Med rätt liten marginal hann jag titta på veckans alla avsnitt av nya Farmen innan dagens timslånga började.

Svårt att säga så mycket, har ännu inte riktigt fått grepp om så värst många av deltagarna. Två har ju redan lämnat, den ena efter bråk och den andre av hälsoskäl.

Den sistnämnde tyckte jag var lite tråkigt att han försvann redan för han gjorde ett mycket sympatiskt intryck, denna engelska före detta punkare. Undrar om han hade grönt hår, tuppkam och piercingar i form av säkerhetsnålar i ansiktet på den tiden... 

Många av dessa hade ju det. Och den tidens medelålders och äldre förfasade sig över dem. Vilket ju också var en del av deras syfte.

Varje tid har ju haft sina uppror från ungdomen mot föräldragenerationen. Unde min uppväxt var det först hippiekulturen med flower-power som de äldre retade sig på. Deras vildvuxna hår och skägg och runda glasögon.

Men var inte egentligen flower-power-folket egentligen ganska oförargliga? D.v.s bortsett från dera "liberala" syn på cannabis och andra droger. De predikade ju fred och kärlek och det fanns ju ingen ondska i dem.

Värre då väl med 1990-talets skinheads som predikade hat och förföljelse samt rasåtskillnad. Ett icke föraktligt antal av dessa är numera ledande företrädare för ett riksdagsparti.

Jag ska inte peka finger men säger att de sitter inte i regeringen men tillhör inte heller oppositionen. Ja, ja, jag VET att ni fattar ändå men jag gillade formuleringen och därför lät jag den stå kvar.

Men nu var det väl egentligen inte det jag skulle prata om utan Farmen. 

Den andre som lämnade vet jag inte säkert om han gick av fri vilja eller blev hemskickad. Han som, när de först kom dit, upptäckte att hans exflickvän också var en av deltagarna.

Jag vet ju inte mer än så om någon av dem eller orsaken till deras uppbrott från varandra. Jag vet bara att jag fick en väldigt obehaglig känsla i kroppen när jag sett bådas reaktion på att den andra också var där.

Avstår från att tro eller tycka nåt om det jag inte vet nåt om men konstaterar att det nog var bra att en av dem inte är kvar för jag fick en tydlig känsla att det varit ett smärtsamt uppbrott även om det hade gått nåt år sen dess.

Annars tycker jag att fler äb vanligt verkar genuint sympatiska och jag kommer garanterat att hitta några favoriter som jag gärna ser att det går bra för.

Men visst finns det även i år några småpåvar med väldigt höga tankar om sig själva och sina förmågor.

Tycker dock inte att någon visat upp så otrevliga sidor att jag redan nu börjar önska att det ska skickas hem. Men det kommer nästan garanterat, det också, med tiden.

Den som lever får se!

Så låt oss hoppas att både jag och mina kära ordbrukare får leva och se hur det går både med det och med allt annat som händer i världen.

Så ha nu en underbar söndag natt i Brattfors, Svenstavik, Höganäs och Strömsbruk.

Så ses vi väl när vi ses!

Idag har jag varit ute och åkt lastbil i några timmar. Yngstingen jobbar ju med att köra såna och jag hade väl sagt nån gång att det kunde vara kul att få åka med nån gång.

Och idag så ringde han mitt på dagen och sa att han hade blivit klar med jobbet tidigare än han trott så han skulle ta några små extrajobb för att avlasta kollegerna lite.

Så vid halv ett ungefär svängde han förbi här och plockade upp mig och jag fick åka med först för att fylla i typ 600 liter diesel i tankarna och sedan hämta en lastpall och frakta den till en Coop-affär på andra sidan staden.

Medan han tankade passade jag på att ta en bild av förarplatsen som är hans arbetsplats.

Så kan det se ut när chauffören är ute och tankar på Circle K.

Jag funderade lite på när jag senast åkte lastbil och kom fram till att det måste ha varit första halvåret 1979 då jag gjorde militärtjänst. Fast då handlade det oftast inte om att åka utan då körde jag den själv.

Hade jag varit lite smartare då än jag var så kunde jag ha skaffat mig körkort för tung lastbil med släp och även för buss. På det tiden var det nämligen så att om man fått en militär förarutbildning så räckte det med att skicka in ett intyg till Trafiksäkerhetsverket (som det hette på den tiden) på den utbildningen så fick man även ett civilt körkort motsvarande de fordon man kört i lumpen.

Vårt befäl informerade oss om detta och jag minns att de var villiga att även skriva på att vi kärt motorcykel trots att ingen av oss hade gjort under lumpartiden.

Det var dessutom sista årgången som hade den möjligheten. Vi muckade i slutet av maj och den lag som tillät det där ändrades från 1 juli det året

Min enda kostnad för det hade varit att betala själva tillverkningen av körkortet. Nån hundralapp på sin höjd.

Men jag brydde mig aldrig om det. Vilket jag har ångrat periodvis genom livet.

Framför allt under de perioder då det var som tråkigast att jobba på fabriken där jag spenderade nästan hela mitt yrkesliv. Då hade det gett mig möjligheter till andra jobb och ingen vet ju hur livet hade sett ut i så fall.

Men idag har jag ju inget som helst behov av mer än körkort för personbil så det är inget jag grämer mig över nu.

Grämer mig lite gör jag kanske över att Timrå IK gjorde en så slät insats mot Frölunda hemma ikväll. De började kanonbra men lyckades inte få in pucken i första perioden. 

Det gjorde dock motståndarna under andra perioden och ssiffrorna skrevs till slut till 2-4.

Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Ny match på lördag!

Ärtsoppskoket blev desto bättre. Soppan var precis klar då sonen ringde så jag öste upp en reejäl portion i en glasburk och skänkte honom eftersom jag vet att han också tycker om pappas hemlagade ärtsoppa.

När den var klar räknade jag ut att den kostat mig ungefär 65 kronor. Förutom strömmen till spisen förstås för det vet jag inte hur många kronor det kan ha kostat.

Men med tanke på att jag har ätit själv, gett bort en portion och ändå har nio middagar liggande i frusen så blir det inte många kronor per styck.

Gott dessutom! Och även ganska vackert. Eller vad tycker ni, kära ordbrukare?

Totalt sett har det väl ändå varit en ganska bra dag. Även om det har snöat. Inga stora mängder men nu är gräsmattorna åter täckta av vitvaror. Som det ska vara på vintern i Norrland!

Ögnade igenom kvällsblaskorna förut också och reagerade på att socialdemokratiska Aftonbladet och borgerliga Expressen tycks vara så överens om att USA;s nya president kan vara ett hot mot allt mellan himmel och jord.

Någon av dem skrev häromdagen att både Robert De Niro och Bruce Springsteen hade bestämt sig för att flytta till grannlandet i norr, Kanada, meda Trump är president i USA. Vi får väl se om det bara är rykten eller om det ligger nån sanning i det.

Det finns ju många kändisar som sagt liknande saker. Och fanns även för åtta år sedan då han tillträdde förra gången.

Men det är ju med det som med det mesta... Den som lever får se!

Så därför hoppas jag att både jag och ni, kära ordbrukare, får leva länge nog för att få se hur det blir.

Fyra år känns ju långt men när de är över tycker man att det har gått fort. Såvida inte den där stollen ställer till ett helvete för hela världen på nåt sätt...

Nej, nu är det läggdags för gamla gubbar. Det är tröttande att båda åka lastbil och koka ärtsoppa på en och samma dag när man är så van vid att göra nästan ingenting.

Så nu tar vi igen oss ett tag, kära ordbrukare i Mörbylånga, Vissetofta, Rättvik och på Frösön.

Men vi ses igen. Ger jag mig fanken på...

Idag gratulerar vi August Strindberg på 176-årsdagen. En mycket klok man som inte bara myntade de bevingade orden att  "Det är synd om människorna!" Han lär också ha sagt ungefär att... "Avundsjuka är de rikas benämning på de fattigas krav på rättvisa!"

Sen kan jag kanske inte precis skryta med att ha läst allt han skrev. Men Hemsöborna läste jag faktiskt under gymnasieåren.

Vår svensklärare gav oss uppdraget att läsa och recensera varsin svensk klassiker och jag valde då Strindbergs drama om Madame Flod och drängen Karlsson som snärjer sig in för att komma över änkans tillgångar. 

Men därav blev intet i slutänden utan både Madame Flod och Karlsson försvann genom isen på Östersjön då änkans kista skulle föras till den sista vilan.

Den TV-serie som skapades på 60-talet med Sif Ruud och Allan Edvalli huvudrollerna såg jag förstås som barn och det var svårt att inte få de bilderna i huvudet när jag läste romanen som låg till grund för serien.

Lättare var det att tänka bort dem när jag fick eller köpte (minns inte vilket) en LP med humorsånggruppen Gårunt Show, som jag skrivit om förut här en gång. De skapade en sång om Karlsson som jag faktiskt hittade på "tuben"

Se, det var väl en sammanfattning som hette duga? "Han stod där allena när moster försvannn..."

Nu var han ju inte allena så värst länge innan han följde sin maka i djupet, men ändå.

Onsdag råder över Sverige och världen och den enda plan jag har är en fotvandring till närbutiken för att köpa hem mjölk och några dosor General Extra Strong. Thea får förstås följa med men vänta utanför medan jag hämtar vad jag behöver i affären.

Det har snöat ganska duktigt inatt så jag tänkte invänta plogningen innan jag går så man slipper pulsa runt i 15-20 cm snö åtmnstone.

Annars tänkte jag börja förbereda morgondagens storkok av ärtsoppa genom att lägga ärtorna i blöt och koka den fläsklägg jag hittade på Willys i lördags för smått otroliga 29:90 kr/kg.

Jodå, det är helt sant och jag trodde knappt mina ögon då jag såg priset. 1,6 kg väger den men då är ju både ben och fettkappa (som jag skär bort det mesta av) inräknat. Det som blir kvar lär dock räcka bra för att ge mig en soppa där det inte är snålt med fläsket.

En burk skinkspad från ifjol ska också tas fram och tinas upp för att ge extra god smak.

Därmed tror jag att det får duga för den här gången och önskar mina kära ordbrukare en fortsatt trevlig pig-lördag i Garphyttan, Sunderbyn, Vedevåg och Överkalix.

Ses vi igen? Jamen, nog tror jag väl det. Förr eller senare...

Har ni kramats nåt idag? Inte? Det borde ni, det är ju Kramens Dag idag!

Det finns snart dagar för nästan allt och i den förträffliga funktion som jag brukar kalla bloggens backspegel ser jag att jag uppmärksammat den här dagen flera gånger med ett litet inlägg.

Själv har jag bara kramat min lilla fyrbenta sambo. Vilket förresten väl inte är så "bara", det heller.

Varje morgon då jag öppnar min sovrumsdörr för henne vill hon upp i famnen och just idag var hon extra angelägen och försökte liksom trycka sig så nära som hon bara kunde.

Till sist blev jag full i skratt och talade om för henne att närmare än tätt intill kan man inte komma. För oförstående öron såklart eftersom hundarna inte fattar så mycket av vad vi säger med ord.

Däremot vet de hur vi känner oss.

Och det är väl just det som är det allra finaste med att ha en liten fyrbent livskamrat som Thea. Hon vet alltid hur jag mår inuti och är jag glad så blir hon glad.

Dagen till ära har hon fått flera såna där små stunder då hon suttit i mitt knä medan jag klappar, kliar och småpratar. 

Ibland under dessa stunder, om jag är på humör för det, så händer det att jag sitter och nynnar eller sjunger lite.

Och hon har ett särskilt sätt att se på mig när jag gör det. Med vad jag jag tycker ser ut som beundrande blickar.

Men i själva verket kanske dessa blickar handlar om att hon vädjar till mig, bönfaller mig att sluta för att det låter förjävligt.

Jag vet inte, som sagt, men jag väljer ändå att tro att hon gillar det.

Imorse då jag vaknade var det barmark nästan överallt utom där lastmaskinerna plogat eller skottat upp drivor eller snöhögar. Nu är det åter vitt på marken vilket jag ändå föredrar när det är januari- Det SKA ju liksom vara vinter då på mina breddgrader.

Farmen har jag fortfarande inte kommit igång med men det får kanske bli imorgon. Jag tänkte idag att jag skulle se ifatt de två avsnitt jag missat och sedan se kvällens program direkt när det sändes.

Men det blev inte så och nu tänker jag att det kanske bara är en fördel.

Det brukar ta mig nån vecka att liksom få grepp om deltagarna men om jag ser tre avsnitt i sträck imorgon så borde deras personligheter kanske bli mer tydliga än om jag ser ett avsnitt per dag.

Jag har dock mina aningar att det blir ett persongalleri liknande det som brukar vara varje år. Med några unga "tuppar" som inte ännu riktigt vuxit i sitt självförtroende. De där som redan dag ett är övertygade om att de kommer att vinna hela skiten hur lätt som helst.

Dessa brukar oftast skickas hem under de första veckorna och förhoppningsvis inse att lite ödnjukhet kan vara klädsamt ibland.

Sen finns det nästan varje säsong även några som aldrig borde ha anmält sig som sökande. Folk som inte klarar av att leva utan sin elektronik, sina barn eller sin partner därhemma.

Så jag får kanske återkomma i ämnet när jag tagit mig för med att titta ifatt.

Bara en tredjedel återstår nu av hatmånaden januari och det känns ändå lite hoppfullt.

Höjningen av pensionen och skattesänkningen som vår snälla regering gav oss innebar ändå en tusenlapp mer in på kontot när största utbetalningen kom i fredags. Om de andra delarna också växer återstår att se för de har inte kommit ännu.

Det är dock fortfarande bara en bråkdel av vad vi förlorat på inflationen och allt dyrare mat.

Säg förresten vad som INTE är dyrt nuförtiden!

JOOOO.., jag VET ju faktiskt nåt som blev billigare än jag vågat hoppas!

I lördags fick jag skjuts av yngstingen när han ändå skulle åka till Birsta i andra ärenden. Så då passade jag på att be honom svänga förbi en klädaffär som heter Lager 157. Det är en sån där lågprisbutik vars utbud väl mest riktar sig till folk under 25 års ålder.

För min del var det strumpor jag behövde eftersom mitt lager av såna hade krympt till några enstaka par bara.

Därför gladde det mig då jag såg skylten med två stycken 5-pack för bara 100 kronor.

10 par nya strumpor för en hundring, alltså! Är inte det billigt så vet inte jag...

Säkerligen är väl kvaliteten i paritet med priset, Det sägs ju att man får vad man betalar för.

Men de ska vara jävligt usla om de inte är värda en tia per par. I så fall får jag väl köpa tio par till då skatteåterbäringen kommer i april.

Vår kära regering jobbar på också. Läste idag att nu undersöker man vägar att lätta upp lagen om strandskydd så att fler tomter får säljas och bebyggas fast de gränsar till hav, sjö eller vattendrag,

En ökning av friheten kallade han det, vår lille statsminister.

Vilken frihet? Vems frihet?

Men det är såklart, han menar ju friheten att bygga dyra fina fritidshus och villor och inhägna mark som tidigare omfattats av strandskyddet och därmed allemansrätten. En inskränkning av allemansrätten ökar alltså friheten i Sverige, anser Ulf Kristersson.

En frihet för de redan rikaste, med andra ord. Precis som det mesta den här regeringen företar sig.

Därmed är det kanske bäst att jag avrundar och hittar på nåt annnat att göra än att sitta här och tråka ut mina ordbrukare med mittt gnäll på politiker.

Nej, krama varandra, ni som har någon att krama. Och har ni inte ens en hund eller katt att visa kärlek till som krama om dig själv och säg att du tycker om dig.

Med det önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt fin kväll och natt i Överkalix, Bromölla, Skebokvarn och Rannsäter.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...

Dagen är här. Idag blir han installerad i Vita Huset, mannen jag aldrig trodde skulle väljas in på nytt i USA.

Trump! Några jublar, andra fasar för vad han ska ställa till.

Parallellerna med Sverige är fler än jag egentligen vill erkänna. Trump har lovat/hotat med massdeportering av illegala invandrare och den ska starta i stort sett omedelbart, har han sagt.

Massor av de som har det sämst har varit med och röstat in honom. Vilket för mig är obegripligt. Har de redan glömt hur lite han gjorde för dem och hur mycket han gjorde för de rikaste förra gången?

Världens rikaste nation någonsin i världshistorien är ju också en av de mest ojämnlika av alla industrialiserade länder.

De rikaste är så ofantligt förmögna att man knappt ens kan förstå det. Och deras förmögenheter har ökat lavinartat de senaste 8-10 åren.

På samma gång som antalet uteliggare, hemlösa och fattiga har ökat ungefär lika mycket.

De betalar mycket lägre skatter än vi. Men får heller nästan ingenting tillbaka av pappa staten. Sjukförsäkring är inget som är självklart till exempel. Det finns arbetsgivare som tillhandahåller det som förmån för personer med viktiga befattningar och man kan teckna privata försökringar om man har råd.

Det var ju just den lilla bagatellen... "Om man har råd"!

Det har inte majoriteten av det amerikanska folket där 1% av folket äger dryga 60% av nationens samlade tillgångar.

Utan det är bara att bita i det sura äpplet när de blir sjuka. Släpa sig till jobbet ändå och kanske bli ännu sjukare. Eller stanna hemma ett tag och bli utan lön för dessa dagar.

Samma gäller när de skaffar barn. Först kostar det tiotusentals kronor att föda barn på sjukhus och när barnet väl är ute kan mammorna stanna hemma någon månad. Dock utan ersättning.

Till följd av denna totala brist på social trygghet är det tiotusentals människor, om inte fler, som varje år dör av triviala och lätt åtgärdade åkommor som t.ex brusten blindtarm.

Råkar man ut för t.ex en bilolycka och måste åka ambulans till sjukhus kommer det en faktura på motsvarande ungefär 20 svenska tusenlappar efteråt. Bara för transporten med ambulans.

Sjukhusräkningen kommer förstås också och den kan ligga på hundratusentals kronor. Hur ska en busschaufför, städare, målare eller parkeringsvakt klara av det?

Det gör de förstås inte. Utan dör i massor för att de inte hade råd med den vård de behövde.

Samma gäller mediciner. Läkemdelsföretagen kan fritt ta hur mycket betalt de vill för medicinerna även om man där också kan skaffa sig försäkringar privat. Som också är svindyra och har en massa förbehåll om saker som inte täcks.

Det system vi i Sverige och merparten av EU-länder har kallar de rikaste amerikanerna för socialism eller kommúnism. Vilket väl är det ondaste som finns i amerikanernas ögon.

Kommer Trump att förändra något av dessa saker? Vad tror ni? Jag tror det inte.

Förändrar han något så är det i så fall till sin egen och sina miljardärskollegers fördel.

Precis som här hos oss alltså. De tre regeringspartierna blir alla mer och mer lika SD för varje dag. Man fortsätter nedmonteringen av välfärden på alla fronter. Och framför allt när det gäller invandring och invandrare.

På samma gång som de rikaste får stora skattelättnader vill man försämra i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. 

Fri tandvård har haft en övre åldergräns på 23 år, den ska sänkas till 19 för att betala skattesänkningar och nya avdragsmöjligheter åt de stackars miljonärerna...

Den enda lilla förhoppning jag har om den nye presidenten därborta i "frihetens hemvist på jorden" är väl att han håller löftet till Robert F Kennedy junior (som till mördade presidentkandidaten för demokraterna Robert Kenndy den äldre) att öppna arkiven hos CIA och FBI och avslöja sanningen bakom deras mordgåta gällande Roberts farbror John F Kennedy 1963. Men även om Roberts egen far som också blev skjuten. Trump har lovat att en gång för alla blottlägga den s.k djupa staten i USA.

OM... jag säge OM det händer så är jag övertygad om att även en hel massa annat kommer fram i ljuset som kanske kommer att chocka en och annan. Där USA varit inbkandade på andra håll i världen. Inte minst i Sverige.

Det återstår alltså att se. För samma sak ungefär lovade han 2016, förra gången han flyttade in i presidentpalatset. Men då backade han på det eftersom så många mäktiga och inflytelserika personer vädjade att han skulle låta bli.

Men tiden får väl utvisa om han vågar eller inte.

Själv har jag inga större förhoppningar eftersom det skulle garanterat avslöja en massa mindre smickrande sanningar om hans eget land och hur de lagt sig i saker runt om i världen och mörklagt det efteråt. Vågar han?

Om fyra år vet vi.

Men dit är det långt, kära ordbrukare. Lever vi då så får vi i alla fall facit. Och jag misstänker starkt att det blev mycket snack och lite verkstad, som man säger.

Måndag råder över Sverige och världen. Den får vi försöka att göra något roligt av.

Själv har jag inga planer alls mer än att jag nog håller mig hemma. Såg aldrig premiären av Farmen igår så jag får väl försöka göra det i efterskott idag istället. Om inte annat så för att få se lite sommarvyer, gröna hagar och blommor och blad som omväxling till det kala landskapet utanför mina fönster.

Gör det ni själva tycker känns mest lockande av dagen, kära ordbrukare i Västerfärnebo, Lysekil, Gnarp och Eslöv!

Vi ses! Ger jag mig fanken på...

Inatt har det stormat rejält här på Sveriges midja. När jag lagt mig igår kväll hörde jag hur vinden slet i husknutarna och tvingades stänga spvrumsfönstret helt för att få någon ro. Brukar annars ha det lite på glänt så länge det inte blir tvåsiffriga minusgrader ute.

Men när vi gick morgonpromenaden vid halv tio hade vinden mojnat rejält och det var nästan helt vindstilla. Kyligt kändes det fast det ju faktiskt var hela tre grader plus. Men det berodde kanske på att den tunna ishinna vi hade fått på havet nedanför där jag bor hade tinat bort och det är åter öppet vatten. Därav fuktigare luft som får det att känna lite kallare än det verkligen är.

Snön försvinner mer och mer efter rätt många dagar med töväder. Gräsmattorna är nästan bara nu och endast de vallar som plobilen gjort eller de högar som hujllastaren skottat upp från infart och parkeringar ligger kvar.

Fördelen är väl att jag inte längre behöver sätta på broddar när jag går ut med Thea men annars får det gärna vara riktig vinter så här års för min del. Det är ju liksom så det ska vara i januari när man bor där jag bor.

Januari har förresten gått mer än halvvägs nu och sen återstår bara februari av mina hatmånader innan de betydligt mer tolererbara mars och april tar över.

Igår fick jag erbjudandet att åka med vännen Hans då han skulle åka och handla på Lidl och fast klockan var nästan halv fyra då jag kom hem var det ändå inte mörkt.

Skymning var det men inte svart ändå. Så nog går det åt rätt håll!

Inga särskilda planer för dagen mer än att titta på hockey via datorn vid 15-tiden.

Därför genomsöktes också frysen imorse efter matlådor lämpliga att värmas och ätas i en av matchens pauser. Och till min glädje hittade jag en med spagetti och köttfärssås som nu står på köksbänken och tinar upp.

Matchen idag blir en lite speciell drabbning eftersom Linköpings nye tränare är förre Timråcoachen, Anders "Ante" Carlsson som ledde mina rödvita hjältar fram till förra våren.

Hans äldste son heter Anton Lander och är lagkapten och bärande spelare i Timrå så det blir liksom en match i matchen mellan far och son. Där jag självklart håller 100% på Anton.

Hur det går törs jag inte gissa men jag hoppas att mitt favoritlag kan ta fram sitt allra bästa spel. Då ska inte Linköping kunna ha så mycket att säga till om på isen, För när årets upplaga av Timrå IK spelar sin bästa hockey räcker varken de regerande mästarna, Skellefteå eller topplaget Brynäs till. Och Linköping ligger på nedersta delen av SHL-tabellen så det borde vara en viss klasskillnad. Men vi får se...

Stjärnorna på slottet rullar vidare sen ikväll och det är Christine Meltzers tur att vara huvudperson. Jag tycker att alla program hittills den här säsongen har varit intressanta och trevliga att titta på.

Dock stack Janne Schaffers dag som huvudperson förra lördagen ut ordentligt och det var en fröjd att få höra denna genomsympatiske gitarrvirtuos berätta om sitt liv och sin karriär. Inte bara en fantastisk musiker men även en fanbtastisk människa.

Därmed ska jag avrunda för den här gången och ägna en stund åt lite pälsvård av min fyrbenta sambo samt ett försök att få klippa hennes klor lite också. Får se om hon går med på det...

Ha nu en härlig lördag, kära ordbrukare i Vattholma, Alsike, Borlänge och Arnäsvall.

Vi ses! Tänker jag...

Vad är det som håller på att hända med landet jag föddes och växte upp i? Trygghetens centralort på jorden, trodde vi nog lite till mans. Landet där vi tar hand om alla som behöver det.

Ändå kommer fler och fler skandaler upp till ytan som får en att vilja kräkas på hela etablissemanget.

Via SVT Play har jag tittat på Uppdrfag gransknings uppföljning i fallet med Therese. En autistisk kvinna från Degerfors som satts under förvaltare av myndigheterna.

En förvaltare som tagit ifrån henne hela hennes omgivning i form av bostadsort, familj, släkt och bekanta.

En förvaltare som flyttat henne miltals från den miljö där hon föddes och har bott i hela sitt liv.

En förvaltare som förvägrar hennes rätten att ha en telefon, rätten att ha kontakt med sina föräldrar eller andra anhöriga.

Det första repottaget i ämnet sändes i höstas och jag blev upprörd även då men såvitt jag minns skrev jag nog inget om det då. Men nu kan jag liksom inte låta bli för det är så fruktansvärt hur man kan behandla människor.

Hennes föräldrar har ingen aning om var hon beflnner sig men TV-teamet lyckades i somras spåra henne till den lägenhet i Örnsköldsvik där hon bott i några år sen hon rycktes ifrån sin mamma och pappa i Degerfors.

Men så fort företgaet Optio i Örebro, som är huvudman för förvaltaren, fick veta det så dröjde det bara någon dag innan hon slets bort även från den platsen och flyttades på nyttt.

Då först till ett vandrarhem. Bara en  sån sak är ju helt uppåt väggarna. Therese har en form av autism och människor med såna diagnoser behöver ha så stabila förhållanden som möjligt för att fungera så bra de kan.

En sån människa placeras allstå först på ett vandrarhem som tillfällig lösning innan de har bestämt var hon ska bo mer permanent.

Jag tycker så synd om henne. Och jag tycker så synd om hennes familj och anhöriga som inte ens får en förklaring.

Therese själv med sin problematik förstår troligen ingenting. Varför hon inte får träffa sin mamma och pappa eller ens ha kontakt med dem via telefon.

Sedermera har hon fått en ny bostad. Som ligger ännu längre bort från föräldrahemmet i Degerfors och den värld som hon känner sen hela sitt tidigare liv.

Det kommer garanterat att komma en fortsättning med tiden för det finns, som tur är, människor och organisationer som hjälper människor mot maktmissbruk från samhällets sida.

Och jag måste ju också säga att bilden man målar upp av det privatägda företaget, Ortio, som står bakom hennes förvaltare är väldigt underlig.

Det är totalt slutet, ingen insyn tillåts överhuvudtaget. I reportaget gör Thereses mamma flera försök att ringa och tala med förvaltaren som slänger på luren i örat på henne varje gång.

Man sökte också reda på företagets ägare vid hans hem och han skyndar sig att springa mot källaringången till sitt hus utan att svara på några som helst frågor. Springa och gömma sig för granskning...

Att de inte får kommentera enskilda fall har jag full förståelse för men det är ju så tydligt att hela företagets verksamhet är topphemlig och inte tål någon granskning eftersom de har som policy att inte överhuvudtaget tala med journalister eller svara på några som helst frågor. Inte ens generella frågor om sin verksamhet-

Det ger förstås mig ytterligar vatten på min kvarn att de flesta av de privatiseringar som gjorts av de verksamheter som förr sköttes av samhället borde ha fått stanna kvar under det allmännas tak.

Nästan ingen av alla privatiseringar har ju blivit nån succé utom att några tjänar pengar på att bedriva verksamheter som inte borde styras av vinstkrav. 

"Så många skamvrår men gott om apotek..." sjöng Lars Winnerbäck i en låt som hette "Skolklockan" för några år sedan. Jag kade ut länk till den för allmän avlyssning nån gång under förra året men den tål att höras igen...

Som sagt så hoppas jag verkligen att de som gjorde reportaget driver frågan vidare "ända in i kaklet" som man säger.

Att de åtminstone får fram anldeningen till varför förvaltaren ansåg det så viktigt att ta en autistisk kvinna bort från sina närmaste och från den miljö hon levat i under nästan hela livet.

Sen förra gången hade de ju hittat ytterligare två fall som hanterats av samma förvaltare men där man fått upprättelse och kravet om förvaltarskapet hävts. 

Så både för Therese själv och hennes föräldrars skull hoppas jag verkligen att SVT lyckas dra ner brallorna på de ansvariga medan föräldrarna ännu är i livet, Båda är gamla och ser ganska skröpliga ut så det känns svårt att förstå att de skulle kunna vara så skadliga att umgås med för deras dotter.

Självklart inser jag att det kan finnas skäl som inte får berättas om p.g.a sekretess och dotterns integritet men har svårt att föreställa mig det med tanke på föräldrarnas ålder och hälsotillstånd.

Fortsättning lär följa, som sagt....

13;e januari! Idag är det 49 år sedan jag steg in genom grindarna för min första arbetsdag hos den fabrik där jag sedan blev kvar ända tills för tre år sedan.

Det skulle jag ju inte alls bli, tänkte jag då. För nog hade jag redan i förväg insett att det var ett skitjobb i en extremt svår arbetsmiljö. Med nästan outhärdlig hetta sommartid och isande kyla på vintern.

Men kvar blev jag. Av olika tillfälligheter.

Det vörjade väl egentligen när jag placerades ut på det skiftlag där jag allra helst också ville hamna. Under utbildningstiden hade jag ju träffat alla skiftlagen och tyckte redan från början att skiftlag fem var det trevigaste att jobba på.

Någon månad in på mitt första år kom kallelsen till militärtjänst. Hösten 1978 skulle jag inställa mig i kronans tjänst i dryga sju månader. Och eftersom jag trivdes bra med mina arbetskamrater och även med den arbetledare vi hade så tänkte jag då att jag väl kunde stanna såpass länge att jag visste att jag hade jobb att efter lumpartiden var över.

Då jag återvände till jobbet hände det saker där som gav mig nya arbetsuppgifter och större ansvar så då blev det liksom rätt roligt i några år.

Och jag hade även tankar om att om jag sökte andra jobb så var det ju i så fall andra industrijobb. Och jag tänkte att det kanske inte tjänar så mycket till att byta ett skitjobb mot ett annat skitjobb.

Och när dagen kom då jag var så trött på jobbet att jag kunde spy så fanns plötsligt ingen arbetsmarknad alls nästan.

Inga jobb att söka utan man fick vara glad att man hade en tillsvidareanställning med en någorlunda säker inkomst.

Just inkomsterna och den myckna fritiden tack vare skiftarbetet var ju också en av de saker jag såg som en fördel.

När sen arbetmarknaden åter sökte personal här och där var jag liksom redan för gammal för att nån skulle vilja anställa mig.

Men de klarar sig ju tydligen utan mig och jag klarar mig utan dem också. Vem kunde tro det?

Inte vet jag nu så noga hur det går för företaget men hade det varit någn större risk för nedläggning eller ens nedskärningar så hade det säkert rapporterats om det i lokalblaskan.

För övrigt den enda tidning som jag tycker har något läsvärde längre.

För länge sedan köpte jag Aftonbladet så gott siom dagligen. Och ibland även Expressen. Och tyckte då att det fanns mycket som var läsvärt, särskilt i AB.

Men idag har ju båda flyttat över till skvallerpressfacket och ägnar sig hellre åt Gunilla Persson, familjen Wahlgren och andra kändisar än orättvisor eller oroshärdar i vår omvärld.

Ingen av dem visar ju ens ett försök att verka engagerade i sin samtid utom då det gäller kändisarnas förehavanden och att skriva om skandaler.

Den 13;e januari, som sagt. En stor dag på året för många som bor där jag spenderade tre av mina senare tonår på 70-talet. Där i Gimo i norra UPpland har man en gammal tradition som kallas "Knutsmasso".

Varifrån namnet kommer vet jag inte säkert men jag gissar att det där med "masso" kommer från ordet "mässa".

Och för den som inte känner till det kan man väl säga att det är som en liten karneval. En stor maskerad!

Folk lägger hundratals timmar på att tillverka sina förklädnader och det är inga småsaker jag talar om. Ibland bygger någon upp ett större scenri på en släpvagn eller ett lastbilsflak. Sen går man i parad på Bruksgatan innan alla samlas i nån stor lokal. På min tid var det i Idrottsgården man avslutade paraderna och priser delades ut till de mest fantasifulla maskeringarna.

Uppsala Nya Tidning (UNT) brukade bevaka festandet och införa bilder och reportage dagen efter och nån gång tror jag att även SVT varit där och filmat.

Den som vill kan ju titta på lite bilder så får ni ett hum om vad jag talar om.

https://www.mostphotos.com/sv-se/29760548/knutmasso-gimo-2019

Men här på Sveriges midja har vi inga såna där stollerier för oss. Här är den 13;e januari som vilken måndag som helst. Efter några dagar med minusgrader satte det i att regna för några timmar sedan och sen dröjde det inte länge innan det kom info via Facebook att all busstrafik i och omkring staden var inställd eftersom gator och vägar inte räknades som farbara på grund av blixthalkan.

Som tur är har jag mina broddar som jag kan sätta på skorna när jag går ut för mina små rundor med "Vita blixten". Därmed får det nog räcka för den här gången. Som en ubåt lär jag dyka upp igen när ni minst anar det.

Ha en fin måndagkväll, kära ordbrukare i Teckomatorp. Malmberget, Åmål och Bollnäs.

Vi ses! Tänker jag...