"På väg mot kudden", skrev jag igår. Och det är jag nu med men.... man kommer sig ju inte iväg. Trots att jag är rejält trött.

Men jag måste få bukt med tankarna först annars blir det en sån där natt då jag somnar och sover en halvtimme för att sen vara klarvaken till 3-4-tiden och ett lik kl. 5 då reveljen går.

Det har varit "one-of-those-days" idag. Ni vet, en såndär dag då allt tycks vara emot en. En skitdag, på ren svenska!

På jobbet var det väl rätt ok, vi fick massor uträttat och man börjar ana hur det kan komma att se ut när jag och J fått styra upp saker och ting klart.

Men det var värre att komma hem... De tre yngre personerna som delar min bostad var samtliga på risigt humör idag. Kanske jag också, men det är svårare att märka på sig själv. Jag har blivit skrikt åt, (av alla tre) kallad gubbjävel och värre (av en av dem, fast inga skäl fanns), sparkad och knuffad (av samma som föregående).

Man kan, kort sagt, hålla sig för skratt!

Och inte på länge har jag varit så nära att ge tillbaka som idag. Tröttheten sänker toleranströskeln ganska rejält men allt jag gjorde var att ta tag i armen på en av de älskade då vederbörande sparkat  omkull skurhinken i köket när jag försökte snygga upp lite. Jag krävde att den som sparkat skulle torka upp efter sig men då riktades fötterna mot mig istället. Jag är ingen vän av våld men nog finns det stunder då man önskar att lagen inte vore fullt så tight. Och det fanns även för längesen en tid då det hände att jag gav efter för impulserna - inget jag är stolt över och det vet barnen idag!

Fast de där tankarna går fort över och varje gång det hänt och jag klarat att behärska mig så är jag nöjd efteråt för jag vet att ingen då kan anklaga mig för nåt heller.

Jag vet att dessa tankar delas av massor av föräldrar i Sverige och världen. Det är mänskligt att tänka så i stunden, tror att de flesta gör det NÅN gång! Men visst är det rätt att ha stränga lagar om sånt. Våld föder bara mer våld. Slår man tillräckligt ofta och hårt k a n s k e skräcken kan göra att de inte vågar göra om en dumhet men hur många föräldrar har målsättningen att barnen ska vara rädda för dem? Och rent generellt är det så att barn som blir slagna lär sig inte bättre uppförande utan de lär sig EN enda sak - De lär sig att slå!

Givetvis skulle jag vilja vara perfekt, vara den förebild på alla områden som barnen förtjänar. Men eftersom jag vet att jag inte klarar det så fortsätter jag att göra det enda jag klarar - att göra så gott jag kan! Förr eller senare kommer det att löna sig!

Vem som fick torka upp vattnet? Jovisst, blev det jag, såklart. Vem annars?