Få se nu... Är det onsdag idag? Jo, men det är det väl? Eller...?

Jo, det måste det nästan vara. För det måste väl ha varit tisdag igår eftersom jag hade tvättstugan då. Jag brukar oftast boka den på tisdagarna.

Inte spelar det nu så stor roll vad veckodagen heter men är det onsdag så ska jag väl titta in på mitt ATG-konto och se om det finns nån liten slant att förslösa på travspel idag. För på onsdagarna är det ju V86-tävlingar.

Annars tänker jag trotsa en tradition gällande just det där med veckodagar. Tänkte värma och äta ärtsoppa en dag i förskott idag. För det säger ju traditionen att man gör på torsdagarna.

Men vet ni varför, kära ordbrukare?
Det gör säkert flera av er men för den som eventuellt INTE känner till det så kan jag berätta att för X antal hundra år sedan påkallade religionen att man skulle fasta på fredagarna. Därför behövdes det ett rejält skrovmål på torsdagen som bara kryllade av kolhydrater för att orka med fredagen då man inte fick äta alls.

Så då ät man inte bara ärtsoppa utan även pannkakor efteråt med sylt och kanske grädde också i rikare hem.

Hur bruna bönorna hamnade på tisdagar  vet jag däremot inte men det finns säkert nån förklaring även till det.

Det sistnämnda har jag inte ätit sen nån gång under förra vintern så det vore ju också gott att få nån dag.

Få och få, förresten... Här "får" man ju ingenting utan man får ju vackert betala för allt man tänker stoppa i sig.

Men den middag jag ska äta idag ärju redan betald för ett bra tag sen. Den kommer från frysen där det finns ytterligare flera portioner för framtida bruk.

Någon varm punsch till ärtsoppan blir det dock inte för någon punsch äger jag inte och har inga planer på att skaffa hem heller. Har aldrig smakat den kombinationen men någon gång innan jag dör måste jag väl i alla fall pröva.

Men inte idag, som sagt. På sin höjd kanske en liten ostsmörgås som tillbehör samt den obligatoriska senapen.

Snart halva november har gått nu men vi har fortfarande barmark här på Sveriges midja. På gott och ont, kan man kanske säga. Personligen har jag ju inget behov av snö eftersom jag inte åker skidor och inte heller bygger snögubbar eller kastar snöboll på folk. Inte heller brukar jag göra snöänglar eller göra snölyktor.

Men när den kommer så blir det ju ändå lite ljusare om jag behöver köra bil efter att solen gått ner nån gång.

Det undvikes dock i möjligaste måb eftersom mitt mörkerseende försämrats så mycket med stigande ålder.

Vägen som jag oftast använder har ju byggts om under de senaste 2-3 åren och nu är den äntligen klar. Men av någon anledning har de inte fått igång belysningen. Förr hade vi såna där gula gatlyktot som gav riktigt skapligt ljus men efter ombyggnaden står bara små stolpar med belysning över gång- och cykelbanorna men inte ens dessa har man ännu lyckats få att lysa så det är becksvart oavsett om jag åker norrut mot stadens centrum eller söderut mot Kvissleby. Därför försöker jag uträtta de ärenden jag behöver under de timmar vi har dagsljus.

De timmarna krymper ju för varje dag i åtminstone en dryg månad till så det gäller att planera rätt.

Därmed ska jag runda av och ta med mig "Vita Blixten", alias Thea, på en liten promenad medan solen är uppe och sedan får hon följa med till Lidl för att fylla på lite förnödenheter.

Ha en fortsatt fin pig-lördag, kära ordbrukare i Vattholma, Lönsboda, Partille och på Vikbolandet.

Vi ses! Nån gång...

Söndag råder liksom Fars dag. Ingetdera lär väl ge upphöv till något större firande. Mina söner, som ju finns rätt nära, har sällan uppmärksammat det och jag begär det inte heller. Yngsta dottern ringde ganska nyss och grattade och det kanske blir det firande som blev, vi får väl se.

Jag bryr mig inte så mycket om såna där dagar så det är inget jag surar över om ingen hörs av.

Min egen pappa ligger begravd dryga 30 mil från mig så att sätta blommor på hans grav blir det inget med heller.

Jag vet dessutom att det inte är nåt han hade förväntat sig heller.

Ägnar honom en tanke gör jag ändå och inte bara honom utan även andra manliga förebillder jag haft genom livet.

Den förste i den raden är min ingifte morbror som hette Sven och som jag var mycket fäst vid under hela min uppväxt och fram till hans bortgång för 40 år sen.

Han var en sån där människa som ingen sa ett enda ont ord om någonsin. Utom hans hustru, min äldsta moster. Hon gnatade och klagade på allt han sa och gjorde nästan. I alla fall uppfattade jag det så på den tiden.

Som vuxen har jag insett att det där liksom bara var en vana hon hade. Eller en ful ovana.

Egentligen menade hon nog inget illa utan hon gjorde det nog utan att tänka sig för. Av gammal vana liksom.

Och vad Sven själv beträffade så var han så van vid det att han bara slog dövörat till och fortsatte att vara lika vänlig mot henne som han var mot alla andra.

Det finns ett minne hos mig som jag kan ha skrivit om förut men jag gör det igen ändå.

Vi bodde i husen intill varandra och hade även sommarstuga i samma område. En dag, en sommar då jag kanske var 12-13 år hade jag åkt med dem in till stan på morgonen då de åkte till sina jobb. Varför minns jag inte men det kan ha varit nåt besök hos läkare eller tandläkare.

Då vi mot kvällen satte oss i bilen för att åka de tre milen tillbaka satte min moster igång att gnata på Sven. Hon började direkt vi hade satt oss och höll på under hela resan på tre mil ungefär. Jag minns att jag drog en lättnadens suck då vi äntligen kom fram och jag fick kliva ur bilen.

Då hade Sven och jag bestämt att vi skulle ro ut med båten och sitta och meta en stund. 

Då vi satt oss i båten frågade jag honom; "Hur fan står du ut?"

Han skrattade till och undrade vad jag menade.

"Jamen, G (mostern) skällde och bråkade på dig precis hela vägen hit i bilen!", sa jag.

Då skrattade Sven igen och svarade...

"Säger du det? Det har jag inte hört!"

I den stunden insåg jag att han kände henne så väl att han visste och förstod att hon egentligen inte menade nåt illa utan antagligen spydde ut sin frustration över andra saker över honom. Och att han lärt sig blunda med öronen.

Minns att då växte han ytterligare en bit i mina ögon. En av de allra finaste människor jag träffat!

En annan av dessa favoritpersoner begravdes för precis ett år sedan just idag. Kalle, elller Karl-Erik som var dopnamnet på min före detta svärfar tog jag farväl av den 10 november förra året.

Likheterna dessa båda emellan är många. Kalle hade det ungefär likadant som Sven med sin fru men höjde aldrig ens rösten åt henne tillbaka, vad jag hörde.

När jag och hans äldsta dotter träffades och senare bildade familj var jag ju ganska ung och därmed blev han också lite av en fadersfigur i mitt liv. Men även en av mina allra mest uppskattade vänner.

Så dessa män liksom min farfar ägnar jag en extra tanke idag. 

Med morfar är det lite annorlunda eftersom han gick bort när jag bara var sex år gammal och jag inte har så många minnen av honom. Men äldre syskon och släktingar som har det talar bara gott om honom också.

Så ni som har en far i livet, slå honom åtminstone en signal idag och visa er uppskattning.

Om han förtjänar det förstås. Det finns ju föräldrar tyvärr. som inte gör det. Men jag tror att de är i klar minoritet.

En blomma på en grav är förstås en vacker symbolhandling men i min värld kan det vara lika fint att ställa fram ett foto, kanske tända ett ljus och skänka honom en tanke.

Därmed börjar det bli dags att ta ut lilla Vita Blixten på morgonrundan. Namnet kom för mig häromdagen då jag öppnade min sovrumsdörr och hon kom springande i full galopp för att få komma upp i famnen och bli klappad och kliad medan vi småpratar lite, Det gör vi varje morgon.

Vita blixten var annars benämningen på ett av de två par skidor man tilldelades av försvarsmakten då jag ryckte in i lumpen 1978.

Vi fick ett par vanliga gammaldags terrängskidor av trä med den där gamla bindningen av nån sorts metallfjäder som man spände runt hälen. Plus ett par "Vita Blixten", också dessa förstås av trä, som var breda och påminde mer om slalomskidor som de såg ut förr.

Dessa var avsedda att användas vid skidtolkning efter bandvagn. Något jag dock slapp förutom en gång då vi skullle öva på det.

Så jag måste väl ha associerat till dessa skidor när Thea kom farande som en raket för att äntligen få sitta i husses knä igen. Så på morgnarna heter hon numera Vita Blixten.

Hon snarkar ännu på min säng bakom min rygg men det får hon snart sluta med för jag vill gärna ta ut henne innan jag gör frukost. Och verkmästaren i magen har nu larmat en bra stund att det är tomt på hans arbetsplats och att han behöver nåt att jobba med. Hittade några prinskorvar i frysen igår som fått tina i kylen över natten. De ska stekas upp och ätas med lite äggröra har jag tänkt.

Unna er nån god frukost ni med, kära ordbrukare i Mörbylånga, Lysekil, Åmotfors och Brattliden.

Vi ses! Ger jag mig fanken på...

Ja, visst fanken är det fredag! Detta skall firas här hos mig med den kalops som just nu puttrar i min Slow Cooker.

Jag valde att göra den skånska varianten idag. D.v.s jag har morötter i den. Vad jag vet är det det enda som skiljer en skånsk kalops från en uppsvensk. Eller vad vi nu ska kalla den del av Sverige som INTE är Skåne.

Tänk att man kan tro så fel! Innan USA-valet var jag nästan säker på att Kamala Harris skulle knipa segern.

Tänkte att amerikanerna måste väl minnas vad Trump gjorde under sin förra mandatperiod.

Men det visade sig att han vann även bland de grupper som de flesta anser inte har något alls att vinna på att få in honom i Vita Huset. Bland t.ex afroamerikaner, HBTQ-folket, kvinnor och de skitigaste arbetarna var det förbluffande många som föredrog Trump före Harris.

För mig tyder detta på att Bidenadministrationen måste ha gjort ett urdåligt jobb med sina fyra år vid makten. För nog måste det väl ändå vara en missnöjesyttring om folk som redan borde veta att Trumps vinst inte gynnar dem själva eller deras jämlikar ändå lägger valsedeln den röda urdnan.

Ja, just det, färgerna på partierna är tvärt emot våra därborta. Där är rött höger och blått vänster. Om man nu kan tala om vänster när det gälller Demokraterna i USA. Med svenska mått är de kanske mer jämförbara med M, L och KD hos oss än med S, V eller MP.

Nåja, nu är det som det är och det är inget för oss att göra åt. Hoppas bara att han inte gör allvar av allt han lovat.

Andra saker hoppas jag att han fixar lika enkelt som när de föll ur hans mun vid valtalen inför massorna.

Han sa ju t.ex flera gånger att han skulle ordna fred både i Mellanöstern (Israel och Palestina) och mellan Ryssland och Ukraina. Det skulle han fixa på typ en eftermiddag, lät det som.

Så... vem vet, kanske Trump får åka till Oslo på min födelsedag nästa år och ta emot Nobels fredspris.

För det måste det väl vara värt om han kan få slut på dessa två stora konflikter?

Nej, när både nuvarande moderatledare och en av hans mest välkända föregångare Carl Bildt båda anser att världen blir en sämre plats med Trump som president i supermakten USA så blir i alla fall jag lite orolig.

Men vi får se, vi får se...

En härlig höstdag här på Sveriges midja med solsken och 6-7 plusgrader ute. Så november visar upp att även den har sina ljusa stunder fast jag annars tycker så illa om den.

SHL har speluppehåll hela denna vecka och fram till nästa lördag eftersom Tre Kronor är på landslagsturné och spelar Karjala tournament som det heter numera.

Karjala cup hette det förut. Då som nu uppkallat efter Finlands, i min smak, godaste ölsort, Karjala.

Men folk har ju fått för sig att saker och ting måste få nya namn lite nu och då. Ta bara yrkestitlar till exempel. På sjuttiotalet arbetade min far som kamrer inom kriminalvården.

När träffade ni en kamrer senast? Eller en bokhållare? Det kanske var ungefär samma sak fast det sistnämnda är en ännu äldre benämning på yrket. Vad kallas kamrernas motsvarighet idag? Finance controller, kanske.

Ja, det är ju bara en gissning men säkerligen är det nån titel på engelska.

Ammanuenser finns inte heller längre. Fast det kryllar av dem i gamla svenska svartvita filmer.

Där räckte det visst att ha tagit studenten för att få använda titeln "kandidaten".

Nej, titlar är inte lika viktiga idag. Men bara så långt tillbaka som min uppväxt på 60- och 70-talen hade nästan alla en yrkestitel efter sitt namn i telefonkatalogen.

Minns att de flesta av mina arbetskamrater då hade titeln "fabr.arb." för fabrikarbetare eller "ind.arb."

Men en herre som jag tror ville vara lite fin i kanten titulerade sig industrioperatöro

Och efter hans frus namn stod det "kansliskrivare.förste"... Undrar vad en sån gjorde! Misstänker dock att det bara var ett lite finare ord för en vanlig sketen kontorist som knackade skrivmaaskin i åtta timmar per dag.

Och de som inte ville stoltsera med någon titel hade herr, fru eller frk. som titel.

Minns också att det fanns några enstaka som skojade till det där med titlar.

Brädseglare, Livsnjutar, Levnadskonstär och Fritidsforskare såg jag i den tidens telefonkataloger.

Nu är det längesen jag såg en telefonkatalog. De behövs ju inte längre när vi har den i telefonen. Och ska man ringa nånstans där man inte har numret så är det ju bara att använda eniro eller hitta.se.

Om detta ska jag berätta för de två småpojkar som är mina barnbarn och eventuella syskon eller kusiner till den om några år då jag skaffat gungstol och filttofflor så jag sitta och skrocka om hur det var "på min tid"!

Dit är det dock ännu några år och för stunden ska jag knyta ihop den säck som är detta inlägg och ta mig en promenad med Thea bort till närbutiken och köpa lagerblad. Det fanns nämligen inga såna att uppbringa när jag startade upp kalopskoket men jag tänkte att det nog räcker om de får gå med i grytan de sista två timmarna.

Hur det lyckas återstår att se och jag tackar härmed de kära ordbrukarna för visat intresse.

Ha en fortsatt fin fredag på er i Vedevåg, Hallstavik. Bondsjöhöjden och Dals Långed!

Vi ses! Hoppas jag...

Idag "smäller det"! Äntligen ska det avgöras vem som får världens mäktigaste befattning de kommande fyra åren.

Och om jag får vara lite självkritisk så måste jag nog erkänna att jag aldrig har varit så vidare objektiv i mina amatörmässiga bedömningar av kandidaterna därborta. Eller deras respektive parti.

För om sanningen ska fram så är det ju väldigt lite jag vet och förstår om amerikansk politik och om hur livet påverkas beroende på vem som drar kortaste stickan.

Och det gäller ju inte bara mig utan de flesta av oss nyhetskonsumeter här i Sverige och Europa. För vem man än håller på så kan väl ingen hävda att nyhetsrapporteringen här hos oss är eller har varit opartisk. För mig är det ganska uppenbart att SR, SVT, TV4 m.fl mycket hellre ser att Kamala Harris vinner än Donald Trump.

Hon framställs hela tiden som den som bryr sig om den lilla människan medan Trump bara bryr sig om sig själv och sina gelikar bland multimiljonärerna i USA. Kanske är det sant, kanske inte...

Kanske är det så att vi hjärntvättats med Trumps ondska och därför inte ser hans förtjänster...

För hur illa jag än må tycka om honom efter hans förra period i Vita Huset så måste han väl ändå ha några förtjänster också. Annars får man ju idiotförklara halva USA;s befolkning som ändå vill ha honom som president.

Och hela det republikanska partoet som valt honom som sin kandidat.

Det är ju heller inte bara våra stölrsta nyhetsmedier som deltar i drevet på Trump och inte minst hans följare och väljare. Om man, som jag, fördriver en del tid med att surfa runt på Youtube så har det ju kryllat av kortare och längre inslag där man svartmålar Trump och inte minst hans väljare så mycket man bara kan.

Följarna framställt som okunniga hillbillies som inte fattar något överhuvudtaget. Kanske är det sant, kanske inte.

Men det som är så märkligt är ju att det nästan inte finns en enda filmsnutt där demokraternas kandidat förlöjligas på samma sätt.

Så oavsett resultatet så lär väl den sortens videos på "tuben" försvinna eller åtminstone minska i antal när valet är över. Och därmed ge plats åt lite annat och mer intressant.

Tippa hur det går törs jag inte alls ge mig på. Hoppas gör jag att Kamala vinner men har dålig koll på hur opinionssiffrorna ser ut. Däremot läste jag igår att oddsen hos Svenska Spel är lägre på Trump så de tror att han kommer att stå som segrare.

Och om det blir på det sättet så får vi kanske veta snart om han håller löftena att öppna upp de slutna arkiven hos CIA och FBI och därmed avslöja en massa sanningar inte bara i USA utan i hela världen.

Att USA har ett finger med i spelet lite här och där har väl alla fattat vid det här laget. Och att mycket av det som finns i arkiven inte är särskilt smickrande för världens rikaste nation talar kanske mer för att han inte infriar det löftet. Han vill ju göra Amerika "great again" och då borde man kanske undvika att skandalisera sitt eget land.

Har alltid tyckt att deras politiska system är konstigt. Bara två partier i ett så stort och folkrikt land. Nog måste väl åsikterna variera mer än så även där?

Snart får vi alltså facit. Får USA sin första kvinna som president eller blir Trump den förste att återkomma till makten efter fyra år i skuggan av den?

Beskedet kan kanske komma idag eller imorgon. Men jag misstänker att det dröjer dagar om inte veckor innan man har räknat färdigt och kan utropa segraren.

För vem det än blir tror jag knappast att  det blir någon jordskredsvinst utan att det kommer att handla om några enstaka procentenheter som avgör.

Hur tror/hoppas ni att det går, kära ordbrukare? Skriv en kommentar och berätta!

Jag tror att det går åt h-e för de flesta utom den där procenten som äger 60% av USA;s samlade tillgångar.

Oavsett om det blir Donald eller Kamala!

Den skylten lade jag ut på FB imorse eftersom jag råkade hitta den blamd sparade bilder för några dagar sen och tänkte att jag måste återanvända den när det blir måndag.

November är alltså över oss på riktigt nu. Ännu barmark här på Sveriges midja men igår morse hade han däruppe pudrat lite snö över oss. Dock inte mer än att den smälte bort på någon timme eller så.

Nån mer som tyckte att SMB (Så Mycket Bättre) var ovanligt sevärt igår? Första glädjeämnet för mig var Alba Augusts tolkninga av fantastiska italienska operanumret "Caruso".

Att Arja hade sjungit in den på svenska hade gått mina öron förbi, jag hade aldrig hört den versionen. Men Albas vackra tolkning gav mig nästan samma känsla som första gången jag hörde originalsången.

Då var det på italienska och med självast Luciano Pavarotti.

Det var tidigt nittiotal och kristider hos min f.d arbetsgivare. Nattskift och jag och Ove, en kollega, höll på att ta de sista stegen i nedstängningen av en tredjedel av fabriken.

Vi pausade i det övergivna personalrummet där och hade radion på då Pavarottis röst började ljuda. Vi tystnade båda och skruvade upp volymen på radion. Kommunicerade gjorde vi bara med blickar samt att Ove pekade på sin arm där huden var alldeles knottrig. Så imponerade var vi bägge två av hans röst och hur han tolkade sången.

Ungefär såhär lät det väl...

Operamusik är väl inget jag lyssnat så mycket på men kvalitet är ju alltid kvalitet. Alla kanske inte håller med men för mig var detta en av mitt livs stora musikaliska upplevelser. Vad tyckte ni, kära ordbrukare?

Sen när programmet igår gick in i andra halvlek kom nästa överraskning. Andra timmen tillägnades Povel Ramel och matbordet fick in hans barn som gäster medan några av artisterna tolkade några Povelsånger.

Både underhållande och gripande att se rörelsen hos både Mikael och hans syster Lotta Ramel. Bra jobbat TV4!

Povel fanns ju i mitt liv från tidigaste barndomen. Radion stod nästan alltid på i köket hemma och hans underfundiga texter tyckte jag om redan på den tiden.

Vad jag tror att många kanske glömmer med honom är hans engagemang och medkänsla med utsatta. Han var också en stor humanist precis som Hasse & Tage och Claes Eriksson i Galenskaparna efter dem.

Jag är förtjust i den egenskapen hos människor i allmänhet men kanske i synnerhet hos offentliga personer inom kulturens värld. Kanske är det en bidragande anledning varför jag gillar Arja Saijonmaa så mycket.

Nu har dock hon gjort sitt i årets SMB. Gårdagens var hennes sista avsnitt och det kommer väl in nån fler ny nästa vecka. Har nog hört vem men kommer inte ihåg det för stunden.

Skam till sägandes har jag ännu inte fått tummen ur och satt vinterdäcken på bilen. Men jag ska nog åka iväg endera idag eller imorgon och få det fixat. Skulle behöva klippa mig också så kanske jag tar det på samma resa.

Men just för stunden ska jag inte besvära er mer utan gå och sätta på en kanna kaffe eftersom jag börjar känna mig lite småtrött. Så en kopp kaffe och en pepparkaka eller två kanske kan pigga upp i novembertristessen.

Gör det, ni också, kära ordbrukare i Grisslehamn, Hästveda, Rickomberga och Hälleforsnäs.

Vi ses! Endera dagen...

I tisdags kväll ringde det på min dörr och utanför stod Hannibal Lecter (från filmen När lammen tystnar) och 2 fula små häxor av obestämd ålder och  kön i de fulaste masker ni kan tänka er. De såg ut som monster, allihop.

En av dem räckte fram en systemkasse till hälften fylld med karameller av olika slag samt en del mynt och sedlar i de lägre valörerna.

-Bus eller godis?, sa Hannibal.

Jag tittade i påsen och tog den ur hans hand.

-Godis kan jag väl ta då, sa jag och stängde sedan dörren.

Av nån konstig anledning nöjde de sig inte med att jag tagit emot påsen utan ringde på igen. Och igen och igen och igen. När jag ändå inte öppnade började de bulta och sparka på dörren med sina små händer och fötter. Jag kan för mitt liv inte förstå varför! Men till slut gav de förstås upp.

Nej, såklart gjorde jag inget av det där. Jag bara återanvände en egen text jag skrev för elva år sen och mindes då jag läste den i bloggens backspegel. Men i år ringde det faktiskt en gång på min dörr på Halloweenkvällen.

Dock öppnade jag inte eftersom varken godis eller kontanter fanns att uppbringa. Så jag tig risken att få ägg kastade på mina fönster som straff för min småsnålhet. Men jag klarade mig.

Annars har jag hört sägas att sånt kan drabba den som inte öppnar eller inte ger nåt när ungarna i USA går på trick-or-treat-vandring. Tror inte att det riktigt har slagit igenom här hos oss, tack och lov.

Men det är ju ändå en västanfläkt mot vad som kan drabba främst USA men även resten av världen om tre dagar. 

Då går nämligen presidentvalet av stapeln därborta och endera får USA sin första kvninnliga president eller så återvänder Donald Trump till Vita Huset.

Hur opinionenssifforna ser ut har jag ingen aning om men blir inte särskilt förvånad om det finns nog många tomskallar för att Trump ska kunna vinna. Inte vet jag nu så mycket om Kamala Harris men det jag vet om Donald räcker för att jag ska hålla mina tummar för henne.

Det finns, även här hos oss, en hel massa människor som på allvar tror att vi får en bättre värld bara Trump vinner valet. Men jag minns hans förra mandatperiod och ser ingen anledning varför han skulle agera annorlunda nu.

Det finns till och med, även här i Sverige, förvånanvärt många av dessa som likt tusentals Trumpanhängare i USA är övertygade om att han manipulerades bort i förra valet.

Några av dessa är t.o.m så fanatiska att de hoppas att han i så fall avskaffar fria val och utropar sig själv till diktator på livstid när han vunnit.

Det enda positiva med det är ju att han är så¨pass gammal att han har det mesta av framtiden bakom sig.

Så... man kan undra hur folk egentligen tänker. OM de alls tänker.

Nåja, det får väl gå som det kan med det där. Det är ju inget jag kan påverka. Däremot tror jag att valets utgång kan komma att påverka även resten av världen mer än de flesta kanske tror.

Igår, på Willys, stötte jag ihop med en gammal lumparkompis som var pratsjuk och mindes vår sista repövning, hösten 1987, lika bra som jag själv kommer ihåg den.

Han påminde mig om en händelse en av de sista dagarna på låtsaskriget och jag mindes den genast också.

Det här var strax innan SR startade de lokala kanalernas P4 och det fanns nåt eftermiddagsprogram som en gång i veckan sändes från Sundsvall.

Värd för det var en herre som hette Kurt Jonsson och ett återkommande inslag i det var när han ringde upp den fiktive krutgubben Amos Persson i den fiktiva byn Gammtjärn. Mannen bakom Amos hette Henning Lundström och var till vardags underhållare och revypappa i Sollefteå.

Figuren Amos var välkänd här i trakten och då blev han även rikskänd som drygt hundra år gammal ensling långt ute i skogen där han fiskade, jagade samt mixtrade med sin uppfinning "Sibboratorn".

Som förstås var väldigt hemlig även om alla fattade att det anspelade på hembränning av sprit. Men varje gång Kurt Jonsson frågade lite för mycket om den så slängde alltid Amos på luren.

Lite bakgrund behövdes men nu ska jag komma till själva händelsen vi talade om.

Vi låg i tältet och slöade nånstans i skogarna norr om Sollefterå. Allt var lugnt och stilla och radion stod på med just Kurt Jonsson som ringde till Amos. Då reagerade en av göteborgarna med stor intrese och frågade oss norrlänningar om Gammtjärn låg nånstans i närheten av där vi befann oss.

Först tittade vi bara på varandra och fattade ingenting. Men så insåg vi att den mannen faktiskt på riktigt trodde att Amos var på riktigt. Han blev djupt besviken då vi talade om att varken Amos eller Gammtjärn fanns i verkligheten.

För den som inte hört eller kanske inte minns Amos Persson så finns det en massa klipp på Youtube att lyssna på.

Jag valde ut ett som jag bjuder på nedan. Det handlar om hur enslingen firar jul...

Så nu kan nu testa själva att leka "skrubbleken"! Ni som minns - ni minns! Ni andra kanske fick gymnastisera mungiporna en aning.

Därmed tackar jag för visat intresse och önskar mina kära ordbrukare en fortsatt fin fredag och en trevlig helg i Månkarbo, Trollhättan, Moningssand och Markaryd.

Vi ses!

Det finns mycket som jag inte tycker att SVT är särskilt duktiga på. Men en sak de faktiskt kan så är det att göra bra dokumentärer. Igår hittade jag en dokumentär i tre delar om Sveriges hittills ende generalsekreterare i FN, Dag Hammarskjöld och hans både tragiska och mytomspunna bortgång.

Mina trognaste ordbrukare kanske minns att jag under fjolåret skrev en lång serie små betraktelser kring Palmemordet. 

Förmodligen har fallen inget alls med varandra att göra. Men efter att ha sett SVT;s utmärkta dokumentär "Fallet Hammarskjöld" förstår jag att det kan finnas samband mellan fallen.

Har du inte sett den så finns den att spela upp gratis hos SVT Play. Tror alla som ser de tre timslånga avsnitten kommer att hålla med om att det inte bara är intressant men även rätt spännande. 

https://www.svtplay.se/video/KPvBZgX/fallet-hammarskjold/avsnitt-1?video=visa

Om inte annat så belyser man tydligt vad apartheidregimen i Sydafrika faktiskt var inte bara kapabla till men även villiga att utföra för att nå sina mål.

Så den som har svårt att ta till sig att de även låg bakom mordet på vår statsminister 28 februari 1986 kanske tänker om efter att ha sett dokumentären.

Jag var inte ens fyra år fyllda då planet med Hammarskjöld störtade i Afrika men minns att det talades om det ibland mellan vuxna under hela min barndom.

Och han blev ju mördad, det övertygades jag om efter att ha sett alla tre avsnitten.

När jag avslutade min bloggserie om Palmemordet skrev jag att jag var övertygad om att det finns massor av andra mörkläggningar också genom vår historia. Estoniahändelsen och Palmemordet är ju bara två i raden av flera.

Den s.k Catalinaaffären är en annan liksom DC3;an som sköts ner av ryssarna över Östersjön.

Det finns idag en hel del människor som rotar och forskar i alla de där fallen och fler än så. De flesta är nog knappast att betrakta som särskilt seriösa men en och annan finns det som har ett gott uppsåt.

Som söker sanningen, alltså.

Bland dessa finns det förbluffande många som tror eller t.o.m är övertygade om att ifall Donald Trump vinner presindentvalet, som snart äger rum där borta på andra sidan pölen, så kommer han att öppna arkiven hos FBI och CIA så alla sanningar kommer upp i ljuset.

DET tror dock INTE jag. Jag tror att Trump har ett enda syfte med att vilja bli president.

Nämligen att säkerställa att det rikaste i USA (däribland han själv) fortsätter att slippa undan ansvar för de sämst ställda i landet med höjda skatter eller lagändringar som begränsar deras makt eller förmögenheter.

Därför att OM han skulle öppna de där arkiven så är det ju inte bara andra länders gömda lik i garderoben som blottas utan i synnerhet USA;s egna. Och de är nog måmga fler än de flesta andra nationers.

Under ytan pågår hela tiden ett spel med höga insatser från de mäktigaste nationerna som vi inte får veta om. Man skickar ut sabotörer, gerillakrigare och annat och lägger sig i konflikter i andra länder bara för att säkerställa sina egna ekonomiska intressen.

Men, som sagt, se dokumentären. Den är mycket intressant!

Därmed utgår singelfarsan för hundpromenad och senare frukost.

Tack för visat intresse o välkommen åter!

Idag var det första dagen på det där konstiga. Att klockan är sju när den var åtta för 24 timmar sedan. 

Fast egentligen var det ju igår och hela tiden bakåt till övergången i våras som var "den konstiga"!

Vintertiden är ju den gamla traditionella normaltiden i Sverige. Rätt länge nu sen sommartid infördes och jag kan inte säga att det påverkade mig nämnvärt de första 20-25 åren efter 1980.

Men nu, på äldre dagar, märker jag av det. Och särskilt sen jag blev pensionär. Kroppen blir liksom mer och mer vanebunden. Jag äter frukost ungefär samma tid varje dag men nu blir jag hungrig en timme tidigare.

Fast samtidigt ändå, det är ju bara klockan som påstår annat.

Samma är det på eftermiddagen. När verkmästaren i magen ropade efter nåt att jobba med redan vid 15-tiden i eftermiddags tänkte jag att "Nej, det är ju alldeles för tidigt!"

Men då mindes jag att tidigare år har jag låtit omställningen ta några dagar och flyttat fram mina måltider lite för varje dag tills jag vänjer mig.

Och det är inte bara på mig själv jag märker det. Redan före halv nio imorse började Thea att tjata om att hon ville ut och tömma blåsan. Så det är samma som gäller där, vi tar det i etapper.

Gamlingar är vi ju, båda två, så det är väl bara att acceptera att vi reagerar som vi gör.

Däremot är jag inte vråltrött nu fast klockan igår, såhär dags, var ungefär halv tolv.

Därför väljer jag att filosofera lite här så länge jag nu orkar eller tycker att jag har nåt att filosofera om.

Ovan nämnda är ju verkligheten sen 1980 då sommartid infördes i Sverige. Minns att många mjölkbönder protesterade och sa att de inte kunde ställa om kornas inre klockor. Men de måste väl kanske ha lyckats med det ändå eftersom jag inte hört ett knäpp om såna bekymmer efter införandet.

Fördelen nu mot då är att man inte har lika många klockor som ska ställas om. Klockradion och vägguret i köket fixade jag imorse och den digitala i bilen får jag väl ställa om nästa gång jag ska åka nänstans.

Dator och telefon ställer ju om sig själva automatiskt. Det gjorde även den Saab 95 som jag hade innan Madame Citroen. Där skedde det med hjälp av bilradions RDS-funktion.

Dit hade alltså inte fransoserna som byggde min nuvarande plåtkompis kommit tre år senare än då min Saab byggdes i Trollhättan. Utan det måste ske manuellt.

Och det värsta är ju att när man gör det så sällan så får man liksom tänka till lite innan och försöka minnas hur man bär sig åt med det. I år borde det dock gå bra för efter rembytet för en månad sen var jag tvungen att ställa in klockan eftersom bilen varit strömlös under reparationen.

Välfärdsbelymmer? Ja, visst är det så men med de futtiga omständigheter en pensionär lever under så får man väl passa på att beklaga sig när man kan.

Nu är det ju dessutom snart bara två månader kvar innan jag får den generösa höjningen av pensionen med hela 116 kronor och 66 öre före skatt. Men det ryktas ju även om att också vi ska få en skattesänkning så några kronor till kanske det blir. Pengar som inflationen dock säkert har ätit upp långt innan de når våra konton.

Eftersom John Blund nu är här och knackar på så ska jag avsluta och ägna mig åt lite munhygien och andra bestyr på väg mot den kära kudden och snarkmaskinen. Igår natt hade jag lyckats kränga av mig masken efter bara nån timme.

Så jag har gäspat mig igenom dagen och hoppas på snabb insomning och att jag vaknar med masken på imorgon.

Såna morgnar är allra bäst för då känner jag mig pigg och utsövd.

Sov gott ni också, kära ordbrukare på Visingsö, Tjörn, Alnö och Bornholm.

Vi ses väl. Tänker jag....