Sarah Sjöström! Vilken tjej! Vilken idrottare! Hon har redan räddat den svenska äran i OS fast OS bara är några dagar gammalt. Jamen, det HAR väl hänt att vi blivit utan medaljer helt och hållet men nu åker vi ju hem med åtminstone ETT guld tack vare denna fantastiska simmartjej. 

Tyvärr går ju tävlingarna i år av stapeln på andra sidan jorden och mycket sänds då John Blund redan varit här och hälsat på hos oss i Sverige. Och eftersom jag jobbar dagid den här veckan så finns inget utrymme för nattsudd vid TV;n.

Domen har fallit på verkstaden över Madame Citroen och än en gång ska jag skinnas på allt jag har och lite till för att få henne körbar igen.

Men det är bara att bita i det sura äpplet och slanta upp. Jag har tänkt fram och tillbaka hur jag ska göra om det bli dyrt (vilket jag nu vet att det blir) men hur man än vrider och vänder på det så... Som hon går och står just nu är hon ju fullkomligt värdelös. Och det bär emot att köra en rostfri bil som jag redan kostat på över 15 lax till skroten. Rent statistiskt sett borde hon väl hänga ihop nu i några år åtminstone. Jag menar... allt har väl snart hänt?

Nejvisst, det finns miljarder fel som ännu inte inträffat men hur mycket otur kan en människa ha under ett och samma år? Svaret är att det vet vi inte ännu. Men med tanke på hur mycket hon kostat mig och vad jag får i inbyte borde det vara klokast att köra henne vidare (när hon nu bli körbar) tills man kan stampa foten genom golvet under pedalstället. 

Pappan till en av mina kompisar i barndomen hade ett tag en gammal Hillman som var väldigt rostig och skraltig. Han stampade alltid hårt i golvet innan han startade den för att se om vi kunde åka dit de tvar tänkt eller om vi skulle köra bilen till skroten. Han gjorde liksom en rolig grej av bilens skick.

I dagens SVerige tvivlar jag att denna Hillman släppts genom besiktningen. Men kanske bilprovningen inte var på hittad i mitten av sextiotalet, jag vet faktiskt inte när man började besikta bilar.

Denna vecka är jag utlånad till portvakten igen och det känns skönt att slippa nattskiften. Imorgon bitti när jag öppnat luckan och grindarna går mina ordinarie arbetskamrater hem från första natten medan jag slipper undan med åtta timmar. Som i och för sig kan vara rätt krävande men på ett helt annat sätt.

Just idag var det ganska lugnt men igår hade vi en stunds kaos på jobbet då ett brandlarm började tjuta och blinka. Det kom från ett ställverk ute i fabriken och min mycket unge arbetkamrat, en artonårig semesteravlösare, började se panikslagen ut. Så jag försökte kliva fram och vara den lugne och rutinerade farbror som han just då behövde vid sin sida för att inte börja klättra på väggarna eller nåt.

Det hör till saken att samtidigt som larmet gick började det tokringa i telefonväxeln och en rejäl flock polska långtradare anlände och ville bli insläppta på samma gång som tio personer från vårt ryska huvudkontor kom med taxi från flygplatsen och skulle tas emot. Rasmus, som den unge mannen heter, flackade med blicken och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Så jag bekämpade adrenalinpåslaget i kroppen som alltid kommer när det larmar för brand (det KAN ju vara ett skarpt larm) och sa till honom att vi bara ska ta det lugnt. Att nu gör vi det som är viktigt och låter resten vänta. För polackerna och ryssarna stod ju inte i ösregn eller snöstorm och de som ringde men inte fick svar ringer säkert igen om det var något viktigt. Vi ringde upp chefen för den avdelning där det larmat och de skickade ut folk för att kolla. Sen ringde jag larmcentralen och bad dem vänta lite tills vi hunnit kolla själva. Men de hade redan skickat en bil som anlände fem sekunder senare.

Larmet visade sig bero på ett trasigt rör som spred damm i ställverket och det hade utlöst sensorerna för brand.

Efteråt pratade jag med min unge kollega och förklarade att de flesta gånger det larmar så är det falskt och den enda gång man ska vara riktigt orolig är om larmet går i byggnaden vi jobbar i. Eftersom där finns levande människor av kött och blod men i ställverk står bara en massa elutrustning som går att reparera.

Det var igår. Idag har dagen mest rullat på i sitt vanliga lite sommarsömniga tempo. En hel del av de högre uppsatta i företaget är fortfarande på semester vilket gör att det är lite lugnare om dagarna. 

Min tama husmekaniker, som för övrigt fyllde sextio år igår, erbjöd sig både igår och idag att komma och köra mig till jobbet på morgonen. Han har själv jobbat sina nätter och skulle ändå åt det här hållet eftersom en tjej på hans skiftlag var utan skjuts. Snäll som han är har han då kört henne hem (1½ mil söder om staden) och sedan plockat upp mig på vägen tillbaka. Det är suveränt att ha snälla vänner men när de är så nästan överdrivet snälla som han blir det svårt att återgälda allting fullt ut.

Imorgon tar jag mig dock dit för egen maskin. Eller rättare sagt lånad maskin. Min exfru har fått en lite sliten men fullt fungerande Toyota från 90-talets mitt av en bekant och nu var hon vänlig nog att låta mig låna den i ett par dagar. Cykeln står med platt däck igen och jag måste åka och köpa slang och däck på Biltema innan den kan tas i bruk så det är ju tacknämligt att få låna en bil.

Tre dagar återstår av min arbetsvecka. Sen har jag fyra dagar frivecka innan det bär tillbaka till ordinarie jobb.

Men å andra sidan... När jag jobbat nästa skiftvända börjar min nästa 14-dagars ledighet!

Det gäller att ta vara på de små glädjeämnena i livet!

Gör det ni också, kära ordbrukare i världens alla hörn. Tills vi ses och hörs igen!