Ber mina kära ordbrukare om ursäkt eftersom jag ljög för er igår. Eller.. Ljög gjorde jag väl egentligen inte men jag lade ut felaktig information genom att påstå att det vara allahjärtans igår. Men det var det alltså inte.

Å andra sidan gör det ju att jag får glädjen att tillönska er alla samma sak en gång till. På rätt dag den här gången!

För ett år sedan uppmärksammade jag en av de traditioner min hyresvärd håller sig med. Att gå runt och hänga upp röda pappershjärtan i porten till alla trappuppgångar. Då såg det ut som nedan...

Så har de gjort i rätt många år men eftersom de hade slutat ställa ut tusentals marschaller på Luciamorgonen tänkte jag att de kanske har slutat hänga ut hjärtan också. Men se, de hade inte! Idag ser det ut såhär...

En viss skillnad i snömängd är det ju men nog hänger hjärtat där!

Snöat hade det gjort nästan hela dagen igår och även inatt. Så det blev att traska i c:a 15 cm nysnö imorse då Thea skulle rastas. Jag som tyckte att det räckte så bra med den snö som redan fanns.

Men väder får vi ju inte välja så det är väl bara att gilla läget, som det heter.

Där är förresten ännu ett exempel på det jag skrev lite om igår, om språkets förändring. I mina yngre år kan jag inte minnas att någon någonsin gillade läget.

Eller rättare sagt, det gjorde vi förstås men kände inte till den benämningen på att tiga still och acceptera sitt öde. Det går ju, om inte annat, fortare att säga "gilla läget".

Hoppas att mina kära ordbrukare godtar min ärliga ursäkt. Att ni också gillar läget om ni kan!

Samt att att ni alla får en trevlig allahjärtans i Teckomatorp, Nykvarn, Hedemora och Övertorneå.

Vi ses igen! Tänker jag...

Glad alla-hjärtans-dag på er, kära ordbrukare i världens alla hörn! Och som om inte det vore nog så är det ju fettisdag också. Som traditionen bjuder ska jag unna mig bröna bönor med stekt rimmat fläsk och kanske nån skiva falukorv.

Den lika traditionella semlan efter maten hade jag nästan tänkt hoppa över för de säljs ju som minst i tvåpack i mataffärerna. Och jag behöver ju bara en.

Men då kom jag ju på att jag har ett ärende att uträtta inåt stan sedan så då kan jag svängda förbi det gamla konditoriet som ännu finns kvar i mina barndomtrakter. Där får man ju köpa dem styckevis.

Och de är dessutom mcyket godare än de där industribakade som man hittar i vanliga  butiker.

Eclair heter kondiset efter det franska bakverket med samma namn. Det startades runt 1960 ungefär av pappan till en av mina klasskamrater i lågstadiet. Hon växte sedan upp, som ju barn ofta gör, och jobbade nåt år för sin far innan hon själv tog över det.

Men det är evigheter sen hon sålde och sen dess hade stället bytt ägare många gånger.

Deras bakverk och matbröd är dock lika gott som det alltid varit.

Sen... råkar jag veta att det idag är exakt två år sen jag fick ett senare års hjärtligaste skratt framför TV;n.

Det var i TV4-programmet Talang där Bianca Ingrosso satt i juryn. Just den kvällen dök det upp ett "finskt" dansband på Talangscenen. I själva verket ett gäng Lunsastudenter som roade sig med att sjunga på svenska med finsk accent.

När de spelat klart var Bianca eld och lågor, slog sig på kinderna och utbrast sedan ungefär...;

"Oh ny God, oh my God, oh my god... Hur säger man Oh, my God på finska?"

Då går sångaren fram till mikrofonen och svarar: "Nå..., det är samma! Engelska är engelska på finska också!"

Och jag höll på att skratta läppen av mig för jag tyckte det var så sanslöst roligt.

Att fröken Ingrosso knappast har några stora studieskulder hade jag förstått långt tidigare men här blev det så uppenbart.

Hade den där sångaren varit finländare på riktigt kanske han hade översatt det ungefär till "Voi, minun Jumala!"

Undrar om finska ungdomar använder de orden när de blir överväldigade? Nej, de säger det nog på engelska där också precis som svenskar under 30-35 gör ideligen.

Undrar också när det där slog igenom. Det är ju dryga 40 rå sedan jag själv var 25 men inte kan jag påminna mig att uttrycket ens användes i Sverige på den tiden. Vi sa nog mer "Herrejävlar", "Herregud" eller  "Det var som fan!"

Och generationen före oss kanske använde "Det var som sjutton", Säger du det?" eller "Hoppsan!"

Språket förändras hela tiden och mer och blir mer och mer anglofierat. Eller ska man kanske säga amerikaniserat? Språket jag menar är ju engelska förstås men det är ju inte den brittiska varianten som väller över oss utan den amerikanska. Som allt annat som amerikaniseras nuförtiden.

Ett annat glädjeämne är att yngstingen äntligen fått en tillsvidareanställning på heltid. Han fixade ju kökorten för tung lasbil med tungt släp ifjol höst och haft en s.k behövsanställning sedan dess.

Inte så många timmar men nog för att klara sig i alla fall.

Jobbet han fått består i att köra sopbil. Kanske inte så glassigt men ett fast jobb är inte att förakta. Många skulle ge vad som helst för en tillsvidareanställning. Och sopor kommer ju alltid att behöva hämtas så risken för konjunkturstyrda nerdragningar är nog rätt liten.

Han vill ju helst köra de lite längre transporterna med släp och allt men jag sa till honom att han ju kan fortsätta att söka såna jobb även sedan. Han har sin försörjning med råge.

Taktiskt får han en ingångslön som är högre än jag själv hade sista året jag hade lön från fabriken. Och då hade jag jobbat där i evigheter. Jag trodde nog att sopgubbar hade sämre betalt än andra chaufförer.

Fortfarande ganska snäll kyla här på Sveriges midja. Men blåsten var allt annat än snäll när vi tog morgonrundan idag. Det snöade men inte mycket alls. Dock gjorde vinden att de där små flingorna piskade en i ansiktet. Fortfaramde lika grått och blåsigt men snöandet hade upphört sist jag tittade ut.

Nu blir det spännande att se hur de klarar sig utan storbonde på Farmen. Vem ska då utse förstekämpe och Torpet-kämpar? Ska alla tävla mot varandra kanske? Nåja, det lät väl visa sig och kanske sätter Jennifer det belåtna skrattet i halsen efter att hon insåg igår att förstekämpevalet kommer att ske på annat sätt än av storbonden.

Därmed ska jag gå och sätta på lite kaffe för nu blev jag sugen på en kopp. Sen jag avnjutit den plus kanske en liten smörgås med ägg på ska jag sopa snön från Madame Citroen och ge mig ut på en liten sväng inåt stan.

Ha en fin tisdag nu och passa på att njuta av bönorna med tillbehör och förstås semlan i Ytterlännäs, Lenhovda, Kristinehamn och Knutsbol.

Vi ses!

Jamen, go´måndagmmorgon på er, kära ordbrukare! Veckans bästa dag! En spritt ny vecka ligger utfläkt framför oss som en... Som en... Ja, som en ny vecka, helt emkelt!

Är på ett strålande humör efter att ha haft ett telefonsamtal med Pensionsmyndigheten och en ytterst symapisk dam som jobbar i deras kundtjänst. Det FINNS myndigheter/institutioner som fortfarande ger god service!

Det var så att jag fick ett brev i Kivra i lördags som flaggade för nästa pensionsutbetalning, 19/2.

Och till min förvåning och bestörtning var bekoppet drygt 2000 kr lägre än i januari.

Jag kollade på nätet och lyckades lista ut att det var jag, alldeles själv, som rådde för det.

I förra månaden försökte jag ändra mitt skatteavdrag för att jämka lite för räntorna. Men måste ha fått nåt hjärnsläpp och lyckats knappa in att de skulle dra MER skatt istället för mindre.

Men min nya idol Petra, damen i kundtjänst, kunde, tack och lov, fixa till det så jag slipper att få ännu mindre pengar att röra mig med. Och sen gick jag in på hemsidan och återställde mina ändringar så det inte blir samma sak i mars.

Givetvis såg jag till att tacka och berömma henne så mycket jag kunde och jag hoppas verkligen att hon får precis en så underbar dag som jag innerligt önskade och fortfarande önskar henne.

Förhoppningsvis var hon lika mycket gladare som jag efter det samtalet!

På Farmen blev det Anna som måste åka hem igår. Jag är glad för Pehrs skulle men lite sorgsen för Annas. För jag gillar båda och tycker att de tillfört lugn och mognad till gruppen.

Brist på mognad visade åter storbonden genom att smita utanför det tillåtna området ihop med Maxine och komma över matvaror som de gömde undan för de andra då de kom tillbaka.

På ett sätt kan jag dock förstå dem litegrann. Dels är man socialt isolerad, Farmen är ju liksom en egen liten värld. Och dels är kosten ganska ensidig och jag fattar att man saknar en massa som man annars brukar äta.

Men de kom ju lindrigt undan ändå genom att få lämna ifrån sig sina amuletter. När Vincent tog upp saken i Tinget trodde jag nästan att han skulle skicka hem dem.

Men om man minns tillbaka till det år då den Cornelia som nu är på Torpet deltog för första gången så blev ju inte hon och hennes "medbrottsling" diskade då de pillade upp låset till "syndaskåpet" och snodde godiset som fanns där.

Mot den bakgrunden var det kanske rimligt att bara förlora amuletterna.

Sen kom det en cliffhanger också alldeles i slutet. Vincent sa till farmarna när de återvände att någon väntar på dem på Farmen.

Är det en ny tävlande, måntro? Eller en TV-kock som ska överraska dem med en brakmiddag? Eller kanske en artist som ska underhålla dem en stund? Ikväll får vi se...

Den värsta polarkylan har gett med sig nu och idag är det bara tio minus ute mot -14 igår och -19 i lördags.

Tio grader kan jag stå ut med. Man blir ju liksom lite härdad och flyttar toleranströskeln när det varit riktigt svinkallt i några dagar.

Isen har lagt sig på havet c:a 150 meter öster om mitt hem vilket gör att luftfuktigheten sjunkit och då biter inte kylan riktigt lika hårt som när det är öppat vatten.

När jag, om en stund, har gått morgonpromenaden med min lilla sambo ska jag laga shakshuka igen, det var ett tag sen sist nu. Till middag funderar jag på att ta fram lite kycklinginnerfilé och låta den tina för att sno ihop nåt ätbart av på nåt sätt sedan.

Annars... har jag väl inga särskilda planer för dagen. Så jag lär väl mest ta det lugnt och kanske göra lite nytta mellan varven.

Så därmed önskar jag mina kära ordbrukare en angenäm februarimåndag i Vattholma. Lesjöfors, Gryttjom och Kallinge. Vi ses när vi ses!

Näää... det bidde inga miljoner/miljarder på Eurojackpot eller Lotto den här veckan heller!

Därifrån kommer också dagens rubrik. Svenska spel har så livlig fantasi när det gäller att tala om för en att man inte vann något den här veckan heller
Eurojackpoten gick ut i Tyskland, som så många gånger förr. Någn lycklig tysk blev alltså drygt en halv miljard svenska kronor rikare igår kväll medan jag och de flesta andra bara blev så mycket fattigare som våra insatser motsvarar.

Postkodlotten sade jag upp för mer än ett år sen men fortfarande tittar jag ändå på programmet. För att jag är så förtjust i frågesport och älskar att "tävla" mot den tävlande i TV-rutan.

Där har jag ofta uttryckt min förvåning över hur ofta de verkar lyckas dra postnummer som leder dem till redan välbärgade villaområden och fredagen var inget undantag.

Man fick visserligen bara följa med in i ett av dessa redan välbärgade hushåll men det finns ju andra saker som bevisar artt man drar postnummer där de flesta redan har det ganska gott ställt.

Jag menar.... Igår visade man upp tre vinnare som fick 100 000 kr per lott. Och den förste hade 12 lotter (d.v.s lotter för 2100 kr/mån). Vinnare nr två hade åtta lotter vilket blir 1400 kr/mån.

Sista vinnaren igår hade hela tretton lotter, alltså lotter för 2 275 kronor varje månad.

Och DET talar ju lätt om för mig att har man råd med SÅÅÅ många lotter så har man inget låglönejobb eller är någon fattigpensionär.

Kalla det avundsjuka eller missunnsamhet eller vad du vill men jag kan inte låta bli att förvånas över att redan välbestäällda områden dominerar så mycket bland vinnarna i postkodlotteriet.

Det är inte det att jag missunar någon deras vinster - jag tycker bara att det är så konstigt att vinsterna nästan alltid landar där folk redan har det väldigt bra förspänt.

Så många fler människor bor ju i s.k miljonprogram-områden eller halvfattiga hyresrättsområden. Så varför är det så sällan de som vinner???

Dagen har annars varit trevlig. Vi har haft en liten syskonträff hemma hos storasyster när bådas vår storebror med fru och dotter var på besök från Julitta i Sörmland.

Min familj har ett gammalt "lik i garderoben" som jag ännu inte vill redogöra för här i bloggen. Om det har både jag och syrran berättat för våra barn men brorsan berättade för sina tre döttrar först i somras.

En av dem har sedan velat veta mer och nu träffades vi tre, tillsammans med vår enda levande moster och hennes man för att min brorsdotter skulle få ställa de frågor hon har kring saken.

Till saken hör att vår moster, som är 86 år gammal, nyligen diagnostiserats med cancer som varken går att operera elller stråla bort så brorsdottern ville väl passa på medan Inger (mostern) ännu är i livet.

Det är så tragiskt när alla de där som man känt i hela sitt liv plötsligt är gamla och kraslsiga i olika grad.

Snart är det kanske bara jag kvar av min stora släkt. Skrämmande!

Men det är ju förstås bara tidens naturliga gång. Jag glömmer hela tiden att jag själv inte heller är purung längre. Jag har ju faktiskt fyllt 66 år, blir 67 i slutet av det här året om Gud vill och "om pjäxer´n håll´"

Men det KÄNNS ju inte så! Inom mig är jag ju fortfarande 25 eller 30. Det är ju bara skalet av mig som är gammalt. Inuti är jag ju samma unge man som på den här bilden...

Skulle tro att jag var ungefär 25 när bilden togs hemma hos mina dåvarande svärföräldrar. 

På nästa bild är det jag till höger i mina f.d svärföräldrars sommarstuga. Troligen exfrun som "gömmer sig" under jackan och inte vill vara med på bild

  Mycket vatten har runnit under broarna sen dess men för mig känns det inte länge sen alls. Mannen med bar överkropp och ryggen mot kameran är min före detta svärfar som begravdes i november ifjol.

År och kilon har tillkommit sen bilderna togs och man undrar så smått vart tiden tog vägen...

Men det är väl förstås så det är att bli äldre. Att man undrar just vart tiden tog vägen.

Och vad som hände med vännerna man hade som numera ser ut som gamla farbröder och tanter.

Lite som att se sig själv i spegeln och undra vad det är för en gammal gubbe som tittar tillbaka på en.

För inuti är man ju fortfarande samma glada unga man som man var för trettio eller fyrtio år sen.

Gubbjäveln i spegeln måsta väl ha invaderat mig från yttre rymden eller nåt...?

Nåja... nu ska man väl inte klaga så mycket.

Alternativet till att blir äldre är ju SÅÅÅ mycket sämre!

Nämligen att INTE blir äldre!
Och då är det ju liksom över!
Finito! Slut! Över! Förbi!

När man INTE längre blir äldre är det ju liksom slut!
Då är det ju liksom "Tack för kaffet och adjö!"

Så.... låt oss alla försöka att omfamna vår ålderdom och glädjas åt den istället för att tycka illa om den!
Låt oss alla försöka att inse att det ju är precis det som ger oss varje ny dag där vi fortfarande lever och andas!

Låt oss alla istället vara tacksamma att vi ännu lever och andas. Så länge det nu varar!

Låt oss alla vara tacksamma för varje dag då vi fortfarande vaknar och klarar av att själva ta oss ur sängen och fixa vårt efterlängtade morgonkaffe.

Dricka det och njuta av det!

Så låt oss leva medan vi fortfarande gör det!

Dö kommer vi alla att göra. Förr eller senare. Men förhoppningsvis inte idag!

"Kallt ute och inga vantar..." Nej, där ljög jag allt. Ja, inte om kylan men om vantarna. För visst har jag både stickade fingervantar och varma fodrade handskar att ta på när jag går utanför porten.

När jag hade duschat och klätt på mig imorse vickade jag på persiennerna för att titta ut. Såg att det låg ett tunt lager pudersnö på mark och bilar och tänkte att då kanske det blivit lite mildare.

Jo, pyttsan! Kallare hade det blvit (-25) fast det snöat. Det brukar sällan snöa när det är -15 och kallare. Men det händer!

Och det hade det alltså gjort inatt.

Så jag gläds åt att jag har en hyresvärd som i alla fall inte snålar med värmen utan i lägenheten är det gott och väl tillräckligt varmt för min smak åtminstone.

Nu är jag ju inte alls frusen av mig heller. Sover gärna med fönstret lite på glänt ända ner mot nollgradigt. 

För några år sedan fattade jag misstankar mot värden då vaktmästarna gick runt och klistrade upp små dosor på väggen i hallen i alla lägenheter. Dosor som mätte temperaturen och skickade data till värmeanläggningen. Då tänkte jag att de nog skulle komma att dra ner några grader för att spara pengar. 

Men det har gått flera år sen dess och jag har då inte frusit nu heller.

På tal om år som gått... Visste ni att just idag är det två år sedan restriktionerna kring Covid19 hävdes gällande publik på idrott och andra evenemang. Inte klokt hur tiden springer iväg. Det känns inte alls längesen.

Hur vet jag då det? Jo, givetvis genom det utmärkta tidsdokumentet jag har i bloggens backspegel.

Brukar ögna igenom den varje dag och minns då ofta känslan och sinnesstämningen då jag skrev det jag skrev för X antal år sedan.

På Farmen gjorde storbonden något av en pudel igår och pratade på ett respektfullt sätt med Ronja. Sen plockade hon kanske nån poäng hos några även genom att INTE välja henne som förstekämpe.

Pehr blev det istället. Honom har hon ju också haft onda ögat till rätt länge så jag kan inte säga att jag är förvånad. Vem han sen väljer som motståndare kan jag inte ens gissa men vill han möta en annan man så finns ju bara Magnus just nu.

Och lite beroende på vilken kamp Magnus i så fall väljer kan det nog bli spännande på söndag kväll.

Jag vill egentligen inte ha ut nån av dem. Känner att det skapar lite balans att ha kvar lite fler mogna människor när de unga tror sig odödliga. Jag tror dock fortfarande att oavsett vem som får sova i storbondestugan fr.o.m måndag så är det fortfarande Jennifer som blir nästa förstekämpe.

Men... det går ju inte att vara säker på nånting. Det händer ju varje år att folk gör val man aldrig trodde att de skulle göra. Eller så är produktionen där och vispar runt på ett eller annat sätt som ställer allt på huvudet.

Nåja, tiden får väl utvisa hur duktig jag var på att gissa!

Det enda man kan veta säkert är att på söndag kväll får man i alla fall återuppleva sommar genom rutan även om snö och kyla regerar här just nu. Det ger ju lite hopp!

Igår kväll plockade jag fram ett paket med 500 g blandfärs ur frysen. Den ska snart omvandlas till köttbullar och jag ska ta en sväng till affären och köpa hem blomkål så jag kan göra blomkålsmos till köttbularna.

COOP X-tra några hundra meter hemifrån har extrapris på blomkål den här veckan så jag tänkte passa på att handla hem även några andra saker som är lite billigare just denna veckan.

Därmed får jag väl önska mina kära ordbrukare en fortsatt fin fredag och en trevlig helg i Hjoggböle, Markaryd, Årjäng och Rotebro. Eller var ni nu finns...

Var inte så förtvivlat rädda om er! Lev!

Lev och ha roligt för imorgon kanske man är död när man vaknar!

Såväl på Facebook som i mobilen bombas jag dagligen av små "nyhetsflashar" som jag inte vet hur jag ska bli av med. Det är både bluffartiklar under Expressens, Aftonbladets eller andras förfalskade logotyper och erbjudanden om att bli snuskigt rik på bara några dagar mot väldigt blygsam egen insats.

Och så kommer det även små "teasers" från våra svenska skvallertidningar. Då menar jag inte kvällsblaskorna även om dessa håller ungefär samma klass numera. Utan veckomagasinen som har braskande löpsedlar som ska få oss att genast "måsta" köpa ett exemplar av deras hitte-på-tidning.

För tre decennier sen, eller kanske fyra, såg jag en sån löpsedel utanför en kiosk en gång. På den tiden Ingemar Stenmark dejtade Ann Uvhagen. Längst upp stod med mycket små bokstäver "Nu vet vet om..." och under med jättestor skrifr "ANN OCH INGEMAR ÄR GIFTA". Och det var det sista som syntes på långt håll.

Och den som var dum nog att lägga pengar på tidningen fick då veta att det var de inte. Inte ännu i alla fall.

De gifte sig ju, fick barn och skildes senare åt men det är ju en annan historia.

Igår fick jag upp en blänkare i flödet på FB från tidningen "Hänt". Eller "Vänt i häcken" som jag brukade kalla den då den hette Hänt i veckan.

Rubriken berättade att "Ullareds-Morgan lämnar landet med kvinnligt sällskap".

Nu är jag ju inte speciellt intresserad av varken Ullared, Morgan eller nåt annat som "Hänt" skriver om. Men av nån anledning råkade jag klicka på texten och då fick jag veta att han skulle åka på en veckas semester till Gran Canaria med en av sina systrar. Så var det med den dramatiken.

Sånt får mig att undra om de som jobbar på de där blaskorna helt saknar självkritik. Känner de sig nöjda och stolta efter dagens arbete efter att ha producerat sånt trams?

Kanske är de så indoktrinerade och hjärntvättade av sina chefredaktörer att de tror att det viktigaste en journalist kan göra är att skriva sånt som säljer fler tidningar så ägarna tjänar mer pengar.

Sanning och relevans får då stå åt sidan och man ursäktar sig med att man ger folk vad folk vill ha.

Och det är väl det som är allra mest tragiskt! Att så många vill ha skiten!

Båda s.k kvällstidningarna är ju numera ungefär likadana. Jag minns en tid då de skrev om nyheter och grävde fram skandaler inom mynigheter, storföretag och institutioner. Nu är det Hollywoodfruar, Wahlgrenare och annat skvaller som dominerar dem. Det är säkert trettio år sen jag senast köpte en kvällstidning.

På 70- och 80-talen köpte jag och läste Aftonbladet nästan varje dag och nån gång ibland även Expressen. Ocg jag minns inte längre när förfallet startade men det känns som om det började på allvar åren närmast efter Palmemordet. Idag deltar de med glatt hjärta i fördumningen av svenska folket.

Det syftar väl till att göra oss mer lika alla dessa obildade, okunniga hillbillies i USA som jag skrev om för nån dag sedan. Ett korkat folk är ju ett lättstyrt folk eftersom man då är mer lättlurad.

Då kan makten hålla på med sina skumraskaffärer utan rädsla varken för folkets ilska eller grävande reportrar.

Den seger jag var del i att åstadkomma mot regering och riksdag förra sommaren angående deras klanteri med våra pensioner och beskattningen av dem kanske var sista gången en grupp reste sig och skapade tryck på dem.

Hoppas förstås att jag har fel.

Men hela tiden lär jag mig mer och mer som tyder på att jag har rätt!

Under förra sommaren skrev jag ju också en bloggserie om just Palmemordet och berättade vad jag tror på efter att ha hittat en YT-kanal som utrett det seriöst. Hade gärna fortsatt om jag hade märkt lite mer intresse för saken.

Men kommentarerna var ytterst få även om de jag fick var väldigt glädjande. 

Kanalen finns dock kvar och producerar nytt varje vecka. Och jag följer den fortfarande. Och blir hela tiden bara mer och mer övertygad om att den har hittat sanningen.

Så det är väl kanske så att svenska folket inte vill veta. Vi vill inte se hur korrupt vårt s.k demokratiska, neutrala land verkligen är.

Med det jag vet idag så kan jag säga att Hans Holmér hade alldeles rätt när han sa att; "När sanningen om det här kommer fram kommer den att skaka Sverige i grunden"

Han visste då precis vad han talade om och det finns många makthavare från samma tid som också vet och deltar i mörkläggningen både av det och andra händelser. Mitt hopp står nu till att någon av dessa, med nån hög position på 80-talet, skriver en memoarbaok att ges ut först efter dennes bortgång. Där den berättar sanningarna om både sin egen och andras del i saken.

För jag hoppas på att det ännu finns människor, även i maktens korridorer, som är utrustade med samveten och har mått dåligt över att ha tvingats delta i mörkläggningen i snart 38 år. Och kanske vill lätta sitt hjärta när ingen längre kan komma åt dem...

Nåja, vi får se hur det blir med det.

Jag ska inte plåga er mer nu, kära ordbrukare. Kanske är det kylan som återkommit (-23 imorse) som gör mig lite grinig men nu ska jag avrunda och hitta på lite annat att göra.

Så ha en fin torsdag och unna er en skvätt punsch till ärtsoppan och lite vispgrädde till pannkakorna efteråt i Skärblacka, Grisslehamn, Vedevåg och Morjärv!

Vi ses!

Har precis nyss kollat på onsdagens avsnitt av Farmen och känner mig säker på några saker efter det.

Oavsett vem Jennifer väljer som förstekämpe så har hon skrivit under sitt eget avsked från den här dokusåpan.

Hon ska välja förstekämpe imorgon kväll och jag, och säkert många med mig. kan inte tänka oss annat än att hon kommer att välja Ronja.

Vem sen Ronja väljer att tävla emot kan jag inte ens gissa men vad jag är helt säker på är att nästa veckas förstekämpe kommer att vara Jennifer.

Nu har hon precis hela gruppen emot sig!
Jag menar... Först sitter hon ensam med Ronja, som tog inititivet till att försöka skapa försoning dem emellan och säger till henne i en jävligt hård ton att "Du betyder INGENTING för mig!" plus ungefär att om Ronja känner sig kränkt av henne så är det Ronjas eget fel.

Sen sitter hon och bölar om att HON själv är utfryst, mobbad och Gud vet allt!!!

I mina ögon är Jennifer en sån där människa som tror att hela världen kretsar omkring just henne. Att hon är universums medelpunkt och alla, verkligen ALLA, borde förstå hur svårt HON har det.

Jennifer är för mig ur-mobbaren! Den som helt skiter i hur hennes ord och handlingar kanske sårar andra. Blir de sårade så är det deras eget fel, tycker hon.

Därför hoppas jag att hon blir nästa veckas förstekämpe och att vem hon än väljer att tampas med skickar hem henne med svansen mellan benen.

Jag är så jävla trött på egotrippade snorungar som tror att de är viktigast i världen och att de kan bete sig hur som helst utan konsekvenser. Köra rakt över andra som en bulldozer och sedan sitta och snyfta när de får en motgång. Och som utan att skämmas uttrycker sig som hon gjorde flera gånger inför alla. Typ "Ät mitt bajs!"

Är det så hon pratar hemma med familj, vänner, kolleger? Vad tycker hennes barn om hur deras mamma uppträdeder på TV. Och hennes föräldrar, vänner m.fl.?

Som jag trodde skickade hon sina manliga kumpaner till Torpet för att rädda dem. Men därifrån kan de knappast ge tillbaka genom att rädda henne.

Herren ger och herren tar, säger man väl. Och i det här fallet hoppas jag att Karma kommer ifatt Jennifer och att hon lär sig läxan av det också. För sådär uppför man sig bara inte!

Det var ju även en liten incident kring lunch eller middag. Där Magnus frågade om hon hade utsett vilka som ansvarade för det.

Det heter ju att storbondens ord är lag på Farmen och rollen består ju av att styra upp så att allt fungerar men då väljer Jennifer att beklaga sig över att "vusna människor inte kan fatt egna beslut".

Men hallå, det här är Farmen, inte vardagen utanför. Där ska storbonden organisera, styra och ställa och bestämma. Peka med hela armen och säga att "du gör det och du gör det"!

Har man tagit på sig den rollen får man axla den också i min värld. Då står man inte och skriker "Ät mitt bajs!"

Det om detta... Så hur orkar jag ens bli upprörd?
Jo, bland annat eftersom Jennifer behandlar Ronja som hon gör!
Jag har själv upplevt mobbing i barndomen och är väldigt bestämd i åsikten att det är den som blir kränkt som avgör vad som är kränkande. INTE förövaren!!!

Så den dag hon skickas ut från den här tävlingen kommer jag inte att sörja ett ögonblick.

Förvisso är också Jennifer en människa som förtjänar att bli juste och rättvist behandlad. Men beter man sig som hon gör mot nån annan kanske man måste få smaka på sin egen medicin för att förstå vad man måste ändra på.

Nu väntar jag bara på morgondagens avsnitt för att se om jag fär rätt om veckans förstekämpe. Jennifer har ju fortfarande chansen att bevisa att hon har lite hjärta genom att INTE välja sitt mobboffer, Ronja.

Imorgon kväll vet vi svaret!

Lite mer kylslaget idag i Sundsvalls södra utkanter. -13 säger väderappen i mobilen men jag har inte varit ute ännu så jag hoppas det blir lite mildare innan jag måste ta ut Thea på dagens första promenad.

I flera dagar nu har det varit "bara" 5-6 minusgrader och det kan jag absolut stå ut med. Det är väl egentligen så jag vill att vintern ska vara så här års. Hellre det än det där slasket som vi fått så mycket av på senare år.

I Farmen känns det som om det håller på att hända nåt med grupperingarna. Den lilla pakten blev ju en man mindre i söndags till deras stora förtret. Och igår lade ju nya storbonden ut trevare till först Cornelia som tackade nej till att bli Jennifers nattkompis. Därefter till den nyaste från torpet, Maxine.

De börjar visst få lite kalla fötter i den där lilla gruppen som har så höga tankar om sig själva. Och jag förstår inte alls varför de spelar förnärmade då de andra kallar deras sammanslutning för just en pakt. För det är ju så uppenbart att ingen kan undgå att fatta det.

Och jag tror att de bara kommer att förlora på det för nu har de i stort sett alla de andra emot sig. Särskilt nu sen Maxine kom in för den damen har både fysisk styrka, teknik och pannben. Dessutom har hon en hel del innanför det där pannbenet också. Så jag kan tänka mig att hon även har pluggat bondepraktikan ganska flitigt.

Spännande ska det bli att få se vilka hon skickar till torpetkampen. Tar hon båda sina killkompisar för att rädda dem en vecka till och därigenom säkerställa att nån från andra sidan slås ut i Tinget på söndag?

Eller tänker hon på nåt annat sätt?

Tvättstugedag är det också och första maskinen är snart klar. Har bytt lakan i sängen och handdukar i badrummet så jag tror jag ska ägna dagen åt att luffa runt en sväng med snabeldraken och därefter med golvmopp och skurhink.

Det blir inte lika smutsigt inne på vintern när inte lika mycket barr, grus, gräs och små kvistar följer med i Theas lurviga päls och sen faller avi lägenheten. Därför var det ovanligt länge sen jag storstädade här hemma.

Har skärrpt till mathållningen lite igen efter fattigmånaden januari då jag valde att äta så billigt jag kunde istället för att snåla med kolhydraterna. Idag blir det nog att ta fram en av pytsarna från senaste koket av kålsoppa till middag. Frukost blir en omelett med lite rester, tar vad jag hittar.

Innan dess ska tvätten hängas på tork och lakanen ska in i maskinen samt att min fyrbenta lilla sambo ska rastas.

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en härlig februaritisdag i Laisvall, Ödeshög, Vimmerby och Gnarp.

Kort sagt; Var ni än är och vad ni än har för er där!

Vi ses!