att behöva gå några månader in på nästa år innan jag hunnit stabilisera upp ekonomin nog mycket för att ha råd att åka ner och träffa underverket.

Först måste man ju liksom kämpa sig ifatt innan man kan börja lägga undan några kronor varje månad. Och tack vare sex riksdagspartiers klantighet så består ju straffskatten det här året ut.

"Politik är att vilja" är ett känt citat av vår mördade statsminister Olof Palme. Men idag verkar politik handla mer om att vilja andra sidan illa. Idag verkar politik mest vara att skylla ifrån sig.

Under tiden som vi, 57;or, krigade för vår rätt så tävlade sossar och moderater i att just skylla ifrån sig på det andra blocket. S lade visserligen fram förslaget i riksdagen och därmed var det, enligt M, KD och L, deras fel att det blev så fel.

Att de själva röstade ja i riksdagen hade de alla "glömt".

Till och med när vi vunnit och man genomförde manifestationen i Stockholm passade en moderatpolitiker på att från talarstolen åter skylla på föregående regering.

Det finns säkert många människor i landet som den där extrahöga skatten har slagit ännu hårdare mot än vad som drabbade mig personligen. Men det är ju i sin egen ekonomi man märker skillnaderna.

Häromdagen såg jag en sån där väljarundersökning i staplar och där ledde oppositionen stort. Mycket tack vare att alla Tidöpartierna, utom SD, har backat rätt rejält.

Hade det varit val när den genomfördes så hade både L och KD trillat ur riksdagen och MP låg precis på gränsen.

MEN... undersökningen gjorde dock innan Magdalena Anderssons krokodiltårar inför riksdagen mot SD. Dem tror jag inte att hon plockade några väljare på. Snarare tvärtom!

Själv upplevde jag det som väldigt teatraliskt och därmed ovärdigt en partiledare med ambitionen att ta tillbaka regeringsmakten i nästa val.

Innan dess hinner det ju förstås rinna mycket vatten både över och under broarna och det är förstås alldeles för tidigt att börja spekulera redan nu om hur det går hösten 2026.

Opinionen kan svänga både fort och mycket flera gånger innan dess.

Nej, oppositionen borde hänge sig mer åt att peka på alla svikna vallöftena från Tidö-trojkan.

Tänker på bränsleskatterna som både KD, M och SD skulle sänka.

Nu har ju visserligen priserna sjunkit en bit igen men dyrt är det fortfarande.

På tal om dyrt så tycker jag också att det är egendomligt att inte de sjunkande priserna på bensin och diesel syns på matpriserna. När dieseln blev dyrare var de ju snabba att kompensera sig men när det går åt andra hållet är det visst ingen brådska.

Så klokast är väl att vänja in sig på att äta kålsoppa, blodpudding och pannkakor lite oftare. De japanska snabbnudelsopporna är  också fortfarande rätt prisvärda. Dock inte så näringsrika.

Men när nöden inte har nån lag så är det ju bara att ta skeden i vacker hand och anpassa sig.

Idag blir det stekt korv av bra kvalitet som jag hittade i frysen tillsammans med en liten pyts rotmos.

Det sistnämnda lagade jag i mådags och det blev två matlådor med fläsklägg i men rotmoset räckte till en låda till.

Så den ska jag äta upp till middag idag.

Kallt och jävligt ute, -17 imorse, så vi går bara ut för att vi måste. Rejält påpälsade och ganska korta promenader blir det.

Bilen har jag inte rört alls på flera dagar men ska sopa av den lilla snön som ligger på rutorna och sätta i kabeln till motor- och kupévärmare för imorgon måste jag ut ett slag. Då är det dags för vaccin mot Covid och mot influensan.

Foliehattarna (vaccinmotståndarna) får säga vad de vill. Jag litar mer på vetenskapen än på självutnämnda "vetabästare", som är min försvenskning av besserwisser.

För dessa räcker det att nån pseudoforskare nånstans varnar för vaccinets farlighet för att de ska tro att etablissemanget vill ha ihjäl oss med dessa sprutor.

Tre doser mot Covid har jag tagit. Utan minsta biverkningar och utan att heller drabbas av viruset.

Se där, så har jag än en gång kräkts ur mig ett långt segt inlägg om nästan ingenting. Men skitsamma, det får jag läsa om nästa år då den 14;e december är här. Och året därpå och så många år jag nu kan tänkar ha kvar i jämmerdalen.

Men nu är det över, kära ordbrukare. Och jag önskar er en fortsatt fin dag i Jonsered, Arholma, Sprängsviken och Näsåker.

Ha det så gott ni kan och klä på er ordentligt om ni måste gå ut!

Såhär såg det ut den här dagen förra året och flera år i rad dessförinnan när man klev ut genom porten där jag bor.

Marschaller i långa rader genom hela bostadsområdet. Flera tusen stycken som personalen varit ute och tänt under nattens timmar. Därför blev jag nästan lite besviken då jag nyduschad och påklädd vickade på persiennerna och möttes av samma utsikt som igår. D.v.s snö. Bara snö och inga marschaller.

Men mer än dubla mängden snö mot den här bilden.

Och samtidigt förstår jag om hyresvärdens anställda inte är så sugna på att börja jobba vid tretiden på morgonen för att hinna placera ut och tända alla dessa. Plus att de även ska samlas ihop och plockas bort när de brunnit ut.

Så jag väljer att vara glad och tacksam för de år som traditionen varade.

Kanske kommer den tillbaka, kanske inte! Den som lever får se.

Annars är det här ingen dag som betyder nåt särskilt för mig. Varken lussebullar eller pepparkakor har passerat min strupe idag. Mest beroende på att ingetdera finns i mitt hem.

Hela fem inlägg finns i bloggens backspegel idag och jag läste med nöje mina egna ord jag skrev idag för tretton år sedan. Där jag berättade om min barndoms lite ambivalenta förhållade till det där med Luciatåg och julfester.

Hittade också en gammal bild från den tid då jag tog på mig vitt nattlinne och dumstrut utan att protestera så mycket. Gissningsvis är jag fyra år på den bilden. För jag ser ju att jag är mindre än på den bild jag lade ut i söndags som visade min femårsdag.

Jag ser kanske lite trumpen ut men jag minns inte anlednngen till det. Lucian och tärnan är förstås mina båda storasystrar. Tyvärr är tärnan inte med oss på jorden längre. Men Lucian lever och mår bra.

I hur många Luciatåg jag gått stjärngosse har jag ingen aning om. Men det skedde ju både rent privat och i skolan med solosång på Staffansvisan. Dessutom var ju min släkt organiserade inom nykterhetsrörelsen så det blev ett eller flera tåg även inom den kretsen varje år.

Upp till kanske 10-11 års ålder. Sen började jag sätta mig på tvären och ville inte längre vara med.

Undrar förresten i hur många fler länder traditionen finns. Firar man Lucia i hela Skandinavien eller är det bara vi?

I Storbrittannien gör man det, i vart fall, inte! Det fick jag klart för mig igår då jag hittade det här Youtubeklippet.

Den här mannen gör videos om oss, Finland och Norge och är väldigt intresserad av nordisk kultur och levnadssätt. Han är engelsman och gör rätt roliga små filmer där han lär sig mer om oss och jämför med sina egna värderingar och vanor man har i Storbrittannien. Rekommenderas!

Därmed ska jag runda av för den här gången och önskar er alla en härlig onsdag i slott och koja i världens alla hörn.

Ha det gott till nästa gång vi ses!

Jamen, go´tisdagmorgon på er, kära lilla läsekrets! (Se där, jag kan minsann variera mina ordval också!)

Morgonrutinerna är avklarade. Morgonpromenaden var riktigt skön för efter många dagar med tvåsiffriga minusgrader är det bara fyra grader kallt idag. Inte mycket att gnälla om alltså!

Frukost har vi också fixat och ätit samt dagens andra rejäla balja med kaffe.

Den där turen till Willys som jag egentligen skulle ha gjort i lördags eller söndags blev av först igår. Mycket för att jag gruvade mig för arbetet med att sopa snön av bilen och sedan skotta bort allt från P-platsen.

Men igår tog jag ändå Gud i hågen och satte igång. Och kan man tänka sig att jag hade sån tur att när jag sopat av rutorna kom snöröjningens hjullastare för att snöröja parkeringen.

Så jag föste snabbt bort det värsta på tak och motorhuv och gav mig iväg så han skulle komma åt att skotta rent på även min parkeringsruta. När jag kom hem igen var det prydligt renskrapat så jag slapp i alla fall att skotta.

Funderade då en stund på att köpa en trisslott för att se om turen höll i sig. Men kontot hos Svenska Spel var tomt och fylls inte på förrän på fredag när jag vinner Eurojackpoten.

Lite drygt en halv miljard är den uppe i nu så bara den rullar in så kan jag köpa mig en egen hjullastare och snöröja både parkering och utfart när så behövs.

Hos ATG fanns det dock en liten slant på kontot så jag köpte in mig på en andel till gårdagens V64. Trots stort system blev det bara ett rätt. Så turen räckte inte fram till kvällen. (Varför jag nu fick för mig att den skulle göra det)

Nåja, lätt fånget, lätt förgånget, säger man väl. Det är bara att ta nya tag när finanserna finns.

Det är tur att det här skitåret snart är slut. Jag ser fram emot januari då jag får närmare tre tusenlappar till per månad att leva av. Då slipper jag nämligen den där straffskatten som drabbade alla oss som födde 1957.

Återbetalningen av den kommer först i juli nästa år men innan dess kommer ju den vanliga skatteåterbäringen i april och den bör också bli ganska bra.

Jag och alla mina årsbarn väntar spänt på att se om vi även får ränta på straffskatten som man ju får på den vanliga skatteåterbäringen. DET har inte politikerna lovat ännu. Men har de aldrig så lite skam i kroppen så borde det vara samma räntesats som vid deklarationen.

Apropå den där Eurojackpoten, förresten... Jag har ibland sagt till familj och vänner att när jag vinner den ska jag köpa mig en spritt ny Tesla elbil. Men det ska jag INTE, har jag bestämt nu.

Mångmiljardären Elon Musk, Teslas grundare och huvudägare, vägrar nämligen att teckna kollektivavtal för personalen på deras verkstäder i Sverige. Han vill visst driva sin business på samma sätt här som han gör i USA.

Därför har IF Metall tagit ut deras anställda i strejk. En strejk som jag personligen sympatiserar med.

Och igår såg jag att någon företrädare för SD hade gått ut och sympatiserat med Musk.

Jag vet inte hur synd det egentligen är om honom som är en av världens tio rikaste och får miljardinkomster varje år. Märkligt om SD tycker att det är viktigare att berika honom ytterligare än att svensk arbetkraft ska ha drägliga villkor enligt det vi kallat "den svenska modellen" i årtionden.

Det där med att ta seden dit man kommer gäller tydligen bara invandrare till Sverige och inte multmiljardärer som vill bestämma villkoren helt själva enligt amerikanske modell. Eller tänker jag fel?

Så därför blir det ingen Tesla även om jag får den där halva miljarden på fredag.

Istället hoppas jag på att det blir av, det som ryktas om SAAB-fabriken i Trollhättan. Produktionen av SAAB-bbilar upphörde ju för 12 år sen men sen dess har det pågått febril verksamhet för att utveckla en elbil av märket Nevs.

Namnet är en forkortning som står för "New Electric Vehicle of Sweden" och prototypen som förhoppningsvis snart börjar serietillverkas heter Nevs Emily GT. Hittade följande lilla Youtube-film som berättar mer...

Jamen, håll men om att den är skitsnygg och vrålhäftig. En helt ny bilmodell men ändå ser man tydlligt dess rötter från de sista SAAB-modellerna. Den är min nya drömbil! Som väl aldrig blir mer än just en dröm...

Sen kom jag på en annan sak också. Om man vänder namnet bakochfram blir det Sven...

Därmed, kära ordbrukare, lämnar jag er åt era öden och äventyr i Dala Floda, Pålsboda, Gnarp och Sunderbyn.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...

Det ska jag bara säga er, kära ordbrukare, att ÅR, det är vad jag fyller idag. Imorse, vid pass en kvart över sex, var det exakt 66 år sedan jag beslöt att ta en titt på världen utanför min mammas kropp.

Och där är jag ju kvar ännu! Om än rätt mycket större och förhoppningsvis en del klokare också.

Medan mamma och jag låg och gonade oss på BB, i det som numera är kommunalhuset  i staden, flyttade resten av familjen från den enrummare med sovalkov där de bott innan till en trerummare i ett ganska nytt område väster om stadens centrum. Där fick mina tre äldre syskon dela ett rum som benämndes barnkammaren. Möjligen sov jag också där de sista året vi bodde där. Har en vag känsla av det men minns inte säkert.

Å andra sidan blir det kanske då lite märkligt att när familjen senare flyttade in i vårt nybyggda hus sov jag i samma rum som föräldrarna. Där är bilden nedan tagen. För 61 år sedan, just idag.

På min femårsdag, den  10/12 1962.   

Man ser en hylla ovanför och den är en del av min säng. Som var en uppfällbar historia där man spände fast madrass och sängkläder med en rem innan man fällde upp sängen och drog för ett draperi. Detta för att frilägga golvyta under dagtid, antar jag. Och nu har den där lille lintotten alltså fyllt hela 66 år.

Säkerligen hade jag legat vaken i spänd förväntan och hört hur det viskades och pysslades ute i köket. För då dörren öppnades och föräldrar och syskon kom in sjungande "Ja, må han leva" så skulle man ju låtsas som om man sov.

Minns också orden jag fick höra varje år inför den här dagen. "Du förstår väl att vi inte kan köpa så dyra presenter nu när det snart är jul!"

Än idag tycker jag att det är nästan grymt att säga så till ett barn. Det var ju knappast mitt fel när på året jag var född. Och jag ställde nog också frågan några gånger om jag hade fått fler eller dyrare presenter om jag varit född på sommaren. Många gånger tänkte jag också att om jag själv skulle bli far till ett barn som fötts nära jul så skulle jag aldrig säga sådär till dem.

Vi vuxna säger ju så mycket utan att tänka oss för hur barnet uppfattar det. För att förstå det behöver man ta tillbaka barnets naturliga logik och tänka som de gör.

Det finns en gammal historia om det där som jag tänkte berätta även om ni säkert hört den många gånger.

Pelle, 7 år, kommer inrusande i köket där mamma står och lagar mat. Han ser på henne och frågar; Mamma, var kommer jag ifrån?

Hans mor tänker att han nog är stor nog att få veta hur barn blir till så hon förklarar lugnt och pedagogiskt. När hon är klar rynkar Peller på näsan och utbrister; Fy, vad äckligt! Olle kommer från Uppsala, han!

Det gäller alltså, när barn frågar saker, att försöka lista ut vad det egentligen är de vill veta. Vi vuxna har ju en tendens att utgå från vår egen kunskap och erfarenhet och missar därför ofta poängen.

Nå, hur tänket jag då fira födelsedagen?? Svar; Inte alls.

Har fått grattishälsningar på FB och mins syskon brukar ringa och gratta men annars går dagen obemärkt förbi som vilken annan struntdag som helst. Ska iväg och handla snart och det KAN ju hända att jag då unnar mig nåt jag tycker om till middag. Men det kan lika väl bli en pyts kalops från frysen som jag tinar upp och avnjuter.

Lever jag och har hälsan någorlunda om fyra år, då jag fyller sjuttio, så kanske vi festar till det lite mer. Men till dess får det nog vara.

Därmed får det väl räcka för den här gången.

Önskar mina kära ordbrukare en skön söndag, tillsammans eller var för sig, i Hovmantorp, Skänningem, Ö och Å.

(Jodå, det finns små orter vars namn bara har en bokstav. Båda här i Medelpad och kanske på fler ställen)

Tillbaka kommer jag antagligen också. Förr eller senare!