Senast skrev jag om hur jag latat mig. Och det känns nästan som om jag hade en föraning om vad som skulle dyka upp i bloggens backspegel idag.

Idag för tio år sedan publicerade jag att av de inlägg jag är allra mest nöjd med under de femton år som jag har hållit på att leverera klok- och galenskaper på detta forum. Jag skrev om rätten till lättja.

Och jag står fortfarande till 100% för varje ord i den lilla krönikan. Så till den milda grad att jag beslutade att kopiera och klistra in den som en repris. Håll till godo!

RÄTTEN TILL LÄTTJA

"Idag ska jag, efter att ha skjutit upp saken länge, ta upp ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen försvaret av lättjan.

Jag anser att lättjan har ett oförtjänt dåligt rykte. Lättjan är klart underskattad som samhällskraft.

Hade vi människor inte haft latmasken som drivkraft är det tveksamt om vi ens brytt oss om att uppfinna hjulet.

Eller allt det där andra som gjort vår tillvaro bekvämare och bekvämare genom århundraden.

Vår obändiga längtan efter att få vila, att få lata oss är alltså huvudorsaken till de flesta av de uppfinningar som gör våra liv enklare och mindre ansträngande.

På många arbetsplatser har man som tradition att göra chefer av de mest energiska medarbetarna.

Helt obegripligt, anser jag!

De där arbetsmyrorna som älskar att slita hund varje dag ska ju göra det de är bra på - fortsätta slita hund, alltså. Chefer ska man rekrytera bland latmaskarna!

Varför? Jo, därför att de för länge sen räknat ut alla kryphål, alla sätt att komma undan med en mindre arbetsinsats än kamraterna. Och därför inte går att lura lika lätt som de där robotarna som strävar efter att vara den som sliter hårdast.

De kommer dessutom att fortsätta vara så upptagna av sina egna arbetsinsatser att de ofta inte hinner ha någon koll på medarbetarna. Och vara urkassa på att delegera eftersom de så gärna vill jobba mest själva.

Men också därför att eftersom de lataste hela tiden söker sätt att göra sin egen tillvaro så lätt som det går.

Och därför även gärna delegerar arbetsuppgifter (som de alltså slipper göra själva) och därmed får sina underställda att känna att de får mer ansvar och därmed ett mer intressant arbete.

Det är de lata som har utvecklat världen. De lataste är de som är mest inovativa när det gäller att hitta den enklaste och snabbaste vägen att göra saker.

Eller rättare sagt att få saker gjorda, för bäst är ju om nån annan gör det!

Det är lättjan som varit drivkraften för all högteknologi. Så från och med nu tycker jag att vi alla ska ändra inställning till den.

Så nästa gång du säger att någon är lat ska du säga det med beundran och respekt. För den late (som dessutom kommer undan med det) får ju ungefär samma pengar för en mindre arbetsinsats än sina kolleger som sliter skiten ur sig för arbetsgivare som inte visar minsta tacksamhet.

Det har slöfockarna insett och ger därmed sina arbetsgivare bara vad de betalar för och inte ett dugg mer.

Och där går du och sliter som ett djur utan att få ett öre mer i lön för mödan. När man kan tjäna lika mycket och ibland mer på att bara göra det absolut nödvändigaste. (Läs: Det som syns.)

Så vem är det som är smart? Du eller dom?

Jag skulle kunna utveckla detta in i oändlighet men jag känner nu att det orkar jag inte. I alla fall inte just nu. Kanske sen. Eller imorgon. Eller nån annan dag. Vi får se...

Så... skit i att gå till jobbet/skolan idag, eller vilka "måsten" du nu kan tänkas ha! Ta det lugnt istället! Varför stå när man kan sitta? Varför sitta när man kan ligga? Varför vara vaken när man kan sova?"

Jag redigerade lite i texten. Såtillvida att jag skapat fler men kortare stycken för att göra det mer lättläst. Jag har lärt mig lite sen det skrevs och därför ville jag göra texten lite mer läsvänlig.

Kommentera gärna, om ni orkar! Håll med eller säg emot. Men, som sagt, bara om ni orkar!

Vill ju inte kräva mer av andra än av mig själv.

Därmed nöjer jag mig för stunden och återgår till tumrullning och navelskådande. Nöjd med att få ihop en ganska lång blogg bara genom att återbruka mina egna ord som var tio år gamla.

Ha en fin dag med minsta möjliga besvär, kära ordbrukare i världens alla hörn!

Vi ses! Hoppas jag...

Jag har softat idag. Visst låter det mycket bättre och liksom mer sofistikerat än att säga att man latat sig?

Ordet lat är ju så negativt laddat i vår kultur. Typ att man ska skämmas som en hund om man inte sliter häcken av sig varende vaken minut. Städar och fejar, syltar och saftar, tvättar och stryker eller målar. Eller gör nåt överhuvudtaget som är till glädje och nytta för någon annan än en själv.

Sätter eller lägger man sig en lite stund för att vila så ska man nästan skämmas verkar ju folk tycka.

Så jag försvarar mig själv med att intala mig att jag redan har dragit mitt strå till stacken i så många år att jag har rätten att ta det lite mer piano såhär på livets höst.

Alla dessa år då jag slet som ett djur i den gamla, varma, skitiga fabriken som sedan byggdes om till modern teknik. Men värmen på sommaren var ju kvar liksom en hel del av det fysiska slitet.

Resten av det hade ersatts med orimliga krav på arbetstempo och pressen att hinna göra det man skulle inom arbetstiden. Trots utrustning och fordon som var under all kritik många gånger.

Även hemma tog jag i alla år mer än min beskärda del av ansvaret för hem och barn även de dagar då jag bara ville dö av trötthet på grund av ett krävande arbete.

Därför händer det emellanåt att det går flera dagar då jag bara ler och nickar igenkännande åt dammråttorna som växer och tänker att de går ju ingenstans även om dammsugaren får vila även idag.

Likaså händer det att jag kör diskmaskinen på eftermiddagen men inte tömmer den förrän på förmiddagen nästa dag.

Det är ju liksom bara jag och Thea som ser det och hon bryr sig ju ännu mindre än vad jag gör.

Hundar bryr sig inte om en dammråtta eller två. Eller om den rena disken är i skåp och lådor eller kvar i maskinen.

Det enda hon egentligen kräver av mig är 3-4 promenader per dag, mat och vatten samt några små stunder i mitt knä då vi bara bryr oss om varandra en stund.

Idag var det till och med så slött att jag letade fram en matlåda ur frysen för att slippa stå vid spisen. Den (spisen alltså) passade jag på att skura ren medan min middag värmdes i micron.

Oktober lider mot sitt slut och jag borde väl se till att få vinterdäcken monterade på Madame Citroen innan snön kommer. Förhoppningsvis dröjer det ännu en tid men jag vet ju att däcken mår bra av att få rulla på torra vägar någon vecka eller så innan vintern börjar på rikitgt. Det ruggar liksom upp ytan på dem och gör dem lite mjukare i slitbanan. Vilket sen ger lite bättre grepp när underlaget förändras till is och snö.

För det är ju ditåt det barkar nu, det är bara att inse och acceptera. Höstens färgprakt försvinner mer och mer för varje dag nu och ersätts av nakna träd. 

Men överlever vi bara november, december, januari och februari så kommer ju mars sen med ljuset och sen april med ny lövsprickning och flyttfåglar som återvänder från Spanien och Nordafrika.

Vi tröstar oss med det, kära ordbrukare i Malå. Skattungbyn, Svenstavik och Brösarps backar.

Håll ut!

Bättre tider kommer. De dröjer ett tag bara...

Idag har de flesta av Sveriges korvkiosker namnsdag. Hade kungens mamma levat hade hon också haft det. Så du som har en Sibyllakiosk inom räckhåll kan gärna fira med två kokta med mos och en Pucko, till exempel.

De har ju blivit avsevärt färre på senare tid, korvkioskerna. Eller korvmojer, som en del kallar dem.

Först var det väl pizzeriorna som började konkurera och sen kom thai- och kinakrogarna. Därefter både sushi, tacos och kebab som också vill ha sin del av snabbmatsmarknaden.

Och numera är ju även de flesta bensinmackar också korvkiosker. Liksom IKEA och Biltema.

En gammal hederlig mosbricka (kokt korv med potatismos, alltså) står inte så högt i kurs. Kan tänka mig att det finns en och annan 30-åring idag som aldrig ens smakat det från ett Sibyllahak.

Under min uppväxt fanns det kiosker lite här och där i staden. Små holkar där det inte rymdes så mycket mer än korvförsäljaren själv och grytan där korvarna värmdes. De allra minsta hade också endast kokt korv, korvbröd och potatismos. Pulvermos i de allra flesta fall.

Vad man konkurrerade med på den tiden var, i alla fall i mina trakter, sin hemlagade senap. Det hade ALLA, även de allra minsta aktörerna.

Min favoritkiosk då finns kvar på sätt och vis. Fast ombyggd, utbyggd och även nybyggd efter en brand till det modernt gatukök. Den som känner till Sundsvall anar kanske att jag talar om Curres mellan GA-kyrkan och Hedbergska skolan.

De hade den godaste senap jag någonsin fått från en korvkiosk. Och inte nog med det. Curres hade även hemlagad ketchup. Som också var jättegod.

Curt, eller Curre, som ägde och drev den fram till sin bortgång för bortåt fyrtio år sedan var charkuterist till yrket och hade arbetat i många år på Scans slakteri och charkfabrik i staden. M

en slitit ut sin kropp så han hade svårt att göra det arbetet längre.

Så då blev han korvgubbe istället. Och var även unik på ett annat sätt. Han köpte inte sina råvaror från Sibylla utan hade ett eget recept på både kok- och grillkorv som levererades av han f.d arbetsgivare.

Han hade en flyttbar vagn som i stort sett bara han rymdes i från början, Men i slutet av 70-talet slog han på stort och byggde nytt, stort och fint gatukök.

Men hann väl bara flytta in så drabbades han av sjukdom och gick bort ganska hastigt. Hans fru fortsatte efter Curres död men även hon blev snart sjuk och gick bort, även hon.

Sen dess har det varit massor av olika ägare och jag vet inte om Curt med fru tog med sig senapsreceptet i graven. Men de överlät det då inte till de senare ägarna för det är inte alls samma senap som förr.

För min egen del blir det dock varken korv eller mos idag. Pannbiffar blir det med det som är kvar av svampstuvningen jag gjorde i förrgår kväll.

Ungefär 1½ kg av skörden är förvällda och förpackade i påsar som nu ligger i frysen. Resten torkades i två omgångar igår. Den första tog över 8 timmar för två rågade ugnsplåtar att torka.

Medan den andra gick lite snabbare eftersom svamparna legat på tidningspapper och avfuktats längre än den första laddningen.

Så nu har jag fyra stora glasburkar med torkade trattisar som står på eftertorkning, som jag kallar det. För säkerhets skull fyller jag aldrig glasburken ända upp utan lämnar utrymme för en tuss hushållspapper. Som ska suga åt sig eventuell kvarvarande fukt. Dessa byts två gånger per dag i 4-5 dagar. För att vara säker på att all fukt är borta.

Torkad svamp är ju hygroskopisk, som det kallas när något har stor benägenhet att suga åt sig fukt från luften.

Så det är viktigt att det är absolut torrt. Annars möglar den ganska fort.

Så jag tillåter mig att vara lite nöjd med mig själv idag. Nöjd är jag också med resultatet i hockeyn igår. HV71 krigade tappert men Timrå krigade ännu tapprare och fick med sig tre poäng från Jönköping.

Sen "lyckades" jag ju också med bedriften att ha noll rätt på V75 trots ett system på 200 rader (100 kr).

Och det lär ju ha varit rejält med skrällar för den som prickade in sju rätt fick nästan elva miljoner kronor för det. Sex rätt belönades med dryga 31 tusenlappar och femmorna med 1289 kr.

Det hade allt suttit som en fläskläpp att få dryga ut pensionen med. Men som oftast står man där med mungiporna i knävecken när man har kollat resultaten.

Men skit i det, det har varit och kan inget göras åt. Så det är bara att bryta ihop och gå vidare på livets stig.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Hunnebostrand, Skärplinge, Laxå och Vuollerim.

Så ses vi väl när vi ses. Tänker jag...

En hel vecka har den här bloggen legat helt för fäfot, som man säger. Orden har inte brukats alls och det är rätt ovanligt för att vara jag.

Så kan vi förstås inte ha det utan här gäller det att skruva ihop ett inlägg illa kvickt innan man blir dödförklarad av de trognaste ordbrukarna.

Nu tror jag väl kanske inte heller att det börjat florera några rykten om min hädanfärd. Men om så ändå skulle vara så kan jag lugna er med att de, i så fall, är kraftigt överdrivna.

Den här dagen förra hösten såg det ut så här utanför mina fönster...

Ja, just precis! Ifjol den 19/10 föll första snön här på Sveriges midja. Extremt tidigt men i år dröjer det nog lite till innan vitvarorna börjar dansa ner från himlen. För åtminstone idag är det lite för varmt för att de där gråa molnen över oss ska börja hälla snö på oss. 8 grader var det när jag och Thea tog morgonrundan.

Samma Thea som jag igår skjutsade upp till Svarttjärnen för att hon skulle få springa lös en stund. Och hon stack som en avlöning så snart jag hade släppt ut henne ur tranportburen.

Det brukar hon göra. Och alltid åt samma håll. Men inte igår.

Nej, igår sprng hon ner på andra sidan vägen än hon oftast gör och kom inte fast jag ropade. Så jag knallade efter en bit för att se vad hon hade för sig.

Vilket ledde till att jag fick vända tillbaka till bilen och hämta vad som nu fanns att lägga svamp i. För av nån anledning hade de som brukar plocka svamp däruppe missar ett fält på kanske fyra gånger sex meter eller så där det bara drällde av trattkantareller och rödgul trumpetsvamp.

Det tog mig ungefär 25 minuter att fylla den stora papperskasse från ICA som jag hade i bilen med fina svampar. 

Hemma igen hällde jag ut dem på köksbänken och det som syns på bilden är ungefär en tredjedel av totala mängden.

Jag bemödade mig lite extra om att plocka så rent jag kunde så det blev inte alls mycket att rensa utan jag förvällde tre fulla stekpannor igår kväll. Resten fick ligga på papper och på ett badlakan på köksbordet över natten för att släppa ifrån sig mesta möjliga mängd vatten inför torkning i varmluftsugnen.

Där står just nu två fulla plåtar på tork och det blir minst två till innan dagen är slut. Och då har jag ändå bra många påsar i frysen så mitt svampbehov för vintern är tryggat med råge.

Torkad svamp håller ju hur länge som helst så jag torkar den hellre än jag fryser in.

Den fjärde stekpannan som förvälldes på spisen blev sen en rejäl laddning svampstuvning ur vilken jag hämtade dagens frukost. Värmde den i micron och lade på två rostade brödskivor med lite smör på.

Och det finns stuvning kvar för minst två såna frukostar till om jag vill. Men det kanske blir nån sorts köttfärsbiffar imorgon som ju också passar bra ihop med svampstuvning.

Idag får det bli nåt ur frysen eftersom det är hockey i eftermiddag som jag vill se. Då vill jag göra det lätt för mig och bara micra maten i nån av pauserna.

Läste nyss på FB att c:a 3,5% av Sveriges befolkning har fått stora ekonomiska fördelar av Tidöregeringen. Medan de övriga 96,5 procenten alltså INTE har fått det.

Med vanlig enkel och sund logik borde det alltså vara bara dessa 3,5% som röstar på Tidelaget. F´låt, Tid Ö laget, ska det förstås stå. Eller Ti Dö laget.

Men så är det alltså inte. En förbluffande stor andel av röstberättigade i Sverige trodde ändå, på hösten för två år sedan, att det skulle bli mer guld och grönare skogar med högern vid rodret.

Nu kanske inte skillnaden hade varit himmelsvid om andra sidan vunnit heller. De är ungefär samma skurkar och banditer som regeringsunderlaget. Skillnaderna är rätt marginella om man ser krasst på saken.

Men vi får väl bara gilla läget, som man säger, "När vi nu har ´at sum vi har ´at!" För att citera den äldre damen i "Mitt liv som hund" då den unge huvudpersonen flyttar in hos henne.

Och att vi har det som vi har det rär vi ju själva för. Ja, inte jag för jag har aldrig bidragit till att Sverige fått en borgerlig regering. Men alla pappskallar som trodde att de skulle vinna nåt på att ge makten åt Jimmie och Ulf.

Nej, jag väljer att glädjas åt min svampskörd istäållet och åt att det ändå knappast börjar snöa idag åtminstone. Samt år att jag får några timmar framför en förhoppningsvis spännande och rolig Timråmatch från 15-tiden idag.

Vad mer behöver egentligen en människa än några kg trattkantareller, lite hodkey och en glad liten hund?

Nej, idag gläds vi åt vad vi har iställer för att sörja hur det kunde ha varit.

Gör det ni med, kära ordbrukare i Askesund, Södra Vi, Rasbo och Norrhassel.

Vi ses! Förr eller senare...

Hösten går fort nu. Ute ser man förändringarna varje dag. Hur det gröna byter färg till gult, rött, orange och lila och allt fler av dessa löv hamnar på marken när träden klär av sig inför vintern.

Ifjol kom första snön redan den 19;e oktober. Dit är det precis en vecka idag och jag hoppas ändå att den låter vänta på sig lite till i år. 

Fast... å andra sidan kan den ju lika gärna få komma när väl löven har fallit. Så mörkret blir lite mindre mörkt!

Höstens andra frsostnatt inträffade natten till idag. Än en gång var gräs och bilar pudrade i rimfrost när jag tittade ut imorse. Så det blev fleecetröjan på till morgonpromenaden och jag tänkte när jag kom in igen att det börjar bli dags att rota fram handskar och toppluva också innan kylan börjar bita på allvar.

I den politiska ankdammen käbblas det nu om vilka som borde och inte borde ha blivit bjudna till Jimmie Åkessons bröllop. Det var visst nån ordförande för nåt MC-gäng som varit där och till och med skjutjärns-Ebba var upprörd och säger till kvällspressen att om hon vetat att han var där hade hon själv inte kommit.

Nu får jag väl erkänna att jag inte känner till personen ifråga eller hur kriminell han eventuellt kan vara eller har varit tidigare. Men nog tar de där partiledarna varje chans de får att kasta skit på varandra istället för att tala om sin egen politik och vad de vill göra med Sverige och dess befolkning.

Det började väl i våras med SD;s trollfabriker och Jimmie som stod i TV med stora offerkoftan på och tyckte att det var elakt att utmåla dem som just trollfabriker.

Men jag är ju sen länge vän av att kalla saker och ting vid deras rätta namn i möjligaste mån. Och det kan tänkas att det finns andra ord som beskriver den sortens opinionsbildning bättre än det påhittade ordet "trollfabrik" men jag kommer inte på nåt själv.

Därför ville SD förstås ge igen på sina elaka motståndare och fick med sig regeringspartierna i fördömandet av sossarnas lotteriverksamhet. TROTS att S absolut inte är det enda partiet som har det.

Och om det stämmer att försäljningen riktas mot riktigt gamla människor som kanske är lättare att prata omkull så håller jag med om att det är fult. Men att dra in pengar på lotterier i största allmänhet är väl inte värre än att ta emot allmosor från multinaionella företag. Som både M, KD och L gör och har väl gjort i alla tider. 

Jag menar... det kan ju lätt uppstå jävssituationer om man gör det och folk sen tycker att dessa företag gynnas lite extra av regerande partier.

Det gamla talesättet att man ska sopa rent framför egen dörr innan man börjar sopa framför andras är nog inget som några politiker har hört talas om, tror jag.

Dagen idag har varit ganska stillsam. Har spelat lite Word Blitz och Quiz planet på FB och busat runt på golvet en stund med Thea samt promenerat med henne två gånger i solsken men med kyla i luften.

Närmast på programmet står väl att värma en skål med ärtsoppa som kokade för ett litet tag sedan och avnjuta middagen utan vare sig varm punsch eller pannkakor. Det räcker så bra med soppan och en ostmacka.

Sen ska jag förstås ha lite koll på V75-tävlingarna på Solvalla och se om jag kanske har nån tur med mig idag.

Det skulle så innerligt väl behövas i dessa tider då det bara är utgifterna som ökar. 

Om några månader har jag varit pensionär i fyra år. På dessa år har mina f.d arbetskamrater på fabriken fått ungefär 1500-2000  mer i lön per månad.

Min pension har höjts två gånger på samma tid. Båda gångerna med en hundrig före skatt ungefär.

Välfärdsstaten Sverige jobbar sig nedåt mot U-landsstatus, även om det absolut är en bra bit tid. Men riktningen är tydlig. Bara i år höjdes statsministerns månadslön med 70 gånger så mycket som jag fick.

Jo, det är sant. sjutio gånger hundra blev då sjutusen på den tiden jag gick i skolan.

Vi är redan sänmst i Norden när det gäller pensionerna. I Norge är lägsta pensionen dubbelt så hög som hos oss och de har värdesäkrat sina pensionsfoner fram till åtminstone 2055. I Finland och Danmark räknas den upp mot inflationen medan vi svenska pensionärer får betala notan för miljonärernas skattelättnader.

Är det konstigt då att man måste snåla mer och mer när priserna på mat och allt annat bara galopperar uppåt?

Vid 18-tiden får jag chansen till lite glädje om Timrå lyckas besegra Skellefteå på hemmais i SCA Arena.

En svår match menabsolut inte omöjlig att vinna.

Så dagen kan ju fortfarande få ett lyckligt slut med god ärtsoppa, V75-vinst och Timråseger. Eller i alla fall soppan...

Håll tummarna med mig för det, kära ordbrukare i Simlångsdalen, Ödenäs, Kristinehamn och Månkarbo.

Vi ses!

En trevlig dag får man ändå säga att det har varit. Låt vara att Timrå IK förlorade borta mot Linköping. Men vad gör väl det när min torsdag har förgyllts av två rara små pojkar.

D.v.s mina båda barnbarn som jag har väntat så länge på.

Fem månader skiljer dessa två unga herrar i ålder och just nu är det förstås stor skillnad. Luis är nästan sju månader gammal medan Samuel bara är sex veckor.

Men inom ett år eller två är den skillnaden försvinnande liten. Beroende på hur de utvecklas förstås.. Men att det är Luis som är storkusinen framgår väl av bilden nedan...

Det syns liksom att han är nyfiken på sin lille kusin, tycker jag. Och efter att ha träffat båda två idag känner jag mig nöjd med dagen. Jag har alltså övat på både farfars- och morfarsrollen.

Nu är ju de rollerna förvilland lika för barnbarn är ju barnbarn oavsettt om det är son eller dotter som tillverkat dem

Så nu ser jag fram emot att mina småpojkar ska växa till sig så man kan prata och skoja med dem, läsa sagor och leka med dem. Just sagoläsningen ser jag extra mycket fram emot för jag gillar verkligen att läsa för barn.

Det var en naturlig del av vardagen under mina egna ungars uppgift. Så nu ser jag fram emot att få presentera Sven Nordqvists och inte minst Astrid Lindgrens produktion för de här smågrabbarna.

Med mina egna läste jag varje kväll som jag inte jobbade och på sommarloven/semestrarna blev det mer kapitelböcker när de växte på sig och blev större.

Då läste jag om Pip-Larssons, Mio min Moi och en hel massa annat för dem. Och var det nån stund på dagen då de verkligen satt som tända ljus och bara lyssnade så var det under sagostunderna.

När förra bilden togs var jag inte med utan den har jag lånat av dottern. Men bilden på lilla kusinen, Samuel nedan har jag fotat alldeles själv.

Han var inte så glad just då men det finns ju såna stunder också. Men jag har i alla fall fått hålla i dem båda en stund vardera på samma dag så jag väljer att vara nöjd och glad.

Och även att förundras över detta mirakel som ju fantiskt varje liten ny människa ju faktiskt är.

Tänk att allt detta som är så smått och ändå så perfekt kan skapas inuti en människa för att sen titta fram och bli en alldeles egen person. Fingrar och tår som är så pyttesmå men ändå så välskapta.

Bara att hoppas på att jag får vara någorlunda frisk och följa dem mot vuexenlivet. Se den växa och lära sig så mycket mer än jag själv någonsin kunnat.

Och förhoppningsvis slutar det inte med de här två pojkarna utan kanske kommer det fler barnbarn med tiden.

Men det återstår förstås att se. Den bron korsar jag när jag kommer fram till den.

Just nu är jag så nöjd, glad och stolt över dessa två små underverk.

Så då kan jag leva med att det blev förlust för mitt favoritlag i SHL. Det kommer fler matcher...

Så har det kört igång igen då. För femmtonde eller sextonde året på raken, jag minns inte längre när det började.

Så mycket bättre, alltså, i TV4 hade ju premiär för året igår kväll.

Programment som jag såg mycket fram emot under de första 7-8 åren. Därefter blev mina förväntningar allt lägre för varje år eftersom de flesta av deltagarna var artister som jag inte kände till överhuvudtaget.

Tittat har jag dock gjort varje år hittills och måste väl erkänna att det varit mycket bra som kommit fram tack vare den där programidén att artister träffas, äter och dricker gott medan de idkar inbördes beundran. Och som sagt spelar och sjunger varandras hitlåtar.

I år var inget undantag. Självkart kände jag mycket väl till årets Grand Old Lady Arja Saijonmaa. Hon har ju funnits med sen jag var tonåring. En alldeles strålande välbehållen blivande 80-åring från vårt östra grannland.

Sophie Zelmami har jag också hört och gillat. Dregen och Pao Thyrén från bandet Noice i slutet av 70-talet var också bekanta ansikten och namn. Men de andra var för mig obekanta.

Seinabo Sey tyckte jag dock gjorde ett väldigt starkt framträdande även om jag inte alls kände till låten hon sjöng.

Personligen tyckte jag att det var roligare att se det där på den tiden varje artist hade sin egen dag då alla andra tolkade just deras alster. Plus att huvudpersonen fick bestämma lite aktiviteter för gruppen och inte minst vad man skulle käka till respektive lunch och middag.

Dåligt tyckte jag inte att det var men inte heller nån riktig höjdare. Kanske har programidén överlevt sig själv.

Kanske man borde ta paus i ett eller ett par år så folk får börja längta till det igen.

Sen kan jag ju inte låta bli att, som alla år, sakna artister som jag ser som drömdeltagare. Dan Hylander återkommer jag alltid till varje gång jag skriver om det. Och så även i år.

Mångaav de jag gärna skulle vilja ha med har säkert tackat nej men det gäller inte Dan. Har frågat honom själv på FB och han svarade att han aldrig fått frågan ens. Märkligt, tycker jag, med tanke på hur störa han och hans Raj Montana Band var på 80-talet.

Annars... så är det visst måndag. Höst ute på alla sätt. Småkallt och ruggigt och det regnar lite till och från. Planer har jag inga speciella mer än att komma iväg till en affär och handla hem torrfoder åt Thea för hon fick det sista till frukost idag.

Den där fläskfilén från igår blev det en liten wok av. Marinerade strimlorna och fräste dem hastigt i lite olja innan jag ggjorde detsamma med lite gul lök, purjo och en liten påse wok-mix som jag hittade i frysen. Sen kokades nudlar som fick gå ner i pannan och stekas hastigt innan jag hällde i lite ostronsås, soja och vatten så var det klart sen Och det blev förvånansvärt gott. Det ska jag minnas och göra fler gånger.

Därmed tackar jag för visat intresse och även i förskott för alla glada/arga/intelligenta/korkade kommentarer som ni säkert skriver efter att ha läst dagens halvdassiga bloggförsök.

Men... ibland blir det inte mer spännande än så. Bara att hacka i er och vara nöjda ändå!

Vi ses!

Lite skillnad i höjd på dem men btydligt mindre skillnad än var det var igår kväll i SCA Arena i Timrå då "Slaget om Västernorrland" eller "Surströmmingsderbyt" gick av stapeln för första gången av fyra denna säsong.

Det blev en total utklassning från Timrås sida och man inte bara höll tätt i eget mål utan stänkte dessutom dit inte mindre än sex mål bakom gästernas målvakt.

Kassaskåpssäkert var ordet som dök upp i min skalle när det hela var över och spelarna firade segern framför sin högljudda hejarklack på "Västra Stå".

Och än en gång tittade jag gratis på matchen från datastolen. Dock utan kommentatorns röst denna gång. De brukar finnas minst fyra olika länkar att klicka på hos den där piratkanalen. Två av dem är helt utan ljud. Men sen brukar det finnas en där man får allt ljud, både publiken och kommentatorerna. Den fanns för alla de andra matcherna men alltså inte för Timrå-Modo.

Nu gjorde det mig väl inte så mycket för ibland blir jag bara irriterad på dem. Men det händer ju även att de tillför.

Å andra sidan... Om jag sätter/ställer mig på läktaren i ishallen får jag ju klara mig utan dem då också.

Och det vikigaste för mig var ju att se matchen.

Tanken med de där valmöjligheterna tror jag är för de som vill se hockey från länder där de ändå inte fattar vad kommentatorn säger och därför kan man välja bort det. 

På tal om surströmming förresten... Alla säger att det inte går att få tag i efter att man börjat sälja dem i affärerna. Att det tog slut överallt redan första dagen eller dagarna. I så fall måste min närmaste butik vara det lysande undantaget för när jag besökte dem häromdagen såg dte ut såhär i disken strax under inlagda sillar...

Tre olika fabrikat och både helfiskar och filéer för den som hellre vill ha det ena än det andra. Själv har jag alltid tyckt att de som jag måste rensa först har varit godast. Men efter att ha ätit 2 år gamla filéer från Oskars två gånger i år måste jag säga att de är minst lika bra. Fördel också att slippa det där pillrandet medan snålvattnet sipprar ur mungiporna på mig. Jag köpte dock inga nu för jag känner att de 14-15 burkar jag har i kylen får räcka.

Söndag råder över landet och världen men vem bryr sig? Veckodagarna får heta vad de vill för mig.

Religiös är jag ju inte det minsta så nån högmässa blev det inte idag heller. En sån har jag nog inte besökt sedan yngsta dottern konfirmerades. För det skedde i anslutning till högmässan.

Men hon fyller 31 om en dryg månad så det var ändå ett bra tag sedan.

Själv blir jag ju 67 i november, den ålder då man gick i pension om man var i min morfars ålder. Och där är vi ju numera tillbaka efter två höjningar av riktåldern för pensionering.

Och jag tror vi lugnt kan räkna med att den åldern kommer att höjas flera gånger till. Och det inom inte alltför många år heller.

67-åringar idag är ju betydligt mer välbevarade än för 50-60 år sedan. Min generation har haft bättre tillgång till både bra mat, sjuk- och hälsovård samt inte slitit ut våra kroppar lika mycket som tidigare generationer.

En annan sak som förändrats är ju att allt fler yrken kräver ju studier på högskole- och universitetsnivå.

Därför dröjer det ju längre idag innan ungdomar står till arbetsmarknadens förfogande. Och man ska ju hinna jobba så länge att studieskulderna hinner betalas åter.

Så oavsett vad vi tycker om det så lär åldern fortsätta att förlängas. Min generations barnbarn kommer säkert att uppnå Reinfeldts vision att vi ska jobba till 75.

Därmed ska jag gå och röra ihop nån sorts marinad till de småbitar från två fläskfiléer som styckades och lade i frysen häromdagen. Köptes till extrapris om 69:90 kr/kg i närbutiken. Delade upp dem i fyra delar då jag skurit av ändbitarna som alltså ska bli grund för nån sorts middag idag. Vad vet jag ännu inte.

Vad jag däremot vet är att jag snart har svamlat klart för den här gången.

NU har jag gjort det...