Jag bara MÅSTE dela med mig av denna youtube-film som visserligen inte är ny men vansinnigt kul. Tycker iaf jag! Vad tycker ni? Titta och njut!

http://youtube.com/watch?v=HECRXbGM7tU  

Föresten... Lycklig lördag! Timrå "slaktade" Färjestad med 6-0!!!

Har botaniserat runt här lite idag och kan konstatera att jag nog skriver för långa inlägg. Kanske därför jag får så få kommentarer...? Kanske det är så långt så ingen orkar läsa skiten och har man inte läst känns det väl rätt värdelöst att kommentera...?

Så det här får bli kortare än allt tidigare. Tar med ungarna till Willys o bjussar dem på lite lördagsgodis nu!

PS. Kan man kalla en bilmekaniker för åk-lagare???

Den 31;a januari, en särskild dag! För mig, i alla fall. Därför att detta var min älskade mormors födelsedag. Om hon, mot alla odds, hade levat skulle hon ha fyllt 111 idag - triss i ettor. Inte så sannolikt men jag önskar ofta att hon fått bli åtminstone lite äldre.

Hon (och morfar, för all del) tog hand om mig och brorsan när vår mamma dog, c:a 3 veckor före min sexårsdag. Förmodligen mot morfars vilja för han verkade jämt så besvärad över att jag fanns där. Att få en sexåring på halsen när man själv just gått i pension är säkert inte så lätt. Dessutom var han sjuk fast det visste ingen då. Han dog i cancer 10 månader efter att mamma gått bort.

Så mormor blev i praktiken ensamstående tonårs- och småbarnsmamma helt oförhappandes vid 65 års ålder! För även om vi såklart kallade henne mormor var hon ju modersgestalten i våra liv. Och man ska komma ihåg att 65 var en betydligt mer aktningsvärd ålder då, i början av 60-talet. 65-åringar idag är i de flesta fall betydligt mindre slitna än mormors generation var.

Hon hade levat ett tufft och strävsamt liv, min mormor! Hur tufft skulle jag förstå fullt först i vuxen ålder.

Från det år hon gifte sig med morfar sammanställde hon varje år sina små dagboksanteckningar till en sorts årskrönika i en vacker inbunden skrivbok. Den hittade en av mina mostrar låååångt efter mormors bortgång. Jag fick låna och läsa den för 7-8 år sen och det var en otroligt fascinerande läsning.

Idag kan vi nog inte föreställa oss hur vansinnigt hårt livet var för en vanlig arbetarfamilj under första halvan av 1900-talet. Hur de fick slita för att få ihop till livets nödtorft. Ett år under 30-talet skrev hon bl.a att de hade haft turen att vinna på lotteri - 25 kronor och lyckan över det var gigantisk! Pengarna räckte bl.a till att äntligen få lägga in korkmatta i köket.

Under denna period gick morfar arbetslös långa tider och mormor "gick bort" (som man sa på den tiden när man arbetade hemma hos andra) och sydde eller städade i "finare" familjer. Dessutom drev hon en liten butik i deras lilla hus under en period. Många av krönikorna innehöll även lite info om vad saker kostade (smör, mjöl, mjölk o.s.v.) och det ger ju lite perspektiv på hur mycket 25 spänn faktiskt betydde då.

Sen kom kriget och då var det ju svårt för nästan alla men efter 1945 började det ju vända. På 50-talet byggdes ju "folkhemmet" och vanligt folk fick det ganska mycket bättre. De köpte bil och så småningom även TV.

Så jag antar att mormor och morfar såg fram mot en vilsam ålderdom, då 1963. Men så blev det inte riktigt...

Jag beundrar henne enormt för att hon tog hand om oss trots sin ålder. Och inte blev det lättare med åren heller - jag var inte precis nån ängel i åldern 10-15 och möjligen stal det ännu några år från hennes liv.

I september 1972 dog mormor sittande på en buss. Jag hade just börjat nian och trodde nog att jag var ganska tuff men DÅ rasade världen samman för mig. Man skulle kunna säga att jag miste min mor TVÅ gånger under min uppväxt och sorgen då var så mycket svårare än efter mamma för nu förstod jag begreppet "död" mycket bättre än då jag var sex år. Då trodde jag nånstans att mamma nog skulle komma tillbaka ändå. På något sätt....

Så idag, mormor, på Din födelsedag skickar jag Dig en tacksamhetens tanke och frampå eftermiddagen ska jag åka och sätta ett ljus på Din grav. Jag vet att Du vakar över mig, kan ofta känna Din närvaro och är glad och tacksam även för det! Fortsätt vila i frid!