Långhelgen lider mot sitt  slut. Jag tog ju klämdagen ledig i fredags och fick hela fyra dagar i rad. Men imorgon bitti bär det iväg igen. Då är det uppstigning vid fem har jag bestämt och då ska jag banne mig klä på mig och gå ut i en halvtimme och röra på mig. Inte springa, nej, dit är det långt. Men gå ska jag göra i någorlunda rask takt.

Jag har ju fått mig en livsstilscoach för att få någon ordning på livet. Det har hänt nåt med mig de sista åren, vet inte om det är åldrande (Eller... åldrandet är förstås en del av förklaringen!) men jag har liksom slöat till ännu värre än förut. Det händer, när jag jobbar min vanliga skiftgång, att jag har sex lediga dagar då jag inte åstadkommer mer än att äta, sova, handla, laga mat och sitta framför datorn och TV;n. 

Jag VET att jag borde gå ut och röra på mig men jag kommer mig liksom inte för. Jag kommer mig inte för med nånting, nästan. Apatisk är kanske ett lite för starkt ord men handlingsförlamad kanske stämmer bättre. Håglös.

Alla dessa ssymtom fanns före lunginflammationen och min halvårslånga sjuktid men det blev ännu värre då jag faktiskt inte hade någon ork eller energi. Och sedan jag blev frisk har jag liksom fastnat i det här beteendet.

Kanske har jag gått in i väggen. Kanske är jag deprimerad, jag vet inte. Orden i rubriken beskriver kanske allra bäst mitt tillstånd. Och jag vet att ingen annan kommer att fixa det åt mig utan jag måste göra det själv.

Med lite pushning av coachen... Det var ju just det som gjorde att jag tackade ja till det, att få nån som sparkar en lite i ändan, bildligt talat. Men frågan är om hon inte rent av måste hit och utdela sparkar rent bokstavligen.

Så... som så många gånger förr har jag gett mig själv ett heligt löfte att imorgon... Då jävlar! Då SKA jag!

Jag har varit noga med maten en längre tid nu och några kilon har jag tappat men kroppen måste tvingas igång nu för att få någon fart på ämnesomsättningen och lite ny energi.

Jag ska jobba i två veckor framåt och sedan får jag en vecka ledigt. Därefter återstår en vecka i min nuvarande tillfälliga befattning innan jag övergår till portvakten i åtta veckor. Då den tiden är över får jag kompensation för all ledighet jag förlorat och det ger nästan sex veckor ledigt från och med 12 augusti.

Då har svampsäsongen börjat och då vill jag vara i betydligt bättre form än nu så jag orkar jaga runt i skogarna efter soppar, kremlor, riskor och kantareller.

Jag må ha lovat mig själv förut och sedan hittat på undanfykter för mig själv men nu måste jag ta mig i kragen. Annars återstår väl snart bara att be om remiss till hälsohemmet. Här i Västernorrland finns ju Sveriges enda landstingsägda hälsohem, Österåsen. Flera bekanta har varit där och är väldigt positiva.

Och det finns inga ursäkter heller. Jag har ju inte precis kul där jag sitter och tittar endera på dataskärmen eller TV;n. Och fina promenadvägar finns i överflöd alldeles inpå knutarna. Dessutom är gymmet på jobbet nyligen upprustat och i riktigt bra skick nu. Dit ska jag också har jag bestämt. Förr eller senare!

Det blev en gnällblogg idag. Men det kan inte hjälpas. SKyll dig själv om du läste ända hit! Jag ska faktiskt ta och "göra kväll" tidigt idag så jag orkar upp då larmet går.

Så god natt, mina kära ordbrukare! Vi ses igen. När andan faller på...