Jag befinner mig i en förändringsprocess. Jag håller på att lära mig att klara mig själv. Eller kanske rättare sagt, lära mig att leva i bara mitt eget sällskap. Med undantag för några månader under hösten 2012 då äldste sonen flyttat till Kalmar och yngre dottern ännu inte flyttat in så har jag inte levt helt ensam sedan 1977.

Men nu är jag alltså, sen en vecka, helt ensamstående igen. Eller enastående, som en del väljer att säga.

Hur gör man? Försöker minnas men det är inte så lätt som det låter.

Inte för att jag är så beroende av att ha folk omkring mig. Tvärtom är jag nog ganska duktig på att vara för mig själv. Men det är liksom ovant att bara behöva bry sig om vad JAG vill äta till middag. Vad JAG har lust att göra.

Som förälder med hemmaboende barn, om än vuxna i prästbetyget, så har man nog en tendens att radera ut sig själv. Man liksom upphör att finnas annat än för deras viljor och behov. Sitt eget liv sätter jag och många med mig liksom på paus medan ens barn bor med en. Så... hur var det nu igen man gjorde?

Jag försöker minnas vad jag gjorde då. Innan. 1977, alltså.

Jag fyllde tjugo år det året, var alltså nitton nästan hela året fram till december. Jobbade på samma ställe och hade ganska mycket fritid även då men vad gjorde jag av den?

Jag vet att många kvällar och helger spenderades åkandes eller körandes bil tillsammans med kompisen Roger. Men bilåkandet runt i stan för att kanske träffa några trevliga damer i passande ålder känns inte lockande. Roger är dessutom inte kvar här på jorden, hans resa tog slut för mer än tio år sen efter en stroke i sömnen. Men jag tvivlar på att vi hade återupptagit det intresset om han levat heller.

Jag läste mycket också. Den tråden skulle jag dock kunna tänka mig att spinna igång igen. Visst har jag väl läst en del i perioder även under de år jag mest ägnat åt barnen men inte på långa vägar som förr.

Eller ska man anmäla sig till någon kvällskurs? Och lära sig knyppla, släktforska eller porslinsmålning. Eller kanske en danskurs och sen följa med f.d arbetskamraten Ove ut och "snurra upp några höns" som han skämtsamt brukar säga om sina dansaftnar.

Nja, det tål att tänkas på ett slag. Och till dess tror jag att jag nöjer mig med att promenera lite i vårsolen längs strandpromenaden här nedanför. Med tiden ska jag skaffa mig en ny och bättre dator så jag kan lägga in lite bilder. Då ska jag fotografera denna vackra promeadväg och visa upp den.

Det är lite synd att arbetet i kombination med mitt singelskap gör att jag inte kan skaffa hund. Det vore ju både ett sällskap och ett motionsredskap. Men ingen hund förtjänar att vara ensam i 13 timmar eller mer när jag är på jobbet. Så det får vänta tills jag endera blir pensionär eller hittar någon jag vill  leva ihop med och som vill leva ihop med mig. Och dessutom vill ha hund. Vilket som nu händer först...

Tilll dess ska jag försöka minnas hur man gjorde för att vara duktig på att leva för sig själv. Eller hitta nya vägar som passar den jag är idag. För jag är ju inte nitton längre!

Men enastående...

 

skogsnuvan

3 mars 2015 19:07

Klart att du är enastående. Det tycker jag faktiskt. Om jag bodde i staden skulle jag gå danskurs och lära mig dansa för du har ju nära till alla dansställen och till andra grejor. Det är lite värre när man har 10 mil till närmaste dans på vintrarna. Gå på danskurs. Du kommer inte att ångra dig. Jag har levt själv i kanske 7 år nu eller längre men det är lite annorlunda med mig för jag har ju nästan jämt huset fullt med vänner och släktingar och hundar också för den delen. Däremot har jag ingen egen hund men är ofta hundvakt och det passar mig väldigt bra. Att vara singel är ju också att vara fri att själv få bestämma vad man ska göra och vad man ska äta så njut av det när du kan.

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

Göran

3 mars 2015 19:28

Jo, jag VET att det finns en massa fördelar med att bo och leva för sig själv. Och jag finner mig säkert tillrätta i det så småningom.
Men det blir nog bara temporärt ändå. Dotra kanske flyttar hem ett tag, tillfälligt. medan hon går i bilskola. Och sonen i Kalmar kommer hem i slutet av maj och måste ju bo nånstans medan han söker jobb. Men jag passar på att både öva och njuta medan det pågår...

 

Anna

4 mars 2015 08:31

Wauw, nytt liv! Nya omständigheter att förhålla sig till. Ingen att ta hänsyn till. Göra det du själv vill. Och - vad är nu det? Då. . .
Förstår om/att det känns konstigt och är dubbelbottnat. . .

Lycka till! /Anna

http://kanintevaratyst.bloggo.nu

Göran

4 mars 2015 09:31

Tackar! Jo, visst är det väl lyxbetonade bekymmer. Men ändå ett nytt läge att förhålla sig till.
Jag säger som göteborgarna; "Det får la gå"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...

Bortrest i några dagar och fick möta våren i sin prydno nere i Södemanland. Men sen jag kom hem till Sveriges midja har det hänt massor här också när det gäller utveckling av ny årstid. Efter två dagar med strålande sol fråb klarblå himmel och förs...