Jorå...s´att...! Söndagen lider mot sitt slut och en ny arbetsvecka börjar imorgon bitti. Dagen har innehållit en del matlagning men nu är kalopsen infryst liksom merparten av den karré jag ugnsstekte på låg värme i förmiddags.

Ingetdera blev dock middagsmat eftersom Stockholmsdottern är i stan. Hon ringde på eftermiddagen och frågade om skjuts till närmsta Willys-butik. När jag plockade upp henne var hon hungrig så jag föreslog att vi skulle äta sushi på stadens bästa sushiresturang innan vi handlade.

Lunch för henne - middag för mig. Samt chansen att få umgås en stund med mitt äldsta barn. Barnet ifråga fyller trettio år nästa lördag och är alltså inte så mycket "barn" längre. Men för en förälder blir de ju aldrig riktigt vuxna och jag förhörde mig noga om allt som hänt i hennes liv sedan vi senast träffades. Hur det går med den tilltänkta pojkvännen och hur det går på jobbet. Märkligt att man har så svårt att släppa taget och inse att de är vuxna nu och klarar sig själva.

Sushi har jag ganska nyss lärt mig uppskatta. Däremot förstår jag inte varför man ska äta med pinnar. Jag menar... har man uppfunnit kniv och gaffel så fattar väl alla att det är överlägset pinnarna så varför i herrans namn ska man lära sig äta som man gjorde i Japan och Kina för flera hundra år sedan? Jag klarar då inte av det och tänker fortsätta att äta med samma sorts "gläfsjärn" som jag alltid gjort eftersom jag uppfattar detta som det civiliserade sättet att käka.

Kanske är jag gammalmodig, kanske är jag ovillig att lära mig nya saker. Men att äta med pinnar har jag testat flera gånger utan att lyckas något vidare och därför väljer jag vårt eget sätt att få i oss maten.

Men sushi är gott! Låt vara att det bara är rå fisk och lite ris men med soya och wasabicreme blir det njutbart. Jag kan till och med få i mig sjögraset och den inlagda ingefäran.

Därmed stänger jag åsiktsfabriken för idag och återgår till att fundera över andra viktigheter. Såsom vattnets betydelse för sjöfarten eller något annat intressant. Sköt om er, kära ordbrukare, för det tänker jag göra!

Minnet är bra men kort! Igår gjorde jag en sån där Alzheimer-grej igen. Det händer då och då... 

Medan jag åt middag bläddrade jag i ett sånt där lite flashigare reklamblad där det fanns matrecept. Bland annat på kalops vilket jag omgående blev sugen på. Så jag plockade raskt fram den högrev som legat ett tag i min frys och la den i en skål som jag ställde undan i ett skåp. I akt och mening att den skulle få tina i rumstemperatur tills det blev läggdags och då skulle jag ställa den i kylen.

Därmed var högreven bortglömd. Raderad ur minnet.

Senare på kvällen funderade jag så smått på vad jag skulle hitta på som söndagsmiddag. En tanke poppade upp att jag ju faktiskt hade en fläskkarré i frysen som jag skulle kunna ställa i ugnen på låg temperatur när jag vaknade.

Sagt och gjort - karrén letades fram och ställdes i ugnen som jag betraktar som kattsäker.

Sen... blev det läggdags, natt och morgon. Efter uppstigningen gick jag till frysen för att kanske få någon idé om middagsmat. Tack och lov släppte herr Alzheimer just då greppet om min hjärna och jag mindes karrén.

Just det ja, i ugnen ställde jag väl den. Jodå, där låg den. Och riktigt fin såg den ut. Jag rev en lagom bit aluminumfolie och gned in köttet med salt och peppar samt lite timjan. Paketerade köttet i folie, satte ugnen på 80 grader och skjutsade in paketet.

Då ringde plötsligt ännu en klocka i skallen. Högreven, förihelvete! Tog jag fram den eller gjorde jag inte? Jomen, visst gjorde jag väl det...?

Jajamensan, i ett skåp hittades även den och när den nu ändå var upptinad var de tki lika så gott att ställa sig och skära den i bitar samt skala och hacka lök.

Karrén ska jag skära i tunna skivor och lägga i frysen som portionspaket. Perfekt sommarmat med lite coleslaw eller potatissallad för sonen och dottern. 

Kalopsen går exakt samma öde till mötes. Suveränt att ha på reserv dagar då jag liksom inte har lust att stå vid spisen när jag kommer hem från jobbet. Eller att ta med som lunch när jag saknar andra matlådor i frysen. Ingen skada skedd alltså! Allt kommer till användning, inget slöseri här inte!

Och precis i detta nu når mig doften från den puttrande grytan med kalops och kittlar mina doftsensorer så den får bli dagens middag idag.

Sa jag att herr Alzheimer släppt greppet om min hjärna? 

Det hade han inte, inser jag nu. För jag kom precis på att jag har tillagat en jävla massa mat men inte ätit frukost ännu. Nåja, klockan är inte ens tio så det hinns nog.

Druckit kaffe har jag i alla  fall gjort så det kanske finns hopp ändå. Glömmer jag DET, då är det dags att bli orolig på riktigt! Tror jag ska gå och brygga en kanna till (jag har hört att kaffe ska vara bra för minnet) och lämnar därmed mina ordbrukare åt era egna öden och äventyr!